Moralistens förklagan

Nu har det som jag aldrig trodde skulle inträffa hänt. Jag har blivit en tvättäkta moralist. Min livsfilosofi bygger i grunden på att alla individer är kapabla att fatta sin egna beslut, och att alla ska få göra som de vill så länge det inte sker på någon annans bekostnad. En klassiskt liberal hållning med andra ord. Då ska man inte pracka på andra sina åsikter på ett mästrande och tvärsäkert sätt.

Eftersom jag själv funderar mycket på mitt ansvar gente kollektivet så är det naturligt för mig att göra vad jag kan på miljöområdet. Jag utgår ibland felaktigt från andra alla reflekterar över dessa frågor.

När det gäller klimatpåverkan så har angripit detta genom att se det som att alla människor har ett lika värde – därmed lika rätt att generera koldioxid. Inte så konstigt i min hjärna. En konsekvensen är att det blir att kraftigt obalans mellan rika och fattiga länder och människor.

En annan konsekvens av denna tanke är att varje individ har ett moraliskt ansvar att försöka begränsa sin klimatpåverkan. Nu visar det sig att i princip ingen annan tänker på det här sättet. Senast var det en kollega som fick sig en dos oombedd moralpredikan, sån tur var inte kring det egna resandet men det faktum att det inte är en demokratisk rättighet att flyga på semester. En rejäl höjning av biljettpriserna hade varit på sin plats för att komma tillrätta med okynnesflygandet.

Kollegan som från start var steget efter kom två steg efter eftersom jag inte tog mig tid att förklara mitt bakomliggande resonemang. Jag framstod närmast som en skogstokig trädkramande fundamentalist.  Nu går jag här och skäms och undrar hur jag ska lyfta fram frågorna på ett mer öppet och diplomatiskt sätt nästa gång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *