Mångfald eller ojämnlikhet

Roger Melin på SKL lyfter på en sten som jag velat lyfta på.

Alla pratar hela tiden om att vården ska vara likadan över hela landet. Att de inte ska spela någon roll var man bor.

Istället för debatt om skillnader i vården önskar han sig en diskussion om skillnader i patienters hälsa, det vill säga resultatet av den vård som ges. Och då krävs bättre kvalitetsregister och ännu fler öppna jämförelser. Vilket också är på gång.

Resonemanget utgår då oftast på att ingen ska få sämre vård än någon annan.

Men om man istället uttrycker det som att det finns möjlighet att vissa kommer att få en bättre vård än andra, och om de får det kommer dessa metoderna  att spridas. Så på sikt får alla bättre vård.

I det första resonemanget kommer någon utveckling inte att ske eftersom det saknas variation.

Det är sorgligt att politiker inte förstår det, och går på det enkla greppet som tilltalar den svenska folkskälen. Bara alla har det likadant så blir det bra.

Roger Melin har så rätt när han säger så här

Skillnader som beror på att vårdpersonal inte lär av varandra och de bästa behandlingsresultaten är oacceptabla, enligt Roger Molin. Men det måste finnas utrymme för vissa att gå före och testa nya metoder.

– Vi får inte bli så livrädda för variation att vi säger nej tack till utveckling.

Givetvis ska alla få bästa möjliga vård, inom ramen för vad vi har möjlighet att ge. Men precis som överallt annars går mångfald före enfald.

SKL: Utan skillnader stannar vården | Dagens Samhälle.

Goda idéer

Jag läste en artikel om en kille som heter Steven Johnsson och har skrivit en bok som heter ”Where Do Good Ideas Come From”. Han diskuterar goda idéer, var uppstår de och hur. Ibland tror vi att goda idéer kommer från extremt kreativa individer. Men enligt Steven så kommer de från nätverk. Inte individer. Han försöker och punktera myten om att idéer bara poppar fram.

A central argument of his new book is that good ideas are not the product of lone geniuses, but of connected networks. “[W]hat I would argue, and what you really need to kind of begin with, is this idea that an idea is a network on the most elemental level.

Missa inte heller hans TED talk där han pratar om sina tankar om vilka faktorer som skapar en innovativ miljö.

Lita korta saker från talet

Han pratar om flytande nätverk. Där misstag, data och tankar flyter fritt och deltagare kommer och går så att det blir flytande ostrukturerade nätverk. Det skapar en extremt idéskapande miljöer.

”God ideas normaly comes from the collision of smaller hunches. So that they form something bigger than themself”

Han pratar också om miljöer där man blandar olika vetenskaper eller umgås över disciplingränserna.

Idéer är dessutom något som tar tid för att formuleras. Man har ett frö som växer över tiden, för att med tiden blir fullfjädrade idéer. Här pekar han på vikten av att dela idéer och tankar med varandra för att få fröna att växa snabbare.

Det finns också en kortare video här som är snyggt animerad.

Den kosmetiska demokratin, del 3

I detta avslutande inlägg baserat på avhandlingen Den kosmetiska demokratin riktas fokuset på hur kommuner och politiker försöker att framställa sig och hur det rent faktiskt väljer att kommunicera med medborgare m.fl.

För det första konstateras det att det mesta av den fasad som visas utåt är väldigt tillrättalagd. Att man hela tiden försöker att lyfta fram positiva saker och syftet oftare är att marknadsföra än att upplysa eller ännu mindre skapa dialog.

Överhuvudtaget läggs mycket möda ner idag från alla möjliga aktörer på att putsa kommunernas fasader. PR-insatser och marknadsföring av kommuners front stage har intagit en central position i den politiska diskursiva praktiken, och många kommuner även utanför Sverige och Europa sysslar numera med ”city branding” vars yttersta syfte är att polera ytan.

Denna polering är ju ett stort hinder om man vill skapa en ärlig dialog med sina medborgare. Det visade sig också att Sjöbo Kommun stängde ner de frågeforum som fanns på deras hemsida. Min spekulation är att det kan ligga mycket i det faktum att det helt enkelt förstörde den positiva bilden man försökte kommunicera ut på resten av hemsidan.

Mot bakgrund av detta, ter det sig märkligt att Sjöbos Frågepanel stängdes ner ett år senare. När hela 81 procent av de tillfrågade kommuninvånarna efterlyser mer dialog och anser att kommunen behöver bli mer lyhörd, väljer politikerna att istället göra det motsatta.

I avhandlingen drar författaren slutsatsen att ekonomiska intressen helt enkelt står över demokratiska intressen. Om demokratin riskerar att förstöra den positiva bild av kommunen man så desperat vill skapa så får demokratin helt enkelt stryka på foten. Medborgardialog och kommunikation blir ett marknadsföringstrick.

Bilden av kommunen och de nya kanalerna och arenorna för offentlig information och politisk kommunikation, det som syns, ytan, blir viktigare än innehållet, de faktiska möjligheterna i tillgång till information och kommunikation, eftersom talet om dessa ingår som en del i det ekonomiska projekt som kommunen beskrivs vara.

Nu går det ju inte för sig att politiker och tjänstemän är ärliga med detta utan man måste hitta på en förklaring till varför man inte i större utsträckning använder något av alla de kommunikationskanaler som finns. Det är en klassisk ursäkt – tidsbrist.

Den tilltagande fokuseringen på att synliggöra den politiska kommunikationen och den offentliga informationen, och ansträngningarna kring själva framställningen av det synliga, tillsammans med det faktum att majoriteten av politiker är fritidspolitiker, leder till att allt fler tjänstemän liksom politiker upplever en tilltagande stress. Även om de kanske skulle vilja kommunicera och informera mer, hinner de inte göra det på grund av tidsbrist.

Tidsbrist handlar om prioriteringar. Att skriva detta blogginlägg tar mig en dryg timme, att skicka ut ett tweet från ett möte eller uppdatera min facebook-status tar 1-2 minuter. Att publicera en nyhet på folkpartiets hemsida tar 10 minuter. Jag köper inte argumentet tidsbrist. I ett politiskt uppdrag ingår det att kommunicera med sina väljare.Punkt slut.

Visst finns det två krafter som söker politikernas uppmärksamhet. Man måste lära sig att både bedriva politik i praktiken och att kommunicera.

De tvingas med andra ord balansera mellan kravet på att uttrycka sig och dramatisera arbetet i enlighet med viljan att veta om demokratin och å den andra sidan kravet på att sköta demokratin i enlighet med de formella reglerna och procedurerna för den representativa demokratin.

Därefter trillar avhandlingen ner i ett antal sidor av resonemang och teorier som övergår mitt intresse, eller förstånd. Något av de två. Det resonemanget utmynnar så vitt jag förstår det i en diskussion kring hur personfixeringen i media och i samhället i stort påverkar den politiska arenan.

Lite längre ner betonas också att det är en skillnad på den information som enskilda förtroende valda skickar ut och på medborgarkommunikation. Så uppfattar i alla fall jag det. Det är ju inte hjärnkirugi. Jag delar med mig av mina tankar. Genomtänkta eller ibland mindre genomtänkta. Men det handlar ju inte om medborgardemokrati i en bredare mening och absolut inte om offentlighetsprincipen.

Men det finns viktiga skillnader mellan den mediala exponeringsviljan och idén om offentlighetsprincipen även om företeelserna rör sig i samma diskursiva formation och kommer till uttryck på samma sätt. Medan den allmänna mediala exponeringsviljan av de få utvalda hänför sig till bekräftelseparadigmet, som tidigare beskrevs, grundar sig försöken i att stärka offentlighetsprincipen i det värderationella handlandet, då de är relaterade till medborgarstyrelsens och demokratins grundvärden om rätten till information, insyn och delaktighet i den politiska processen.

Men enligt mig förtar det inte vikten av att enskilda förtroendevalda kommunicerar och offentliggör sina ståndpunkter och visar att de är kontaktbara och tillgängliga.

I slutdiskussionen pekas det också på riskerna med att använda skenet av medborgardialog och delaktighet som marknadsföring.

Det blir problematiskt när det hela tiden talas om att ”medborgarna ska känna sig delaktiga”, när de i praktiken inte är delaktiga. I den studerade empirin finns det ju många medborgare som uppmärksammat denna diskrepans, vilket visats, och hos dessa växer misstron mot politikens praktik, vilket knappast lär stärka medborgarstyrelsen. Människor är intuitivt känsliga för sådana skillnader. De egna förnimmelserna om denna diskrepans är gemensam för flera av de medborgare som studerats, och det är en livsvärld som inte kan manipuleras bort genom talet och i denna gemenskap. Utifrån denna kommunikativa rationalitet, är politikernas och tjänstemännens handlande inte trovärdigt.

Ungefär där slutar avhandlingen. Utan lösning. Min lösning är just det jag gör nu. Att enskilda politiker och förtroende valda försöker att hitta sitt sätt att kommunicera och dela med sig. Jag tror inte att det går att göra sådant inom ramen för kommunalverksamhet. Inte bara eftersom det går emot kommunens syfte att endast kommunicera det positiva, utan också för att jag tror att denna dialog måste hitta tusen vägar och uttryckssätt. Det går inte att strukturera och styre en dialog utan att den tappar spontanitet, uppriktighet och det personliga uttrycket. Vilket jag tror är så viktiga ingredienser för gå från envägskommunikation till dialog.

Öppna kort – prioteringar i vården

Inom en snar framtid beräknas efterfrågan på vård att på allvar börja överstiga var vi har möjlighet att leverera. Det finns problem både på utbuds- och efterfrågesidan.

En åldrande befolkning kommer att få ett ökat vårdbehov, samtidigt kommer det att tillkomma nya terapier och metoder som gör att allt fler sjukdomar går att bota. Samtidigt finns det begränsningar både avseende hur mycket pengar det finns utrymme för att lägga på vård, och för hur mycket vårdpersonal vi har. Det är redan synligt inom delar av vårdapparaten. Det kan vara svårt att hitta rätt kompetens.

Här finns alltså ett stort gap mellan medborgarnas förväntning och vad som kommer att kunna levereras. Per Rosén, doktor i folkhälsovetenskap skriver om det gapet i en artikel som publicerats i läkartidningen. Jag rekommenderar alla att läsa artikeln som en introduktion till problemställningen.

De olika intressenterna ger uttryck för olika inställningar i ett antal viktiga prioriteringsfrågor. Inte minst utgör diskrepansen mellan allmänhetens förväntningar och betalningsvilja en pedagogisk utmaning.

Om gapet mellan medborgarnas värderingar och vårdpersonalens praxis skulle bli alltför stort äventyras hälso- och sjukvårdens legitimitet.

Och att förväntningarna är höga framgår av undersökningar som gjorts.Förväntningar är oerhört stora.

Bland primärvårdspatienterna instämmer över 70 procent helt i påståendet »Varje individ har rätt att få sina sjukvårdsbehov tillfredsställda, även om besvären är bagatellartade«. Endast 5 respektive 6 procent av administratörer och läkare instämmer helt i samma påstående. Samma inställning kommer till uttryck i flera av frågorna i de olika studierna, och exempelvis instämmer 78 procent av primärvårdspatienterna helt i påståendet »Svensk sjukvård är skyldig att alltid erbjuda patienterna bästa tänkbara vård, oavsett vad det kostar«.

Det innebär att vi måste hitta sätt att hantera detta. Ett sätt som har börjat att användas är öppna prioriteringar. Det innebär att man genom dialog mellan sjukvården och politiker kommer fram till vad som är rimligt och hur man ska prioritera. Bakom allt detta ligger ett riksdagsbeslut som har bestämt att det är så här man ska arbeta i landstingen. Några landsting har varit snabbare än andra med att ta tag i frågan några exempel på landsting som tagit tag i frågan är Västra Götalandsregionen, ett annat exempel är Landstinget Västmanland, här kan du se ett ganska detaljerat exempel på vad prioriteringar innebär i praktiken.

Vid Linköpings Universitet har det skapats ett prioriteringscentrum som ska fungera som nationellt kunskapscentrum.  Här hittar man mycket information och material. Det bästa är att det mesta är enkelt skrivet och lätt att ta till sig eftersom det riktas till en så bred grupp.

I lagen anges bland annat tre etiska principer som ska vara vägledande. Här uppradade efter i vilken ordning de ska beaktas:

  • Människovärdesprincipen innebär att alla människor är lika mycket värda och har rätt till vård oavsett ålder, kön, utbildning, social eller ekonomisk ställning.
  • Behovs- och solidaritetsprincipen innebär att de som har de svåraste sjukdomarna ska få vård först. Vårdpersonalen ska särskilt tänka på de svagaste patienterna, till exempel de som inte kan tala för sig och som inte känner till sina rättigheter.
  • Kostnadseffektivitetsprincipen innebär att det ska finnas en rimlig relation mellan kostnader och effekt av behandlingen. Om till exempel två olika behandlingar ger samma effekt så bör den som kostar mindre väljas.

Riksrevisionen har följt upp arbetet med prioriteringar ute i landsting och kommuner och konstaterar att det inte har sköts fullt ut av regeringen som man menar har negligerat frågan och inte varit tydliga med hur lagen ska omsättas till verklighet. Det finns ju en mekanism bakom som kan vara bidragande. Ingen vill vara den som tar ansvaret och drabbas av medborgarnas vrede över det de kommer att anse vara ett stort svek. Politiker vill flytta ansvaret till läkarna, läkarna till politiker. Ingen vill sitta med Svarte-Petter. En sådan process är av förklarliga skäl svår att få riktig fart på.

När regeringen dessutom fokuserar på att skapa en ökad tillgänglighet så skapar det ju ytterligare förvirring. Ska man ute i landet prioritera OCH öka tillgängligheten. De två målen känns inte förenliga. Det skickar dessutom inte den tydliga signal till medborgarna som skulle behövts för att skapa acceptens för öppna prioriteringar.

För den som vill läsa mer rekommenderar jag starkt SOU 2001:8 Prioriteringar i vården – Perspektiv för politiker, profession och medborgare, Slutbetänkande från Prioriteringsdelegationen.

Borgliga i Sjöbo drar åt vänster

I valrörelsen läste jag en nyhetsartikel som har jagat mig sedan dess. Jag kan inte skaka mig olustkänslan av ett utspel som Moderaterna, Centern och Folkpartiet i Sjöbo gjorde under valrörelsen. Ett utspel som för mig strider mot all ideologi som dessa partier bör basera sin politik på.

Det gick till val på ett gemensamt löfte om att garantera alla kommunens ungdomar sommarjobb inom kommunen.

– Alla ungdomar ska få sommarpraktikplats inom kommunen när de slutat ettan på gymnasiet från och med 2012.

Vilken signal sänder det till ungdomarna? På vilket sätt skapar det företagsamma ungdomar som går ut och blir entreprenörer och bygger upp företag.

Signalen är otvetydlig och solklar. Kommunen fixar. Ni behöver inte besvära er med att hitta egen sysselsättning, söka sommarjobb ute hos företag, eller på något sätt ta ett eget ansvar. Kommunen fixar.

Hade det varit ett Socialdemokratiskt förslag hade jag förstått, men ett borgligt förslag. De borgliga politikerna i Sjöbo verkar sitta i fel båt och ro med en stark dragning åt vänster. Den skutan kommer aldrig att gå framåt.

Ett tydligt exempel på hur man ute i kommunerna tror att det går att bortse från ideologi.  Motiveringen, kommunpolitik handlar om praktiska saker och inte så mycket om ideologi. Om man med det menar att alla ska driva vänsterpolitik så borde man kanske sluta med charaden av att stå för valfrihet och fritt näringsliv och visa rätt flagg.

Tre partier vill styra tillsammans – Sjöbo – Ystads Allehanda – Nyheter dygnet runt.

Vad kostar invandrare

För ett tag sedan gick den en serie med komiker Magnus Betnér på TV. Den hette I ditt ansikte och han körde ganska provocerande grejor för Greenpeace, frireligiösa, MUF m.fl.

Jag gillar verkligen Betnér. Han är sjukt bra. Det som lyste genom i serien var att han verkligen tog sitt uppdrag på allvar och läste in sig på publiken för att hitta rätt nivå och vinkling på skämten. kolla in klippet när han kör inför Aftonbladet. Ibland är han så påläst att det knappt är roligt.

Men missa inte hans sågning av Sverigedemokraterna, och inte minst hans galanta uträkning av vad invandring kostar Sverige. Tydligen inte så mycket som vissa vill påstå. Magnus Betnér är inte bara roligt, arg och respektlös utan dessutom smart och påläst.

Sverigedemokraterna del 5 « Magnus Betnér

Apropå Arkelsten

Det hela är ganska enkelt.

Ung kvinna, Miljöengagerad, Sympatiskt intryck, Kompetent, Mer karisma än många andra politiker – MODERAT!!

Aftonbladet ser rött.

Till och med jag som inte är superstrateg kan fatta att Sofia Arkelsten kan vara den som lockar Rödgröna-väljare till Alliansen 2014.

Hoppas att hon håller ut till drevet har lagt sig. På pappret ser hon ut som en valvinnare.

PS. För den som vill läsa mer om exakt hur felriktad Aftonbladets kritik är rekommenderar jag Attilas inlägg. Medioker symboljournalism är precis vad det är…

Uppdaterat dagen efter det ursprungliga inlägget. Längre tid än så tog det inte innan det visar sig att Mona Sahlin och hennes son gått på gratis tennis till ett värde av 7500 kronor. Inte ens Lena Mellin kan försvara henna.

– I Arkelstens fall rörde det sig om en studieresa där nöjesinslagen inte ansågs vara alltför stora. Fallet med Stockholm Open måste man ju betrakta som ett rent nöjesarrangemang. Här kan man verkligen snacka om att Mona Sahlin kastar sten i glashus, säger Lena Mellin.

Som vanligt tycker Mona att hon är helt oskyldig och att hon är fullständigt utan klander. Sveriges största hycklerska gör det igen. Så går det när man matar den den draken.