Fattiga konstnärer

Den romantiserade bilden av den fattiga konstnären som behöver lite misär för att skapa riktigt bra konst är djupt rotad i vår föreställningsvärld. Men det är en lika stor myt som den om de lyckliga hororna.

Många konstnärer har relativt liten inkomst. Men frågan är varför och vad det beror på. Är det för att bilden är lika djupt rotad hos konstnärerna själva. Så de accepterar – ja till och med välkomnar att ha de sämre ställt. Eller så är det ett enkelt att det handlar om grundläggande marknadskrafter. Utbudet överstiger efterfrågan till den milda grad att 90 procent av de som utbildar sig till konstnärer får hitta sin försörjning på annat håll.

Det är en svår och intressant fråga. Konstnärer arbetar ofta gratis med sina utställningar. Någon som regeringen försökt åtgärda.

Den 1 januari 2009 trädde det nya statliga ramavtalet för konstnärers medverkan och ersättning vid utställning, förkortat MU-avtalet, i kraft. Det reglerar hur förhandling och avtal ska genomföras samt ersättningsnivå till den utställande konstnären. Många hoppas att det statliga avtalet ska bli praxis i hela konstbranschen.

Men har det haft någon effekt? Inte speciellt enligt en undersökning som Reko genomfört.

Var fjärde utställande konstnär saknar fortfarande ett skriftligt avtal.

Var sjunde utställande konstnär måste själv betala delar av utställningens produktion.

Endast fyra av tio utställande konst­närer får utställningsersättning enligt MU-avtalets miniminivåer.

Och medverkansersättning, alltså timarvode för konstnärens extraarbete med utställningens produktion, betalas endast i undantagsfall, visar resultaten från Reko.

Ramverk fungerar alltså inte. När man organiserar något förväntas konstnärer att bidra ideellt. Jag tror att det beror på att man i allmänhet har en bild av konstnärer som lite annorlunda.

Konstnärer ska vara excentriska, egensinniga, stora personligheter, märkligt klädda, kloka men lite virriga… Ni förstår kanske vart jag vill komma. Det är en bild som konstnärerna vill att vi ska ha. Det stärker deras image och bidrar till yrkets status.

Tänkt om konstnärerna istället projicerade bilden av sig själv som företagare, som familjeförsörjare, som blivande pensionär, som någon som behöver mat för att bli mätt och tak för att inte bli blöt.

Då kunde man ändrat bilden av konstnärer och konstnärskap. Ingen hade förväntat sig att de skulle jobba gratis. Man hade visat upp de mindre glamorösa bilderna av yrket och minskat tillflödet av nya förhoppningsfulla.

Marknaden hade kommit i balans. Utbud och efterfråga hade balanserats.

Fokus » Kampen mot gratiskulturen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *