Den kosmetiska demokratin, del 1

Det är inte varje dag det dyker upp en avhandling om demokrati som baseras på empiri från Ystad. Det var helt enkelt ett måste att läsa. Jag måste dock medge att jag skummade en del sidor där det helt enkelt blev för mycket abstraktioner och teoriserade. Det kändes bitvis som författaren Marja Åkerström drog lite stora växlar på sina iakttagelser, men det fanns en hel del i avhandlingen som jag tar till mig och tycker var bra.

Först en kort resumé över hennes avhandling

Den bakomliggande frågeställningen är allt det fina talet om att vitalisera demokratin och öka medborgardialogen är snack eller verkstad. Slutsatsen är att det är mest snack. Det område hon väljer att studera är hur kommunikation och -information har använt har använts i det syftet.

Nu till mina tankar och idéer…

Det intressanta är då att lyfta fram de faktorer och mekanismer som gör det till snack och som förhindrar en enligt mig nödvändig vitalisering av den lokala demokratin. Här ger avhandlingen en bra ingångspunkt. Jag begränsar mig dock inte till endast kommunikationsaspekten i detta inlägget, utan använder avhandlingen för att föra ett något bredare resonemang.

Jag följer i stort sett avhandlingen disposition men väljer att gå vidare och tolka och utveckla resultatet med syfte att komma framåt i det som jag grunnar på. HUR ska vi få en vitalare demokrati?

En övertro på IT och Internet

Många av de  utredningar som det hänvisas till utvecklades i en tid där det fanns en övertro till Internet. Demokratiutredningen som gjordes strax före millennieskiftet gjordes i en kontext där IT och internet var frälsarna, och ord som informationssamhället var gångbart och Jonas Birgersson var kung. Denna naivitet inför teknikens möjligheter och oförståelse för skillnaden mellan information, kunskap och dialog har blockerat verklig försök till medborgardialog och demokratiutveckling.

Internet möjliggjorde ganska snabbt att information kunde spridas på nya sätt och att tillgängligheten till information ökade dramatiskt. Det är först de senaste åren som internet på allvar blivit ett forum för dialog. Det innebär att observationer som sträcker sig 10 år bakåt i tiden är synnerligen svåra att dra några slutsatser av.

Jag tror inte att framtiden ligger i av kommunen anordnade kanaler mellan medborgare och politiker utan att dialog mellan politiker och medborgare genom sociala medier är det som gäller. Det skulle för mig vara ett steg framåt, kommunen ska enligt mig inte i någon större utsträckning lägga sig i det politiska arbetet, utan fokusera på att verkställa de politiska besluten.

Medborgarnas passivitet

Här är den egentligen frågan egentligen vad som kommer först. Hönan eller ägget. Medborgarens passivitet, eller politikerns bristande kommunikation med passiva medborgare.

I det goda och fungerande demokratin så ska medborgarna enligt normen vara upplysta och aktiva. Kommunpolitiken i Sverige är sömnig och har fastnat i någon form av halvdvala. Ibland faller huvudet framåt och  man till och vaknar tillfälligt upp för att sedan direkt återgå till halvdvala. Men samma sak händer på andra platser i samhället som kräver medborgarnas deltagande. Se bara på föreningslivet. Det indikerar att det finns ett problem som inte går att lösas genom medborgardialog.

I slutet av kapitlet visar sig också ett symptom för det som gör mig så kritisk till svensk samhällsvetenskap. Man försöker hela tiden hitta en marginaliserad grupp och utifrån denna generalisera. Många andra vetenskapliga discipliner rensar bort extremerna när man söker generella slutsatser.

Med sådana här berättelser i åtanke, ter sig ambitionerna och visionerna om den upplyste medborgaren och medborgarstyrelsen vara ljusår borta. Den tysta, svenska vanmakten innebär, vilket också Maktutredningen visat, menar Trägårdh, bland annat att det finns en ”utbredd känsla av brist på personligt upplevd makt och inflytande..”. Medan Trägårdh menar att svenska individer överlag, såväl formellt, men i synnerhet i praktiken, saknar möjlighet till juridiskt utkrävbara rättigheter, blir detta påstående extra påtagligt för de medborgare som i de flesta avseenden lever på marginalen. Situationen förbättras inte av det debattklimat som Lindgren menar är kännetecknande från 1990-talet, och som säger att individen måste ta sitt eget ansvar och inte utgå från att staten ska lösa individens problem. Egenansvaret måste finnas, men det måste kombineras med ansvaret för samhället och omtanken om den andre. Argument om att välfärdsstaten är för stor, att demokratins gränser är för vida och kväver människors egna initiativ, kan användas som alibi, menar Lindgren104, för att inte bry sig om svagare samhällsgrupper

Det ligger lite i det som står i rapporten under kapitel om medborgarna. Det finns ett samhällsintresse. Frågan som måste besvaras är varför det inte leder till ett politiskt engagemang och ett deltagande i den politiska processen. Det är också så att att forskarna verkar utgå från att medborgarnas upplevelse av brist på makt och inflytande är politikernas ansvar.

Makthavarna och medborgarna

I demokratiska sammanhang ser vi nog ofta ordet makthavare som synonym till politiker. Men det är en direkt felaktigt tolkning. Det finns tillfällen där enskilda politiker saknar makt och det finns andra krafter som påverkar skeenden betydligt mer än politiker i många situationer.

Man ska också hålla isär information om sakförhållanden och information som ligger till grund för ett beslut. Det är här som det finns en stor nytta med medborgardialog. Den information som ligger till grund för ett beslut kan förbättras genom att medborgarna ges möjlighet att komma med kompletterande uppgifter och synpunkter. Men i slutändan är det ändå så att det är de demokratiskt valda politikerna som måste göra prioriteringar, det är grunden för demokratin. De folkvalda politikerna är de som fattar beslut.

Det problematiseras ytterligare. Det som kan ses som att man för medborgardialog kan av andra ses som att politikerna låter sig påverkas av starka intressegrupperingar exempelvis företagare eller byalag. Här finns det helt klart ideologiska förtecken. Dialog med och nära samarbete med föreningar uppfattas gärna som positivt. Dialog med och nära samverkan med företagare uppfattas som negativt av allmänheten eftersom det finns ett vinstintresse. Ändå anser man att kommunen ska skapa arbetstillfällen, det innebär ju att man måste skapa en gott företagsklimat.

Det spekuleras och i några faktorer som kan tänkas påverka makthavarnas inställning till medborgarinflytande och medborgardialog. Bland annat nämns det att politiker ofta prioriterar snabba effektiva processer på bekostnad av medborgardialogen. Det framkommer också att det verkar finnas ett bakomliggande antagande att politiker saknad vilja att föra medborgardialoger och att det finns en tendens till maktfullkomlighet. Något som det inte verkar finnas bevis för. Än en gång ett exempel på den bristande vetenskapligheten inom samhällsvetenskapen.

Min åsikt är att det som kan bero på en bristande vilja hos politikerna att föra en medborgardialog helt enkelt beror på att medborgarna bara är intresserade av att föra en dialog i ärende de är direkt berörda av. Hade medborgarna varit intresserade av att föra övergripande dialoger om vilka prioriteringar som är viktiga att göra även när de inte var direkt berörda tror jag att det hade gjort stor skillnad.

Vi får också en diskussion om att makten har förskjutits och ligger numera hos yrkespolitiker och tjänstemän. Ärenden är helt enkelt för komplexa och kommunens åtaganden för omfattande för att en fritidspolitiker eller medborgare ska ha möjlighet att hålla sig informerade, än mindre fördjupa sig i frågor.

Det uppges också finnas en sedan länge etablerad konflikt mellan tjänstemän och politiker. Medan tjänstemännen har svårt att acceptera att det är lekmän som styr deras arbete, finns det även en aversion från politikernas sida mot tjänstemännen vilken sägs bero på ett förakt för den akademiska utbildning som tjänstemännen har i allt högre utsträckning. Ofta upplever de förtroendevalda, i synnerhet fritidspolitiker, att de inte har något egentligt inflytande. Den egentliga makten innehas snarare av chefstjänstemännen och yrkespolitikerna.

Kommunens politiska maktkärna anses vara kommunstyrelsen och framförallt kommunstyrelsens ordförande. Enskilda ledamöter i kommunfullmäktige upplever ofta sig själv som maktlösa.

En viss makt har ju de lokala partiorganisationerna som det står var och en fritt att bli medlem av. Här kan medborgarna på ett enkelt och direkt sätt vara med och påverka vilken politik som ska föras. Men partierna är i kris. På sidan 50-51 i avhandlingen finns en utmärkt sammanfattning på problemet, inga lösningar dock. Det bästa,enklaste och mest demokratiska hade ju varit om partierna kunde börjat fungera på ett sätt.

Journalistik, ömsesidigt beroende och förtroende

Journalister och media ha stor betydelse för vilken information som når medborgarna.Vi vet att medias makt och potential är stor och det blir allt viktigare att alla politiker även på den lägsta nivån har lärt sig att förhålla sig till media. Mediaträning är vanligt förekommande. En utveckling vi har sett krypa allt längre ut i partiorganisationerna de senaste 10 åren.

Vanligen används metaforer som associerar till sportens t ex fotbollens värld, för att beskriva mediernas överlägsna makt över övriga samhällsaktörer. Då beskrivs medierna vara både spelare och domare i samma match. De sägs också vara såväl aktörer som arena, vilket gör det lätt att associativt dra slutsatsen att det är medierna som producerar, distribuerar och tolkar samhället och verkligheten för oss alla. De sägs forma våra tankar och styra opinionen i viss riktning. Det finns gott om exempel där mediers förmåga att skapa debatt, mycket riktigt också lett till att medborgare och politiker ändrat attityder och handlande samt att politiker och lagstiftare fått ge vika för en stark medieopinion och hastigt tvingats ändra gällande lagstiftning.

Intressant begrepp att ta med sig är mediaskugga. Något som anses bero på en samhällsutveckling, och därmed inte vara något som media själv kan påverka och lastas för. Än en gång – hönan eller ägget.

Medieskugga uppstår för att ingenting rapporteras från ett särskilt område eller för att rapporteringen genomgående är ensidig och sporadisk. Medieskugga kan således både uppstå på grund av bristen på mediebevakning och på grund av innehållet i de medier som faktiskt förekommer…

Det faktum att vi idag har färre tidningar men fler och nya kanaler gör att medborgare har större möjlighet att skräddarsy och tillgodogöra sig information. Av författarens resonemang kan jag ana en hyllning till media som det var förr. Två tv kanaler. Subventionerade dagstidningar och ”jämställdhet” avseende vilken information man som medborgare fick del av. Individualisering av nyhetsflöde och information är i min värld positivt och ett resultat av tekniska framsteg. Inte ett resultat av ett kulturellt skifte bort från solidaritet och vi-känsla. Enligt mig är detta ren vänsterromantik.

Därefter följer en genomgång av de hinder som finns för att media ska fylla den demokratiska funktion den gör när den fungerar som den ska som länk mellan medborgare och politiker. Det som nämns är strukturella förändringar, flockbeteende – journalisterna vågar inte vara så självständiga som de borde vara, vilket ger en endimensionell rapportering.

Vad det gäller villkoren och förutsättningarna för de lokala journalisterna finns det en stor diskrepans mellan normen och praktiken. Det finns ett beroende förhållande mellan journalisterna och potentiella tipsare som leder till ett ömsesidigt beroende. Här nämns också några strategier som används för att hantera ett hårdare mediaklimat om förtroendet sviks eller urholkas. Man utser talespersoner, kringgår offentlighetsprincipen eller så flyttar man beslut till platser som skyddas från insyn och offentlighetsprincipen.

Motkrafterna

Varför fungerar inte kommunernas kommunikation när det gäller medborgardialog. Här tycker jag att avhandlingen verkligen lyckas att strukturera upp och förklara de krafter som finns som motverkar en fungerande och utvecklas medborgardialog. Som grund för sin analys används Demokratirådets idealmodell av en demokrati. Motståndet kan sorteras enligt föjande

Målrationella krafter

Dialog tar tid och kraft. Det kan upplevas som att demokrati tar tid och att man inte kommer till beslut tillräckligt fort. Därför kan politiker och tjänstemän använda ett antal strategier och metoder för att undertrycka medborgardialogen.

  • Definitionsföreträda på demokrati – Makten hävdar sin rätt att besluta enbart på grundval av att de har mandat de fått av väljarna. Frågan är vilket mandat de har i frågor där de inte uttalat sin ståndpunkt före valet. Det är ju inte så att de fått en generalfullmakt av väljarna
  • Hänvisning till arbetsdelning  och regler – Politiker hänvisar till tjänstemän och vice versa eller till regler, normer och sekretess.
  • Undvikande av offentlig kritik – Rationalitet och effektivitet mår bäst av en konfliktfri miljö. Konsensus är idealet och det eftersträvansvärda målet. Den som sätter sig på tvären stör och fördröjer.  Det leder till att man försöker att förtrycka skillnader och eventuell kritik når inte offentlighetens ljus. Ett citat från avhandlingen är på sin plats

För att dra resonemanget vidare kan konsensuskulturen, när den gått över gränsen, istället vara förödande för den demokratiska medborgarstyrelsen eftersom de pluralistiska yttringarna undertrycks till förmån för en monopolistisk image. Det är i själva verket så att kritik, opposition och pluralism utgör de enda garanterna mot själva institutionaliseringen av det offentliga samtalet och för det personliga autonoma moraliska handlandet.

Rutinisering mot Karisma

Allting har en tendens att bli statiskt. Man hittar sina roller och sätt att kommunicera. I kommunpolitiken innebär det att man lär sig vem som tycker vad och vem som har relationer med vem. Alla vet hur de ska spela sina roller för att det ska flyta med minsta möjliga motstånd. Men ibland kommer det in ett nytt inslag. Antingen en ny rutin eller person som stör det gamla mönstret. Karisma enligt de begrepp som används i avhandlingen. Ofta försöker makten att inordna karisman inom ramen för befintliga rutiner, eller att hitta rutiner som rutiniserar karisman och därmed dödar eller tar udden av initiativ.

Men i den karismatiska auktoritetsutövningen finns i det idealtypiska fallet inga fixerade principer, regler eller anvisningar som ”verksamheten” ska bedrivas utifrån. Överhuvudtaget är det inte fråga om någon verksamhet, i meningen hierarkiskt ordnad och reglerad organisation. Det är avsaknaden av sådana stabila och rutinartade procedurer som kvalificerar och definierar karisman.

Satsningar på nya frälsande IT-verktyg

Det finns en övertro på ny teknik. Men teknik kommer aldrig att driva fram dialog. Det finns helt orealistiska förväntar på mediet.

Det är just mediet i sig som sägs ha en avgörande betydelse för själva hävdandet av medborgerliga rättigheter. Hävdandet av fri- och rättigheter underförstås ge resultat därför att det sker på Internet.

Givetvis kan politiker och tjänstemän hitta strategier för att undvika dialog även om det sker i en IT-miljö. Givetvis kommer den som kontrollerar mediet kunna kontrollera dialogen.

Konflikten information, kunskap och målrationalitet

Att omsätta information till kunskap kräver tid. I en miljö där man eftersträvar rationalitet och effektivitet blir det som vill utvidga sin kunskap en bromskloss.

Kunskapen är således inte ytlig, den kräver fördjupning, den är inte enfaldig utan mångfaldig, den är inte likriktad utan mångdimensionell och den använder inte tidsmåttet för att mäta sin kvalitet. Kunskapen kräver med andra ord sådana förutsättningar som motverkar ett målrationellt handlande och som får rationaliseringsprocessen att ”stagnera”.

Den tidspress som finns och påverkar alla aktörer medborgare, politiker, tjänstemän och journalister är ju ingen bra grogrund om man vill skapa ”upplysta” politiker och medborgare.

Hävdandet av informationsövertag och sunt förnuft

Politiker har ofta ett stort informationsövertag. Vilket kan användas som ursäkt för att inte ta hänsyn till medborgarna.

Det som genomgående och på olika sätt framkommit genom företrädesvis intervjuer och observationer är att medborgarna ofta omtalas som mindre vetande. Att hävda att fullmäktiges ledamöter har det sunda förnuft som krävs för att fatta kloka beslut och att den representativa demokratin är tillräcklig, har visat sig vara en strategi som används för att legitimera att medborgarna hålls utanför politiken och beslutsprocesserna. Medborgarnas okunnighet har också påtalats i såväl kommunfullmäktige, intervjuerna och på kommunernas webbplatser genom att hänvisa till att de inte kan skilja på verksamhetsfrågor respektive politiska frågor och att de i regel endast intresserar sig för oväsentligheter som cykelställsfrågor.

Här avslutar jag denna delen. Jag har reflekterat över aktörerna och konflikten mellan dialog och rationalitet. I nästa avsnitt kommer själva maktutövningen stå i fokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *