Historisk relativism

Nu börjar man kunna ifrågasätta den officiella historieskrivningen i Kina, om än i en mycket liten skala och inte utan risk. När jag läste artikeln kom jag att tänka på ett samtal jag hade med en bekant häromdagen.

Han är Iranier (perser) och berättade lite om hur det hade varit att gå i skolan i Iran. De hade haft mycket ”absoluta” ämnen som matte, fysik och kemi. När de skulle lära sig historia så var det först och främst persisk historia, som byggde på att de skulle vara stolta över att vara perser och sin historia. Hitler nämndes som hastigast och världskrigen var ett ryckte. I princip så lärde man sig ingenting om omvärlden eller om ”relativa” ämnen som samhällskunskap.

Då kom att jag att tänka på vad jag hade fått lära mig. Var det så mycket bättre? Hur mycket diskussion vad det egentligen i klassrummet?

Visst fick vi lära oss om omvärlden men hela tiden utifrån ett svenskt perspektiv. I Sverige var vi per definition mer upplysta, demokratiska och hade i största allmänhet rätt. Alla andra länder där man gjorde på andra sätt var bara mer eller mindre på väg att komma ikapp föregångslandet Sverige.

Inte ett ord om svält eller fattig Sverige. Att en stor del av befolkning emigrerade till USA var en parentes. Hur ska man då skapa en utbildning som ger en relativt bättre kunskap?

Chinese history textbooks: The fragility of truth | The Economist.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *