Den kosmetiska demokratin, del 2

En central fråga för hur och vilka beslut som fattas är hur och vilken information som sprids. Att förhindra att viss information sprids eller att ”läcka” den information man vill få ut är exempel på att man försöker utöva makt genom att kontroller informationsflöden.

Här finns ett tydligt mönster enligt avhandlingen. Ett mindre smickrande mönster ut demokratisk synpunkt.

Ett resultat som tydligt framträder genom samtliga insamlingsmetoder är dock att den offentliga informationen och den politiska kommunikationen hanteras strategiskt och sparsamt från sändarsidan, d v s från företrädesvis politiker och tjänstemän.

Det kanske minst synliga tecknet på detta märker vi inte ens. Det består av all relevant information som inte når ut till medborgarna, mer synligt är det när politiker och tjänstemän inte ger svar på frågor utan svarar med tystnad och undvikande.

En annan vanligt metod är att flytta beslut och diskussioner bort från offentliga arenor.

Även om kommunfullmäktiges formellt beskrivna funktion är att föra en allmän och offentlig debatt och diskussion och efter övervägningar fatta beslut i detta offentliga forum, framhålls det att processen oftast (men inte alltid) redan ägt rum på annan plats och tid, bortanför offentligheten. Däremot är interaktionen i Kommunfullmäktige en kommunikationsform som genom det rituella handlandet legitimerar den institutionaliserade makten och det formellt demokratiska systemet. Den kommunikation och informationsgivning som i realiteten styr politikens utformning sker i regel snarare i slutna rum, bort från det som är offentligt och synligt.

Denna förflyttning gör det möjligt för aktörerna att framställa sig på olika sätt och föra fram olika åsikter i olika forum. Man agerar på ett sätt när man är i offentlighetens ljus och på ett annat när ridån är fördragen.

Om man inte kan undvika dialog har ju den som har informationsövertag och mest auktoritet stora möjlighet att styra både formen för dialog och på vilka villkor som dialogen sker. Man kan utan att överdriva säga att den politiker som inte vill ha en dialog inte kan tvingas till det. Dialog bygger på frivillighet och vilja, saknas viljan kommer det alltid gå att hitta ett sätt att komma undan dialog och samtal.

Men det är inte bara dialog som undviks, även offentlighetsprincipen naggas i kanten om den känns för påträngande.

Det som är särskilt intressant är hur offentlighetsprincipen hanteras genom att den kringgås i praktiken. Det är utifrån själva uppdelningen mellan det som är offentligt och det som är icke-offentligt som själva tänkandet formerar sig och som strategierna utövas. Det är en viktig grundprincip som följs noggrant och aktsamt i den politiska diskursiva praktiken och som innebär att den kommunikation och informationsgivning som äger rum på de offentliga arenorna ska följa lagstiftningen. Det viktigaste är att det som är synligt ser snyggt och välskött ut. I denna främre region vinnläggs det om att offentlighetsprincipen följs. Men eftersom det finns behov av att överlägga i slutna rum, måste företrädesvis majoritetspolitiker och tjänstemän arbeta med lagstiftningen så att den i praktiken gynnar kringgåendet av offentlighetsprincipen och möjligheten att föra icke-offentliga diskussioner. Det är därför som så mycket handlingar klassificeras som arbetsmaterial eller sekretessbelagt där det sistnämnda i stället hänvisar till sekretesslagstiftning. Naturligtvis kan det hävdas att en hel del material också bör klassificeras så, men det framgår genom intervjuer att det samtidigt är en strategi som används flitigt för att undandra även sådan information som borde vara offentlig.

Hårda ord. Att som politiker eller tjänsteman medvetet undanhålla information som man vet borde bli offentligt är ett svek mot väljarna och mot det demokratiska systemet.

Det finns också en tendens att ha möten före möten för att slippa bryta åsikter i offentliga sammanhang. Nu vet jag att fullmäktige mötena är långa nog som de är. Det behövs förberedande möten, annars skulle fullmäktigemötena helt enkelt inte fungera. Men det är klart att det kan upplevas som att besluten tas i andra sammanhang.

Frågan här är vad som händer i en situation där man har svagare majoriteter, eller en politisk vågmästare. Då kanske debatten i fullmäktige blir viktigare eftersom vågmästaren exempelvis vill manifestera sin makt offentligt.

För mig är det inte acceptabelt att en förtroendevald talar med dubbla tungor eller ger uttryck för skilda åsikter om en fråga beroende på sammanhanget. Tur då att det är just sådant som journalister försöker att göra nyheter på.

Det som är intressant när praktiken studerats i de båda kommunerna är att de strategier som företrädesvis makthavarna använder, snarare leder till ett dynamiskt motstånd där såväl journalister som medborgare utarbetar motstrategier. Journalisterna är mycket väl medvetna om de makttekniker som används och visats i föregående avsnitt, och de utnyttjar uppdelningen mellan synligt- osynligt genom att anpassa sina motstrategier utifrån själva denna distinktion.

Journalistens arbete förenklas ju fler det finns som kan lämna tips om sådant. Det innebär att ett fullmäktige med fler små aktörer, eller där det tillkommer nya ”opålitliga” aktörer verkar dämpande på fenomenet med kluvna tungor

Det finns andra metoder att tvinga politiker att i större utsträckning lämna samma budskap oavsett vem han pratar med. Ett kraftfullt sådant är det skrivna ordet, det som formuleras i text är svårare att backa från. Ett annat är internet där vem som helst får direkt åtkomst till information och tröskeln för att få något publicerat i princip är obefintligt.

I frågor av stort allmänintresse eller där det finns starka intressegrupper kommer politikernas handlande att granskas av medborgarna. En garanti om att politikerna antingen vaktar sin tunga extra noggrant, eller flyttar beslut till slutna rum. Men eftersom risken för ”läckor” är uppenbar så kommer det inte finnas utrymme för något egentligt rävspel.

För att få ett vital demokrati så borde alla aktörer politiker, medborgare och journalister vara aktiva i sin kommunikation.

I mycket av den tidigare forskningen är det just aktiviteten som efterfrågas av samtliga huvudaktörer i samhällskommunikationen, även om det inte alltid uttrycks explicit. Det som framställs som problematiskt, är snarare den passive medborgaren, den passive makthavaren och den passivt rapporterande journalisten, vilket tidigare belysts.

Här har jag ändå hopp. I alla fall om att politikerna kommer att bli aktivare. De har helt enkelt mest att tjäna på en ökad aktivitet. Det ser det kanske inte ens utifrån ett demokratiskt perspektiv. Rent politiskt kan det löna sig att hålla kontakt med väljarna även om det inte är valår. Sociala Medier och Internet har gjort att kommunikation utåt är en naturlig del av det politiska arbetet, i alla fall för yngre politiker. Saker är den att det räcker att det börjar pysa ut lite mer från de slutna rummen för att det är lika bra att öppna dörrarna på vid gavel.

Den kosmetiska demokratin, del 1

Det är inte varje dag det dyker upp en avhandling om demokrati som baseras på empiri från Ystad. Det var helt enkelt ett måste att läsa. Jag måste dock medge att jag skummade en del sidor där det helt enkelt blev för mycket abstraktioner och teoriserade. Det kändes bitvis som författaren Marja Åkerström drog lite stora växlar på sina iakttagelser, men det fanns en hel del i avhandlingen som jag tar till mig och tycker var bra.

Först en kort resumé över hennes avhandling

Den bakomliggande frågeställningen är allt det fina talet om att vitalisera demokratin och öka medborgardialogen är snack eller verkstad. Slutsatsen är att det är mest snack. Det område hon väljer att studera är hur kommunikation och -information har använt har använts i det syftet.

Nu till mina tankar och idéer…

Det intressanta är då att lyfta fram de faktorer och mekanismer som gör det till snack och som förhindrar en enligt mig nödvändig vitalisering av den lokala demokratin. Här ger avhandlingen en bra ingångspunkt. Jag begränsar mig dock inte till endast kommunikationsaspekten i detta inlägget, utan använder avhandlingen för att föra ett något bredare resonemang.

Jag följer i stort sett avhandlingen disposition men väljer att gå vidare och tolka och utveckla resultatet med syfte att komma framåt i det som jag grunnar på. HUR ska vi få en vitalare demokrati?

En övertro på IT och Internet

Många av de  utredningar som det hänvisas till utvecklades i en tid där det fanns en övertro till Internet. Demokratiutredningen som gjordes strax före millennieskiftet gjordes i en kontext där IT och internet var frälsarna, och ord som informationssamhället var gångbart och Jonas Birgersson var kung. Denna naivitet inför teknikens möjligheter och oförståelse för skillnaden mellan information, kunskap och dialog har blockerat verklig försök till medborgardialog och demokratiutveckling.

Internet möjliggjorde ganska snabbt att information kunde spridas på nya sätt och att tillgängligheten till information ökade dramatiskt. Det är först de senaste åren som internet på allvar blivit ett forum för dialog. Det innebär att observationer som sträcker sig 10 år bakåt i tiden är synnerligen svåra att dra några slutsatser av.

Jag tror inte att framtiden ligger i av kommunen anordnade kanaler mellan medborgare och politiker utan att dialog mellan politiker och medborgare genom sociala medier är det som gäller. Det skulle för mig vara ett steg framåt, kommunen ska enligt mig inte i någon större utsträckning lägga sig i det politiska arbetet, utan fokusera på att verkställa de politiska besluten.

Medborgarnas passivitet

Här är den egentligen frågan egentligen vad som kommer först. Hönan eller ägget. Medborgarens passivitet, eller politikerns bristande kommunikation med passiva medborgare.

I det goda och fungerande demokratin så ska medborgarna enligt normen vara upplysta och aktiva. Kommunpolitiken i Sverige är sömnig och har fastnat i någon form av halvdvala. Ibland faller huvudet framåt och  man till och vaknar tillfälligt upp för att sedan direkt återgå till halvdvala. Men samma sak händer på andra platser i samhället som kräver medborgarnas deltagande. Se bara på föreningslivet. Det indikerar att det finns ett problem som inte går att lösas genom medborgardialog.

I slutet av kapitlet visar sig också ett symptom för det som gör mig så kritisk till svensk samhällsvetenskap. Man försöker hela tiden hitta en marginaliserad grupp och utifrån denna generalisera. Många andra vetenskapliga discipliner rensar bort extremerna när man söker generella slutsatser.

Med sådana här berättelser i åtanke, ter sig ambitionerna och visionerna om den upplyste medborgaren och medborgarstyrelsen vara ljusår borta. Den tysta, svenska vanmakten innebär, vilket också Maktutredningen visat, menar Trägårdh, bland annat att det finns en ”utbredd känsla av brist på personligt upplevd makt och inflytande..”. Medan Trägårdh menar att svenska individer överlag, såväl formellt, men i synnerhet i praktiken, saknar möjlighet till juridiskt utkrävbara rättigheter, blir detta påstående extra påtagligt för de medborgare som i de flesta avseenden lever på marginalen. Situationen förbättras inte av det debattklimat som Lindgren menar är kännetecknande från 1990-talet, och som säger att individen måste ta sitt eget ansvar och inte utgå från att staten ska lösa individens problem. Egenansvaret måste finnas, men det måste kombineras med ansvaret för samhället och omtanken om den andre. Argument om att välfärdsstaten är för stor, att demokratins gränser är för vida och kväver människors egna initiativ, kan användas som alibi, menar Lindgren104, för att inte bry sig om svagare samhällsgrupper

Det ligger lite i det som står i rapporten under kapitel om medborgarna. Det finns ett samhällsintresse. Frågan som måste besvaras är varför det inte leder till ett politiskt engagemang och ett deltagande i den politiska processen. Det är också så att att forskarna verkar utgå från att medborgarnas upplevelse av brist på makt och inflytande är politikernas ansvar.

Makthavarna och medborgarna

I demokratiska sammanhang ser vi nog ofta ordet makthavare som synonym till politiker. Men det är en direkt felaktigt tolkning. Det finns tillfällen där enskilda politiker saknar makt och det finns andra krafter som påverkar skeenden betydligt mer än politiker i många situationer.

Man ska också hålla isär information om sakförhållanden och information som ligger till grund för ett beslut. Det är här som det finns en stor nytta med medborgardialog. Den information som ligger till grund för ett beslut kan förbättras genom att medborgarna ges möjlighet att komma med kompletterande uppgifter och synpunkter. Men i slutändan är det ändå så att det är de demokratiskt valda politikerna som måste göra prioriteringar, det är grunden för demokratin. De folkvalda politikerna är de som fattar beslut.

Det problematiseras ytterligare. Det som kan ses som att man för medborgardialog kan av andra ses som att politikerna låter sig påverkas av starka intressegrupperingar exempelvis företagare eller byalag. Här finns det helt klart ideologiska förtecken. Dialog med och nära samarbete med föreningar uppfattas gärna som positivt. Dialog med och nära samverkan med företagare uppfattas som negativt av allmänheten eftersom det finns ett vinstintresse. Ändå anser man att kommunen ska skapa arbetstillfällen, det innebär ju att man måste skapa en gott företagsklimat.

Det spekuleras och i några faktorer som kan tänkas påverka makthavarnas inställning till medborgarinflytande och medborgardialog. Bland annat nämns det att politiker ofta prioriterar snabba effektiva processer på bekostnad av medborgardialogen. Det framkommer också att det verkar finnas ett bakomliggande antagande att politiker saknad vilja att föra medborgardialoger och att det finns en tendens till maktfullkomlighet. Något som det inte verkar finnas bevis för. Än en gång ett exempel på den bristande vetenskapligheten inom samhällsvetenskapen.

Min åsikt är att det som kan bero på en bristande vilja hos politikerna att föra en medborgardialog helt enkelt beror på att medborgarna bara är intresserade av att föra en dialog i ärende de är direkt berörda av. Hade medborgarna varit intresserade av att föra övergripande dialoger om vilka prioriteringar som är viktiga att göra även när de inte var direkt berörda tror jag att det hade gjort stor skillnad.

Vi får också en diskussion om att makten har förskjutits och ligger numera hos yrkespolitiker och tjänstemän. Ärenden är helt enkelt för komplexa och kommunens åtaganden för omfattande för att en fritidspolitiker eller medborgare ska ha möjlighet att hålla sig informerade, än mindre fördjupa sig i frågor.

Det uppges också finnas en sedan länge etablerad konflikt mellan tjänstemän och politiker. Medan tjänstemännen har svårt att acceptera att det är lekmän som styr deras arbete, finns det även en aversion från politikernas sida mot tjänstemännen vilken sägs bero på ett förakt för den akademiska utbildning som tjänstemännen har i allt högre utsträckning. Ofta upplever de förtroendevalda, i synnerhet fritidspolitiker, att de inte har något egentligt inflytande. Den egentliga makten innehas snarare av chefstjänstemännen och yrkespolitikerna.

Kommunens politiska maktkärna anses vara kommunstyrelsen och framförallt kommunstyrelsens ordförande. Enskilda ledamöter i kommunfullmäktige upplever ofta sig själv som maktlösa.

En viss makt har ju de lokala partiorganisationerna som det står var och en fritt att bli medlem av. Här kan medborgarna på ett enkelt och direkt sätt vara med och påverka vilken politik som ska föras. Men partierna är i kris. På sidan 50-51 i avhandlingen finns en utmärkt sammanfattning på problemet, inga lösningar dock. Det bästa,enklaste och mest demokratiska hade ju varit om partierna kunde börjat fungera på ett sätt.

Journalistik, ömsesidigt beroende och förtroende

Journalister och media ha stor betydelse för vilken information som når medborgarna.Vi vet att medias makt och potential är stor och det blir allt viktigare att alla politiker även på den lägsta nivån har lärt sig att förhålla sig till media. Mediaträning är vanligt förekommande. En utveckling vi har sett krypa allt längre ut i partiorganisationerna de senaste 10 åren.

Vanligen används metaforer som associerar till sportens t ex fotbollens värld, för att beskriva mediernas överlägsna makt över övriga samhällsaktörer. Då beskrivs medierna vara både spelare och domare i samma match. De sägs också vara såväl aktörer som arena, vilket gör det lätt att associativt dra slutsatsen att det är medierna som producerar, distribuerar och tolkar samhället och verkligheten för oss alla. De sägs forma våra tankar och styra opinionen i viss riktning. Det finns gott om exempel där mediers förmåga att skapa debatt, mycket riktigt också lett till att medborgare och politiker ändrat attityder och handlande samt att politiker och lagstiftare fått ge vika för en stark medieopinion och hastigt tvingats ändra gällande lagstiftning.

Intressant begrepp att ta med sig är mediaskugga. Något som anses bero på en samhällsutveckling, och därmed inte vara något som media själv kan påverka och lastas för. Än en gång – hönan eller ägget.

Medieskugga uppstår för att ingenting rapporteras från ett särskilt område eller för att rapporteringen genomgående är ensidig och sporadisk. Medieskugga kan således både uppstå på grund av bristen på mediebevakning och på grund av innehållet i de medier som faktiskt förekommer…

Det faktum att vi idag har färre tidningar men fler och nya kanaler gör att medborgare har större möjlighet att skräddarsy och tillgodogöra sig information. Av författarens resonemang kan jag ana en hyllning till media som det var förr. Två tv kanaler. Subventionerade dagstidningar och ”jämställdhet” avseende vilken information man som medborgare fick del av. Individualisering av nyhetsflöde och information är i min värld positivt och ett resultat av tekniska framsteg. Inte ett resultat av ett kulturellt skifte bort från solidaritet och vi-känsla. Enligt mig är detta ren vänsterromantik.

Därefter följer en genomgång av de hinder som finns för att media ska fylla den demokratiska funktion den gör när den fungerar som den ska som länk mellan medborgare och politiker. Det som nämns är strukturella förändringar, flockbeteende – journalisterna vågar inte vara så självständiga som de borde vara, vilket ger en endimensionell rapportering.

Vad det gäller villkoren och förutsättningarna för de lokala journalisterna finns det en stor diskrepans mellan normen och praktiken. Det finns ett beroende förhållande mellan journalisterna och potentiella tipsare som leder till ett ömsesidigt beroende. Här nämns också några strategier som används för att hantera ett hårdare mediaklimat om förtroendet sviks eller urholkas. Man utser talespersoner, kringgår offentlighetsprincipen eller så flyttar man beslut till platser som skyddas från insyn och offentlighetsprincipen.

Motkrafterna

Varför fungerar inte kommunernas kommunikation när det gäller medborgardialog. Här tycker jag att avhandlingen verkligen lyckas att strukturera upp och förklara de krafter som finns som motverkar en fungerande och utvecklas medborgardialog. Som grund för sin analys används Demokratirådets idealmodell av en demokrati. Motståndet kan sorteras enligt föjande

Målrationella krafter

Dialog tar tid och kraft. Det kan upplevas som att demokrati tar tid och att man inte kommer till beslut tillräckligt fort. Därför kan politiker och tjänstemän använda ett antal strategier och metoder för att undertrycka medborgardialogen.

  • Definitionsföreträda på demokrati – Makten hävdar sin rätt att besluta enbart på grundval av att de har mandat de fått av väljarna. Frågan är vilket mandat de har i frågor där de inte uttalat sin ståndpunkt före valet. Det är ju inte så att de fått en generalfullmakt av väljarna
  • Hänvisning till arbetsdelning  och regler – Politiker hänvisar till tjänstemän och vice versa eller till regler, normer och sekretess.
  • Undvikande av offentlig kritik – Rationalitet och effektivitet mår bäst av en konfliktfri miljö. Konsensus är idealet och det eftersträvansvärda målet. Den som sätter sig på tvären stör och fördröjer.  Det leder till att man försöker att förtrycka skillnader och eventuell kritik når inte offentlighetens ljus. Ett citat från avhandlingen är på sin plats

För att dra resonemanget vidare kan konsensuskulturen, när den gått över gränsen, istället vara förödande för den demokratiska medborgarstyrelsen eftersom de pluralistiska yttringarna undertrycks till förmån för en monopolistisk image. Det är i själva verket så att kritik, opposition och pluralism utgör de enda garanterna mot själva institutionaliseringen av det offentliga samtalet och för det personliga autonoma moraliska handlandet.

Rutinisering mot Karisma

Allting har en tendens att bli statiskt. Man hittar sina roller och sätt att kommunicera. I kommunpolitiken innebär det att man lär sig vem som tycker vad och vem som har relationer med vem. Alla vet hur de ska spela sina roller för att det ska flyta med minsta möjliga motstånd. Men ibland kommer det in ett nytt inslag. Antingen en ny rutin eller person som stör det gamla mönstret. Karisma enligt de begrepp som används i avhandlingen. Ofta försöker makten att inordna karisman inom ramen för befintliga rutiner, eller att hitta rutiner som rutiniserar karisman och därmed dödar eller tar udden av initiativ.

Men i den karismatiska auktoritetsutövningen finns i det idealtypiska fallet inga fixerade principer, regler eller anvisningar som ”verksamheten” ska bedrivas utifrån. Överhuvudtaget är det inte fråga om någon verksamhet, i meningen hierarkiskt ordnad och reglerad organisation. Det är avsaknaden av sådana stabila och rutinartade procedurer som kvalificerar och definierar karisman.

Satsningar på nya frälsande IT-verktyg

Det finns en övertro på ny teknik. Men teknik kommer aldrig att driva fram dialog. Det finns helt orealistiska förväntar på mediet.

Det är just mediet i sig som sägs ha en avgörande betydelse för själva hävdandet av medborgerliga rättigheter. Hävdandet av fri- och rättigheter underförstås ge resultat därför att det sker på Internet.

Givetvis kan politiker och tjänstemän hitta strategier för att undvika dialog även om det sker i en IT-miljö. Givetvis kommer den som kontrollerar mediet kunna kontrollera dialogen.

Konflikten information, kunskap och målrationalitet

Att omsätta information till kunskap kräver tid. I en miljö där man eftersträvar rationalitet och effektivitet blir det som vill utvidga sin kunskap en bromskloss.

Kunskapen är således inte ytlig, den kräver fördjupning, den är inte enfaldig utan mångfaldig, den är inte likriktad utan mångdimensionell och den använder inte tidsmåttet för att mäta sin kvalitet. Kunskapen kräver med andra ord sådana förutsättningar som motverkar ett målrationellt handlande och som får rationaliseringsprocessen att ”stagnera”.

Den tidspress som finns och påverkar alla aktörer medborgare, politiker, tjänstemän och journalister är ju ingen bra grogrund om man vill skapa ”upplysta” politiker och medborgare.

Hävdandet av informationsövertag och sunt förnuft

Politiker har ofta ett stort informationsövertag. Vilket kan användas som ursäkt för att inte ta hänsyn till medborgarna.

Det som genomgående och på olika sätt framkommit genom företrädesvis intervjuer och observationer är att medborgarna ofta omtalas som mindre vetande. Att hävda att fullmäktiges ledamöter har det sunda förnuft som krävs för att fatta kloka beslut och att den representativa demokratin är tillräcklig, har visat sig vara en strategi som används för att legitimera att medborgarna hålls utanför politiken och beslutsprocesserna. Medborgarnas okunnighet har också påtalats i såväl kommunfullmäktige, intervjuerna och på kommunernas webbplatser genom att hänvisa till att de inte kan skilja på verksamhetsfrågor respektive politiska frågor och att de i regel endast intresserar sig för oväsentligheter som cykelställsfrågor.

Här avslutar jag denna delen. Jag har reflekterat över aktörerna och konflikten mellan dialog och rationalitet. I nästa avsnitt kommer själva maktutövningen stå i fokus.

Den ideala demokratin

Demokratirådet har en ideal modell för demokrati. Följande resonemang bygger på avhandlingen Den kosmetiska demokratin sid 99 och framåt av Marja Åkerström. Modellen bygger på tre centrala värden som måste balanseras mot varandra för att det ska fungera.

Medborgarstyrelse

… medborgarstyrelsen, som är den politiska metod där medborgarna styr över sig själva under fria och jämlika former under hela den demokratiska proceduren. Den demokratiska proceduren utgår från att självständigt reflekterande individer ska kunna träffas i ett offentligt rum och diskutera med varandra under jämlika förhållanden. De ska självständigt formulera de problem som upplevs som kollektiva och därefter delta effektivt i beslutsprocessen. Alla medborgares ställningstaganden ska väga lika när besluten fattas vilket innebär att en politisk fattigdom inte kan accepteras. Medborgarens skyldighet ligger i att acceptera andras åsiktsriktningar och fattade beslut.

Rättsstat

Demokratins andra värde innebär att styrelseskicket måste uppfylla rimliga krav på lagbundenhet såsom generalitet, förutsägbarhet och universalism. I denna rättsstat måste medborgarna ha ett antal grundläggande och lagstadgade fri- och rättigheter som också fungerar i praktiken. Den offentliga maktutövningen måste uppfylla krav på rättssäkerhet såsom likhet inför lagen, förutsägbarhet i form av lagar och lagpraxis som ett värn mot godtycklighet i myndigheters handlande och beslut. Rättssäkerhetsbegreppet innebär också att människors integritet måste skyddas, att ingen skall vara rättslös och att tillgången till effektiva medel att hävda sin rätt ska vara god.

Effektivitet och handlingskraft

Demokratins tredje kärnvärde handlar om folkstyrelsens, medborgarstyrelsens, effektivitet eller handlingskraft och innebär att medborgarna, genom kollektivt agerande och valda företrädare, d v s genom representativ demokratistruktur, ska ha förmågan att effektivt och kompetent kunna förverkliga gemensamma mål. Handlingskraften får dock inte ske på medborgarstyrelsens bekostnad. En folkstyrelse måste å andra sidan vara effektiv och respektera ett rättsstatsideal för att inte bli självupplösande, vilket motiverar vikten av att innefatta alla tre kärnvärden under demokratibegreppet.

Av alla de tretton faktorer man rankar för att bedöma hur den svenska demokrati mår så är det det offentliga rummet som ligger sämst till.

När demokratirådet värderat den svenska demokratins nuvarande kondition, sägs det mest alarmerande vara avsaknaden av ett offentligt rum i vilket en demokrati kan arbeta genom dialogen. På sätt och vis tillskrivs medierna bära ansvaret för detta. I Demokratirådets analys, vilken påminner om Maktutredningens i detta avseende, beskrivs massmedierna nämligen ha ockuperat det offentliga rummet, liksom tankemakten, då det är medierna som förser medborgarna med primärinformationen.

Demokratirådet anser därför att vitalisering ska kommer genom en utveckling av det offentliga rummet, vilket ska skapa dialog och då ge medborgarna möjlighet till reflektion och eftertanke.

Intresse av skyddsintressen

Den finns en uttalad ambition att förtäta stadskärnan i Ystad. Ett sätt att få staden att växa är förtäta och förädla stadskärnan och staden. Alternativet är att låta nya stadsdelar växa fram. Det som blir intressant är när gammalt krockar med behovet av att förtäta. Ganska snabbt inser man att i princip varje fastighet är belagd med eller kan enkelt beläggas med restriktioner som begränsar möjligheten till förnyelse. Inte minst beslutet att man inte får riva det minst sagt tråkiga gula tegelhuset på karl den XII gata är ett bra exempel på detta.

Givetvis måste vi bevara det som ger Ystad sin karaktär. Men var går gränserna och till vilket pris.  Förhoppningsvis kommer Fritidsbadet inom några år inte längre ha någon funktion som badhus, Lantmäteriet ska stöpas om och träningshallen bollen kan enkelt ersättas av en ny träningshall i anslutning till den renoverade Österportshallen om några år. Ett helhetsgrepp på området kunde skapat utrymme för något nytt och spännande. Bostäder, kontor m.m.

För att reta sinnet och alla bakåtsträvare har jag gjort två bilder där området är vitt och outforskat. Hur skulle du vilja att området utvecklades?

Tyvärr spelar det ingen roll vilka bilder som du fick och vad du såg för möjligheter.  Byggnaderna och området är nedlusat med skyddsintresse. Bollhusparken är skyddad men hänsyn till fritidsutställningen på 30-talet. Frågan är om det går att ta bort ett skyddsintresse. En kittlande tanke.

I slutna rum spelas det inte minigolf

I veckan var det möte med Samhällsbyggnadsnämnden i Ystad. På agendan fanns ett till synes enkelt ärende. En företagare hade ställt frågan om det var möjligt att få hyra en liten bit av gröningen vid marinan för att ha en minigolfbana där på somrarna. I planerna fanns även tankar på att bygga om så att det gick att ha en liten kiosk.

För mig var det solklart. Vi har en majoritet med partier som säger sig vara för företagsamhet, turism och dessutom gett uttryck för att de vill utveckla området kring småbåtshamnen. Eftersom hela området kommer att få ett rejält lyft är den nuvarande arrendatorn av anläggningen uppsagd. Med hänsyn till detta sökte företagarna bara tillåtelse för att hyra mark så länge kommunen inte behövde den till något annat. Han var alltså beredd att skriva på ett kontrakt som sträckte sig över en period över ett eller två år. På kartan syns tre möjliga placeringar. Varav två på gröningen. Det finns rejält med grönyta kvar.

Nemas problemas tänkte jag naiv som jag är. Men istället för glädje över att någon har fått en bra idé och är beredd att satsa pengar på en affär med så stor osäkerhet avseende hur länge verksamheten kunde fortgå märkte jag att det fanns en attityd som präglades av att man bara såg problem och uttryckte misstroende över företagarens avsikter från flera av mina allianskamrater.

Jag blir både förvånad och upprörd. Att sossarna är emot med en dålig motivering nämligen att det KÄNNS FEL kan jag acceptera. Det har ju inte gått till val på att vara direkt företagarvänliga.

– Området är uppskattat och det känns fel att låsa det med minigolfbanor, menar Stefan Malmberg (S) andre vice ordförande i nämnden.

Men när mina allianskamrater kommer med lika svaga argument blir jag förvånad. Man kan inte neka företagsamhet och utveckling på grund av att det känns fel, eller på på grunder som inte går att formulera och argumentera för. Utgångsläget måste vara att om man inte kan hitta en mycket god och väl underbyggd orsak att stoppa något ska det tillåtas. Framförallt om det sker i direkt strid mot den politik man sagt att man ska föra. Då får man nog sätta sig över sina känslor, vilka de nu är, och tillåta lite utveckling och företagsamhet.

Nu fanns det eventuellt möjlighet att hitta en lösning. Men det fanns ett sådant motstånd att det inte var att tänka på. Det fanns en bestämd vilja att avslå ärendet. Några bra rationella argument för ett avslag i detta läget fanns det dock inte enligt mig. Jag håller med företagaren när han efterfrågar följande bemötande och inställning.

Slutligen vill jag än en gång delge min vision om en väl fungerande kommuns agerande i en näringslivsfråga som denna:
Kommunen säger:” Trevligt att du kommer med en idé som både ger skattekronor, arbete, samt hjälper oss med att få hit fler nöjda turister och gör något nytt för de egna invånarna. Nu ska vi se om vi kan hjälpa dej med detta. Den platsen (eller tiden eller byggnaden) är inte så bra, kanske Du kan tänka dej att vi flyttar minigolfen 50 m och sen att vi försöker tillsammans lösa detta……. Vi funderar några veckor sen kan du komma upp till kontoret så löser det sig säkert

Innan jag skrev detta så stämde jag av med några andra vad som är acceptabelt att blogga om. Nämndmötena är ju slutna möten och inte öppna för allmänheten. Det innebär att man riskerar att läcka information som framställer andra i dålig dager och därmed bryta mot de koder som finns. Min inställning är att det ska finna transparens. Självklart ska nämndmöten  vara offentlig – om det inte finns skäl för att stänga dörrarna i ett visst ärende. Nu blev det så att det tvingades fram en votering. Det innebär att samtliga ledamöter var tvungna att bekänna färg. De som var för en minigolfbana sommartid i småbåtshamnen var Ronnie Nielsen (m), Staffan Björnberg (fp) och Peter Lindhe (kd) övriga ledamöter var emot. Det innebär att S, C och delar av M röstade emot.

Mer om slutna och öppna nämndsmöten kommer jag snart att återkomma till. Ett system där man stänger dörrarna med hänvisning till att det ska vara högt till taket, men där höjden istället används för att ge det personliga tyckandet fritt spelrum och där man genom outtalade koder kan driva en politik som går på tvären mot den man lovat sina väljare är inte rimligt. Det sådana stängda dörrar som öppnar dörrarna för missnöjespartier.

Läs artikeln på YA

Att bemöta Sd är rätt men ändå fel

Jag blev intervjuad av en student från Malmö Högskola. Hon samlade in lite reflektioner kring hur Sd:s framsteg påverkar politiken. De skulle prata med ett antal kommunpolitiker för att se om debatten och sättet att föra politik påverkades. Det var trevligt och ett utmärkt tillfälle för reflektion.

Att Sd går fram så starkt är oroande och gör mig illa till mods. Jag har lagt åtskilligt med tankekraft på att fundera över detta. Men kan inte riktigt samla upp mina tankar. Förrän nu.

En intressant fråga vi kom in på är varför Sd är så starka i Skåne. Det finns åtminstone tre möjliga förklaringar.

1. Skåningar har en större benägenhet än andra svenskar för främlingsfientlighet och att missnöjesrösta

2. Närheten och kopplingen till Danmark leder till att vi får ett annorlunda debattklimat som gynnar sd

3. Integrationsproblematiken som Sd grundar all sin politik är extra påtagligt i Skåne.

Skåningar har inte kommit över det faktum att Skåne sedan mer än 350 är sedan är svenskt. I hjärtat är vi halvdanskar. Det svenska centralmakten har varit och anses vara en nagel i ögat på skåningarna. Min erfarenhet är att det i varje ung skånings liv finns det en period där man rent handgripligen ta fram spaden och befria Skåne från Sverige. Det finns alltså anledning att tro att det finns ett underliggande tankemönster av vi och dom i Skåne. Närheten till Danmark både geografiskt och mentalt gör kanske att vi är mer benägna att anmana de tankar och strömningar vi ser där. Det finns dessutom några exempel på hur integrationen har misslyckats framförallt då i Rosengård och Landskrona.

Det är alltså inte konstigt att det i Skåne finns extra många som är beredda att lägga det finaste de har på Sd – sin demokratiska röst.

En av deras frågor var om man trodde att Sd hade påverkat de andra partiernas politik, eller deras budskap till väljarna. Rent ut sagt om det finns en anpassning till Sd:s budskap. För det första tror jag att Sd lyfter fram ett symptom. Min diagnos lyder precis som jag skrivit tidigare urvattnat samhällskontrakt. Under mer än 40 år har svensk politik varit fokuserad på rättighetssidan. Balansen mellan rättigheter och skyldigheter har blivit skev. Det blir extra tydligt i integrationspolitiken. Alliansregeringen har ägnat fyra år att att återställa balansen. Nu har man tack och lov fått fyra till. Det behövs för det tar långt tid och hårt arbete att vikta om ett land. Men slutsats är att det inte finns en anpassning till Sd. Det är snarare så att hela Sverige har insett behovet av att återställa balansen. Bara det att vissa tror att det är begränsat till integrations och invandringspolitiken.

Något annat vi diskuterade var hur man ska bemöta Sd. Jag vänder mig egentligen emot att själva terminologin. Det ger på något sätt bilden av att nyckeln till att bekämpa Sd är genom att bemöta deras åsikter. Givetvis måste vi bemöta Sd. Debattera, argumentera, förstå dem och blotta deras sanna jag så fort vi kommer åt. Men det är inte så vi kommer att påverka valutgången 2014 och 2018. Jag tror helt enkelt inte att deras väljare kommer att låta sig påverkas. Speciellt inte om det kommer angrepp från alla håll vilket gör att de kan upprätthålla sin status som utstötta sanningssägare.

Enligt mig ligger lösningen i att alla andra partierna måste reformera sig så att de lyckas locka nya medlemmar, att få fler att bli aktiva och visa att de tar ställning. Vi måste locka fler att bli politiker. Ibland hör man att det sitter ”gamlingar” och blockerar för yngre. Jag kan avslöja att trycket på korken inte är speciellt hårt i min kommun. Det kan säkert vara så i vissa fall men jag tror mest att det används som en ursäkt för att inte engagera sig och vara med. Man kastar ur sig ett det är inte lönt och återgår till att gnälla framför TV:n. Det andra partierna måste helt enkelt bli mer lockande för väljarna. Att fokusera på att bemöta och förhålla sig till en extern faktor riskerar att fördröja eller blockera nödvändiga förändringar och reformer.

Det är min stora fråga som jag grunnar på. Hur ska vi vitalisera partierna och demokratin. Hur ska vi får fler att ta steget att bli partiaktiva? Hur ska vi få fler att förstå att demokrati är allas vårt ansvar och inte något som sköts av en mystisk kraft.

Jag har några idéer. Har du? Skriv i så fall gärna ner dem här.

Uppdatering 101022. I dagens Ya fanns det en artikel om den forskare som menar att politikerna har tappat kontakt med medborgarna och att budskap förpackas för att passa mottagaren, samt att de som pratar om vikten av medborgardialog inte visar det när det gäller. Avhandingen heter ”Den kosmetiska politiken”. Intressant och relavant. Ska bli spännande läsning.

Uppdatering 101023 DN funderar lite kring varför Sd är extra starka i Skåne. De missar den kulturella kopplingen till Danmark men noterar att Sd är starka där de finns närvarnande. De har helt enkelt stor närvaro i Skåne.

Digitala avtryck

Att hantera det moderna medialandskapet och informationssamhället blir allt viktigare. Vi gör alla digitala avtryck. Vad händer när du googlar ditt namn och bostadsort? Nu för tiden kan en googling ge en bild av en person som sedan är svårt att sudda ut.

För att illustrera detta gjorde jag en sökning på vår lokala politiker Håkan Mattsson. Bilden som ges är allt annat än smickrande. Ska man vara taskig kan man utan att överdriva säga att en googling inte ger något smickrande.

Det som är saken är att det inte längre går att välja en nätnärvaro eller inte. Vi är alla närvarande på nätet.

Uppdaterat 101022 med en artikel som kom i YA dagen efter att jag skrivit inlägget. Vi i villa har undersökt hur nyfikna vi är på våra grannar och att googla en granne inte är något som är direkt ovanligt.

#ystpol

Jag har börjat fatta hela den här Twitter prylen nu. Det är oerhört bra för att skapa uppmärksamhet kring en artikel eller fråga. Jag twittrar under alias The_P_Eriksson. Idag var jag på Samhällsbyggnadsnämnd och passade på att slänga iväg några tweets.

Det är ju en gränsdragning. Mötena är ju slutna men att twittra ut vilka ärenden som behandlas kan ju knappast vara ett problem. Är det ett problem bör reglerna ändras. Det hade varit kul om fler kunde twittra om politiken i Ystad eller sända ut lite tweets från alla de politiska mötena som sker.

Jag använde mig av rubriken #ystpol Så om du vill börja twittra så använd gärna den rubriken så kommer det vara enkelt att följa det politiska livet i Ystad på twitter.

I oheliga allianser slaktas även heliga kor

I Tomelilla ryktas det att moderaterna och sossarna ska gå samman. Syftet utåt sett är att neutralisera Sd, men man kan undra om det dessutom inte finns en viss allmän lättnad över att inte behöva stångas med en mängd småpartiet.Det är inte första gången det skapas sådana här demokratiska avarter. Ett exempel som finns hyfsat nära är Svalöv. Som har styrts på det sättet innevarande mandatperiod.

Det finns många skäl för att man inte ska skapa sådana här allianser. Det finns i mina ögon inga skäl för att skapa dem. Nyval är att föredra framför ett styre där man bortser från grundläggande ideologiska skillnader. Att det inte fungerar att stänga Sd ute borde ju de flesta normalt intelligenta förstå vid det här laget. Men den insikter har tydligen inte drabbat de två största partierna i Tomelilla Kommun.

Tina Bergström-Darrell (S), ordförande i Socialdemokraterna, tror inte att det blir några problem att samarbeta.

– Vi är överens om mycket. Vi får lägga vissa ideologiska frågor på hyllan, säger hon.

Det är inte bara den förlorade ideologin – eller om man så vill politikens hjärta och kompass – som går förlorat. Även demokratin tar stryk. Vad finns det för mening att rösta höger eller vänster när resultatet ändå blir Tomelilla blandat. Uttrycket har jag hämtat från kommentarsfältet i YA, men jag tyckte att det är mitt i prick. Man sviker sina kärnväljare, man sviker de demokratiska spelreglerna.

Börjar man trivas alltför bra tillsammans gör man i förlängningen väljarna totalt maktlösa. Speciellt om man inte är riktigt tydliga med hur man avser att söka majoritet för valet. Det var den situationen som uppstod i Svalöv. Då kan ju alla andra partier lika gärna lägga ner. Helt ok för mig, men då får man ju vara ärligt med det.

Ännu värre blir det om man som det ryktas i Tomelilla vill utestänga de mindre partierna från insyn. Då finns det ju inte ens en fungerande opposition. Makten är fullkomlig.

Även politisk förlorar kommunen på att man måste lägga ideologi åt sidan. Politik reduceras till konkreta åtgärder. För mig är det som att ta en vacker tavla som skapar mening och ger insikt – och helt sonika måla över den med en mintgrön väggfärg från ett lågprisvaruhus. Utan ideologi är den som kallar sig politiker inte mer än någon som tycker i största allmänhet. En tjänsteman utan kompetens om man ska vara lite elak.  En politiker som väljer bort sin ideologi är som om en skeppare som kastar sin kompass överbord. Det går ju inte att ta ut riktning.

Vi står inför stora utmaningar. Det kräver att vi kan höja blicken och titta framåt mot horisonten. En skeppare utan kompass har fullt upp med att parera för de vågor som kommer mot honom. Han ser inte förbi vågorna och han kommer sannolikt att trötta ut sig i en hopplös kamp och till sist få ge efter.

Läs också Ola Tedins ledare i ämnet

Med livet som insats

Ännu en svenska har fått ge sitt liv för att skapa demokrati och trygghet i ett främmande land. För oss svenskar som har levt i fred under oerhört lång tidsperiod är det svårt att förstå själva begreppet krig. Krig för man med livet som insats.

Det förringar inte de anhörigas sorg och saknad. Det gör inte soldaternas offer mindre värt. Det borde däremot göra oss mer benägna att hylla deras risktagande och deras vilja att göra en skillnad. Att göra en skillnad för någon annan med livet som insats. Det tycker jag är större än att hoppa högt eller springa fort.

USA har förlorat mer än 1000 soldater Sverige har förlorat fem. Det känns lite märkligt när det kommer krav på att dra hem trupperna. När vi skickar ner soldater till Afghanistan finns det en inte helt oväsentlig risk för att de ska bli skadade eller i värsta fall få sätta livet till. Det vet vi och de när de skickas ned.

Nu har det tyvärr hänt. Då går mina tankar både till de anhöriga till de som omkom, men också till alla de soldater som finns ute i världen och deras anhöriga som sitter hemma och oroar sig.

Visa ditt stöd genom att köpa gula bandet.