Vikten av politik

Jag har varit inne på det många gånger tidigare. Trots att de flesta länder fört en mycket expansiv och offensiv penningpolitik så kommer det att stå sig slätt på sikt – om det inte följs upp av kraftfulla politiska åtgärder för att skapa en sund finanspolitik. Paul Krugman skriver om det på sin blogg och formulerar sig så här bra.

I believe that given the grim economic situation, all players in the game should be trying to do whatever they can. There are other things the Fed can do; they would help; uncertainty about how much they would help shouldn’t be a reason not to try.

But it would be a big mistake to count on monetary policy alone. The zero lower bound on short rates really does matter, even if longer-term rates are positive. The Fed can control short-term interest rates, it can influence long rates — there’s a world of difference between those two statements. So it’s not safe to assume that the Fed can, for example, hit any target for nominal GDP that it chooses.

What that means is that while the Fed should be doing more, so should other actors: unconventional monetary policy should go along with fiscal stimulus. The Fed deserves to be chastised for not doing more; that’s not the same as saying that the Fed should be the only target of criticism.

Det finns många som tycker att politik är meningslöst och att det inte spelar någon roll.

Tack vare arbetslinjen har Sverige kunnat undvika många av de åtgärder som många andra fått ta till. Dessutom ser du ut som att vi vänder lite snabbare. Men hade det inte varit för att den borgliga regeringen gjort stora omställningar – innan krisen slog till – hade det troligtvis sett annorlunda ut.

Ett av problemet i de länder som har det värst är att de inte har haft en tydlig arbetslinje. Det är ironiskt att vi i Sverige skrattar i mjugg och Grekland och de andra ländernas förmåner. Vi glömmer bort att vi för inte så länge sedan satt med höga sjukskrivningstal och skickade ut människor i förtidspensionering och utanförskap på löpande band.

Monetary And Fiscal Policy: A Clarification – Paul Krugman Blog – NYTimes.com.

Kommunstorlek och demokrati, del 4

I det fjärde kapitlet av rapporten ”kommunstorlek och demokrati”, SKL 2007  undersöker David Karlsson kommunpolitikerns inställning till indelningsförändringar. Motivet att göra så är följande:

Politikernas uppfattningar om frågor om kommunstorlek, flernivådemokrati, kommunala samarbetsformer etc kan ge viktig information kring förutsättnigarna för eventuella framtida förändringar av den svenska kommunindelningen.

Här ställdes ett antal riktade frågor om ämnet till västsvenska kommunpolitiker. Utfallet blev att 23 procent var helt säkra på att det inte var bra för den egna kommunen, 29 procent trodde att det troligen var negativt, men var inte säkra på det. 23 procent tror inte det kommer att påverka. Det är alltså hela 75 procent som inte tror att det hade lett till något positivt för den egna kommunen. Någon större skillnad i motståndet sammanslagningar går inte att finna mellan stora och små kommuner. Det är snarare andelen neutrala som är mindre i mindre kommuner.

David Karlsson konstaterar att kommunstorlek har en liten betydelse för attityden till eventuella sammanslagningar. Geografi och den lokala debatten påverkar betydligt mer.

När politikerna ska rangordna och ta ställning till de argument som finns för och emot en kommunsammanslagning så kan man se några intressanta saker. 41 procent tror att det varit ekonomiskt gynnsamt med en sammanslagning, 22 att det skulle varit negativt. 39 procent tror att kommunen hade kunnat leverera bättre service, 22 tror inte det. 65 procent fruktar konfliket mellan den nya kommunens delar. 53 procent tror att medborgarna skulle bli missnöjda.

Ska man sammanfatta det så tror de flesta politiker att man kommer att tjäna ekonomiskt och kunna ge bättre service, men rädslan för konflikter leder ändå till att fler är emot sammanslagningar. Dessutom är man rädda för medborgarnas reaktioner. Vid en djupare analys är det den största orsaken att politiker är mot kommunsammanslagningar.

Nedan följer tabellen med svar.


Rika ger mindre av mer, fattiga mer av mindre

Generositet är ett drag som jag gillar. Människor som ger till andra,  eller bidrar till det kollektiva utan att försöka bevaka sitt eget  intresse eller egen plånbok i varje läge. Nu finns det undersökningar  som tyder på något intressant. De som har mindre är generösare och mer  varmhjärtade. Man kan ju tycka att den som har mycket resurser  enklare kunde avstå från en procentuellt sett mindre del av sin kaka  till förmån för någon annan.

Life at the bottom is nasty, brutish and short. For this reason,  heartless folk might assume that people in the lower social classes will  be more self-interested and less inclined to consider the welfare of  others than upper-class individuals, who can afford a certain noblesse oblige.  A recent study, however, challenges this idea. Experiments by Paul Piff  and his colleagues at the University of California, Berkeley, reported  this week in the Journal of Personality and Social Psychology, suggest precisely the opposite. It is the poor, not the rich, who are inclined to charity.

Det är intressant. Krävs det mer egoism för att bli rik, att man helt  enkelt bevakar sitt eget ekonomiska intresse hårdare? Eller är det så  att de som har lite pengar har det eftersom de behandlar de pengar de  får mer lättvindigt? Det hade varit intressant att få se hur det gick om rika gav mer i andra  situationer. Jag tror nämligen inte att det finns en direkt koppling  mellan generositet och förmögenhet.

Oavsett, så tycker jag bättre om generösa människor,  eftersom de enligt  min erfarenhet ger mer till sin omgivning, inte bara ekonomiskt utan i största allmänhet.

Wealth, poverty and compassion: The rich are different from you and me | The Economis

Fel är rätt

Igår bloggade jag lite om hur Facebook har påverkat oss. I samband med det kom Jantelagen på tal. Nu har jag hittat ett klockrent exempel på hur Jantelagen har haft, och fortfarande har en hämmande effekt på Sverige och svenskarna. I Sverige är det skamligt att ha fel. Därför tar vi mindre risker, säger inte vad vi tycker och håller oss på vår kant.

Som jag var inne på igår. Jag tror inte att Jantelagen i första hand påverkar hur vi ser på oss själva. Utan hur vi bedömer andra. Därigenom kan det få en effekt på vad vi gör eftersom vi inte vill att andra ska döma oss för brott mot Jantelagen. En jämförelse med USA är relevant.

I don’t mean this as a criticism, and still less as jingoism. Nor do I mean that Americans are more wrong than anyone else (doubtful) or more right, either (ditto). I mean that respect for error was a driving force in the founding of our nation. We are a young country built on a mature idea: that all of us must be at liberty to make mistakes. We are free to say things our fellow citizens think are untrue, worship gods our neighbors regard as idols, hold fast to convictions that contradict those of our leaders.

Rätten att göra fel har aldrig varit upp för diskussion i Sverige. Kathryn Schulz skriver en bra artikel på ämnet i NY Times där hon visar att rätten att göra fel har varit med redan när den Amerikanska konstitutionen skrevs.

This, then, is our national heritage.  The United States was founded on a then-radical and still radically insightful acceptance of error, and we would do well to embrace those roots.  Consider the words spoken by Benjamin Franklin just before he appended his name to the most famous piece of parchment in American history.  “I confess there are several parts of this Constitution which I do not at present approve,” Franklin said, “but I am not sure that I shall never approve them.  For having lived long, I have experienced many instances of being obliged by better information, or fuller consideration, to change opinions even on important subjects, which I once thought right, but found to be otherwise.”

Om man inte vågar utsätta sig för risken att ha fel så kommer man inte heller få möjlighet att bevisa att någon annan har det. Det är när sanningar prövas som vi rör oss framåt. I Sverige pratar vi inte om religion, politik eller något annat där det kan finnas utrymme för att den ena parten har rätt och den andra fel. Det är ganska allvarligt eftersom det gör att vi inte vänjer oss vid att argumentera och diskutera för vår ståndpunkt. Vi blir sämre på att tänka kritiskt. Men det största felet är att vi kan gå omkring och tro att vi alltid har rätt.

The United Mistakes of America – Freakonomics Blog – NYTimes.com

Visa din sympati

Nu när valstämningen börjar att piskas upp  vill jag komma med en uppmaning till alla som sympatiserar med Alliansen. Visa det, berätta det och var stolt över det.

När man rangordnar olika mediers påverkan och effektivitet i marknadsföringslitteraturen är det i särklass trovärdigaste när någon man har förtroende för säger att en vara eller tjänst är bra. Det innebär att om du som sympatisör berättar för någon att du gillar Alliansen kommer du att göra mer nytta än alla utskick, utspel och program. Ditt ord väger tyngre än det mesta som ett parti kan göra för att vinna röster. Ju närmare valet desto mer ok är det ju att flagga upp med sina sympatier i annars opolitiska sammanhang. Utnyttja den möjligheten för göra vad du kan för att ge alliansen ytterligare fyra år.

Globaliseringen at work

Jag läste Paul Krugmans blogg i NY Times och noterade ett trevligt inlägg på ett otrevlig ämne. Det handlar om att arbetslösheten i lågkonjunkturer har en tendens att ligga kvar även när konjunkturen vänder.

Right now, I’m reading Larry Ball on hysteresis in unemployment (pdf) — the tendency of high unemployment to become permanent. Ball provides compelling evidence that weak policy responses to high unemployment tend to raise the level of structural unemployment, so that inflation tends to rise at much higher unemployment rates than before. And the kind of unemployment we’re experiencing now, with many workers jobless for very long periods, is precisely the kind of unemployment likely to leave workers permanently unemployable.

Krugman efterlyser alltså åtgärder från staten för att bekämpa arbetslösheten. Jag har inte läst de bakomliggande rapporterna, men tror intuitivt att förklaringen delvis ligger på ett annat plan.

När konjunkturen går ned tvingas de minst effektiva och konkurrenskraftiga företagen bort från marknaden. Det innebär  att globaliseringen får en turbo när företagen flyttar den enklare produktionen till lågprisländer.

Det handlar alltså inte som tidigare om att det blir ledig kapacitet, som sedan enkelt kan tas i anspråk när det vänder. Utan om jobb som flyttas till ett annat land och aldrig kommer tillbaka. Kina har till exempel studsat tillbaka i linje med de gamla modellerna.

Om min teori stämmer finns det en stor fara i att staten genom subventioner räddar jobben. För eller senare kommer all produktion att förläggas där det är mest rationellt. Däremot har han rätt i att staten aktivt måste hjälpa människor vidare, till nya produktivare jobb.

Tyvärr är det så att de finns de som helt enkelt inte platsar när tempot och kraven skruvas upp, frågan blir då vad staten kan göra. Hur vi än gör så riskerar vi att människor hamnar i långvarig arbetslöshet om vi inte skapar nya enklare jobb. Här har länder med en dåligt utvecklas marknad för privata tjänster det bättre ,eftersom vi genom exempelvis RUT-avdraget kan stimulera framväxten av den typen av jobb.

Permanently High Unemployment – Paul Krugman Blog – NYTimes.com.

Stressade banker, i stressande länder

The Economist verkar ge EUs stresstest betyget knappt godkänt. Det var helt enkelt för enkelt.

Judged on this basis, the tests get half marks (see article). They do not prove that banks could withstand another severe shock. The worst-case scenario envisions that banks’ capital ratio falls by only one percentage point, to 9%. Yet typically banking crises eat up some four percentage points in net losses; America’s tests assumed a three-point hit over two years. On the plus side, the tests have at least led to lots of new disclosure, which should reassure investors that there are no ticking bombs at individual firms.

Slutsatsen är att det kommer att ha en viss lugnande effekt på marknaden, men det kommer inte att hjälpa alla. Det är bara de banker som finns i länder som har råd att stötta till vid en ny bankkris som det kommer att ha en verklig effekt. I exempelvis Spanien kommer bankerna att få det tufft. Med andra ord så belyser det än en gång vikten av en objektiv och kritisk granskning av EU-ländernas ekonomi. De som ska stresstestat är enskilda länder, och de testas ju faktiskt just nu i skarpt läge.

Men det borde finnas stort utrymme för förbättringar om man visar viljan och vågar genomföra det som alla vet behövs göra. Paul Krugman skriver om glappet mellan vad EU borde kunna producera och vad man lyckas producera. Det glappet har enligt honom blivit så stort att det kommer att ta mycket långt tid att ens komma i närheten av en produktion på full kapacitet.

So a huge gap has opened up between a reasonable estimate of potential output and actual output. Even if you believe that growth in Europe has picked up since the first quarter — and that the pickup will continue — it will take years to close that gap.

The only way you could justify not doing more to promote growth is to assume that potential output has been drastically reduced by the crisis — and if you believe that, you should be working day and night to reverse that decline.

The idea that policy has done enough is just crazy.

Det ska väl sägas att han får en hel del sura kommentarer om valet av referenspunkter och framtida förväntningar, men med tanke på att det finns beräkningar som visar att EU är 30 procent mindre produktivt än USA så borde det finns en hel del åtgärder som kan öka tillväxten rejält.

Det är bara för de stressade länderna att stressa vidare, annars riskerar deras banker att kollapsa inom en ganska snar framtid. Reskapitaliseringsbehovet är nämligen enormt

European banks: More stress ahead | The Economist.

Utseendefixerade politiker

De senaste valrörelserna har ledande politiker använt stylister. Reinfeldt hårdbantade inför förra valet. Politiker har ett antal år vetat att utseende spelar roll, retoriker ännu längre.

Att det uppmärksammas igen tyder på en viss nyhetstorka. Arbetsgivare går på utseende, vi väljer partner efter utseende, vi väljer bil, sängkläder… … ja i princip i alla val vi gör spelar utseende eller design, mer eller mindre stor roll.

Då är det självklart att det spelar roll även när vi ska rösta. Sedan är frågan om det är rättvist, eller om det är rätt. Men det är mänskligt. Det enda sättet att komma tillrätta med det är att införa en ”burkalag” som omfattar alla som ställer upp i allmänna val.

Dessutom skulle det kompletteras med en röstförvrängare så att man inte kunde höra om det var en man eller kvinna som framförde en åsikt.

Hade vi fått rättvisare val då? Det hade i alla fall varit färre som attraherades av riksdagen.

Politikerbloggen » VALET 2010 Snygga politiker har fördel på valdagen.

Tappa inte Facet

Jag läste en intressant artikel i Sydsvenskans Söndagsbilaga. I den framförs tesen att Facebook och Sociala medier har fått svenskarna att lägga Jantelagen åt sidan. Nu tror jag att det är att dra fel slutsater både avseende Facebook och Jantelagen.

Personligen har jag använt Facebook i cirka ett år. Jag var med andra ord ganska sent med på tåget. Jag så helt enkelt inte nyttan med nöjet. Jag har fått exakt samma bild som den som målas upp i artikeln.

De senaste åren har det vuxit fram en alldeles egen genre inom Facebookuppdateringar som kanske bäst kan sorteras in under rubriken ”Å vilket härligt liv jag har!”

– Köttet du grillar är alltid perfekt. Vännerna du dricker vin med är alltid fantastiskt trevliga. Egentligen var det kanske bara okej, men det skriver du inte för det är lite happyland över Facebook, säger Fredrik Davidsson, som jobbar som utvecklare.

Endast ett fåtal personer skriver om negativa och jobbiga saker. Facebook är helt enkelt inte ett ställde där man vädrar sina problem. Det är för mig fullt naturligt, rent av ett sundhetstecken. På sociala medier är man social, inte privat. Det man skriver i sin statusrad kan man lika gärna gå ut och skrika på gatan. Det kanske är så jag enklast kan förklara varför jag tycker att artikelförfattarna missar en hel del avseende vad Facebook är.

Dessutom använder de Jantelagen lite konstigt. Jantelagen har aldrig hindrat oss från att vilja överträffa våra grannar, vare sig det är jobb, gräsmatta, bil eller lycka. Om man då tänker sig Facebook som en gata. Då är det ju inte så konstigt om vi vill visa upp en bra fasad, en fasad som knäcker grannarna. Därför trivs vi på våra meningsfulla, roliga och utmanande jobb, lagar fantastisk mat på en helt vanligt tisdag, är aktiva och på. Med andra ord så knäcker vi grannen som sitter och slö tittar på taskiga såpor, samtidigt som han och frun äter Dafgårds färdigmat och försöker lura i sig själv att livet är bra nock.

Jantelagen handlar ju om hur vi ser på andras lyckande, inte så mycket om oss själva. Det handlar om att hålla tillbaka andra, inte att stå tillbaka själv.

Men som vanligt kan jag ju ha fel. Men jag har inte så mycket prestige, så jag står ut med att tappa ansiktet då och då.

Facebook har sprängt jantelagen – Kultur & Nöjen – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.