No high, No five

High five är inte min pryl. Jag har aldrig förstått poängen av att vuxna människor ska göra den ur ett svensk perspektiv minst sagt främmande manifestation. Jag vet inte varför men det kanske är så att jag fick en aversion mot det redan på 80-talet.

Då high fivades det friskt. Man hälsade med tuffa hip-hop handslag och blandande in amerikans slang i tid och otid. Ibland importerar vi uttryck och gester som på ett naturligt sätt blir en del av vårt uttryckssätt. Ibland blir det bara för mycket och för konstlat.

Jag tycker verkligen att det är pinsamt när man ser människor som gör high five offentligt. I sportsliga sammanhang har jag en viss tolerans – om det sker i direkt anslutning till en prestation. Hade jag sportat hade jag kanske rentav gjort ett high five själv. Men att se medelålders män på svensexa som ger varandra high five inför förfärade tyskar på gågatan får mig att skämmas å hela Sveriges vägnar.

Härom veckan hamnade jag i en prekär situation. För att fira en god prestation lyfte en av medarrangörerna handen för att genomföra en high five med undertecknad. Jag fick fullkomligt hjärnsläpp och som försvar utdelade jag en axelkram. Något som kan beskrivas som en halvhjärtad kram som sker mycket snabbt. Som en synkroniserad axelklappning.

Det var  kanske inte helt lyckat. Det indikerar ju ett överdrivet sydländskt beteende, vilket skapar en osäkerhet och en lite konstlad stämning. Alternativet att genomföra en halvhjärtad high five är om än ännu sämre.

Nu står mitt hopp till Åkesson och hans kompisar, att de uppmärksammar och förbjuder detta osvenska beteende.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *