Vänster blev höger

Ibland får man ut mer av att läsa kommentarerna till en artikel. I artikeln jag bifogat dök de upp en spännande diskussion kring om extremhögern egentligen är vänster.

Jag kommer ihåg när vi hade demokrati i skolan. Vår lärare som hette Staffan ritade ett streck höger-vänsterskalan där placerade han sedan in partierna.

Jag har alltid tyckt att det känns onaturligt. Nationalsocialister hamnar inte som en subgrupp bland socialisterna, utan längst till höger bland liberala partier.

Nu finns det en tvådimensionell skala som på ett bättre sätt fångar upp var partierna står. Men den är inte så vanlig eftersom den skulle visa på likheterna mellan socialister. Den fångar nämligen in graden av individuell  frihet som partierna förespråkar. Här ligger kommunister, fascister och nationalsocialister mycket nära varandra.

Det måste vara århundradets PR-trick när socialisterna lyckades alienera  sig från sina socialistiska kusiner. Hur sedan denna grovt felvisande skala har överlevt är mer än jag förstår.

Svenska högerextremister beredda att betala dyrt för entréskylten till Auschwitz – Artikel av Bosse Schön – Newsmill.

Släng Ohly i Sjön

Maria Wetterstrand har gett Miljöpartiet en ny framtoning. Det visar sig också att hon lockar fler väljare än hennes skäggprydde kompanjon. Man kan undra varför deras manliga språkrör alltid har skägg. Det kanske är av hänsyn till diverse kvalster och annat som trivs i lurviga miljöer.

Nu försöker Maria Wetterstrand dock med något som inte ens hon kan komma undan med. Hon hävdar att det finns gott om utrymme för socialliberaler inom de gröna.

De har precis tagit bort kravet på att vi ska gå ur EU. De lyckats få bort några av de värsta tokigheterna. Det är bara ett problem. Ingen liberal vill en vara i samma sjö som Ohly och hans anhang. Än mindre sitta i samma båt.

Om hon menar allvar bör de klart och tydligt visa att de är beredda att återta sin vågmästarroll och stå på egna ben. Kaxigt, självsäkert och egensinnigt. Egenskaper som kan tillskrivas många liberaler.

Wetterstrand: De gröna ett naturligt hem för socialliberaler – Artikel av Maria Wetterstrand – Newsmill

Puckeln

Det var enklare förr. Inte minst när man lovade sina anställda en framtida pension. Då räckte det med ett löfte. Nu har vi en tryggande lag som reglerar hur den som lovar att något även måste sätta av pengar så att det går att infria löftet.

Både Ystad Kommun och Region Skåne har stora pensionsskulder som man inte har gjort några avsättningar förr. I Ystad Kommuns årsredovisning för 2008 uppgick denna del av kommunens pensionsskuld till 594 000 000 kronor (594 miljoner). Det är pengar som måste trollas fram i kommande budgetar.

utdrag från kommunens årsredovisning 2008

Pensionsskulden
Från och med 1998 redovisas äldre pensionsskuld under
ansvarsförbindelser utanför balansräkningen. Den totala
pensionsskulden uppgår till 638,6 mkr, varav 594,1 mkr
avser ansvarsförbindelse. Det innebär att ca 93 % ligger
utanför balansräkningen. Läggs den in som en avsättning
i balansräkningen sjunker soliditeten från 56 % till 29 %.
Ur ett riskperspektiv är det viktigt att beakta denna pensionsskuld
eftersom några medel inte finns fonderade
för att möta de betalningar som kommer att uppstå när
skulden ska regleras. Att infria dessa pensionsåtagande
utan att behöva göra neddragningar av den kommunala
verksamheten verkar nästintill omöjligt.

Jag kontaktade Marcus Nilsson som är ekonomichef på Ystad Kommun för att få reda på hur resonemanget har gått kring hur problemet ska hanteras. I min värld bör man vidta åtgärder för att lösa saker så fort man får informationen. Tydligen finns det ganska exakta prognoser på hur utbetalningarna kommer att falla ut. Det är det nedersta fältet som är mörkgrönt.  Dessutom ser man att de totala pensionskostnaderna kommer att öka fram till och med 2030 för att sedan ligga kvar på en nivå som överstiger dagens nivå.

Hur har då andra hanterat detta? Marcus Nilsson svarade så här på frågan

”Det finns olika metoder för att jämna ut pensionskostnaderna och det ser väldigt olika ut hur kommunerna har gjort. Många, likt Ystad sätter av medel för pensionskostnader (relaterat till ansvarsförbindelsen) löpande i budgeten. En relativt stor del har löst in några pensionsår, kopplat till stora pensionsavgångar för 40-talister osv. Vissa kommuner har gjort egna placeringar för att möta ökade utbetalningar och satt av medel för delar av ansvarsförbindelsen. Ett mindre antal kommuner har täckt in hela ansvarsförbindelsen.”

Varför har då inte Ystad gjort någonting utan tar det som det kommer.  Än en gång Marcus Nilsson

”Då vi under lång tid haft och har mycket stora investeringar så har den politiska viljan varit att försöka egenfinansiera så mycket som det går av investeringarna. Att göra avsättningar till pensionerna intjänade innan 1998 har inte prioriterats.”

En ökning av pensionskostnaderna med 15 miljoner per år är ju ingen katastrof, men det ska tas ur framtida budgetar och ingen vet hur det ser ut om 30 år. Då kanske vi behöver varenda krona på annat håll. Vissa  saker kommer troligen att kosta mer inte minst äldrevård, sjukvård, hemtjänst m.m.

Nu finns det tillgångar att avyttra  Ystad Bostäder, Ystad Saltsjöbad, mark och andra tillgångar där man hitta en marknad. Däremot är jag orolig om kommunen gör stora investeringar i infrastruktur som vi inte kan byta mot kontanter på ett enkelt och snabbt sätt. I värsta fall säljer man realiserbara tillgångar och köper infrastruktur, eller ännu värre förstärker årets budget så att det bara går ner i det svarta hålet.

Nu pratas det om att investera mycket mycket pengar i Dragongatan, i Västra hamnen* samt säkert ett helt gäng andra infrastruktursatsningar. Det kan säkert finnas en poäng i att satsa offensivt och öka befolkningsunderlaget. Då blir vi fler som får vara med och betala pensionskalaset, men jag hade gärna sett en mer försiktig hållning och att man redan nu började sätta av pengar för att  täcka delar av skulden.

Under den senaste högkonjunkturen satte man inte av en krona. De som sitter nu har suttit med så pass länge att de hade haft tid att göra något åt det om det fanns en vilja. Det gäller både Sossarna och Alliansen. De kanske inte tänker på att framtida indragningar i det som kallas välfärden även kommer att drabba dem.

Men det är klart pensionsskulden är ingen bra valfråga. Den kräver att man kommunicerar långsiktighet och ansvarstagande. Något som väljarna oftast inte prioriterar – eller?

*mer originellt hade varit att kalla det inre hamnen för att särskilja det från Malmös Västra hamnen. Dessutom är den väl snarare norr om Yttre hamnen som är referenspunkten. Vi har ju ingen östra hamnen. Dessutom ligger inre hamnen öster om småbåtshamnen.

Åldersnojja

Jag vill väl inte direkt kalla mig en klimatalarmist. Jag tror inte att domedagen står inför dörren inom en snar framtid. Jag är snarast klimatmedveten. Det finns en icke negligeabel risk för att vi genom vårt utsläpp av växthusgaser har gjort skada på vår planet.

Jag har sett ett litet samband. Det är dock inte säkerställt. Det verkar vara så att de så kallade klimatskeptikerna oftast är äldre medan miljöaktivister oftast är yngre. Det är givetvis grova generaliseringar. Min förklaringsmodell för detta är det faktum är följande.

Efterhand som vi blir äldre och mer erfarna får vi en tendens att vi tar ställning och fattar beslut utifrån vad vi redan vet, eller utifrån vår erfarenhet. Vi blir sämre och sämre på att ta till oss ny kunskap, utvärdera hela bilden eller att förändra vårt synsätt. Detta är orsaken till att äldre chefer oftast fattar korrekta beslut snabbare än yngre chefer.

Baksidan av detta är att beslut fattade på erfarenhet och känsla kan slå extremt fel om förutsättningarna förändras.  Om jag hade varit 70 år skulle jag så klart i större utsträckning utgå från att det skulle se likadant ut om tio år än om jag var 20.  Förra gången vi stod inför en liknande brytning var på 60-talet då den yngre generationen förkastade den äldre generationens värderingar och livsstil. För alla klimatskeptiker som var med då kan det vara på plats att dra en parallell.

Dessutom kan det finnas en psykologisk spärr. Om det är så att vi har orsakat skada på vår planet så är den individuella skulden större ju längre man varit med. Det kanske utlöser en förträngningsmekanism. Det är dessutom så att äldre troligen orsakar större utsläpp och därmed behöver göra större uppoffringar om man erkänner att det finns ett behov av att agera.

Men det är klart jag kan ha helt fel. Jag är tillräckligt ung för att kunna ändra mig om någon har en bättre idé eller kan påvisa att jag har fel.

Uppfinn Sverige

Nu ser det ut som att SAAB och Volvo är på väg bort från Sverige. Det är i och för sig inte en chock. Hur kan man tro att säkerhet är ett säljande argument när de flesta konkurrenter spottar fram bilar som får högsta betyg de europeiska säkerhetstesterna.

Man tar fram svensk statistik som bevis på att svenska bilar är säkrare. Svenskar har Europas största bilar, varav många SAAB:ar och Volvo:s. Eftersom de inte har haft några småbilar har ju så klart deras märken kommit högst i försäkringsbolagens statistik.

Nej – de var helt enkelt inte med på banan när opinionen vände och miljö och bränsle effektivitet blev viktigare. De andra hade tillräckligt bra säkerhet, och prisvärdare bilar.

Nu kan man undra vad som ska hända. Många tycker att Sverige ska fokusera på att bli ett land som är ledande på att ta fram innovationer och att utveckla nya produkter och tjänster.

Jag är tveksam. Hur många svenskar kommer det att sysselsätta. Det är dessutom inte så att var och varannan har förmågan att tillgodogöra sig en ingenjörsutbildning. Av den lilla del av befolkningen som har denna förmågan är det dessutom bara en liten del som har den kreativitet som krävs för att utveckla nya produkter.

Hur ska sedan Sverige som nation tillgodogöra sig dessa fördelar. Innovationerna kommer att ske i en mängd olika bolag och konstellationer. Möjligheten att brandskatta forskare och företag är begränsad på en global arena.

En övertro på innovation löser inte många av framtidens problemen. Vi har sett förändringar förr. Lantbruket har rationaliserats och sysselsätter bara en bråkdel av befolkningen, Verkstadsindustrin och rationaliserat och effektiviserats under de senasta hundra åren. Varvsindustrin, Textilindustrin och nu även bilindustrin försvinner i takt med att vi förlorar våra konkurrensfördelar.

Det finns dessutom en sak som gör det svårare ännu svårare att leva på innovationer. Det beror på att det är enklare att imitera och utveckla än att uppfinna nytt.

Det är det vi ser nu. Klyftan minskar mellan västvärlden och den än så länge kallade utvecklingsländerna. Vissa kallas dessutom inte längre utvecklingsländer utan tillväxtländer, eftersom som de utvecklas i en takt som får oss att framstå som sniglar. Till stor del på grund av att de är otroligt duktiga på att imitera och utveckla.

Ingen vet vart vi är på väg men skillnaderna inom landet kommer troligen att öka, medan skillnaden mellan Sverige och utvecklingsländerna krymper.

Sverige kommer att förändras vare sig vi vill eller ej. Ju snabbare vi accepterar det desto längre får vi på oss att uppfinna framtidens Sverige.

Behövs alla?

Det finns många som står utanför arbetsmarknaden, eller som kommer att ställas utanför i takt med att tempot skruvas upp och kraven höjs.  Många har pekat på det faktum. Att färre och färre ska försörja fler och fler.

För min egen del så ser jag bara att arbetsbördan kommer att bli tyngre och tyngre. Det känns orättvist. Vi som har prestationsförmåga kan se fram emot ett tungt oavbrutet arbetsliv, är det rimligt att vi ställer så många utanför?

Hushållsnära tjänster är ett steg på vägen för att fördela arbetsbördan rättvisare. Finns det fler sätt? Gärna sådana som inte bygger på skattesubventioner och avdrag.

Miljöpartiet har spännande lösningar i medborgarlön och förkortad arbetstid för alla. Vi mäter ju livskvalité i relation till andra. Därför är en utjämning viktig. Oftast är vänsterns fokuserad på materiell jämställdhet. Jag skulle vilja se en jämställdhet vad det gäller arbetsbörda, vilket påverkar livskvalitén mer än vad man tror. Det är bara att tänka på hur man mår innan semestern och efter.

Farväl till vapen

Läste en mycket tänkvärd artikel. De sista engelska soldaterna som deltog i första världskriget har lämnat oss. Deras historier är dock räddade till eftervärlden. Det är anmärkningsvärt att det inte var förrän efter sina 100-års dagar som de öppnade upp och pratade om sina minnen från kriget.

Fruktansvärda minnen som verkligen visar på hur meningslöst krig är.

Farewell to WW1: From memory to history | The Economist.

Ett steg framåt, ett steg bak

Varför denna ständiga jakt på framsteg och en utvecklingsnojja  som bara verkar göra oss sjuka. Med Imre Madachs klassiker gör The Economist en tänkvärd artikel om människans framsteg och baksteg.

Framstegs ivrare har satt sitt hopp till vetenskap, religion, historien, evolution, handel, utbildning eller lagstiftning. Det finns dessutom genom historien oftast ganska många som tycker att det är bra som det är och inte ser något behov av framsteg.

Ett bra sätt att se det är så här. Om vi inte gjorde framsteg skulle ingen kunna få det bättre utan att det skedde på någon annans bekostnad. Å andra sidan så får inte framsteg ske till vilket pris som helst det finns ideal och ideér bland annat om frihet och jämlikhet som inte får kränkas i syfte att nå framsteg.

Liberalismen har högt ställda mål och ideal. Till viss del är det en tröst – att dessa aldrig kommer att vara uppfyllda – utan att det alltid kommer behövas göra nya framsteg.

En amerikans filosof förespråkar att vi inriktar oss på moral för att komma framåt. Vad är rätt och fel? Hur borde det vara och hur är det?

Tyvärr är det så att liberaler ryggar så fort ordet moral kommer upp. Moral är tyvärr alltför förknippat med dubbelmoral, förtryck och kränkningar av liberala värden.

The idea of progress: Onwards and upwards | The Economist.

Demokrati 2.0

Det finns en fråga som är av oerhörd vikt för mig. Det gäller själva grunden för vårt samhälle nämligen demokratin.

Som det ser ut nu har vi en otroligt dålig medlemsutveckling i de etablerade partierna. De som är politiker har ofta varit med länge, ingen nackdel men det bekräftar bilden av den svaga återväxten och svaga konkurrensen om politiska poster.

De som är med inne i systemet känner givetvis av detta och är osäkra på om det överhuvudtaget går att släppa taget. Det finns politiker som är oerhört kompetenta och motiverade och brinner för det de gör, sedan finns det de som bara hänger med en mandatperiod till, och sedan en till, och en till.

På riks- och regionalplanet går det att hantera eftersom det ändå finns tillräckligt många som vill ersätta de relativt få som innehar de mest inflytelserika posterna.

Kommunalt är detta ett problem, det finns helt enkelt inte tillräckligt stor konkurrens om fullmäktige platserna. Jag vet inte hur man ska lösa det men började kolla runt lite och hittade denna artikeln i Newsmill där det fanns lite referenser fakta i ämnet och denna som beskriver problemet på ett bra sätt.

Det är ingen lite eller lätt fråga men kräver att man arbetar med den. Spännande och intressanta frågor måste besvaras och funderas över.

En sak tror jag är säker mer liberalism, mer makt till individen och mindre makt åt politiker är en bra start.

Larmrapport

LO är på krigsstigen. Alla får det bättre. Läs det utmärkta inlägget i Neo eller den ursprungliga debatt artikeln i DN. Dessutom har det börjar det surra om en engelsk sida som heter equalitytrust och är publicerad av en stiftelse som använder statistik för att visa att equality(jämställdhet) är bra för ett samhälle.

Det är viktigt att inte förväxla jämlikhet/jämställdhet med likadant eller samma materiella status.  Det måste självklart löna sig att utbilda sig, arbete hårt och driva ett framgångsrikt företag som skapar arbetstillfällen. Alla ska däremot ha samma möjlighet att göra det mesta av sitt liv.

Eftersom vi i Sverige är så besatta av Jantelagen och ska trycka ner varandra är det enda sättet att belöna framgång pengar och materiella tillgångar. Annars kunde man tänkt sig att en läkare eller advokat fick en del av sin ersättning i form av respekt, anseende och andra mjukare värde. Inte misstroende och skepsis som  ofta är fallet.