Öppna kort – prioteringar i vården

Inom en snar framtid beräknas efterfrågan på vård att på allvar börja överstiga var vi har möjlighet att leverera. Det finns problem både på utbuds- och efterfrågesidan.

En åldrande befolkning kommer att få ett ökat vårdbehov, samtidigt kommer det att tillkomma nya terapier och metoder som gör att allt fler sjukdomar går att bota. Samtidigt finns det begränsningar både avseende hur mycket pengar det finns utrymme för att lägga på vård, och för hur mycket vårdpersonal vi har. Det är redan synligt inom delar av vårdapparaten. Det kan vara svårt att hitta rätt kompetens.

Här finns alltså ett stort gap mellan medborgarnas förväntning och vad som kommer att kunna levereras. Per Rosén, doktor i folkhälsovetenskap skriver om det gapet i en artikel som publicerats i läkartidningen. Jag rekommenderar alla att läsa artikeln som en introduktion till problemställningen.

De olika intressenterna ger uttryck för olika inställningar i ett antal viktiga prioriteringsfrågor. Inte minst utgör diskrepansen mellan allmänhetens förväntningar och betalningsvilja en pedagogisk utmaning.

Om gapet mellan medborgarnas värderingar och vårdpersonalens praxis skulle bli alltför stort äventyras hälso- och sjukvårdens legitimitet.

Och att förväntningarna är höga framgår av undersökningar som gjorts.Förväntningar är oerhört stora.

Bland primärvårdspatienterna instämmer över 70 procent helt i påståendet »Varje individ har rätt att få sina sjukvårdsbehov tillfredsställda, även om besvären är bagatellartade«. Endast 5 respektive 6 procent av administratörer och läkare instämmer helt i samma påstående. Samma inställning kommer till uttryck i flera av frågorna i de olika studierna, och exempelvis instämmer 78 procent av primärvårdspatienterna helt i påståendet »Svensk sjukvård är skyldig att alltid erbjuda patienterna bästa tänkbara vård, oavsett vad det kostar«.

Det innebär att vi måste hitta sätt att hantera detta. Ett sätt som har börjat att användas är öppna prioriteringar. Det innebär att man genom dialog mellan sjukvården och politiker kommer fram till vad som är rimligt och hur man ska prioritera. Bakom allt detta ligger ett riksdagsbeslut som har bestämt att det är så här man ska arbeta i landstingen. Några landsting har varit snabbare än andra med att ta tag i frågan några exempel på landsting som tagit tag i frågan är Västra Götalandsregionen, ett annat exempel är Landstinget Västmanland, här kan du se ett ganska detaljerat exempel på vad prioriteringar innebär i praktiken.

Vid Linköpings Universitet har det skapats ett prioriteringscentrum som ska fungera som nationellt kunskapscentrum.  Här hittar man mycket information och material. Det bästa är att det mesta är enkelt skrivet och lätt att ta till sig eftersom det riktas till en så bred grupp.

I lagen anges bland annat tre etiska principer som ska vara vägledande. Här uppradade efter i vilken ordning de ska beaktas:

  • Människovärdesprincipen innebär att alla människor är lika mycket värda och har rätt till vård oavsett ålder, kön, utbildning, social eller ekonomisk ställning.
  • Behovs- och solidaritetsprincipen innebär att de som har de svåraste sjukdomarna ska få vård först. Vårdpersonalen ska särskilt tänka på de svagaste patienterna, till exempel de som inte kan tala för sig och som inte känner till sina rättigheter.
  • Kostnadseffektivitetsprincipen innebär att det ska finnas en rimlig relation mellan kostnader och effekt av behandlingen. Om till exempel två olika behandlingar ger samma effekt så bör den som kostar mindre väljas.

Riksrevisionen har följt upp arbetet med prioriteringar ute i landsting och kommuner och konstaterar att det inte har sköts fullt ut av regeringen som man menar har negligerat frågan och inte varit tydliga med hur lagen ska omsättas till verklighet. Det finns ju en mekanism bakom som kan vara bidragande. Ingen vill vara den som tar ansvaret och drabbas av medborgarnas vrede över det de kommer att anse vara ett stort svek. Politiker vill flytta ansvaret till läkarna, läkarna till politiker. Ingen vill sitta med Svarte-Petter. En sådan process är av förklarliga skäl svår att få riktig fart på.

När regeringen dessutom fokuserar på att skapa en ökad tillgänglighet så skapar det ju ytterligare förvirring. Ska man ute i landet prioritera OCH öka tillgängligheten. De två målen känns inte förenliga. Det skickar dessutom inte den tydliga signal till medborgarna som skulle behövts för att skapa acceptens för öppna prioriteringar.

För den som vill läsa mer rekommenderar jag starkt SOU 2001:8 Prioriteringar i vården – Perspektiv för politiker, profession och medborgare, Slutbetänkande från Prioriteringsdelegationen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *