Position småstad

Jag har hittat en blogg som skrivs av en kille som heter Patrik Gilbert. Han jobbar med CRM och kundupplevelser. Det vill säga Kundrelations management. Han har en hel del intressanta tankar.

Bland annat har han skrivit lite om småstäder i det första inlägget så tar han upp det jag går omkring och funderar på. Vilken position ska Ystad ta och på vilken nivå? Beroende på vem vi riktar oss till finns det ju olika budskap som går hem. Tyskarna åker till Wallanderstaden, Skåningar till korsvirkesstaden. Men vilken position ska vi ta gente Ystadborna? Eller danskarna?

Precis som med alla andra varumärken borde man positionera sig inom ett område. Är jag inte helt felunderrättad så jobbar Stockholm hårt för Europas renaste huvudstad. Åtminstone har de gjort det tidigare. Men Stockholm har en fördel som är huvudstad. Hur skall Värnamo, Ludvika, Sjöbo skapa en Customer experience som man skriver om på Tripadvisor.com? Hur skall Falköping, Mariestad och Vagnhärad bli orter man skriver om i utländska resemagasin? I Borås rasade populasen över att näringslivet skänker en Pinocchio-staty av Jim Dine. Idag besöker turister Borås för att gå skulpturvandringar. Jag tror att mycket handlar om mod. Den som är modigast vinner.

Jag håller med ska vi lyckas ta en position för att locka hit besökare måste vi våga tänka stort. Våga tänka nytt och ta hjälp av någon som kommer utifrån och ser med friska ögon. Dessutom måste vi förstå att man åker till Sverige, Skåne, Österlen men inte så ofta till Ystad om man är turist. Ystad är en del i en större upplevelse.

I sitt andra inlägg skriver han en dödsruna över småstaden. Småstaden är dömd att sakta somna in, eftersom ungdomarna kommer att åka till större städer i jakt på upplevelser.

Framförallt unga människor vill uppleva saker, de vill leva i kosmopolitisk värld. En stor del av välutbildade unga personer funderar först på var de vill bo, först därefter vad de vill jobba med. Små städer ger inte de talangfulla, ambitiösa ungdomarna den utmaning man söker. Det är absolut inget nytt i det, men det ökar dramatiskt enligt artikeln i HBR.

Det kan nog stämma att utvecklingen accelererar. Nu för tiden försvinner nog en större andel av ungdomarna iväg, Helt enkelt för att det är fler som skaffar sig utbildning. Frågan är vad småstaden ska göra,

Jag tror att småstaden har en hel del att erbjuda, men kanske inte till de mellan 18 och 25 som vill förverkliga sig själv. Förra helgen var jag i Simrishamn på valkampanj och där fanns en äldre herre som gick på om hur dåligt det var att politikerna inte hade gjort något åt att ungdomarna flyttar från Simrishamn, Men vad ska politikerna göra?

Till vilket pris ska hela Sverige leva? Vad innebär det att hela Sverige ska leva? Är det en rimlig målsättning att hela Sverige ska leva? Kan vi på något mirakulöst sätt motverka 100 år av urbanisering?

Men en sak tror jag mig veta. Inställningen att det är politikers jobb att göra något åt det lär bara öka på takten.

För Ystad tror jag att vi måste hitta en position som tillvaratar det lilla samhällets närhet, erbjuder ett fint boende samt en trygg uppväxt med bra skolor. Vi måste ta en position i förhållande till Malmö. Det är ingen större upplevelse i det. Men jag tror att om vi tänker oss att det ska vara en upplevelse att bo i Ystad och laddar denna upplevelse så kommer vi att komma framåt.

2 reaktioner till “Position småstad”

  1. Hej Peter
    Såg din koppling till min blogg. Kul och tack. Har även skrivit ner några tankar tidigare att ta med ”dig” till valet 🙂

    Ett lands konkurrenskraft kan ju bestå av olika saker. I Norge, mellanöstern mm finns olja. I delar av Afrika finns kol och diamanter (även om man inte kunnat utnyttja detta fullt ut). För många länder som saknar naturtillgångar återstår bara att konkurrera med låga löner för produktion. I Sverige har vi en del skog, lite export av ingenjörsprodukter, men jag har en känsla av att även vi kommer att hamna i en situation där vi mest kan konkurrera med billig arbetskraft.

    Vill vi ställa om så tror jag att vi måste tillbaka till ett innovativt Sverige. Under 1800-talet och början av 1900-talet så spirade Sverige av innovation. Vi uppfann fartygspropellern, dynamiten, mjölkseparatorn, skiftnyckeln, mjölkmaskinen, kullagret, blixtlåset, Tetrapak, pacemakern mm. Innovatörer för dåtidens unga studenter att se upp till.

    Därefter har socialdemokratin fostrat oss svenskar till att bli passiva arbetstagare som utför ett på förhand bestämt arbete. Under slutet av 90-talet flammade innovationskraften upp igen och vi låg långt framme i Sverige. Tack vare modiga entreprenörer samt politiker som Carl Bildt. Skillnaden mot när deras innovativa föregångare utvecklade produkter och tjänster är att den här gången hoppades alla att de skulle misslyckas istället för att lyckas.

    Nu är vi tillbaka i den reaktiva arbetskulturen som skapar billig arbetskraft som enda konkurrensmedel. Det är exakt på samma sätt som med företag. Organisationer som inte bygger varumärke, arbetar med innovation eller kundupplevelse har bara billigt pris som konkurrensmedel.

    I min möjligen utopiska tanke skulle Sverige positionera sig som ”Landet innovation”. Jag tror att innovation är framtidens oljefyndighet. Vi lever i en tid då det är enklare än någonsin att dela med sig och vara generös med sina innovationer. Jag är 100% säker på att det spirar av kreativa idéer. Vi måste dela med oss, sätt upp en diskussionsgrupp, starta en blogg, vad som helst som får Sverige att spira.

    Innovation föds inte ur givna regler!
    När industrialismen tog tag i vårt samhälle så byggde det på att få fabriksarbetare som kom i tid, följde exakta regler, inte ifrågasatte. På det viset kunde de lätt ersättas och därmed hölls lönerna nere. ”Fint folk” jobbade på kontor med intellektuellt arbete.

    Idag är kontorsarbetet industrialiserat och merparten agerar som fabriksarbetare. Man kommer i tid och följer slaviskt uppsatta processer och regler. Ett system som byggs redan på Handelshögskolan! Rent principiellt skulle många universitet kunna skryta med att ”vi utbildar nästa generation fabriksarbetare”. Det stora problemet är att dessa individer och denna mentalitet tillför ett väldigt litet värde. Dessutom är förvånas många fortfarande över hur lätt de kan bli ersatta.

    Men idag premieras sällan de som följer regelboken eller företagens krav på trofasthet. De individer man vill ha är de som skapar innovation. Det gör man inte genom att slaviskt följa regler, undvika att utmana, sakna modet att bryta gränser. Det går inte längre att bara följa regelboken och byta en dags arbete mot en dags lön. Jag är helt säker på att klockan klämtar för denna typ av mentalitet. Jag tror att vi alla måste gräva djupt i vårt inre och arbeta efter våra drömmar och normbrytande idéer. Först då bidrar vi fullt till en organisation och får den lön, den respekt och det Sverige vi förtjänar..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *