Sociala investeringar

En kompis har varit ganska aktiv med att pusha för kampanjen fem minuter för barnen. Det är en föräldraförening som vill uppmuntra till att skicka brev eller på annat sätt göra kommuner och politiker medvetna om värdet av tidig prevention. Att små barngruppen är samhällsekonomiskt lönsamt om man höjer blicken och ser det i ett längre perspektiv.

Som stöd för sin argumentation använder de främst en rapport skriven av nationalekonomerna Anders Wadeskog och Ingvar Nilsson. Rapporten heter Individen i Centrum – bättre att stämma i bäcken än i ån. De vill utifrån nationalekonomiska principer och metoder visa att det är mycket lönsamt för samhället att satsa pengar på barn så tidigt som möjligt.

Riskfaktorerna för att barn ska hamna i utanförskap är relativt kända. Det gäller att acceptera att det är så och vidta åtgärder så tidigt som möjligt. Kanske rentav på BB. Det handlar om att att lyfta fram dessa faktorer och arbeta preventivt för att ge föräldrarna möjlighet att vara bra föräldrar.

De använder en fiktiv person för att exemplifiera

Egentligen befinner sig Torbjörn i riskzonen redan innan han föds. Hans ensamstående mamma är då knappt myndig, utan utbildning och socialt nätverk. Hon har helt enkelt mycket emot sig och är i behov av extra stöd och hjälp. På MVC, BVC och i barnomsorgen uppmärksammas på olika sätt problem för både mamman och Torbjörn, som tidigt ses som ett udda och stökigt barn. Mammans kontakter med socialtjänst och försäkringskassa i form av socialbidrag, bostadsbidrag och bidragsförskott löper som en röd tråd genom uppväxten.

Torbjörn fortsätter sin resa mot utanförskap genom grundskolan där han får allt svårare att hänga med i undervisningen. I sjunde klass läser han som en fjärdeklassare och mattekunskaperna är ännu sämre. Motivationen är låg och han skolkar och ställer till besvär. Han lämnar grundskolan utan fullständiga betyg mot ett fortsatt liv i en socialt och intellektuellt torftig miljö.

Man behöver inte vara särskilt fördomsfull för att se hur hans fortsatta väg mot marginalisering och utanförskap kan komma att se ut. Men låt oss stanna upp och fundera över om det verkligen måste
gå så här snett?

Torbjörn är ingen värsting, utan enudda kille med svag social och ekonomisk bakgrund, som antagligen skulle kunna utveckla sig till en fullt fungerande samhällsmedborgare – om bara insatserna hade präglats av ett långsiktigt perspektiv, samordnats och satts in i tid.

Det låter inte så konstigt. Tänk så mycket lidande som kunde undvikits. Men det hade även funnits pengar att spara. Det är det som är poängen. Ett exempel från Leksand där man satsat på ett familjecenter för att ge föräldrar stöd och redskap i sitt föräldraskap.

Utifrån ett populationsurval tillämpar man välkända och accepterade sannolikhetstal.

I Leksands fall har vi utgått från årskullarna 0–7 år för åren 2000–2007 vilket motsvarar 800 barn.
De relativa och absoluta sannolikheterna för framtida utanförskap för 800 barn i Leksands kommun 2000–2007.
Prob   Antal
Narkoman   0,003    2,4
Alkoholist      0,01         8
PsykSvå       0,005        4
PsykLätt        0,05      40
LångSjuk       0,03       24
LångArblös  0,03      24
Summa          102,4
Andel 12,8%

Om inget särskilt görs för att förhindra denna utveckling finns det en statistisk risk för att så många som 102 av de 800 barnen hamnar i ett framtida utanförskap av olika grad.

Hur mycket pengar kan man då spara?

De sannolika kostnaderna för framtida utanförskap för de 102 individerna innebär att de samhälleliga
välfärdskostnaderna på årsbasis uppgår till cirka 39 miljoner kronor och ur ett livslångt perspektiv till cirka 835 miljoner kronor. Till detta kommer produktionsförluster som ur ett livslångt perspektiv uppgår till 874 miljoner kronor. Totalt kostar detta framtida utanförskap för de 102 individerna cirka 1 710 miljoner kronor.

Det finns med andra ord en preventionspotential på som mest cirka 1 700 miljoner kronor, som genom olika förebyggande och främjande insatser går att förhindra eller reducera.

Man behöver inte vara Einstein för att förstå att det är en bra affär att driva centret som kostar 2 600 kronor per barn. Om programmet bidrar till att EN person undviker att hamna i utanförskap ger projektet en avkastning på 336 procent

Det låter ganska självklart och som att inte göra det är heltokigt. Vilken rationell politiker vill inte vara med och fatta så bra beslut för framtiden. Det beror på att det finns en hake.

Ett ständigt dilemma för beslutsfattare är att med säkerhet fastställa kausaliteten vad gäller de långsiktiga effekterna av prevention och tidiga insatser. Att ställa dagens säkra kostnader för att förhindra marginalisering och utanförskap, mot osäkra intäkter någonstans långt in i framtiden.

En metod för att värdera dessa effekter är att med hypotetiska eller villkorade kalkyler jämföra olika insatser för barn och ung i förhållande till alternativet att i stort sett inte göra något alls. Det går tämligen säkert att räkna ut vad det förebyggande arbetet kostar men svårigheten är att vi så sällan vet eller med säkerhet kan bevisa effekterna, särskilt de på
lång sikt, av det förebyggande arbetet

Med andra ord gäller det att hitta så rigida metoder som möjligt för att skapa beslutsunderlag som håller och motiverar utgifterna idag.

Författarna introducerar därför begreppet Socioekonomiska bokslut.

Alla verksamheter har ekonomiska relationer till sin omvärld. Två av dessa kallar vi för intäkter och kostnader – det vill säga ersättning för det man gör respektive det som man själv måste betala för andras resurser.

Verksamheter som arbetar med prevention och/eller rehabilitering skapar betydande förändringar i intäkter/ kostnader hos ett antal aktörer. För att åskådliggöra detta använder vi oss av ett SocioEkonomiskt bokslut. Syftet är att komplettera  verksamhetens egen redovisning av intäkter och kostnader med en redovisning av de ekonomiska effekterna i verksamhetens omvärld, för att på kort och lång sikt ge en mer korrekt bild av insatsens effekter.

I slutet på sammanfattningen av rapporten sammanfattar de vad det handlar om och vad vi måste göra för att omsätta kunskapen om värdet av att förebygga och bryta utanförskap.

Vi hoppas att synsättet som rapporten präglas av ger dig som läsare inspiration, argument och kraft att tänka och agera i nya banor. Att inte se insatser för barn och unga som en budgetmässig kostnad som till 100 procent belastar innevarande års budget, utan i stället inta ett långsiktigt perspektiv och se det som en social investering.

Likt fysiska investeringar där pengar som t.ex. satsas på att bygga ett nytt hus budgetmässigt belastar en investeringsbudget, vilket gör att innevarande års budget i princip endast belastas med avskrivningskostanden. Som vi ser det borde i logikens namn en tidig insats för att förhindra marginalisering, liksom prevention och rehabilitering bokföras inte som en kostnad utan som en social investering i människor; ett uttryck för att vårda och utveckla humankapitalet i en kommun.

Det svåra är att vi faktiskt  har begränsade resurser idag. Men om vi ska investera kanske avkastningen och tillväxten som kan fås genom att investera i människor ska vägas mot satsningar på exempelvis  infrastruktur. De exempel som lyfts fram i rapporten visar att investeringar i människor måste ses i samma långsiktiga perspektiv som exempelvis en höghastighetsjärnväg och att de kan ge en fantastisk avkastning.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *