Både min farföräldrar och morföräldrar växte upp på landet. Man kan nog säga att jag och mina syskonen är den första generationen utan någon som helst anknytning till landet och jordbruk. Det glömmer vi ofta. Det är inte så många generationer sedan som en majoritet av den svenska befolkningen var sysselsatta inom lantbruket. Min Farfar hade en bondgård men i samband med att lantbruket rationaliserades startade han istället en grävmaskinsrörelse. Som jag har förstått det fanns det hur mycket jobb som helst och det skulle dikas ut både här och där på Söderslätt. Yrket som grävmaskinist gick sedan i arv till farsan. Det är inte rent enkelt att hantera skopan och det kräver mycket koordinationsförmåga för att få maskinen att göra som man vill. Det kräver en viss känsla som tydligen gick i arv. Min farmor var hemmafru och det var väl så det oftast var på den tiden när man bodde på landet.

Min morfar har jobbat på tegelbruk under den del av min uppväxt som jag kan komma ihåg. Det var en riktig fabrik. Dit man gick för att jobba och man litade på att facket tog tillvara på ens intresse och man gjorde som basen sa. Min morfar var arbetare – han tyckte om facket och ogillade borgarna. Det var nog han som väckte mitt intresset för politik. Vi har haft många intressanta diskussioner under min uppväxt. Min mormor var i grunden hemmafru men hade nog lite jobb när familjesituationen krävde det eller om man så vill tillät det.

Ingen i familjen har haft en högskole- eller universitetsutbildning. Nu har jag och två av mina syskon det. Mina mor- och farföräldrar levde upp i ett annat Sverige. Ett Sverige där det fanns genuint fattiga, där man inte hade råd att studera även om man hade talang och vilja. Jag förstår att min morfar såg det som att sossarna var det bästa som hänt Sverige. Om han ser hur hans barnbarn har det och jämför med hur hans föräldrar hade det så är det två olika länder, vi har det så oändligt mycket bättre nu.

Ibland upplever jag det som om hela samhället har tappat kontakten med sina rötter. Det kanske inte är så konstigt med tanke på hur mycket vårt sätt att leva har förändrats. Då och då slår det mig hur förgänglig kunskap är. Kunskap som förts från generation till generation försvinner så fort kedjan bryts.

Jag gillar historierna om hur det gick till när morfar var ung. Det var ungefär som nu fast man arbetade hårdare, cyklade flera mil till ett danspalats och när man slogs var det ärligare. Morfar cyklade från Anderslöv till Mossby och de andra danspalatsen på sydkusten. Sen cyklade han hem med eller utan sällskap på pakethållaren. Det var tider.