Kall fusion

Det blev ingen fusion västerut för Sparbanken Syd. Framtiden får utvisa om det var ett bra beslut eller inte. Jag är glad för att kyrktornsprincipen inte byttes ut mot torsoprincipen.

Debatten som föranledde beslutet har varit allt annat än bra. Lågvattenmärket stod Ann Nyström för när hon på debattsidorna skrev

Sedan Swedbank hävde avtalet med oss har vi tappat ungefär lika många kunder som vi fått nya. Vi kan konstatera att de nya kunderna representerar en större ekonomisk volym än de som lämnat.

Med detta sagt vill jag dock betona att vi ser varje kund som lämnar oss som ett misslyckande, om det beror på missnöje med banken. Vi vet dock att de flesta har valt att byta bank av helt andra orsaker, till exempel flytt eller ändrade familjeförhållanden.

Man får helt enkelt inte skriva som hon gjorde i första stycket – även om hon slätar över det något i andra. Det står ju faktiskt vi har förlorat gamla kunder, men fått nya som är bättre. Det kunde man formulerat på ett mycket bättre sätt.

Nu får vi hoppas att Ystad och Österlen sluter upp bakom sin bank för det kommer den att behöva. Jag tror ändå att det kan kommit något gott ur det här. Förståelsen för att Sparbanken Syd är en äkta Sparbank där sparbanks idealet inte är ett marknadsföringstrick.

Ingen fusion mellan sparbankerna – Ystad – Ystads Allehanda – Nyheter dygnet runt.

Gamla Vattentornet

I veckan hade jag förmånen att besöka det gamla vattentornet i Ystad. Det ju numera ombyggt och huserar både lägenheter en konferens- /festvåning. Själva bygget är gjort av Ulf Karmebäck nyligen anställd som stadsarkitekt i just Ystad. Mer om den utnämningen i ett senare inlägg.

Upplevelsen av tornet var ganska imponerande. Lägenheterna har en minst sagt udda planlösning, men erbjuder ett väldigt designat boende som kan vara tilltalande för den som prioriterar design före garderober.

Det är nog snarare som mötesplats som gamla vattentornet kan ge staden ett riktigt lyft. En konferens/festlokal i 4 våningar. Den översta är inte speciellt stor men har en häpnadsväckande utsikt. Det kändes fortfarande som om det var nästan färdigt. Med lite mer möbler så kommer det att bli den absolut häftigaste mötesplatsen i regionen. Konceptet där Jonas Wahlman genom sitt kontaktnät kan erbjuda det mesta för att skapa unika och speciella upplevelser är verkligen tilltalande.

Kampanjdag i Ystad

Idag körde vi en kampanjdag i Ystad. Stan var full med folk. Det var både långlördag och Tv-inspelning.
Tack vare att vi hade stöd av våra grannar från Tomelilla och Simrishamn blev det en kanoneffekt när vi delade ut ballonger, godis och trycksaker. Marcus Grundén var med, och han berättade dessutom lite om sin personvalkampanj. Vilken kille. Han driver sin kampanj som ett företag. Mer amerikanskt än svenskt. Otroligt inspirerande att det finns en sådan folkpartist.
Dessutom var vårt regionråd Mats Persson med oss ett tag
och delade ut foldrar.
Det känns bra många var positiva till folkpartiet tog glatt emot vårt material. Vi har oftast den bästa politiken men har svårt att kommunicera det. Idag berättade vi det.

Dialog ja, klagosång nej

Politikerenkäten har kommit med en möjlig förklaring till politikerna bristande intresse för deltagardemokrati. När de skulle besvara frågan om det tycker att det är viktigt med medborgardialog så blev svaret enligt bilden.

Det finns ett mycket stort intresse, eller i alla fall så tycker politikerna att det är viktigt med medborgardialog i initieringen och i utvärderingen av ett beslut eller åtgärd. Skillnaden ligger nog i att medborgardialog är positivt laddat och sker i ett skedde då det går att påverka en process. Krav på folkomröstningar och överlämnande av protestlistor brukar ske när klubban är på väg ner mot bordet.

Politikerenkäten ställer en berättigad fråga . Varför anses medborgardialog vara minst viktigt i den fas då förvaltningen genomför beslutet.

Det är knappast förvånande att kommunfullmäktigeledamöterna tycker det är viktigt med medborgerlig input i beslutsprocessens tidiga skeden och när beslutscirkeln så att säga sluts och besluten skall omprövas. Och det är inte heller förvånande att ledamöterna vill vara relativt sett mer i fred med sin huvuduppgift att fatta beslut. Det som möjligen överraskar är att förvaltningsgenomförande är den fas i beslutsprocessen där medborgardialog bedöms som relativt sett minst viktig. Trots alla olika former av brukarråd och brukarstyrelser kopplade till den kommunala förvaltningens genomförandeled som vuxit fram under de senaste 20 åren, är det paradoxalt nog just i förvaltningsledet som kommunfullmäktigeledamöterna tycker det är minst viktigt med medborgardialog.

Det är en bra fråga och tyder på att om politikernas vilja att förbättra kommunikationen mellan förvaltningar och medborgare blev lite starkare borde det finnas gott om utrymme för förbättringar. Det är nog trots allt så att den största delen av den dialog som en medborgare har med kommunen har han eller hon med tjänstemän inte politiker.

Socionomer, kommuner och påläggskalvar

För ett tag sedan läste jag på Dagen Samhälle om Järfälla kommun som anställer socionomer som Trainees. Artikeln störde mig men jag kunde inte sätt fingret på. Nu har jag funderat lite och kommit fram till vad det var. I grunden är jag dock positiv till de tankar som framförs.

Bakgrunden är den att nyutexaminerade socionomer oftast kastas rakt in i hetluften.

– De som kommer ut från socionomutbildningen kastas rakt in i tung myndighetsutövning. Det är inte rättvist mot dem, det behövs en brygga däremellan och vi tror inte att det räcker med att bättra på introduktionen, säger Åke Svenson.

På arbetsmarknaden finns det några vedertagna begrepp, varav Trainee är ett. I Sverige betyder Trainee att man antas till ett program för påläggskalvar. Man får en bred introduktion till företaget och flyttar runt mellan olika avdelningar för att kunna skapa ett brett kontaktnät att ta hjälp av på vägen mot toppen. Man förväntas jobba hårt och verkligen visa framfötterna under traniee-perioden. Betydelsen är något annorlunda i andra delar av världen men när man rekryterar socionomer arbetar man ju inte på den internationella marknaden.

Det man beskriver i artikeln är på sätt och vis en trainee-tjänst.

Hans förslag är en nio månaders trainee-anställning, där nyutexaminerade jobbar under handledning av en erfaren kollega. Under den tiden ska de prova på att jobba med ekonomiskt bistånd, missbruksvård, psykosocial problematik och barn och unga som far illa.  Men de ska inte fatta några egna beslut som innebär myndighetsutövning. De ska också få två veckors teoretisk utbildning

Jag vill nog snarare kalla det normal introduktion till ett arbetsliv som kommer att ställa stora krav på individen. Man kan kalla det annat också mjukstart eller AT. Men just ordet Trainee stör mig lite. Det är allt för ofta som kommuner slänger in ord som inte riktigt passar. Varför vet jag inte. Ett annat exempel är att man har bytt ut många chefer mot strateger. I alla fall i vår kommun. Det konstiga är att det är samma personer.

Däremot tycker jag att det här är ett utmärkt initiativ.  Det beror givetvis på vad man arbetar med, men jag kan tänka mig att arbetet som socionom kan vara ganska påfrestande och tungt. Inte minst för en ung människa som inte har hunnit lära sig vad det innebär att ha en professionell hållning.

Man brinner för att göra gott, men det gäller att inte brinna upp. Här kan en AT-period fungera utmärkt för att hjälpa nyutexaminerade socionomer att brinna lagom. Man kan också tänka sig att man efter fullgjord AT får en certifiering eller intyg som stärker en anställningsbarhet.

Det behövs tas nya grepp inom kommunerna. Inte minst för att introducera nya medarbetare till svåra och komplexa arbeten som oftast ställer stora krav på omdöme och bedömningsförmåga.

Mikrobloggare

Det finns ju ett begrepp som heter mikroblogg. Men jag tycker att det är lika intressant att diskutera det som kan kallar mikrobloggare. Alla de som bestämmer sig för att starta en blogg men där det inte blir riktigt bra.

Eftersom det är så enkelt så har de satt upp sin blogg och producerat ett första inlägg inom en halvtimme rent gratis. Oftast ser det första utlägget ut så här.

”Välkommen till min blogg. Här kan ni följa mig…”

Det enda som saknas är något. Jag vet inte vad men på de flesta bloggar avtar aktiviteten efter tre månader. Bloggen somnar sakta in och kvar blir bara ett fragment i cyberspace.

Många bloggar blir det aldrig liv i. Av en ambition blev det ingenting. Då är frågan vad var det för ambitionen?

Min egen blogg har ju fått nytt liv, men det beror troligen på att det är valår. Att bara blogga rent planlöst om mitt liv skulle jag inte ens ge mig på. Så intressant liv har jag inte och varför skulle jag vilja dela det men andra på internet.

Vad säger alla övergivna luftslott på Internet? | Customer experience & CRM.

Politikerenkäten

Statsvetenskapliga institutet i Göteborg har genomfört en stor undersökning på Sverige kommunpolitiker. Slutsatserna publiceras på en blogg som heter Politikerenkäten i samverkan med Dagens Samhälle.

Än så länge har de kommit fram till ganska intressant saker. Här kommer de enligt mig intressantaste.

Stor ideologisk spännvidd i våra kommuner

När de viktade kommunfullmäktige församlingar på en höger-vänster skala visade sig att finns en väldig spännvidd.

Tio-i-topp-listorna över Sveriges mesta vänster- respektive högerkommuner rymmer inga egentliga överraskningar: vänsterkommunerna, med Överkalix (vänster-högermedelvärde 2,5), Arjeplog (2,9) och Malå (3,0) i toppen, återfinns, med undantag för bruksorterna Degerfors och Fagersta, långt norrut; högerkommunerna, med Vellinge (7,9), Danderyd (7,5) och Lidingö (7,1) i toppen, återfinns, med undantag för Mullsjö, i Skåne och i Stockholmstrakten.

Det som fascinerar mer är istället det stora vänster-högeravståndet mellan olika kommuner – från den tydliga vänsterpositionen 2,5 i Överkalix till den tydliga höger-positionen 7,9 i Vellinge. Den statliga politiken för kommuner och landsting syftar till att skapa likvärdiga förutsättningar och förhållanden för alla kommuninvånare i Sverige. Men hur det faktiskt blir med den saken när många kommuner styrs utifrån vitt skilda ideologiska värderingar borde definitivt vara värt ett närmare studium.

Intressant. Bor man i en kommun där fullmäktige utgår från en socialistisk världsbild kan det inte vara lätt att vara företagare.  Det bekräftas av en snabb titt på Svenskt näringslivs kommunranking. Nu har jag inte gjort en full analys men konstaterar att vänsterkommunerna generellt finns under 200 och strecket och höger kommunerna generellt sett över 40 strecket. Norrlands problem beror således kanske inte så mycket på förutsättningarna utan vad man gör av dem.

Vad tycker kommunpolitiker

Det är ju ytterst intressant att se om kommunpolitiker står bakom den politik som deras riksorganisationer driver. Ju bättre samstämmighet desto större kraft kommer partiet att få. Det går ju inte att driva en fråga som gräsrötterna inte ställer upp på. Dessutom identifieras två frågor där spridningen är störst mellan de olika partierna. Det rör sig om offentliga sektorns storlek och inkomstskillnader. Det är ju två tydligt ideologiska frågor så det är ju inte rent överraskande. Tabellen nedan visar redovisar man ställer sig till olika frågor.

En liknande tabell för rikskommunala frågor. Här är stridsfrågorna vinst i välfärdssektorn och privatisering av bostadsbolag.

Spännande, eller hur.

Det spelar stor roll om det är Socialdemokrater eller Moderater som är tongivande för den styrande majoriteten

Spridningen på det kommunala planet är stor. En vänster majoritet står mycket långt från en högermajoritet i många frågor. Spridningen är dessutom större i kommunala frågor är frågor som ligger på ett högre plan.  Frågor som splittrar är synen på friskolor, vårdnadsbidrag, privata entreprenörer och kundvalsystem. Det framgår med all önskvärd tydlighet att vänsterpolitiker vet vad medborgarna behöver.

Många säger att det inte spelar roll vem som sitter vid makten. Här finns ett tydligt bevis för att det inte är så. Det spelar roll och ju närmare medborgaren besluten tas desto större roll spelar det.  Det innebär att väljarna skulle lagt betydligt mer tid på att studera sina kommunpolitiker än de gör. De skulle krävt svar i betydligt fler frågor än de som politikerna väljer att redogöra för.

Kommunpolitiker är negativt inställda till deltagardemokrati

Det visar sig att det bara är i EN kommun som det finns en till övervägande del positiv inställning till deltagardemokrati. I övrigt finns det ett motstånd mot ett ökat inslag av medborgarmakt. Motståndet blir större ju mer makt en politiker har. Det blir också större med erfarenhet men här finns ju en viss koppling till ökad makt. Frågan vad dock ganska klumpigt ställd eftersom det tog exempel som folkomröstningar, protestlistor och aktioner som exempel. Det är ju sånt som oftast sker som missnöjesyttringar mot specifika beslut.

Det är bra viktigt att vi försöker att lämna mer makt till medborgarna. Det är ju de som högerpartierna vill göra. Låter vi medborgarna behålla mer pengar själv och ökar valfriheten är det ju en demokratiskt reform som ger en högre grad av medborgardemokrati. Men att glorifiera missnöjesyttringar är inget jag ställer upp på utan reservation. Politiker tar ansvar för helheten. Den som protesterar gör det inte. Däremot är jag för att man förbättrar dialogen med medborgarna genom exempelvis ett medborgarkontor.

Jag kommer att följa politikerenkäten och väntar med spänning på fler intressanta presentationer. Det är bra att man riktar lite uppmärksamhet på kommunalpolitiken. Det är här som framtidens politiker kommer att börja sin bana. Det är också viktigt att uppmärksamma väljarna på att kommunalvalet spelar roll – kanske rentav störst roll – för den egna vardagen på kort sikt. Det är kommunpolitiker som styr över skola, äldrevård, kommunalinfrastruktur. Riksvalet spelar nog större roll för det egna livet på lång sikt men förringa inte kommunalvalet.

Lobbat ut gräsrötterna

I USA finns det som de flesta vet starka krafter som utövar lobbying. För att skapa transparens har man reglerat deras verksamhet så att det ska framgå vem som är deras uppdragsgivare.  Dessa regler spiller över på gräsrotsorganisationer. Regler som skulle försvara demokratin mot särintresse och på så sätt värna de lille människans intresse blir istället ett hinder för den lille människan att använda sin yttrandefrihet.

En kvinna i Seattle som samlade grannarna i en protest mot planerna som fanns på att riva området och bygga nytt har fått stora problem.

She ran into a second little-known state law. If she prints some flyers, calls some meetings and urges her neighbours to write to their state representative demanding change, she has to register as a “grassroots lobbyist”. This rule applies to any group that spends more than $500 in any given month trying to influence the legislature. That sum includes not only cash but also anything else of value.

To comply with the law, Mrs Murakami must provide details such as the name, address and occupation of everyone who helps organise her campaign or who contributes more than $25 in cash or kind to it. All this information is then made public on the internet. She must also provide monthly reports on all the group’s activities and expenditures. Failure to follow the rules can result in ruinous fines; $10,000 per violation, which could mean every time she sends out a mailshot.

36 delstater reglerar gräsrotsorganisationer. Demokratin sätts ur spel. Lobbyister är inte bara ett hot mot demokratin på ett sätt utan på sätt som man inte visste om.

Free speech in the states: Liberty, privacy and some bottles of beer | The Economist.

Ur led är socialismen

Socialism kan inte lösa morgondagens utmaningar. Det är därför det använder gårdagens retorik. Klasskamp, arbetarklass, kapitalistiska utsugare och proletäriatets förtryck hör inte hemma i modernt språkbruk. Senast läste jag i Sydsvenskan att poeten och socialisten Johan Jönsson anser att det är ett klassprivilegie att trivas på jobbet. Martin Svensson gör en intressant analys på detta tema han kommer fram till att klass som underlag för någon form av dialog är helt meningslös i dagens Sverige och att vänsterns debattörer är en poserande elit.

Det jag mött av klassdiskussion idag tycks mest uppehålla sig vid tillbakablickar av mer eller mindre nostalgisk art som mest väcker frågan hur länge kan man egentligen leva på ett proletärt förflutet?

På egna fattiga uppväxtår, en farfar som var timmerman eller släktingar med sociala problem. Visst påverkas vi alla av vår uppväxt, men på vilket sätt är klassen något att orientera efter och vad säger den?

Men att leva på gamla meriter fungerar inte när högerspöket har fått ett ansikte. Dessutom ett ansikte som varken var särskilt skrämmande eller elakt.

Greklands problem är Europas problem

Det är ganska intressant att man hela tiden hör folk säga att Greklands problem är hela Europas problem. Så är. Men nu är det snarare så att stora delar av Europa har Greklands problem och det börjar marknaden att se genom. De har stora budgetunderskott och stora statsskulder. Deras ekonomier är inte konkurrenskraftiga.

I mitten på maj kom man överens om ett rekordstort räddningspaket och en stabiliseringsfond för framtida kriser. Det var dock inte en lösning utan snarare ett första hjälpen förband.

However, this giddy joy soon gave way to a more sober view, for three main reasons. First, the rescue plan has a patched-together feel. Many of the details are still missing. Second, the fact that the ECB is buying the debt of euro-area governments raises questions about the central bank’s much-trumpeted independence of politicians—and hence about its credibility as an inflation-fighter. And third, the package, impressive though its scale and speed may be, only buys time for troubled governments to cut their budget deficits and put in place structural reforms needed to improve their lost export competitiveness. If that time is wasted, even worse trouble may lie ahead for the euro zone’s policymakers and their fellow citizens.

Här finns alltså tre stora farhågor den första börjar väl lösa sig, men det har kommit till ett nytt problem. Marknaden börjar titta på de länder som lovade ställa upp och har dessutom börjat tänka om när de prissätter räntorna  för de länder som behöver låna. Därför blev glädjeyran betydligt kortare än vad alla hade förväntat. Senaste veckan har Euro tappat rejält i värde och politikerna måste ta nya tag och klura ett varv till.

The Economist pekar på tre saker som har gjort att räddningspaketets effekt i det närmaste har försvunnit. Man är dessutom oroliga för att Europas ledare inte kommer att agera tillräckligt kraftfullt för att komma tillrätta med sina budgetunderskott eftersom de är desillusionerade.

Det första är det faktum att politikerna i de flesta länder försöker att rikta missnöjet mot finansmarknaderna. När Tyskland gick in och försökta begränsa marknadens verktyg för att hantera risker störtdök börserna. Politikerna förstår helt enkelt att det är politiken som måste förändras inte finansmarknaden.

The decision in Brussels to push through tough rules on hedge funds and private equity reflects an equally gormless view that such firms caused the financial crisis (see article). Nobody can deny that financial regulation needs to be improved. But to attribute the woes of euro-zone government-bond markets solely to evil speculators is dangerously misguided. In fact, investors everywhere (not least at home) have woken up, belatedly, to the extreme fiscal vulnerability of some euro-zone countries—and are now forcing budget cuts.

Det andra är det faktum att man inte riktigt tar till sig det bakomliggande problemet. Att många europeiska länder redan sitter på stora statsskulder. Att lova att låna mer pengar för någon annans skull är inte tillräckligt trovärdigt. Marknaden har helt enkelt börjat granska borgenärerna. Det har haft den effekten att marknaden även börjar göra nya bedömningar avseende borgenärernas egna lån. Frankrike hade till exempel varit bättre hjälpta av att sitta lugnt i båten och hoppas att ingen noterade att de har haft budgetunderskott de senaste 30 åren.

Även om Grekland lyckas komma tillrätta med sina budget underskott kommer de sitta med en statsskuld på 150 procent. Det är inte en lätt match att hantera den.

Det mest oroande är dock att Europa inte inser vikten av strukturreformer. De tror att det löser sig om man får budgeten i balans. Men ska man få statsskulden under kontroll måste det till tillväxt. Då är reformer nödvändiga.

The third and most disturbing delusion is that deeper structural reform is not necessary; everything will be fine if only Greece and other euro-zone laggards cut their budget deficits. Several notorious fiscal reprobates are promising Angela Merkel that they will whip themselves into line. This is both masochistic and cowardly. On the one hand, sharply reducing demand in economies that are recovering only weakly from recession may cause much unnecessary pain. But an obsession with fiscal discipline may also be an excuse for politicians to run away from tackling Europe’s chronic imbalances and the loss of competitiveness in southern Europe.

Greece, Spain and Italy all made strenuous efforts to qualify for the euro. But once in, they relaxed and gave up the tiresome business of pushing through reforms to enhance competition, hold down labour costs and boost productivity. In fact their loss of monetary and exchange-rate flexibility makes these reforms more pressing—as the euro crisis has underlined. It also makes it imperative that Germany do more to boost domestic demand. How sad that most euro-zone governments still do not seem to get it; how pathetic that they cover their ignorance by blaming hedge-fund managers in London.

Att Grekland vidtar åtgärder med kniven på strupen är ju inte så konstigt. Spanien har börjat skära i kostnaderna även om det inte går så fort som marknaden vill.

Mr Zapatero is skilled at sounding as if he means business, but his record is of painful slowness to deliver. Only a shove by the markets, the European Union or, on this occasion, America’s Barack Obama, can get him to act against his left-wing instincts. His May 12th plans, included a 5% cut in civil-service pay and the freezing of pensions next year, but he also wants higher taxes on the rich. He has made clear that the unpopular 2011 pensions freeze will not affect a top-up payment for this year’s inflation if it is over 1%. The cuts were welcomed by other euro-zone leaders anxious to avert a Spanish debt crisis. Spain’s economy, accounting for 12% of the euro zone, is four times as big as Greece’s. It is genuinely too big to fail.

Frankrike har som jag nämnde tidigare inte haft sin budget i balans de senaste 30 åren. Men de har börjat vidta åtgärder. Ett stort problem är pensionsbomben. Behovet av en pensionsreform är stort men det händer inte särskilt mycket för att komma tillrätta med varken pensionerna eller pensionsåldern.

President Nicolas Sarkozy has trimmed spending, notably by not replacing one in two retiring civil servants. But there is no mention of pay freezes, let alone cuts; and talk of rigueur (austerity) remains taboo. France is betting on GDP growth, which it thinks will reach 2.5% from 2011, to get the deficit below 3% of GDP by 2013. The European Commission has already said this is wildly optimistic, noting “substantial risks” that the deficit in 2011-13 will be worse than forecast. The commission says debt could hit 95% of GDP by 2020.

Allt detta är enskilda länders problem som kan påverka Europa och Euron negativt. Men räddningspaketet innehöll en del som riskerar hela Eurons trovärdighet på ett sätt som är mycket allvarligare.

Moderna centralbanken har ett mål. Att hålla inflationen på en acceptabel och stabil nivå. Därför är Europeiska centralbanken självständig. Men som en del av räddningspaketet fick de möjlighet att köpa statsobligationer. Villkoret var att det skulle vara i situationer när marknaden vad dysfunktionell. I princip så fort paketet var på plats gick man ut och gjorde det.

That is what many in Germany had long feared. Axel Weber, the head of Germany’s central bank, has been publicly critical of the ECB’s decision to buy bonds. He is known to be headstrong and a champion of monetarist orthodoxy. But ECB-watchers think Mr Weber had little choice but to voice his reservations, if only to quell discord within the Bundesbank. “In Germany the feeling is that two red lines have been crossed,” says Thomas Mayer at Deutsche Bank—that each country is responsible for its own public finances and that the ECB would never be an agent of fiscal policy. German anxieties might be pacified were Mr Weber to succeed Mr Trichet when he steps down next year.

Det man är rädd för är att Centralbanken ska börja agera sedelpress och lasta av länderna så att de ytterligare fördröjer nödvändiga reformer. Vi riskerar dessutom att inflationen drar iväg och värdet på Euron urholkas. Det var inte det som var tanken med Euron. Euron skulle lyfta Europa  – inte sänka.

The decision in Brussels to push through tough rules on hedge funds and private equity reflects an equally gormless view that such firms caused the financial crisis (see article). Nobody can deny that financial regulation needs to be improved. But to attribute the woes of euro-zone government-bond markets solely to evil speculators is dangerously misguided. In fact, investors everywhere (not least at home) have woken up, belatedly, to the extreme fiscal vulnerability of some euro-zone countries—and are now forcing budget cuts.