Ad fonte

Frank Thorén Hall, Centerpartist lyckades på fem minuter spåra ursprunget till den affisch med Mona Sahlin som varit i omlopp. Den dyker upp på flashback augusti förra året i en tråd som heter Nu hjälper vi (s)(v)a(mp)arna med valaffischer!. Den affichen  är faktiskt en av de snällare eftersom den bygger på fakta. Det finns en hel del i den tråden som har passerat vad som är god smak med hästlängder.

Konstigt att advokat Borgström inte lyckas klura ut det innan han slår på stora trumman och anklagar alliansen för förtal. Men det är klart det är inte första gången han är lite svag just när det gäller att få alla fakta på borden.

Det är också konstigt att man får för sig att det är Alliansens PR folk som kommit på det. Med tanke på hur det socialistiska blocket sköter sig så skulle tajmningen varit sällsynt dålig – eftersom de rödgröna just nu inte lyckas skapa speciellt mycket positiv spinn kring sitt samarbete.

Genom att göra sig själv till offer riskerar de bara att göra sig själv till åtlöje. Vem har inte skickat ett roligt mail vidare till sina kollegor även om det  inte är direkt rumsrent? Att sen få till det så att den som har fått en mail kan klandras är mer än jag förstår. Detta är inte ett mail som har spridits i högborgliga kretsar, eller i tankesmedjor. Det är ett mail som snurrat runt på nätet under 9 månader.

Mona Sahlin har gjort en hel del tveksamma saker genom åren. Att ställa upp det på en lista så att man ser hur det samlande intrycket blir är något de själv borde gjort innan de valde henne till partiledare.

Facebook:)

Jag är helt förundrad över denna fantastiska mötesplats och kommunikationsplattform. Detta sätt att interagera och dela med sig. För mig som småbarnsförälder så är det mitt lilla sociala andningshåll.

Nu när man varit i gång ett tag så börjar jag ta ut svängarna lite, jag lägger till fler och fler och upptäcker att det gör att man lär känna människor lite bättre. De som belackar sociala medier som ytligt och narcissistiskt kan göra det. IRL kan också vara ganska ytligt och narcissistiskt.

Den stora bluffen

Nu rasar Socialdemokraterna. Ett falskt brev har varit i omlopp. I det var Mona Sahlins trackrecord uppräknat med allt från Toblerone, svarta dagmammor, bilskatter, parkeringsböter till utlandsresor för att ta time-out från skandalerna.

Jag fick själv en variant på brevet för någon vecka sedan. För mig framstod det mest som en blandning mellan skämt – eftersom det var ganska finurligt förpackat – och som ett sätt att få fokus på sådant som faktiskt har kantat Mona Sahlins karriär. Min bedömning är att samtliga de saker som togs upp i brevet är kända av allmänheten sedan tidigare. Det samlade intrycket är så klart inte särskilt förtroendeingivande.

Det kanske inte så snyggt men den största bluffen är Mona.

Här är bluffbrevet som gör S rasande – Nyheter – Senaste nytt | Expressen – Nyheter Sport Ekonomi Nöje.

Facket vid vägs ände

Facket i Ystad ska hålla en manifestation mot nedläggningen av företag. När jag läser om det känns det verkligen som om facket har blivit en passé historia. Man borde inse att problemet är att Sverige saknar konkurrenskraft på grund av en kombination av för högt skattetryck och för generösa bidragssystem. Istället lägger man kraft på att upprätthålla solidaritetens retorik och hävda att de representerar den svenska modellen. Man vill inte att arbetarna ska känna sig ensamma, och man vill visa att man finns. Vad hjälper det den som har blivit arbetslös på grund av det dåliga företagsklimatet och Sveriges förlorade konkurrenskraft.

Varför ordnar ni den här manifestationen?

– Nu lägger man ner Draka Kabel i Ystad. Fackrörelsen utsätts hela tiden för påhopp från företagen. På alla fronter. Vi måste sätta ner foten och försvara den svenska modellen.

Vad tror du manifestationen kommer leda till?

– Arbetarna ska inte känna sig ensamma i det här, det är viktigt att vi visar att vi finns.

Det låter lite luddigt…

– Det finns inget luddigt i detta. Vi samlar folk mot ett gemensamt problem, visar solidaritet. Det är viktigt att man som arbetare på något sätt känner sig förankrad någonstans.

Men rent konkret, vad uppnår ni?

– Alltså vi äger ju inte företaget, vi äger inte frågan. Vi kan inte säga ni får inte göra detta. Men vi kan stötta våra medlemmar. Om vi inte gör det, vem ska då göra det?

Den svenska modellen handlar inte om att skydda arbetstillfälen från ett rent fackligt perspektiv. Det handlar om att man ska försöka undvika konflikter och arbeta i samförstånd. För mig framstår det som uppenbart att facket borde ställa upp på en politik som stärker företagsklimatet och ökar vår konkurrenskraft gente omvärlden. Det hade varit att värna den svenska modellen.

Språkpiraterna

Jag älskar att Moderaterna tar ord som rättvisa, jämlikhet och solidaritet och visar att det är ord som är viktiga även för Alliansen. Inte minst för alla oss som betecknar oss som liberaler är detta ledord som vänstern har kapat och därefter haft tolkningsföreträde på de senaste 30 åren

Timbros Andreas Bergh gav fyra nivåer på jämlikhet på en föreläsning nyligen:

– Det kan vara [1.] grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, det kan vara [2.] något slags mått på möjligheter om vad man faktiskt kan göra med sitt liv, det kan vara [3.] mått på inkomsten, eller det kan vara [4.] att alla ska ha det precis lika bra.

Jag ligger på nivå två, vilket jag tror att många gör. Vänstern har laddat det så att det ska tolkas som en 3:a  eller 4:a.

Förutom att man för att nå dessa nivåer måste använda sig av metoder som både är orättvisa och inbegriper ett stort tvång mot enskilda är det dessutom inte rent samhällsekonomiskt några gynnsamma nivåer att sträva efter.

Jag hoppas att Alliansen fortsätter att arbeta på samma sätt. För det fullkomligt river sönder vänsterns demagogi. Förra valet förlorade vänstern på att de hade tappat bort betydelsen av arbetare och arbetarparti. Alliansen kunde då ladda dessa orden på ett bättre sätt eftersom man skapade en politik för dem som arbetade.

Nya moderaterna – rena språkpiraterna | Helle Klein | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet.

Friårets lov

Birgitta Ohlsson skrev att hon tyckte att friår är arbetsfientligt flum på Facebook. Den var intressant att det fick ett minst sagt mjuggt mottagande. Bland kommentarer fanns det många positiva exempel på hur friår är positivt både från ett företags- och mänskligt perspektiv.

Jag sammanfattar min syn i frågan så här:

Miljöpartiet har några kreativa och bra lösningar. Friåret är ett av dem. Vi lever i ett samhälle där vi producerar mer än vi behöver för att sätta mat på bordet och ge oss tak överhuvudet. Problemet är att så många står konstant utanför och drar inte sitt strå till stacken. Friåret är en fantastisk möjlighet för de som knegar på år efter år.

De som invänder menar att man själv kan spara undan och sedan ta ledigt. Problemet är att man i det läget straffar ut sig ur trygghetssystemet. Dessutom spelar det väl ingen roll för ur statens perspektiv för den slipper dela ut a-kassa till någon annan. Jag anser att att friåret är en bra reform om man ska arbeta inom det systemet vi har. Precis som inom många andra områden har den borgliga regeringen valt att arbeta utifrån hur det ser ut, och hur svenskarna tänker. Det inför till exempel massvis med avdrag istället för sänkta skattesatser.

Hade de inte suttit i fel båt så hade friåret varit en naturligt del av arbetslinjen. Den normalt så kloka Birgitta måste ha smittats av sina regeringskollegor. Dessutom saknar nog hon som många andra toppolitiker erfarenhet av hur det känns när man har gått till samma arbete i tio år.

Grekisk tragedi

En otroligt fantasilös rubrik, men vad ska man säga om Greklands finansiella situation.Euro-länderna gick för några veckor med på ett mindre åtagande för att rädda Grekland. Förra veckan stod det klart att det inte var tillräckligt, ränteskillnaden fortsatte att stiga.

On the face of it, this week’s renewed bond-market jitters were caused by growing doubts that an emergency-aid package patched together by European Union leaders last month offers Greece much help. Under the terms of the EU deal, any short-term support would have to be approved by all of the 16 countries in the euro zone. German anger at Greece’s profligacy could easily delay the cash it would need should bond markets close.

När det visade sig att marknaden såg genom de otillräckliga löftena tvingades de både utöka omfattningen av sina åtaganden och vara mer konkreta.

A near-panic in the bond markets has now forced them to spell out the terms of support for their stricken colleague, should it be needed. If push comes to shove, the other 15 euro-zone countries are willing to provide Greece with up to €30 billion ($41 billion) of three-year fixed- and variable-rate loans in the first 12 months of any support programme.

Att de ställer upp för Grekland handlar inte om solidaritet. Det handlar om en kombination av att Europas banker är extremt känsliga efter finanskrisen. Det finns helt enkelt inte utrymme för att låta bankerna förlora mer pengar. Dessutom vill man inte att problemet ska spridas. Italien har nästan lika dåliga finanser men en statsskuld som är 5 gånger så stor i nominellt värde. Nu kan jag inte förstå hur man kan tro att Italiens situation inte kommer att kommer att bli utsatt för marknadens granskande öga.

Yet as Ireland, Portugal and Spain were caught in the markets’ sights besides Greece, Italy remained in the shadows. It may not be able to do so for much longer. Although the government adopted only a modest fiscal stimulus, its budget deficit rose in 2009 to 5.2% of GDP. That is lowish, but Italy’s public debt stands at 115%, second only to Greece in the euro area. Worse, the government now has a primary deficit—ie, spending before interest exceeds revenue—for the first time since 1991.

Tillbaka till Grekland. Man har fått en lång rad krav på sig för att få den misskötta ekonomin i bättre skick. The Economist väcker den intressanta frågan kring om Grekerna kommer att hålla ut. Kommer de tycka att det är värt det?

Greece’s to-do list is now well-known. A country that spent years mismanaging and misreporting its public finances must tighten its belt dramatically for a long time. To boost competitiveness and growth, as well as improve the budget, it must embrace radical tax changes, cuts in public-sector pay and pension reforms. Bold adjustment, which to its credit the new Greek government has already begun, will reduce the risk of Greece finding its debts unpayable in three years’ time.

Even then, it is not hard to see circumstances in which the Greeks might think they would be better off defaulting.

Det går till och med att argumentera för att att det hade varit bättre om Grekland ställd in betalningarna och tog upp förhandlingarna med sina kreditgivare.

Greece is different because it has much more debt outstanding and because bondholders may face a more severe haircut—although with sufficient fiscal consolidation a more modest restructuring could be feasible. Sovereign-debt lawyers say that in some ways a restructuring of Greek debt would be easier than many people think. But other things would be new and harder, especially the complexity caused by credit-default swaps, which have not yet played a big role in any sovereign-debt restructurings. It is uncertain, for instance, whether a pre-emptive restructuring would trigger the default clause in credit-default swaps. But Lee Buchheit, a leading sovereign-debt lawyer, says that the biggest risk in most debt-restructuring cases is governments that try to put off the inevitable. “By far the greater risk is pathological procrastination by the debtor in the face of an obviously untenable financial situation,” he argues, in which a country pursues frantic and ruinously expensive emergency financing in the lead-up to an eventual restructuring.

Hur man än vrider och vänder på det finns det bara en sak som Grekerna kan göra. Bita i det sura äpplet och ta tag i landets problem. Att leva över sina tillgångar och förmågor håller inte nte i längden. Det gäller Grekland, Italien och Spanien. Reformer nu är bättre än reformer sen.

So the euro area’s other vulnerable economies must also use the next few years to convince the markets that they are not like Greece. That will also demand fiscal austerity. But even more important are structural reforms to improve competitiveness and boost growth. Without the option of a currency devaluation, countries such as Spain, Portugal and Italy have no alternative but to restrain labour costs and bring in supply-side reforms that raise productivity, especially through the freeing of labour markets. These reforms, long overdue, are now essential. It would be a mistake for the leaders of Spain and Italy to assume that if they got into trouble they might be bailed out like Greece: neither the EU nor the IMF could afford it.