Religion är en uppfattning – inte en identitet

PosterA3Under en tid har påståenden som att det ska vara enkelt och bekvämt att leva som muslim i Sverige stört mig. Givetvis ska man kunna leva i Sverige oavsett om man är religiös eller inte. Man ska vara fri att utöva sin religion så länge den inte kränker andra. Det är alltså inte det som upprör mig, utan att man uppmuntrar människor att identifiera sig utifrån en religion.

Sverige är sekulärt. Många troende muslimer verkar betrakta Sverige som kristet, vilket inte är helt korrekt. Vi har oss själva att skylla, eftersom vi ofta identifierar dem som i första hand muslimer; kanske vi rentav uppmuntrar dem eller ger dem fördelar om de gör så. I brist på förståelse tror de givetvis att vi tillskriver religionen samma betydelse och auktoritet som den har i Mellanöstern. Att på detta sätt uppmuntra till religiositet, eller vidskepelse som jag som ateist benämner det, känns orimligt. Detta fokus på religion kommer aldrig sluta lyckligt och undergräver den sekulära staten och individens självständighet.

Vi är människor. Lika inför lagen och inför varandra. Vi har ett ansvar att ta hand om varandra och det gemensamma. Är jag ensam eller upplever fler ett obehag av att man uppmuntrar människor att identifiera sig med en religion?

Ännu mer rädd blir jag när man låter religiösa samfund företräda grupper, eller arbeta med det som är det allmännas uppgift, exempelvis skola, vård eller habilitering av kriminella. Här rör vi oss snabbt mot en situation där rätten att vara fri från religion sätts på undantag. Vi gör religion till norm eller en förutsättning för att få stöd eller hjälp.

Jag uppmanar till vaksamhet och menar att vi bör förpassa religion till det privata.

Skilda badtider – helt fel väg att gå

Debatten om könsseparerade badhus är för mig en styggelse. Lika illa som företeelsen i sig. Hur kan man i Sverige, världens mest jämställda land byggt på sekulära principer, ens fundera i de banorna? Hur kan man ge upp utan kamp? Utan att en försöka?

När min syriske kollega och jag började engagera oss i integrationsfrågan kom vi snabbt in på badhusdiskussionen. Vi var rörande överens om att det var en fullständig orimlig anpassning av det svenska samhället. Istället för att debattera började vi ett arbete för att nå ett mål som var både specifikt och mätbart, och enligt honom även fullt realistiskt. Vi bestämde oss för att göra vad vi kunde för att vi i Ystad skulle bada tillsammans.

 Då satt vi i fiket på KFUM i Ystad på en av de första större aktiviteterna vi hade för att föra samman asylsökande och ystadbor. Vi hade ingen plattform för att göra det och ingen plan för vårt badhusprojekt. Några månader senare blev vi anställda av Ystads kommun för att driva integrationen och vi fick en plattform.

Ystad har många och långa stränder. Det i kombination med många asylsökande barn väckte tankarna på en vattensäkerhetsutbildning. Med en teoretisk del och en praktisk; vi såg en uppenbar risk för drunkningstillbud.

I samverkan med Ystads Simsällskap kunde vi i egenskap av tjänstemän på kommunen utforma, finansiera och genomföra en kurs i vattensäkerhet för ca 200 asylsökande. När vi kom till det praktiska momentet på badhuset var det väldigt viktigt för oss att hela familjen var med. Det var vi tydliga med redan när vi tog upp anmälningarna. Vi visste att det fanns ett motstånd och en motvilja. Men ändamålen helgar medlen! Jag drog en linje vid entrén till badhuset. Ingen man som var gift fick passera den utan att frun var med. Det var inte planerat. Men det blev så i stundens ingivelse och vi höll den linjen.

Hur gick det? Det gick bra! Nästan alla badade tillsammans. De som inte badade tillsammans badade inte alls och de vet varför. Stämningen var hög. Alla blev säkrare i vattnet och vi fick en god uppskattning av den faktiska simförmågan. Hur gjorde vi? Den första nyckeln var att vi fokuserade på målet: att bada tillsammans. Detta gjorde att diskussionen kring vad man skulle bada i blev underordnad, så länge det var i material som var avsett för bad. Den andra var att vi fokuserade på säkerheten och framförallt på barnens, vilket gjorde det fullt naturligt att alla skulle delta.

Ibland läser jag artiklar där det står att det är en mänsklig rättighet att få och kunna simma. Jag skulle först och främst säga att det inte är en mänsklig rättighet, och i alla händelser att den är underordnad rätten till jämställdhet och respekt. Det går alltså inte att med rättighetsargument motivera könsseparerade badtider. I så fall är det nästan bättre att vi inte badar alls, varken män eller kvinnor, än att vi inför badhusapartheid.

Det debatteras och argumenteras kring heltäckande badkläder. Det finns en blygsel hos många från mellanöstern. Det är som att backa tiden till hur det var förr. Man skyler sig till och med i omklädningsrummet. Av erfarenhet vet jag dock att man snabbt vänjer sig och det sker en anpassning från båda hållen. Målet måste vara att få kvinnorna till badhuset.

När de kommit dit ska de bli väl bemötta och vilja komma igen.

Det sägs att kvinnor vill slippa män i badhuset, eftersom dessa inte kan visa normalt hyfs. Det är ju inte ett jämställdhetsproblem utan en ren ordningsfråga! Ohyfsade män bör helt enkelt avvisas från badet. Att vara där är ju som jag skrev ovan inte en mänsklig rättighet.

Vi följde upp vattensäkerhetsutbildningen med en simskola, där vi prioriterade intagning av flickor. Att de kan känna glädje i vattnet, få prestera och växa, hoppas vi gör att det även i fortsättningen ska vara självklart att alla oavsett ålder eller kön fortsätter gå till vårt badhus på samma villkor, med samma glädje.

Badhuset har blivit jämställdhetens Colosseum. Det är här vi måste ta striden till sista droppen.

Här vill jag uppmana alla som arbetar på eller som har ett verksamhetsansvar inom branschen att våga uppmuntra kvinnor att komma på samma tider som män. De män som inte kan hantera det åker helt enkelt ut. Så enkelt.

*****

Denna text har i förkortad version publicerats på Expressen debatt och även omnämnt i DNs ledare

Integrerade tankar

IMG_1950Bloggande har landat ner i en årskrönika. Känner mig lite som kungen.

Året började med ett byte av arbetsgivare. Från det stora företaget till det lilla företaget. Bytet kom sig till viss del av att jag behövde den lilla byråns perspektiv i mina tankar kring branschens framtid. Från att arbete med tre chefsled till ett. Från att arbeta med en organisation med 1500 medarbetare till en med 25 varav endast fem på Ystad-kontoret.

Många tankar jag hade har landat in nu. Likheter och olikheter. Gemensamma brister och de olika möjligheterna att tillvarata sina respektive konkurrensfördelar. Jag har ju förmånen att arbeta i en bransch som toppar listan över arbeten som sannolikt försvinner. Då gäller det att inte sitta lugnt i båten.

Läste en intressant bok i början av året Marcus Buckingham ”First, Break all the rules”. Inspirerande tankar om att fokusera på sina styrkor och att utveckla dessa. Ofta spenderar vi ju väldigt tid och energi på områden där vi är svaga eller brister. Eftersom jag älskar tester gjorde jag ett strenghtfinder test. Visade sig att mina fem starkaste teman är.

  • Strategic
  • Achiever
  • Activator
  • Learner
  • Ideation

Vilket inte var rent förvånande. Det är alltså dessa styrkor jag ska förvalta och utveckla och hitta personer i min omgivning som är starka på andra teman för få ihop ett bra team. Det är alltså enligt honom inte lönt för mig att lägga alltför mycket kraft på att utveckla min lyhördhet eller förmåga att läsa av andra.

I och med bytet av arbetsgivare blev det också mer kundnära arbete. Jag älskar det. Dessutom förstår jag vikten av att ha en väldigt god insikt i kundens behov och kontakt med produktionen i företagsutveckling.

Efter säsongen på jobb seglade flyktingfrågan upp i media. Det satte sig i bakhuvudet på mig. Eftersom jag är liberal har jag inte större problem att förhålla mig till invandring. Kommer man hit och drar sitt strå till stacken, eller har ett skyddsbehov ska vi göra vad vi kan. Om det visar sig att man inte drar sitt strå till stacken eller missköter sig kan man dra – skyddsbehov eller ej.

Jag ogillar skarpt allt prat om vi eller dem, jag ogillar skarpt när man tillskriver en individ egenskaper utifrån var han kommer eller vilken religion han har. Jag ogillar skarpt när man reciterar hatsajter och tror att man har en gångbar ståndpunkt. Trycker man bara det minsta på en sd anhängare som kommer ganska snabbt ut brun smörja eller så skvätter det okunskap åt alla håll.

Jag gillar när människor försöker förbättra sitt liv, är öppna till sinnet och omtänksamma. Jag gillar när människor ser sin medmänniska.

Under hösten drogs det till sin spets. Det var i Augusti som jag och dottern var på lekplatsen i skuggan av lyxhotellet. Jag visste att det kommit syrier som fått boende på en turistanläggning en bit bort. Där kom det en syrianska familjen, två dagar i Sverige. Jag ville säga något, byta några ord. Men vad kan man göra. Tunghäfta. Lätt ångest.

Utifrån det mötet med en slarvigt överlämnad muffins och lite mummel växte det fram en stark övertygelse om att jag måste göra allt jag kan för att skapa mötesplatser, med låga hinder där människor kan mötas över kulturgränserna.

Gensvaret har varit överväldigande. Två lekaktiviteter under hösten som lockade mängder med folk. Ett språkvänsprojekt som involverat 200 personer. En kväll på Ystad Teater. Konstruktiva möten. Mängder med nya vänner och bekanta. Insikter som gör detta året till ett av de bästa. Jag har fått spela ut alla de styrkor som är uppradade ovan.

Men när det gäller integration och välkomnandet av alla de människor som kommer att få uppehållstillstånd finns det mycket kvar att göra. Men förutsättningarna finns för att göra detta bra, riktigt bra. 2016 kommer att bli ett mycket händelserikt år.

Integration

svet_mayaka_v_nochi_1024Höstens stora tema i vår familj har varit flyktingar. Under våren rullade det på som vanligt. Men i takt med att nyheter visade allt hemskare bilder stördes rytmen. Det gick inte att släppa tankarna på alla människor som var på flykt och försökte ta sig till Europa.

Tanken med detta blogginlägg är att fördjupa min syn på det hela. Ostört. Alltför ofta låter vi våra tankar störas.

På det personliga planet har detta varit ett bra år. Jag har träffat många nya människor som bidragit till min utveckling. Jag har lärt mig mycket om nya saker, vilket är det syre jag andas. Men det största av allt jag har gjort skillnad. Min insats har betytt något. Givetvis på bekostnad av något – i detta fall träningen, TV-tittandet och till viss del familjen.

Under hösten kom det som tidigare bara varit på TV till Ystad. Det har redan funnits flyktingboende i kommunen, men då inte i närheten av de platser där jag rör mig. En dag stod jag där – på lekplatsen – bredvid en familj som kommit hit bara ett par dagar tidigare. Direkt från Tvn.

Det var skarpt läge – jag kunde göra skillnad i praktiken. Det blev inte så bra. Nervös och osäker är en vacker omskrivning. Men jag försökte i alla fall.

Efter det mötet gick hjärnan på högvarv. Jag insåg några avgörande saker som blivit min ledstjärna sedan dess. Den viktigaste är att de är individer som är här och sannolikt kommer att stanna här. Det innebär att det viktigaste på sikt är vi lyckas bättre med integrationen än vi gjort tidigare. Den andra insikten var att även för någon som är positivt inställd kan det vara ett väldigt stort steg att ta den första kontakten.

Ur har riktlinjerna för allt jag avser göra växt fram. Låga trösklar, små åtaganden, frivillighet, glädje och en konstruktiv positiv attityd. Men framförallt action. För action är väldigt frigörande och  ger en omedelbar och positiv återkoppling.

Men ungefär här behövs det ett förtydligande kring min syn på invandring. Jag märker att många försöker tillskriva de som hjälper eller försöker integrera invandrare egenskaper som naiv – eller utgår från att de har en helt onyanserad syn på invandring.

Det är så långt ifrån verkligheten man kan komma. Inte minst i mitt fall.

Jag förstår att det finns en gräns på hur många som kan komma hit. Jag tycker också att det är orimligt att ensamkommande barn kostar samhället 2000 kronor om dygnet. Jag anser också att vi måste prioritera vem som kommer hit – eftersom vi inte kan ta emot alla flyktingar i hela världen. Att det är rimligt att avvisa eller direktavvisa till ”säkra” länder. Jag anser att det är viktigt att vi värnar det sekulära samhället. Jag anser inte att församlingar ska få statliga pengar, eller finnas religiösa friskolor. Jag tycker inte om att det sitter män på kulturföreningar och röker dagarna i ända och förtrycker varandras och kvinnors frihet. Jag tycker att det har gått överstyr med tiggarna. Jag skiter i om det är Israel eller Palestina som har minst fel. Kommer man hit tar man inte med sig sina konflikter och sitt hat. Jag fattar att alla som kommer hit inte är fina människor. Jag anser att jag är realist i den meningen att vi är ett väldigt rikt land. Vi har ett behov av yngre personer som kan bidra till samhällets utveckling. Att vi inte kan ta emot ett betydande antal människor varje år är orealistiskt.

Men jag köper inte argument som ställer grupper eller personer mot varandra. Bostadsbristen har varit ett faktum under väldigt långt tid och beror på regelverket i – kombination med bristande konkurrens inom byggsektorn. Att ungdomar med ofullständiga betyg blir arbetslösa har ingenting med invandringen att göra – utan är snarare en frågan om bristande anställningsbarhet i kombination med näringslivspolitiken. Pensionen har varken sänkts eller höjts i någon större utsträckning på grund av invandringen. Den är så låg eftersom man under många många år lovade sig själv pensioner på framtida skattebetalares bekostnad, samtidigt slutade man ta ansvar för sin egen ekonomiska trygghet på ålderns höst och sparade för lite när pengarna rullade in.

Som ni märker är jag ganska normal – kanske lite extra krass vad det gäller att titta på orsaken till nuläget innan jag bedömer vad som är rättvist och orättvist..

MEN jag förstår att det spelar egentligen ingen roll att älta om det ska komma någon eller ej.. De är här! De har precis kommit och hur vi tar emot dem är helt avgörande. Det är dessutom en frågan om värdskap. Öppnar man dörren beter man sig som folk – och som gäst respekterar man sin värd och de regler som gäller i huset.

Dessutom om vi inte gör allt vi kan för att ta tillvara möjligheterna så fort som möjligt – kommer vi bara ha svårigheter att hantera.

Slutligen kan jag dessutom konstatera att alla jag har varit i kontakt med har varit väldigt trevliga, öppna och kontaktsökande. Detta kommer att bli bra. I Ystad har vi alla förutsättningar för att ge de som kommit möjligheten att bygga ett nytt liv. Låt oss göra det! Det är faktiskt så att vi har det i våra händer.

Årskrönika

Bloggen har varit vilande ett tag. Men här kommer en liten årskrönika för det gångna året. Blev nämligen lite inspirerad när jag såg kungafamiljen på TV i går. Jag firar att jag har passerat mitt 40:e levnadsår utan några större åthävor. Inga större förändringar eller tvära kast. Det var egentligen min enda ambition. Att vara lite extra försiktig och eftertänksam. På bilden ser ni en hägring om man ska tro lokaltidningen – den symboliserar det faktum att allting inte är vad det ser ut att vara och att dina ögon kan lura dig.

SDIM3562

Jag har jobbat på och slitit vidare med både det vanliga jobbet med mina kunder och i lite spännande projekt. Men min vana trogen är det inget jag går in närmare på. Har lärt känna ännu fler härliga kollegor under året. Det har berikat mig. Har stött på nya utmaningar. Det har gett mig nya insikter. Har reflekterat kring framtiden. Det har gett mig nya mål.

Dottern växer på sig. Svårt att säga något om inte är klyschigt kring det. Jag noterar att hon verkar följa kurvan. Det senaste glädjeämnena är att frisimmet äntligen trillade på plats och att vi gillar att spela Disney Infinity tillsammans. Hon är en hejare på att svinga Tors hammare.

I samband med födelsedagen lyckades jag få till ett Triathlon pass olympisk distans. Kändes bra – ett kvitto på att det finns mer kvar att ge och att kroppen är frisk. I Löpningen har jag inte kommit ner i samma tider som 2013, men det skyller jag på att jag har lagt stort fokus på simningen som numera sitter ganska bra. Tror att jag gillar Triathlon. Man kan vara halvbra på tre saker och ändå lyckas ganska bra. Passar bra för en generalist som mig.

Den viktigast boken jag läst under året var Thinking Fast and Slow. Extra glad för att jag funnit tillbaka till The Economist. Småbarnsåren var ett intellektuellt vakum som nu börjar fyllas med nya kunskaper och tankar.

Men året har präglats av eftertänksamhet – att reflektera över var man är, vart man vill och vad som är viktigt. Precis som det 40:e levnadsåret ska vara. Ett avstamp inför resten av mitt liv.

Mental ålder och omvärldskoll

Läste ett kort men tankeväckande inlägg på Faebook idag. Han tyckte att vi skulle sluta prata om ålder, och att vi skulle sluta prata om kön. Det låter ju sympatiskt. Nästan oförskämt att tycka annorlunda. Ändå kändes jag ett men långt där inne.

Vem är det som ofta tycker att vi ska sluta prata om ålder? Oftast de som är medelålders eller äldre. Vem är det som tycker att vi ska sluta prata om kön? Oftast män.

Jag köper att de individuella skillnaderna är större än de som beror på ålder eller kön. Men jag kan inte bortse från den strukturella missrepresentation som finns och som i mångt och mycket gynnar just medelålders svenskfödda män. Det är ju ett ganska vanligt självförsvar att försöka leda bort diskussionen från det som är obekvämt. Det ser jag tydligt hos min femåriga dotter, kanske därför jag tolkade in det i inlägget.

Spelar ålder någon roll? Kan man ha 25 som mental ålder när man är 55 och vad innebär det? Vi formar de mesta av våra värderingar och attityder mellan åldrarna 15-25. Vi präglas alltså av vår tid. Denna prägling slits sedan med åren och får lite rundare kanter och mindre tydligt mönster.

Avsaknaden av yngre och kvinnor inom många sammanhang och på många positioner kan inte ersättas av äldre män som anser att de mentalt fungerar som en 25-årig kvinna. Det faktum att många medelålders och därtill  tror att de är som 25-åringar mentalt blir ett hinder. De sitter kvar och blockerar viktigt förnyelse och nya perspektiv.

För problemet är att vi till stor del har samma världsbild om våra generationskamrater. Vi känner till samma artister, även om vi inte hade samma musiksmak. Vi känner till samma politiker, även om vi röstade olika. Vi tittade på samma TV-program, eftersom det bara fanns två kanaler. Ni fattar poängen.

Min uppmaning är att säkerställ så det finns personer som växt upp i olika tider, på olika platser under olika förutsättningar i grupper och organisationer. Det kommer att ge bäst omvärldsanalys och klokast beslut.

Nomineringsmöte

örådIgår var det nomineringmöte med miljöpartiets avdelning i Ystad. Som medlem är det ju ett minimum att släpa sig iväg till nomineringsmötet. Nomineringsmöten har en viss nerv. Det är lite som ett öråd i Robinson.

Nu förlöpte kvällen väldigt fint i sann demokratisk andra. Voteringar, pläderingar och anförande var våra vapen i kampen om de åtråvärda listplatserna.  Det blev inte riktigt som valberedning hade föreslagit, men det blev en slagkraftig lista. Dessutom fick in in lite nya personer i styrelsen.

Det är inte utan att man blir sugen på att kasta sig in i leken. Jag har dock som princip att inte stå på listan eftersom jag inte är intresserad av att sitta i fullmäktige. Inte  under de förutsättningar vi har nu. Mina krav är ganska enkel. Begränsad taltid, inga utdragna möten på kvällstid, efter en lång arbetsdag.

Men  jag kommer nog att gå in hårdare i valrörelsen, delta aktivare i utformningen av programmet och göra mitt för att lyfta valresultatet. Jag fick bra respons på mina förslag och synpunkter på årsmötet. Kändes bra. Min hjärtefråga är demokrati. Demokrati är fantastiskt – man löser konflikter och gör prioriteringar utan våld och hätska ord.
Demokrati är vackert och det är något oerhört högtidligt över ett val. I alla fall tycker jag det.

Long time

Länge sedan jag bloggade, det har kliat i fingrarna, men det har varit ett tekniskt fel som gjorde det svårt att logga in. Varit fullt sysselsatt på jobbet under hela 2013 arbetat stenhårt på ett projekt – utöver allt det vanliga. Även i dessa över transparenta och digitala dagar finns det ganska mycket som inte lämpar sig att bloggas om. Inte bara det som berör andra i familjen på ett privat sätt, utan också ganska många arbetsrelaterade tankar.

Blivit någon av en träningsnörd. Oerhört fokuserad på träning. Genomfört ett antal lopp av olika längd och karaktär. Nästa grej är Toughest i Malmö som jag räknar med att det kommer att bli ännu bättre än förra året. Tränar en ganska balanserat har inte lidit några krämpor det senaste året. Däremot tappade jag bort mitt löpsteg 2013, ska försöka hitta det igen 2014.

Politiken har jag lagt på hyllan. Tröttnade helt enkelt. Flyttade över den energin till mitt arbete och träning, vilket känns oerhört klokt. Har inte riktigt bestämt vad jag ska blogga om än, men det brukar ge sig.

Varit upptagen

Inte blivit mycket bloggat på sistone. Haft fullt upp med att balansera träning, jobb och familj. Politiken ligger i träda. Har tagit del i processen med att utforma mp:s nya partiprogram. Man hade möjlighet att kommentera och komma med förslag på nätet. Kanon!

Blev dock lite mörkrädd när jag förstod hur många rödingar det finns i mp. Visst jag är liberal – men förstår att när man går med i mp måste man köpa att det överordnade perspektivet är det gröna.

Det är gröna frågor och konstruktiva lösningar på dessa som ska vara det som särskiljer mp från de andra. Att då försöka lyfta in frågor som verkar komma direkt från V:s valmanifest som saknar grön koppling är minst sagt provocerande.

Träningen flyter på. Lyckats nå målet 5K sub20 och sprungit milen på strax över 42 minuter samt deltagit i tre lopp. Wallanderloppet, Kåsebergaloppet och Yddingeloppet. Just nu ligger fokus på att bygga styrka och öka rörligheten i kroppen.

Ha inte höga förväntningar på bloggen framöver. Kommer kanske dra igång den lite mer 2013. Men det beror lite på hur jag gör valet 2014. Just nu njuter jag av att fokusera på annat. Finns mycket annat man måste prova på i livet.