Många bäckar små

I helgen fick jag höra att EWP har valt att gå vidare med etableringsplanerna i Ystad. Eftersom frågan inte ingår i femklöverns samarbete är den i högsta grad levande. Kd är uttalat mot likaså mpS och M är positiva. Så positiva att de tycker att det är bland det  största som har hänt Ystad kan man läsa i Skånskan.

Miljöpartiet intar en något mer konstruktiv attityd än kd och jag ställer upp på ett av deras krav.

Därför vill man att en kommunal- och samhällsekonomisk analys görs, i vilken man väger industriell hamnverksamhet mot bostäder, kontor och annan kommersiell verksamhet.

För det är i denna grundläggande fråga som vi bör börja. Visst är det frestade att kunna locka 300 nya jobb till Ystad på ett bräde. Det blir ju dessutom så uppenbart och mätbart. Det ska ställas mot den mer osynliga tillväxt som sker inom turism och besöksnäring. Här sker tillväxten mer utspritt. Ett jobb här, ett litet företag där. Det blir lite svårare att ta på och visa upp, och inte minst ta creed för.

Men personligen är jag oerhört skeptiskt till hur Ystad Kommun hanterar ärenden kring hamnen. Man klubbade genom planer i rekordfart i och fick bakläxa i regeringsrätten. Redan nu har länsstyrelsen redan invändningar mot de nya planerna, som egentligen bara är de tidigare planerna som har kompletterats i vissa avseenden.

Till detta ska läggas styrningen av Arena bygget, Pelletsfabriken och den misslyckade ombyggnaden av en vågbrytare i samband med ombyggnaden av hamnen där man först lyckades klanta till det så att vågorna i hamnbassängen slog sönder båten Helen. Den lösningen man gjorde sedan har visat sig försämra läget i småbåtshamnen. Trots att det i mina utifrån betraktandes ögon verkar vara så att konsulten gjort dubbelfel så åtnjuter de fortfarande kommunens förtroende.

Jag har inga betänkligheter om att man vill göra det bästa kommunen och ta tillvara på skattepengarnas pengar. Men ibland räcker inte vilja. Det som är betryggande är att det finns krafter som kommer att kämpa emot. Det kommer att ställa krav på en noggrann och saklig hantering av ärendet.

Personligen vill jag dra en parallell till biologin. En sjö som får sitt tillflöde via många många små bäckar är mindre känslig för störningar än den som har sitt tillflöde från en eller ett par källor.

Vanligare än vi tror

Alla vill väl tro att vi är ganska speciella. Men vanligtvis är vi ju ganska vanliga. I det senaste numret av Humanist Info redovisade de för en medlemsenkät som gjorts. Det visar sig att jag var precis i mittfåran av medlemmarna. Högskoleutbildad, man, ateist dessutom folkpartist.

Bland humanisterna var folkpartister stark överrepresenterade, precis som vänsterpartister och miljöpartister. De som sympatiserar med kd var dock i princip obefintliga.

Ofrivilliga ledare inspirerar inte

I sann sosse anda finns det ingen som vill bli partiledare. Mitt tips lägg ner partiet, eller skriv av alla som säger nej och fråga dem aldrig igen. Den som blir partiledare för socialdemokraterna är en potentiell statsministerkandidat. Tänk er ett presidentval i USA där den ena kandidaten hade blivit övertalad att ställa upp. Det håller inte.

Det tyder på en kultur inom partiet som är så skadlig och förtryckande att man blir mörkrädd. Jag förstår inte hur någon med sunt förnuft kan ens försöka sig på att ta sig fram i den sådan miljö. Eller – det kanske inte finns någon med sunt förnuft kvar i landet. De flyr utomlands.

Ganska komiskt. Det har blivit så uppskruvat att det inte räcker att säga nej längre. Man ska dessutom fly landet.

Men det är lite svenskt. Man ska inte ta för sig. Man ska låta andra lyfta fram en. Man ska inte peka ut en riktning och ha en tydlig vilja – man ska vara ödmjuk och ta hänsyn. Men jag tror att det behövs lite mer våghalsiga ledare. Ledare som vågar ha en tydlig uppfattning – men är ödmjuka nog att ändra sig om det finns fog för det. Ledare som vill åstadkomma något och driver på, ledare som inspirerar.

Men framförallt ledare som på egen hand vågar säga att de vill leda och ger uttryck för en vision och har en plan för att nå dit.

Naken, utblottad och pank…

…så måste socialdemokraterna känna sig. Precis som att kejsaren inte längre kunde blunda för det faktum att han var naknen blev det uppenbart att ett parti som endast lockar 22% av de arbetande knappast kan skrädda sig i titeln arbetarparti.

De är utblottade på politisk vilja och panka på idéer. P J Anders Linder formulerar det elegant i en ledare i SvD

Nu är Socialdemokraterna mer politiskt illa ute än någonsin förut. Väljarstödet ligger på samma nivå som för 100 år sedan (då Sverige var på väg in i stordriftens och de stora kollektivens samhälle, inte som i dag på väg ut ur det). Man är borta från regeringskansliet under ytterligare minst fyra år, vilket är rent förödande för ett parti som har maktutövning som sitt viktigaste sammanhållande kitt.

Frågan är vad som händer nu. I och för sig är det fortfarande en stor apparat med SAP, Facket och diverse rörelser, stiftelser som kan bidra med försörjning till framtidens pampar. För en genomgripande förändring av kulturen inom partitoppen tror jag inte att vi kommer att få se.

Då krävs det att även LO  byter ut sina toppar och att en stor del av SAP-maskineriet lämnar. Eftersom alltför många inte har något alternativ att gå till kommer nog många att klinga sig fast vid sin utkomst in till det bittra slutet. Alla har ju inte förmånen av en generös riksdagspension.

Det som krävs är en modig ledare, och en insikt hos gräsrötterna att man aldrig kommer att bli ett 45 procent parti igen. Det gäller att hitta en ideologisk bas som har giltighet för framtiden, inte bara anpassa sig till väljarna i syfte att återfå makten. Det gäller att bygga långsiktiga allianser och visa respekt för sina samarbetspartners. Vem vill samarbeta med en buffel. Vem finns det att samarbeta med?

De senaste dagarna har vi sett en ganska tydlig anpassning till Alliansen politik. Det var fel på skattepolitiken och politiken i största allmänhet. Det innebär att man i princip lägger sig ner och medger att Alliansen har rätt. Det måste löna sig att arbeta. Det är nog det viktigaste som har hänt. Om den rättelsen baserar sig på äkta insikt eller inte blir vi snart varse.

SAP är nakna, utblottade och panka. Nu har de dessutom förstått att makten var lånad.

Så in i Norden feltänkt

En ledare i Sydsvenskan reflekterar över en ny bok som lyfter tankarna på en Nordisk förbundsstat. För mig ett märkligt fokus. Inte minst rent geografiskt. Jag har gjort två bilder som illustrerar det hela. De är i samma skala. Frågan är vilken marknad vi ska fokusera på.

Boken är skriven av Gunnar Wetterberg som är SACO-man. Han har gjort det på uppdrag av Nordiska Rådet. Självklart är det en partsinlaga. Norden ivrarna lever en tynande tillvaro där de får mindre och mindre utrymme. EU drar åt höger och det är klart att det finns krafter som hellre vill anlägga ett nordiskt perspektiv på det hela  för att bevara illusionen av fungerande socialdemokratiska samhällsbyggen.

De nordiska länderna har tillsammans 25 miljoner invånare och en bnp som sammantaget skulle placera dem bland världens 10–12 största ekonomier.

Ett samgående skulle kunna öka handeln, ge länderna en tyngre röst i storpolitiska fora som G20 och EU, inte minst när det gäller frihandel, klimat- och miljöfrågor. En gemensam bas skulle kunna bana väg för forskningssatsningar av toppklass, locka till sig know-how och tvinna ihop länderna.

Oj då. tjugofem miljoner – Polen har 38 miljoner. Norden är dessutom till stora delar närmast obefolkat med Europiska mått mätt. Jag lika svårt att förstå nordnorska, isländska, finska och Jyllandsdanska som harför att förstå Polska, Tyska och Franska. Någon större kulturell enighet går det nog inte att hitta.

Enligt mig borde blicken riktas söderut allt annat är ologiskt och märkligt. Vi borde tänka i ekonomiska regioner, inte nationalstater.

Även realister måste drömma – Huvudledare – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

Noll tolerans

En artikel jag läste ger nolltolerans en ny innebörd. Från början är det ju avsett som en markering på att inga brott skulle prioriteras bort, utan att alla brott var oacceptabla.

Nu visar sig det i nolltolerans även innehåller en stor dos diskriminering.

From 2004 through 2009, city police officers stopped people on the street and checked them out nearly three million times. Many were patted down, frisked, made to sprawl face down on the ground, or spread-eagle themselves against a wall or over the hood of a car. Nearly 90 percent of the people stopped were completely innocent of any wrongdoing.

An overwhelming majority of the people stopped were black or Hispanic. Blacks were nine times more likely than whites to be stopped by the police, but no more likely than whites to be arrested as a result of the stops.

Nolltolerans har varit en lyckosam strategi och verkligen fått ner brottsligheten i New York. Men frågan är intressant. Kan man försvara Nolltolerans om det sker till priset av diskriminering och noll tolerans.

The Shame of New York City – NYTimes.com

Frankrikstro

I en ganska bra krönika i NYTimes kan man läsa om lite reflektioner kring Frankrikes framtid, och om det är så att Frankrike kan ses som en symbol för ett Europa på väg utför.

Författaren lyfter fram som faktorer som pekar på att Frankrike inte kommer att lyckas reformera sig och anpassa sig till de krav framtiden ställer på dem i tid. Men en sak jag tycker är den kanske viktigaste iakttagelsen är den här.

Their fear of the future, their lack of confidence in themselves, contrast sharply with the combination of energy and hope that characterize their young Chinese and Asians counterparts.

Instead of pondering how to rehabilitate the nobility of work, the French are calling it “exploitation,” and desperately defending their right to a second life — after work. Having abandoned any hope of changing their first life, they cling to the duration of the second one.

Det tror jag är symptomatiskt för stora delar av Europa. Vi skryter med vår rika fritid och välfärd, eftersom vi vet att vi har svårt att konkurrera med något annat.

På sikt en ohållbar inställning.

France the Morose – NYTimes.com.

Folkpartiet sålde inte sig själv

Makthavare.se avslöjar hur mycket varje parti lade i marknadsföring per röst.Intressant statistik.

Här finns ju uppenbara skalfördelar. Vilket slår genom på att Sossarna och moderaterna köpte reklam för 24 respektive 30 kronor. Folkpartiet och Centern lade ut  nästa 80 kronor per vunnen röst, och då ska man tänka på att det fanns en del som stödröstade på de mindre borgliga partierna.

Kostnadseffektivast var Vänstern och Sverigedemokraterna som låg strax över 20:an.

Hur stor roll tror du att reklam och annonsering spelar för att du ska välja just det partiet? Jag tror att det spelar roll för att skapa intresse för partiet, men inte att det är det som är avgörande.

Det hade varit intressant att se FI:s siffror. Det kanske är effektivare att elda upp pengarna.

Makthavare » Centern betalade 79 kr för varje röst i valet.

Kungen fick inte plats

Svenska freds- och skiljedomsföreningen har listat de 10 värsta aktörerna i den svenska vapenkarusellen. Som den allra värsta har de Göran Persson.

Vapenlobbyn får inflytande över försvars- och säkerhetspolitiken till en så pass omfattande grad att det leder till att miljarder investeras och låses fast i vapensystem som inte behövs. Det handlar om män och kvinnor som arbetar inom politik, på tjänstemannanivå, på vapenföretagen och inom PR-branschen. Några har arbetat inom flera av dessa sfärer. En del har till och med argumenterat mot vapensatsningar tidigt i sin politiska karriär, för att sedan göra helt om längre fram.

Konstigt att kungen inte fick vara med. Han åker ju världen runt och säljer svensk ”industri”

Makthavare » Göran Persson Sveriges främste vapenlobbyist.

Folkstyre

Jag är väl inget större fan av Göran Greider, eller egentligen inget fan alls. Men denna artikel i Fokus tyckte  jag var mycket läsvärd.

Han konstaterar samma sak som jag. Att Sverigedemokraterna troligen går framåt till viss del på grund av de har hungrigare politiker, hungrigare medlemmar och helt enkelt vill mer.

Han beskriver hur det har såg ut i de etablerade partiernas

Jag har hört många klaga under valrörelsen, i Stockholm, i Dalarna och på olika platser jag varit på, att det är ont om valarbetare. Valstugorna har ibland stått som ödetorp på småstadstorgen. Kvar av denna en gång sprudlande rörelse är några strateger högst upp. En av dem ska för övrigt nu börja jobba på Aftonbladets ledarsida.

I vår egen lilla stad fick jag hörde jag någon som gjorde sig lustig över att ”nya moderaternas” husvagn bemannades av äldre herrar som sannerligen inte hade gett någon trovärdighet till det där ”nya”.

Den bittra sanningen från söndagens val, och det var nog det som gjorde mig allra mest ledsen, är till slut denna: just nu är det bara sverigedemokraterna som bygger en rörelse underifrån. Något större underbetyg på det svenska samhällsklimatet tror jag är svårt att finna.

Han pekar på det jag tjatar om. Demokratin är inte i toppform. Det finns ingen folkrörelse eller partistruktur som ger det nuvarande systemet legitimitet. Det finns två vägar att gå personval, eller att partierna reformerar sig själv och uppstår i en ny form som fler kan relatera till och vill vara del av.

Fokus » Var är folkstyret?.