Schweizerost

Idag har Sverige skrivit ett dubbelbeskattningsavtal med Schweiz. Jag uppmärksammades på det genom Carl B Hamiltons blogg. Det är ännu ett av de senaste åren avtal med mer eller mindre obetydliga länder, där det huvudsakliga motivet från svensk sida är att upptäcka skatteflykt.

Jag drog mig till minnes att riksrevisionen så sent som 2010 kom med en rapport där de kritiserade regeringen för hur de arbetade med dubbelbeskattningsavtal. Jag googlade fram rapporten.

Skatteavtal med andra länder undertecknas för att lindra effekterna av internationell dubbelbeskattning, för att skapa goda konkurrensförhållanden för exportindustrin, för att uppmuntra investeringar mellan stater och för att förhindra skatteflykt. Regeringens mål med skatteavtalspolitiken är att Sverige ska ha ett modernt och uppdaterat nät av skatteavtal. Riksrevisionen har granskat hur regeringen arbetar med skatteavtal och vilka prioriteringar man har gjort i det arbetet.

Av granskningen framkommer att avtalstakten har sjunkit sedan slutet av 1990-talet och att konkurrensaspekterna har prioriterats ned till förmån för arbete med informationsutbytesavtal. Dessutom har regeringen inte tagit fram de underlag som behövs för att man ska kunna analysera effekterna av den kritiserade utjämningsordningen mellan Sverige och Danmark. Riksrevisionen rekommenderar regeringen bland annat att öka fokus på konkurrensaspekterna i skatteavtalsarbetet för att svenska företags konkurrenssituation inte ska försämras.

Personligen har jag erfarenheter från ett dubbelbeskattningsärende som är typexemplet för hur det inte ska få fungera. Nu ska jag inte gå in på detaljerna, med det rör sig om ett svenskt bolag verksamt i Polen. De är utsatta för ett brott mot dubbelbeskattningsavtalet. Något som Skatteverket instämmer i och har därför accepterat att driva processen mot Polen.

Men det var för ungefär fyra år sedan som de inledde processen. Först tog det två år där vi fick märkliga skrivelser från Polen. När vi svarat dröjde de ibland upp till ett halvår för att sedan återkomma med en ny variant på samma irrelevanta frågor. Nu hör de inte ens av sig längre.

Tydligen verkar Polen vara ett extrem fall. Enligt Skatteverket tar denna process normalt ca tre månader. Hur kan det vara att inte finansdepartementet, regeringen eller någon annan följer upp hur befintliga avtal verkställs? Här har vi ett EU-land som är ett av Europas största och som har ett relativt stort utbyte med svenska företag. Som fullständigt struntar i de avtal de har slutit med oss.

Vad händer ingenting.

Jag tycker dessutom att regeringen ska skämmas lite extra över att man prioriterar att jaga in uppgifter från skatteparadis över att lösa skattesituationen för alla Öresundspendlare. Som fortfarande efter alla dessa år sitter i kläm. Även här får man kritik av riksrevisionen.

Nej – Detta är ett utslag av helt vanligt förtrödenhet som vi säger i Skåne. Istället för att hjälpa våra företag till goda villkor och rimliga förutsättningar på en global marknad lägger man krutet på att klämma dit några få rika. Nu säger jag inte att det är rimligt, eller bra med skatteflykt. Men är målet att skapa välstånd så är det väl viktigare att skapa nya förmögenheter.

 

Läs rapporten i sin helhet.

Extraliv

En av våra bärbara datorer har fått en batteritid som knappt tillåter en att titta bort från skärmen. Jag kontaktade en sakkunnig (min bror som jobbar på Onoff). Tydligen kunde inte räkna med att ett batteri varade mer än ett till två år.

Jag googlade lite och lyckades lokalisera ett batteri som kommer att skickas från Shang-Hai för strax under 80 dollar.

Nästan halva priset mot de svenska nätbutikerna. Till på köpet fick jag också lite tips på hur man får batteriet att hålla längre.

Tips 1 – Använd batteriet mindre

Tips 2 – Ladda inte upp batterierna förrän de börjar ta slut

Tips 3 – Låt inte batterierna ta helt slut

Tips 4 – Värme är en batteridödare. Både vid användning, men framförallt om man låter datorn stå med laddaren i om det inte behövs

Tips 5 – Om man kör datorn stationärt med sladd så kan man ta bort batteriet.

Bra tips och ett utmärkt exempel på att vi lever globalt.

Laptop Battery Tips,Notebook Battery Knowledge,Prolong Laptop Battery Life | Love-battery.com.

Kvinnors upplevelse

Jag läser en ganska tjock antologi som heter ”effektiv och demografisk styrning”. Där sammanställs lite forskningsrapporter och annat små och gott som kittlar tankarna.

För några dagarna sedan läste jag kapitlet som hette kvinnor eller män i lokalpolitiken av Anette Gustafsson. Kapitlet gick ut hårt med att tydligt fastslå att det byggde på en feministisk analys. Här fick jag stora betänkligheter. Jag har alltid ryggat vid ord som feminist, patriarkal, genus och alla andra ord som gärna används för att kollektivisera kvinnor som grupp.

Men eftersom hon började med en pedagogisk och bra beskrivning av vad feminism innebär och dess virrvarr av begrepp och tolkningsmodeller som inte ens feministerna kan enas om så kändes det lite bättre. Feminism är inte enkla begrepp att hantera och det finns ett antal inbyggda motsats förhållanden i feminismen som gör att motståndarna ibland för öppet mål.

Men statistiken talar sitt tydliga språk; Kvinnor upplever inte att de har lika mycket makt som män, dubbelt så många män som kvinnor anser att kvotering ör oacceptabelt, män tror inte att det finns en poäng i att just kvinnor deltar i den demokratiska processen i samma utsträckning som kvinnor, Män var inte lika positiva som kvinnor till kvinnliga nätverk (om de ska nätverka ska de göra det inom partiet), kvinnor upplever samhället som mindre jämställt än män (ju längre från hemmet man kommer desto mindre jämställt)

Störst skillnader finns det i frågor kring könsmaktsordning där skillnaderna är betydande, inte i form av direkt diskriminering, men när det kommer till makt.

Hur man ska tolka detta vet jag inte. Kvinnor upplever att de är underordnade och har mindre inflytande – män ser inte detta. Skärpning män.

Min personliga erfarenhet är att kvinnor är minst lika kompetenta än män men bättre på att kommunicera. På sikt finns det bara en naturlig ordning. Att män och kvinnor deltar på lika villkor.

Mitt Sverige

Jag läste en bra bok som talar om generationskulturer. Varje generation formas av sin tid och tolkar omvärlden och skeende enligt de referensramar som speglar tidigare upplevelser och erfarenhet. Jag tror att det ligger mycket i det. Sedan dess har jag grubblat över mina egna referensramar. För att få ordning på dem och lite insikt i hur jag fungerar så tänkte jag skriva ett inlägg. Det kommer kanske också vara till hjälp för de som har svårt att förstå hur jag fungerar och vad som driver mig. Detta är min högst personliga bild, och det är min upplevelse.

Jag har förmånen att vara född i en tid då vi fortfarande levde i illusionen av att vi skulle vara världens rikaste land för all framtid. Sverige var bäst i världen på allt. Det var på 70-talet vi hade varit med om en av de största och snabbaste standardhöjningarna någonsin. Mina mor- och farföräldrar bar på personliga minnen från en inte så avlägsen tid då livet var hårt och man fick slita ont. Det fanns en tro på landets förmåga att sörja för alla och som skapade en trygghet – om än en falsk sådan.

Att allting hela tiden blev bättre uppfattades som en naturlag.

Jag växte upp med en mamma som var hemma med mig och mina syskonen. Jag tror att det var i brytpunkten till att man började bygga ut barnomsorgen. För jag kommer ihåg att det fanns gott om kamrater att leka med på dagarna och på lekplatserna fanns det oftast andra barn att leka med. Lekplatser som idag står tomma. Mammor och pappor jobbar och barn är på dagis eller förskola.

När jag började förskolan var jag 5 eller 6. Man gick nog halva dagar och jag kommer faktiskt ihåg att det fanns ett pedagogiskt inslag i verksamheten. Leksakerna var nämligen lite tråkigare. När jag fyllde sju gick jag på en mycket liten skola i Käglinge – det fanns bara vår klass – i en byggnad som var något större än en kolonistuga. Dit åkte man med Nisse-bussen. En grön ML-buss med galonsäten. Chauffören hette Nisse. Ganska snart lades den skolan ner och vi fick ta plats i en barack-byggnad. Faktum är att jag spenderade min skoltid från årskurs 2-6 i baracker.

Jag har inget större minne av mina lärare, men kommer ihåg en tillsyningsman vid namn Hultman. Han hade trätofflor och var sträng som attan. Jag kommer också ihåg att det var ganska nytt att lärare inte fick slå/aga/misshandla barnen. För det användes mot lärarna. Det var nästan som de hade fråntagits själva basen för sin auktoritet. Eller så var det att de hade svårt att förhålla sig till alla nya trender som drabbade skolan.

Som barn var vi ganska fria att dra omkring i bostadsområdet och upptäcka. Någon större grad av mobbning fanns inte i småskolan. Jag har en känsla av att vi fick vara barn ganska länge. Eller så är det så att det som gör att idag upplever att barn inte får vara barn inte fanns då. Det fanns inga dyra märkeskläder, mobiltelefoner och rädslan för pedofiler och annat var inget som gjorde att våra föräldrar inskränkte vår rörelsefrihet.

Märkeskläder kom in i min värld i mitten på 80-talet när jag började högstadiet. Det var Adidas, Benetton, Converse, Nike samt några varumärken som har försvunnit som på ett oerhört effektivt sätt delade upp oss i de som var inne och de som inte var det. Om man tänker tillbaka på det så är det faktiskt en oerhört stor förändring som skett. Allting har fått ett värde som är skilt från dess egenskaper.

På högstadiet som var en betydligt större skola än de jag gått på tidigare så började det blir svårare att svårare att få ut något vettigt ur skolan. Vår klass var nog en av de stökigaste den skolan upplevt fram till dess. Jag vet inte hur många lektioner som blev helt förstörda. I och för sig var det nog inte enkelt. För många av lärarna hade inte förmågan att engagera oss elever för ämnena. De bara stod och körde sitt race längst fram. Jag hade tur som har läshuvud, annars hade jag nog inte fått ut någonting. När det var som värst var tiden i klassrummen en belastning som bara tog tid från lärandet som skedde vid läxläsningen. Jag såg snabbt att lärarnas förmåga att skapa ordning i ett klassrum var lika individuellt som förmågan att lära ut. Jag såg också ett samhälle som helst misslyckades med att ta tag i och korrigera de som var stökiga. Det fanns en undfallenhet och ett ursäktande som jag än idag inte kan förlåta. Så många barn fick lida för att de inte vågade styra upp en handfull.

Men mitt liv flöt på. Utan någon större ansträngning lyckadades jag ta mig genom högstadiet med hyfsade betyg. Det kördes lite moped och dracks sprit i nian. Vi levde våra liv ute i en förort till Malmö. Inte en förort som Rosengård, utan en förort som låg ett steg längre ut. Skulle man åka in till Malmö tog det 45 minuter med buss. Det gjorde man sällan. Det var inte förrän jag började gymnasiet jag lärde mig hitta mellan Gustav Adolfstorg och Triangeln. För åkte man inte räckte det att åka till ”Gustav”. Där fanns stadens McDonalds och Burger King. Några år senare fanns det McDonalds vid triangeln, sedan Jägersro.

Gymnasievalet var det första val vi skulle göra. Framtill dess hade det inte funnits några alternativ. Jag kommer ihåg att det fanns de som inte trivdes i sin klass eller där föräldrarna ville att de skulle gå på en annan skola. Herregud vad de fick kämpa, om de fick byta det var inte alltid.

De flesta av mina klasskamrater valde att läsa någon praktisk linje. Själv hade jag alltid gillat att bygga saker och hitta på. Jag valde att läsa teknisk-linje på Borgarskolan med inriktning på bygg. Jag hade inte en aning om det då, men det var ju en ganska borglig skola. skolvalet gjordes egentligen på rykte. Högst status hade Borgarskolan, Petriskolan och Latinskolan. Sämst ryckte Värnhemsskolan och Mölledalskolan.

Jag hamnade i en ganska bra klass. Inte oväntat var det 90 procent killar i klassen. Det var frigörande att komma till en ny miljö och träffa nya människor. Det var berikande. Men även om det var en av de bättre skolorna så fanns det så klart problem. Det fanns  några som höll på med droger och för den som var nyfiken var det nog inte svårt att skaffa fram. Själv har jag aldrig varit mycket för knark.

Man kan säga att fram till gymnasiet hade Sverige varit ett stabilt land. Allting blev hela tiden bättre. Inflationen var så hög så att man i princip så ur pengarna blev mindre värda från år till år. Ibland såg det illa ut. Då devalverade regeringen kronan så att hjulen snurrade vidare. Bara genom att vara svensk född i Sverige var man garanterad ett rikt och långt liv. Människor ansträngde sig inte. Det saknades djävla anamma. Varför skulle man anstränga sig för något som man var säker på att få ändå?

Någon gång under min gymnasietid gick allting åt helvete. Arbetslösheten steg. Låg konjunkturen slog till. Farsan blev arbetslös (helt otänkbart bara ett år tidigare). Krisen slog till så snabbt att många inte hann med. Hela landet blev apatiskt och villrådigt. Göran Persson tjuvåt godis och reformerade skolan. Ungdomsarbetslösheten var 25 procent när jag tog studenten. Svårt att fira.

Utan att vilja det och för att ha något att göra var det bara att söka in på högskolan. Det kändes dystert. Det enda många ville var att börja jobba och tjäna lite pengar. Jag läste byggnadsteknik i Kockums gamla U-båtshall  i det som senare skulle bli Västra Hamnen. Flyttade till en etta i Slottstaden och körde bubbla.

Malmö var fortfarande en stad utan riktning. Jag läste i något som var en filial till LTH. Malmö Högskola var bara en idé – som förverkligades några år senare. Sinnesbilden av Malmö var den tomma SAAB-fabriken. Det kändes kört. Jag har ingen erfarenhet av det framgångsrika industrilandet Sverige. Där arbetarna i stora skockar cyklar till fabriken för att kunna göra ett hederligt dagsverk. Jag har erfarenhet av en tom SAAB-fabrik och jobb som försvinner utomlands.

Det är nog här någonstans som jag formades. I ett land som saknar riktning. Där illusionen har brustit. Där alla för en innebär praktikplatser till slavlön för vissa. Där ingenting är säkert och du måste ta ansvar för att göra något av dig och ditt liv. Det går inte att glida med. Då kommer någon annan att glida förbi.

Miljökonsekvent

Jag är synnerligen intresserad av hur beslutet kring en eventuell hamnflytt nu växer fram. Tyvärr har vi redan fått två läger. På båda sidorna finns det ivriga förespråkare. Det blir dessutom inte bättre av att ingendera accepterar att motståndarens argument ens bär det minsta korn av sanning. Motståndarna till hamnen ser en konspiration, Där kommunstyrelsen och Ystad Allehandas ledarsida är i maskopi. Förespråkarna avfärdar å sin sida hamnuppropet och alla dess anhängare som hysteriska och överkänsliga.

Nu drar jag det till sin spets och lite till, men inte så långt ifrån denna bild upplever jag att verkligheten finns. Det enda man har gemensamt är att man anser att de andra är bakåtsträvarna.

Jag har läst planprogrammet och har väl i och för sig inte så mycket att invända mot det. Lite 3D skisser hade i och för sig inte skadat för att bättre illustrera hur det kommer att se ut.

Det dokument som jag anser vara det mest centrala är miljökonsekvens beskrivningen. Därför har jag satt tänderna i den och kommer att kort referera till några passager jag tycker är viktiga och delge er några av mina reflektioner.

Dokumentet hittar du på kommunens hemsida

Jag kommer egentligen att följa samma struktur som återfinns i dokumentet. Men ett minimum för den som vill bilda sig en självständig åsikt är att läsa sammanfattningen.

Det man ska ha med sig är att huvudmotivet enligt planbeskrivningen är att åstadkomma en grön hamn.

Huvudidén med detaljplanen är att möjliggöra en mer miljövänlig hamnverksamhet genom att flytta verksamheten till yttrehamnen.

ur planprogramet

Då har vi slagit fast vad som är huvudidén. Kommer det ha någon större effekt att flytta ut hamnen några hundra meter. Jag väljer att söka svaret i dokumentet. För det är trots allt det som utgör det primära beslutsunderlaget i den aspekten.

Redan i den kortfattade sammanfattningen konstaterar jag att flytt av hamnverksamheten innebär:

…ett något lägre haltbidrag vad gäller luftföroreningar

…ljudnivåerna från verksamheten kommer att komma längre från bebyggelse. Däremot inte tillräckligt långt för att understiga nivåerna för externt industribuller.

… Riskerna avseende farligt gods m.m. bedöms vara oförändrade. Detsamma gäller den marina miljön som inte bedöms påverkas mer på grund av en flytt av verksamheten.

… en bebyggelse med den höjd som planen tillåter kommer att ha en stor påverkan på stads- och landskapsbilden.

I detta hittar i alla fall inte jag de stora miljövinster om kan motivera en flytt, eftersom det inte är gratis. Ännu mindre då jag tog med planerna på byggnation i västra hamnen. Då kommer vi ju att flytta bebyggelsen närmare den yttre hamnen. De vinster som gjordes berodde ju enbart på att avståndet ökade, vips så var miljövinsten noll.

Men åter till rapporten som man bör dyka ner lite djupare i. Jag kommer snabbt förbi kapitel 2,3 och 4 som ger en liten bakgrund och förutsättningarna. Här listas också de i planfrågor ständigt återkommande riksintressena.

Men i kapitel fem som jag anser vara ett av demest centrala är det dags att dra ner på tempot och läsa noga. Här är det späckat med intressanta fakta:

99 procent av hamnens luftutsläpp beror på fartygen.

Det sammanlagda utsläppet beror oftast inte bara på en utsläppskälla eller storleken på källan utsläpp. Det påverkas till stor del av bakgrundsutsläpp som inte är lokala. Dessutom påverkar topografi m.m. hur utsläppen sprids och beter sig. I Ystads bedömer man att 70 procent av utsläppen som påverkar oss har uppstått någon annanstans.

Av tabellen på sidan 19 blir det uppenbart att det är Polen färjorna som står för de största utsläppen. Inte minst när fartygen ligger i hamn.

Ystad Hamn överstiger inte de bullervärden man har fått som prövotidsvillkor, men man överstiger det generella värdet för industribuller.

Därefter kommer kapital sex som heter studerade alternativ. Här introduceras det viktiga begreppet nollalternativ. Nämligen att vi inte flyttar hamnen.

Nästa gång jag hajar till är kapital 7.1.2 här framgår det att hamnen inte kommer att överstiga gränsvärdena för utsläpp varken i befintligt läge eller i den yttre hamnen, eftersom färjorna kommer att få bättre bränsle. Land-el kommer ytterligare att reducera utsläppen. Det som påverkar utsläppen mest och gör mest för att skapa den gröna hamn är alltså bättre bränsle och land-el. Inte en flytt av verksamheten och jag tolkar rapporten rätt. Rapporten ger i alla fall inte stöd för en flytt är på något sätt avgörande för att klara gränsvärdena.

Det står att el-anslutning ger avsevärt lägre utsläpps nivåer än nuläget. Tur att alla vill ha land-el och att vi har bestämt att de ska möjliggöras. Tyvärr så har de inte angett minskningen av utsläppen för land-el i procent så att man väga det mot den procentuella minskningen av land-el i yttre hamnen.

På sidan 37 anar jag mig till en viss försiktighet avseende de luktsensationer som drabbar staden då och då. Eftersom mätningar och beräkningar hela tiden görs på medelvärde, inte extremvärden.

Det det står mycket annat också i rapporten, men jag överlåter till den intresserade att läsa vidare.

Sammanfattning

Detta är vad som står i rapporten. Sedan vet jag att det finns de som är för som har argument som visar på större miljövinster – och det finns de som ser större faror eller ännu mindre fördelar.

Jag anser att man ska väga samman de miljövinster vi faktiskt kommer att göra med priset på ett realistiskt och ansvarsfullt sätt. Dessutom bör man ytterligare utreda de argument som kommer fram som inte finns med i rapporten. Exempelvis att topografin skiljer sig.

Ni ser jag fram emot en kostnadsberäkning, dessutom hade det inte skadat med en samhällsekonomisk kalkyl där man också vägde in andra sätt att utveckla området.

Generell Visionär

Daniel Bell en man som verkligen växte upp under ogynnsamma förhållanden men lyckades bli professor vid Harvard och ge ut böcker som var långt före sin tid. Han dog den 25 januari och uppmärksammas därför bland annat i The Economist.

Born in Brooklyn in 1919 to Jewish immigrant parents, Daniel Bell was raised in New York’s Lower East Side. Bell’s early childhood was difficult. His father died when he was six months old and Bell’s mother worked long hours in a factory to support herself and her son. She was forced to put Bell in a day orphanage. Bell’s childhood was spent in a world characterized by poverty and the hopes and frustrations of a Jewish immigrant population drawn largely from Eastern Europe. For a variety of historical and sociological reasons, this population maintained a clear and persistent association with Socialist politics.

Read more: http://www.answers.com/topic/daniel-bell#ixzz1Dut4iZ8i

Det som honom unik var att han lyckades fånga upp strömningar i samhället och förutse bland annat övergången från industrisamhälle till konsumtionssamhälle, han såg slutet på ideologiernas kamp långt före att att kalla kriget var slut. Även om han hade hjärtat till vänster förutsåg han att klasskampen skulle bli allt mindre relevant, samt den avtagande marginalnyttan av välstånd.
Many of his other insights still bite. He argued that the old-fashioned class struggle was being replaced by other, equally vexatious conflicts: for example, between the principles of equality and meritocracy in higher education. He also anticipated the current debate about happiness by pointing out that material progress cannot eliminate the frustrations inherent in the zero-sum competition for power, prestige and the attention of the sexiest person in the room. The more people are free to rise on their own merits, the more they will race on the treadmill for status.
Han skrev dessutom en bok där han pekade på välfärdssamhällets svaghet. Nämligen det vi ser i stora delar av väst världen helt enkelt inte vill arbete längre, eftersom vi har det tillräckligt bra. Han förutsåg de lånekaruseller som orsakade finanskrisen.
He was even more prescient about what might be called “the cultural contradictions of the welfare state”. This was the subject of passionate debate in the pages of the Public Interest, a journal he co-founded in 1965 with another poor-boy-made-good, Irving Kristol. The welfare state cannot last unless someone creates the wealth to pay for it. But interest groups demand ever more from the state, and politicians jostle to promise more goodies. As the welfare state expands, it can eventually undermine people’s willingness to take risks or look after themselves.
En imponerande man – med imponerande idéer och tankar. Daniel Bell ansåg att hans specialitet var att vara generalist. Det är något jag tar med mig. Att fördjupa sig i detaljer må vara nödvändigt ibland. Men man får aldrig tappa bort den större bilden. Man får heller inte acceptera att saker ska vara på ett visst sätt. Man måste använda sitt sinne och sitt intellekt för utforska och pröva nya idéer och tankar.

Schumpeter: Ahead of the curve | The Economist.

Delat hushåll – EU och självständigheten

Jag läste kolumnisten Charlemagne som skriver i The Economist nu i helgen. Han krönika handlade om vad som händer med EU nu när Tyskland tagit ut kurs mot en konkurrens-pakt(competitiveness pact). Frankrike är med på skeppet och Sarkozy hoppas kunna stå vid rodret som en symbol för ett starkare Europa.

Det är en utveckling som jag har sett komma och bloggat om tidigare. i En valutaunion måste även finanspolitiken koordineras. Nu ser det ut att vara på väg.

Whatever the details, one thing is clear: the EU is at a turning-point. The debt crisis is forcing the 17 euro-zone countries to pool economic sovereignty to a degree that was unthinkable before. And their relationship with the ten non-euro outsiders, ranging from eurosceptical Britain to east Europeans who are keen to join the single currency, has been thrown into doubt.

Tanken med pakten är ge EU i uppgift att övervaka de nationella ekonomierna och i det hela verkar det dessutom ingå att Euro länderna måste köpa de gemensamma skattebaser som EU-arbetar med att ta fram. det hela kommer att övervakas av kommissionen.

Vi håller tummarna för detta. En stark och välfungerande Euro är Europas främsta verktyg för att skapa ett konkurrenskraftigt Europa.

Charlemagne: The union within the union | The Economist.

Folkhemsstudier

För den som är intresserad av att titta närmare på vad som egentligen felas SAP och vari utmaningarna ligger rekommenderar jag Stig-Björn Ljunggrens blogg Folkhemsstudier. Han är nu uppe i reflektion 42 kring dessa frågor. Även om han hör hemma i S så har han en oerhörd förmåga att se problemen och formulerar sig oftast föredömligt tydligt och kort.

Ett bra exempel hämtar jag från reflektion 38 där han sågar pratet om ökade klyftor längst fotknölarna.

Tyvärr är klyftsnacket en återspegling av dunkelt tänkande, ideologisk förvirring och framförallt en koagulerad socialdemokratisk omvärldssyn.

Det alternativa synsättet är självfallet att det inte är klyftorna – definierat som avståndet mellan den rikaste och fattigaste – som är problemet. Utan om det finns möjligheter att påverka sin situation eller inte.

Det som borde stå i centrum är således inte klyftor utan möjligheter.

Möjligheterna att förflytta sig. Ta sig fram. Hitta nya lösningar.

När jag läser hans blogg och lägger ihop helheten stärker det mina tankar om att SAP har gjort sitt. Om de reformerar sig i den utsträckning som det blir allt tydligare att det behövs kommer man att så totalt alienera sig från det man är nu – att det inte är ärligt att behålla namnet.

Ungdomsbostäder en orimlighet

Jag blev tipsad om att läsa rapporten Ungas attityd till hyresrätten som Fastighetsägarna Syd har låtit ta fram. De har undersökt hur mer än 1000 unga ser på hyresrätten. För det finns ett dilemma som är svårt att lösa. Unga vill ha en hyreslägenhet, helst en tvåa. Men de tycker helt enkelt inte att det är värt hyran att bo i nyproducerade lägenheter.

Det är alltså svårt att med dagens byggnadsnormer lösa problemet genom att bygga lägenheter tänkta för ungdomar eller yngre vuxna. Att bygga mindre lägenheter är inget som lockar ungdomar. Ettor stor inte särskilt högt i kurs och inte ens studenter vill bo i studentbostäder.

En relativt liten andel av de unga vuxna efterfrågar 1 rum och kök. Den mest intressanta storleken är 2 rum och kök. Antagligen uttrycker detta bara att flertalet vill ha sin säng i ett rum och kunna umgås och tillbringa sin fritid i ett annat. Hur stor denna tvåa ska vara i kvadratmeter talar dock inte undersökningen om. Kanske finns det i framtiden nya sätt att se på yta och rumsfördelning?

Intressant att notera är att endast 15 procent av studenterna efterfrågar studentlägenhet. Uttrycker detta ett avståndstagande från kategoriboende?

Går det att ladda hyresrätten med ett mervärde som är specifikt för ungdomar. Egentligen inte de vill ha samma saker som andra balkong, terass, kök, badrum m.m. De är i och för sig beredda att försöka reducera hyran genom att delta i förvaltningen av fastigheten. Men frågan är ju hur och om det hade fungerat i praktiken.

Egentligen kan man säga att de enda de kan tänka sig avstå som i någon större grad påverkar hyran är tillgänglighet i form av hiss. Med dagens normer är tillgänglighet överordnad och det går inte att göra avsteg från detta. Annars hade det varit möjligt att på ett bättre sätt ta tillvara på vindar och loft som kunde konverterats till lägenheter.

Något som också framgår av rapporten är att hyresrätten i allt större utsträckning utgör ett första steg i en flyttrappa. Det är inte många som ser sig själv i denna boende form hur länge som helst. Målet att äga sin egen bostad framgår på ett tydligt sätt av rapporten.

Men hyresrätten är ett viktigt steg i flyttkedjan. Både som första och sista lägenhet finns det ett behov av hyresrätter. Men Fastighetsägarna är emot subventioner, eftersom de helt enkelt bara trissar upp priserna.

När det gäller hyreslägenheter är höga produktionskostnader en del av problemet. I snitt kostade det 25 476 kronor per kvadratmeter (år 2008)16 att bygga en ny hyresfastighet. Många gånger förs subventioner fram som lösningen. Fastighetsägarna stödjer inte förslag om bostadssubventioner för att öka nyproduktionen av hyresrätter.

Historien visar att subventioner för byggande av hyresbostäder driver upp kostnaderna i alla led vilket i slutändan drabbar hyresgästens plånbok.

Det som behövs är gynnsammare villkor ur skattehänseende och liberala regler. Ungdomsbostäder skapar vi slutligen genom att bygga lägenheter som betalningsstarka äldre köper och på så sätt får vi igång en flyttkedja. Så det kan låta fel att man bygger dyra bostadsrätter, seniorboenden och exklusiva hyresrätter. Men det frigör lediga lägenheter i det befintliga fastighetsbeståndet.

En bra rapport som gav mig insikten om att det inte är en bra idé att satsa på små ettor med gemensamt kök eller begränsade möjligheter att laga mat. Det som behövs är att få igång flyttkedjan och göra smarta förtätningar i staden samt utnyttja befintliga fastigheter på ett smartare sätt.

Snabb distrubtion

Det har argumenterats fram och tillbaka kring fildelning. Men jag vill bara peka på en sak som har förändrats mot hur det var förr.

När jag gick på högstadiet så kunde det vara månader mellan det att en film hade biopremiär i USA och i Sverige. Innan filmen var ute på Video tog det sedan ganska långt tid igen.

Men i samma takt som bredbandshastigheterna har ökat har dessa tider minskats.