Kommunstorlek och demokrati, del 3

I den tredje delen av rapporten försöker David Karlsson att reda ut om det finns några demokratiska stordriftsfördelar. Det är ett intressant kapitel. Det ger en bra bild av hur demokratin – med betoning på representativitet- fungerar. Det finns mycket intressant att hämta. Han gräver ner sig i en rad intressanta områden; representation, representativitet, demokratisk praktik, det politiska samtalet,konflikt grad och partiernas roll och reellt inflytande. Det finns mycket matnyttigt att hämta men några saker som jag tycker att är intressanta att nämna är dessa.

Ökar i större kommuner

  • Eftersom det blir fler som slåss om de politiska posterna så får får man en elitisering av politiken. Politikerna lägger dessutom ner mer tid på sina uppdrag.
  • I större kommuner följer fullmäktigeledamöterna i större utsträckning partilinjen
  • Konflikterna inom och mellan partierna blir fler, större och tydligare
  • De ledande politikerna och journalisterna får ett större inflytande
  • Diskussioner och politiska samtal handlar mer om principer än sakfrågor
  • Kontakterna mellan olika aktörer ökar och det finns fler arenor för samtal och debatt

Förändras inte beroende på kommunstorlek

  • Olika aktörers inflytande.
  • Konflikter Politiker- Tjänstemän
  • Politikers nöjdhet med demokratins kvalitet

Minskar med växande kommunstorlek

  • Andelen politiker som förutom sitt parti även anser sig representera någon organisation, samhällsklass, eller annan åsikt
  • Oppositionens inflytande
  • Konflikt mellan kommundelar
  • Antal uppdrag per förtroendeval
  • Tjänstemännen får mer inflytande på politikernas bekostnad

Avslutningsvis försöker författaren att sammanfatta detta i slutsatser utifrån olika demokratiska perspektiv. Ur ett deltagardemokrati perspektiv är det så klart så att invånarna i en större kommun oftare har kontakt med en politiker. Däremot har politiker kontakt med lika många både i stora och små kommuner. I stora kommuner agerar invånarna dessutom oftare kollektivt i aktionsgrupper och andra grupper.

En sak som är viktig för mig är hur det politiska samtalet förs och här finns stora skillnader.

Utan tvekan är det så att politikerna bedömer att principdiskussionerna i det politiska samtalet tenderar att öka på sakfrågornas bekostnad ju större en kommun blir. Och i de allra minsta kommunerna ger politikerna uttryck för att det är där som samtalet som mest präglas av en ovilja att introducera nya perspektiv, och att lokala och akuta problem tas upp snarare än långsiktiga nationella.

Dessutom dras slutsaten att förutsättningarna för en aktiv samtalsdemokrati är bättre i större kommuner, tvärt emot vad man kunde förvänta sig. I det sista perspektivet som kallas valdemokrati konstateras det som framgick av uppräkningen ovan. Konflikterna mellan majoritet och opposition ökar, Ledamöterna förankrar mer i partiorganisationerna, mandaten knyts mer till partier än personen, debatten blir livligare och bättre i stora kommuner, eftersom underlaget är större är det enklare att hitta kompetenta politiker, Politiker i större kommuner är aktivare och mer informerade, I små kommuner upplever man att makten har förflyttats till tjänstemän och högre politiska nivåer, politiken elitiseras i stora kommuner.

Slutligen dras  slutsatsen att större kommuner bättre stödjer den liberala valdemokratins principer. Tror man att demokratin blir bättre av livlig ideologisk debatt, tydligt majoritetsstyre, partikonkurrens och ansvarsutkrävande så är större kommuner bättre än små.

En bra förskola ger bra lön

Jag hittade en bra artikel i New York Times som beskrev aktuell forskning kring vikten av bra förskolor.

Economists have generally thought that the answer was not much. Great teachers and early childhood programs can have a big short-term effect. But the impact tends to fade. By junior high and high school, children who had excellent early schooling do little better on tests than similar children who did not — which raises the demoralizing question of how much of a difference schools and teachers can make.

När man nu har följt utvecklingen ännu längre och tittar på hur det går när testgrupperna kommer ut i arbetslivet så återkommer mönstret. De som lärde sig mycket i förskolan tjänar mer pengar.

Students who had learned much more in kindergarten were more likely to go to college than students with otherwise similar backgrounds. Students who learned more were also less likely to become single parents. As adults, they were more likely to be saving for retirement. Perhaps most striking, they were earning more.

Eftersom de i högre utsträckning valde att läsa på college så är det ju inte så konstigt att de har högre lön. Men det visar på ett intressant samband med ger ingen förklaring.

The crucial problem the study had to solve was the old causation-correlation problem. Are children who do well on kindergarten tests destined to do better in life, based on who they are? Or are their teacher and classmates changing them?

Det visar sig att det finns yttre faktorer som påverkar; klassens storlek, föräldrarnas utbildning och socialstatus, men mest av allt så spelar lärarna oerhört stor roll.

Some are highly effective. Some are not. And the differences can affect students for years to come.

Enligt de kalkyler som visas i artikeln kan en riktigt duktig förskole- eller småskolelärare vara värd en lön motsvarande 360 000 dollar om året, om man ser till skillnaden i barnens framtida inkomst. Men då skulle så klart barnen får betala all den extra lönen i skatt för att täcka statens utgift för lärarens lön.

Men det visar att det skulle vara en god idé att höja lönen och därmed statusen på läraryrket. På så sätt kommer man att få de bästa lärarna. Givetvis ska lönen kopplas till en prestation, nämligen att lära ut.

Economic Scene – Study Rethinks Importance of Kindergarten Teachers – NYTimes.com.

Fattigdom ett relativt absolut begrepp

I våras kom det en bok som hette jämlikhetstanden. Om den har skrivits mycket, alltför mycket om ni frågar mig. Men den har väckt liv i debatten kring skillnader i ekonomisk standard i samhället.  Jag vill inte kalla det jämlikhet eftersom det är en annan sak för mig. För mig innebär rättvisa lika möjligheter, sedan utnyttjar vi dessa möjligheter olika. Det är inget orättvist med det. Det hade varit oerhört orättvist om alla hade samma ekonomiska situation oavsett utbildning, arbete och arbetsinsats.

Men idag tänkte jag blogga om ett annat begrepp nämligen fattigdom. Socialdemokraten Lena Sommestad vänder sig i en debattartikel i DN mot att Alliansen har frångått principen att mäta relativ fattigdom och istället mäta absolut fattigdom. Sossar är ju ytterst angelägna om att skaffa en eller helst flera klasser som är fattiga som de kan kämpa för.

Den svenska regeringen inriktade under våren sin kraft på att ändra fattigdomsdefinitionen. Nya indikatorer skulle frikoppla begreppet fattigdom från samhällets inkomstfördelning. På hemmaplan förbereddes samtidigt en ny fattigdomsstatistik, genom att Försäkringskassan lät utarbeta ett nytt, absolut fattigdomsmått som skulle kunna ersätta den gängse EU-definitionen. Med EU-definitionen har fattigdomen i Sverige ökat under senare år, från 9 procent 2004 till 13 procent 2008. Men med det nya måttet, däremot, har fattigdomen i stället minskat något.

I artikeln hänvisar hon till att Alliansen går ifrån den vetenskapligt belagda metoden att räkna fattigdom. Hon får svar på tal av Daniel Waldenström på bloggen Economistas. Genom att hänvisa till en rapport från USA visar han hur missvisande det kan bli.

Forskningen ger inga entydiga besked om hur fattigdom ska mätas. Val av mått måste bero på vilken aspekt av fattigdom och fördelning som ska studeras. Att politiker framställer fattigdomsanalyser som enklare än de i själva verket är, och än värre snedvrider deras budskap finns stor risk att det övergripande målet, minskad fattigdom, helt missas.

Relativ fattigdom är kanon om man är socialist och vill att alla ska ha lika lite. Att bekämpa absolut fattigdom innebär att man fokuserar på de som är verkligt fattiga.

Det hela är ganska enkelt. Mäter man relativ fattigdom så kommer det i en population alltid att finnas någon som är fattig, om inte alla har exakt lika mycket. Det innebär att man får den absurda situationen att utlandsresor kan bli en rättighet. Att inte ha råd att åka utomlands, är ett fattigdomstecken. Semester är en rättighet. Har man inte råd att åka bort är man fattig.

Mäter man istället absolut fattigdom. Det vill säga, tittar på hur mycket pengar som man normalt sett behöver för att klara sig. Och ser hur många som inte har det. Så blir det mer rättvisande. Då ser man hur många som inte får det att gå runt. Gör vi så kan vi sätta in resurserna där de gör mest nytta. Jag ska inte klanka ner på rökare, men jag tycker att har man råd att röka så är man inte fattig. Inte i absoluta termer. Hade man varit absolut fattig hade man slutat röka för att ha råd till mat och kläder. Det är riktigare att diskutera vad som är minsta godtagbara standard från en objektiv position, där man bedömer vad som behövs. Än utifrån vad andra har.

Sen kommer nästa twist. Hur ska man mäta och jämföra? Ska man mäta löneinkomster, konsumtion, inkomst inklusive bidrag och stöd, konsumtion inklusive offentliga tjänster?

Det är alltså inte absolut så att någon är fattig bara för att relativt många vänstermänniskor hävdar så.

uppdatering 110607 – frågan om relativ och absolut fattigdom kommer upp igen. Denna gång gäller det barnfattigdom. Hörde ett bra klipp på P3s program tankesmedjan. Lyssna ca 6 minuter in på programmet.

Lyssna: Tankesmedjan

Vart tionde barn lever i fattigdom – Nyheter – Senaste nytt | Expressen – Nyheter Sport Ekonomi Nöje.

Rädda Barnen: Ekonomiska familjepolitiken missar målet | Debatt | Aftonbladet.

Barnfattigdomen i Sverige ökar | Inrikes | SvD.

Kommunstorlek och Demokrati, del 2

Då kommer är en kort resumé från rapportens andra kapitel skrivet av Folke Johansson som gjort ett försök att gå lite djupare för att hitta skillnader i det politiska beteendet och i politiska attityder i små respektive stora kommuner.

Men det är inte helt enkelt. För att få reda på om det verkligen är kommunstorleken som är avgörande, måste man även jämföra så att inte andra faktorer förklarar skillnaderna, exempelvis utbildning, uppbyggnad tätort/glesbygd, näringslivsstruktur, relation till andra kommuner. Jämförelserna görs på tre områden; intresse för politik på olika nivåer, valdeltagande, annat deltagande.

Det finns några aspekter som han lyfter fram som kan göra jämförelser vanskliga. Förekomsten av flera konkurrerande tätorter, stor arbetspendling in eller ut ur kommunen och  Tätortsgrad. Det är främst dessa faktorer som man kommer att hålla reda på, förutom då storlek i avseendet antalet invånare.

Intresse för politik

Här kan man konstatera att när man rensat för demografiska och individuella skillnader så finns det inga signifikanta skillnader. I större kommuner finns det ett större intresse för politik men det beror på att man en annan demografisk sammansättning. Ska man vara krass kan man konstatera att andelen medelålders män med utbildning utgör skillnaden. Utbildning är den faktor som tydligast påverkar intresset för politik.

Villighet att delta

Här finns en intressant sak som jag måste kommentera. Viljan att engagera sig politisk har inte avtagit de senaste decennierna. De siffrorna ligger ganska konstant. En viss minskning har kunnat skönjas, men det finns en klar skillnad mot den bild som partierna målar upp. Det kan enligt rapporten bero på att partierna har blivit kräsnare och vill ha kandidater från grupper som är små och svårrekryterade. En intressant är resultatet på frågan vilka kandidategenskaper som väljarna ansåg viktiga 1993. Först kommer erfarenhet och kunnighet (ca 80%) därefter Åsikter/Ideologi (ca 50 %), lokal/regional förankring (ca 40 %).

Valdeltagande och Politisk deltagande vid sidan av valet

Det går inte att fastsälla några signifikanta skillnader i valdeltagande och valmönster som kan förklaras av kommunstorlek. Inte heller i det politiska deltagandet mellan valen går att hitta några större skillnader som kan förklaras av kommunstorlek. Den enda skillnaden är att det finns något fler som varit med i aktionsgrupper i större kommuner.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det finns några skillnader, men  de är ytterst få. Störst skillnader hittar vi när vi tittar på medborgarnas kontakter med det politiska systemet. I stora kommuner har förre medborgare kontakt med det politiska systemet, däremot har politikerna kontakt med lika många. Det finns också sämre kännedom om partiernas ståndpunkter och kandidater i stora kommuner, vilket kan förklara att en mindre andel väljer att personkryssa.

Ska vi översätta detta till en eventuell framtida Österlenkommun finns det några saker som kan komma att göra det svårt. Till exempel att vi har tre större tätorter, varav två tidigare huvudorter. Dessutom kommer vi inte få alla effekterna av att vara en stor kommun, eftersom vi kommer att ha samma invånare som tidigare. Jag tror inte att det kommer att bli någon större skillnad i övrigt. Jag vet inte riktigt hur och vad jag ska tänka. Hur tänker du?

Vinstintresset ett problem – i USA!

Ibland blir man förvånad. Jag har alltid trott att USA och amerikaner är vana vid att hantera gränssnittet mellan vinstintresse och offentlig sektor. Men än en gång framgår det att det inte är så. I alla fall inte inom skolans område. På privata vinstdrivande Colleges har man uppenbara problem med kvalitén.

Critics claim that misleading recruiting lures students into programmes that leave them with heavy debt and flimsy skills. Of post-secondary investigations by the Education Department, 70% are related to proprietary schools. Litigation is common. In 2009 Apollo agreed to pay $78.5m to settle a suit over pay schemes for recruiters.

Nu vill man komma tillrätta med problemen och vill införa det som jag tidigare i bloggen har propagerat för.

The Education Department is trying to fix these problems. It has proposed requiring schools to give more information about fees, graduation rates and job placement. Schools would not be able to tie recruiters’ pay to their enrolment numbers. The most controversial idea, to cap students’ yearly debt obligations to a small share of income after graduation, will be formally proposed any day now. Harris Miller of the Career College Association contends that such a change would force thousands of good programmes to shut.

Jag läste en spännande rapport där man jämförd hur det funkade i England respektive Finland. Tyvärr hittar jag inte den, men  här hittar du en jämförelse mellan tio länders utbildning. Däribland England.

I England har man just de här måtten som underlag när man väljer utbildning. Hur många får jobb, vilket typ av jobb? Vilka betyg går de ut med? Man får alltså information som gör att man kan bedöma om det är en utbildning man kan ha nytta av, inte bara om det är trevligt och kul att gå där. Det borde även svenska lärosäten kunna ta lärdom av och lyfta fram som argument för just deras skola och deras utbildning.

For-profit colleges: Monsters in the making? | The Economist.

EUs beska medicin

Anna Kinberg Batra tar upp ett angeläget ämne på politikerbloggen. Nämligen att EU samtidigt som de stresstestar banken även borde titta lite mer inåt. Både nationer och själva EU skulle må bra av lite transparent stresstestning.

Trots att Sverige med hög trovärdighet driver på för bättre disciplin, med brett stöd i riksdagen, verkar det som att många regeringar tror att EU kan fortsätta med bidrag och protektionism på EU-nivå samtidigt som medlemsländerna vidtar drastiska åtgärder på hemmaplan. Det vore farligt, inte bara för ekonomin utan också för förtroendet för EU. Under de senaste åren har vi diskuterat skarpare regler och sanktioner mot länder som inte följer budgetreglerna. Allt detta är bra och viktigt, men då kan inte EU:s egen budget undgå förändringstryck. Inte bara inom jordbruks- och regionalpolitiken, utan även inom administrationen.

Miljardrullningen på EU:s administration måste upphöra. Varje år kostar det uppskattningsvis 200 miljoner Euro att flytta parlamentet titt som tätt. Att det blivit så är inte konstigt. För att överhuvudtaget få med alla på tåget har det varit ständiga kompromisser och förhandlingar för att alla ska vara nöjda. Det var det väl värt för att få med alla, men nu är det dags att stävja bland alla tokigheter och allt slöseri.

I skenet av att så många länder bryter mot reglerna och dras med stora underskott skulle det vara läge att klämma åt tumskruvarna, och att gemensamt bestämma sig för att EUs stora uppgift de närmaste åren är att stärka Europas konkurrenskraft.

Men i många länder, även stora sådan finns det en skepsism mot marknadsekonomi. Inte minst i Frankrike. Jag läste en bra krönika på ämnet av Charlemagne som ser Frankrike som ett potentiellt problem

Nowhere is contempt for free enterprise, and its linked evils of wealth and profits, more intense than in France. Nicolas Sarkozy has declared laissez-faire capitalism “finished”. Almost alone in Europe, France imposes a yearly “fortune” tax on most biggish assets. In literature and philosophy, from Molière and Balzac to Sartre, the French have denounced the corrupting power of money, and ridiculed the grasping nouveau riche. Today’s bosses, always cigar-chomping, are subject to satire, scorn and even “boss-napping”. Communists, Trotskyites and the New Anti-Capitalist Party are treated not as curiosities, but serious talk-show guests.

Men att det finns en motvilja och ett misstroende mot Marknadsekonomi är ganska tydligt. Frågan är alltså hur många som anser att marknadsekonomin har fullständigt misslyckats.

Fully 29% of Spaniards and Italians, and 43% of the French, told a global poll last October that free-market capitalism was “fatally flawed”. Only 13% of Americans shared that view.

Det finns bara ett hopp för Europa och det hoppet står till att Frankrikes president är en snacke-pelle som inte omsätter ord till handling.

Everybody knows that Mr Sarkozy often makes more noise than trouble.

Vi håller tummarna och hoppas att de södra delarna av Europa och Frankrike i skenet av sitt urusla ekonomiska läge får ett sämre förhandlingsutrymme. Det krävs att EUs goda krafter – som förstår att vi måste bli konkurrenskraftigare – kan få genom lagar och regler. Lagar och regler som initialt kommer att vara ganska svåra att svälja för vissa. Men de har redan fått smaka besk medicin så nu kanske även lite gemensam marknad och strukturreformer går enklare att svälja.


Timme för timme

Inom många branscher inklusive min egen debiterar vi per nerlagd timme. Många yrken där man levererar kvalificerade tjänster lever under denna timpress.

Inte bara det att det är oerhört stressande att behöva leverera en viss debgrad. Det ger ju dessutom inte heller en prislapp som speglar kundnyttan på ett bra sätt.

Billing by the hour often fails to align lawyers’  interests with their clients’. The chap in the wig or the white shoes has an incentive to spin things out for as long as possible. His client would rather win quickly and go home. Since there is clearly a demand for an alternative to the billable hour, you would expect someone to supply it. And indeed, this is starting to happen.

I USA har marknaden börjat hitta nya prissättningsmodeller. Men det allra viktigaste när man säljer tjänster är fortfarande en ganska självklar sak, att diskutera priset i förväg. Vi skulle aldrig acceptera att köpa varor som har samma vaga prislapp som många tjänster.

Clients are not merely trying to screw down fees, but rather are aiming for predictability and fairer, not just lower, bills. This means lawyers must sit down with clients at the start and discuss what exactly they want to achieve, and how much success might be worth to them.

Varför är det då så svårt att i förväg berätta vad det kommer att kosta. En erfaren advokat eller konsult kan ge en ganska bra uppskattning på den slutgiltiga prislappen?

Jag vet inte. Frågan är om det inte är något som gäller även vid varuförsäljning. Ju längre du väntar med att lämna ut priset desto fler argument kan du ge kunden som inte är prisrelaterade.

I vissa fall så kanske den som köper tjänsten inte förstår att det finns utrymme att anpassa den så att det passar med behov och plånbok. Man frågar kanske inte vad det ska kosta, eftersom man helt enkelt inte har råd med svaret.

Lawyers and your money: Curbing those long, lucrative hours | The Economist.

McIndex

The Economist publicerar med jämna mellanrum ett Big Mac index. Genom att jämföra priset på en vara som är identisk i alla länder och justera för valutakursen får man ett mycket förenklat köpkrafts index.

The Big Mac numbers should be taken with a generous pinch of salt. They are not a precise predictor of currency movements. The bulk of a burger’s cost depends on local inputs such as rent and wages, which tend to be lower in poor countries. Consequently PPP comparisons are more reliable between countries with similar levels of income.

Men för alla oss som gillar burgare är det intressant läsning. Dyrast är det att äta en Big Mac i Norge. Där kostar en Big Mac drygt 7 dollar medan den bara kostar 1,78 dollars i Argentina.

Hela listan inklusive Sverige hittar du om du följer länken.

Burgernomics: When the chips are down | The Economist.

När politik blir varumärken

Kd har registrerat ”verklighetens folk” som varumärke. Tidigare i år fånade sig SSU när de försökte registrera in varumärket ”Alliansen”.

Har det gått så långt att politik har förringats till varumärken? I så fall är det ett svaghetstecken av sällan skådat slag.

Politik måste bli mer än marknadsföring, paketering och försäljning. Att Kd måste skydda sitt budskap tyder ju på att det är ett svagt budskap Så allmängiltigt att vilket parti som helst kunde plockat upp det.

Jag har gått på några kurser i retorik och dessutom läst lite marknadsföring. Det jag har lärt mig är att man ska hitta ett budskap som sticker ut och som särskiljer en från de andra.

”Verklighetens folk” gör verkligen inte det.Vilket parti som helt kan utan att tänka sno det rakt av. Då tycker jag att det är ren lathet att inte hitta det unika och särskiljande budskapet, utan istället försöka skydda en ihålig slogan.

Jag hoppas verkligen inte att det här blir en trend. Val ska kämpas av politiker med hjälp av politik, inte av marknadsförare och slogans.

Makthavare » Kristdemokraterna äger verklighetens folk.

Min lathet driver mig framåt

Jag har många år hävdat att lathet är en av grunderna för framsteg och utveckling. Lathet i kombination med kreativitet gör att man försöker använda sin kreativitet för att komma undan.

Det leder till att man hittar nya enklare och effektivare sätt att göra saker. Lata men kreativa människor är alltså de som är bäst på att höja produktiviteten.

Lathet verkar dessutom haft en funktion ur ett evolutionärt perspektiv. Om vi inte varit lata hade vi bara sprungit på som exempelvis möss i ett hjul. Ingen rörelse framåt där inte.

Men en paradox är att vi är lyckligare när vi gör något. Vi är lata av naturen men mår bättre av att göra något.

humans are happier when they’re busy, but we’re inclined towards idleness

Själv är jag ganska lat. Jag gillar verkligen inte att göra saker mer omständligt än det behöver vara. Att slösa med tid och energi gör mig irriterad.Därför är jag konstant på jakt efter enklare och smartare lösningar.

Det som många tror är någon form av streberaktig iver är egentligen bara ett utslag av en extrem lathet.

Are We Naturally Lazy? – Freakonomics Blog – NYTimes.com.