Entreprenörskap är inte ett projekt

Freakonomics uppmärksammar en artikel som pekar på vad som utmärker framgångsrika entreprenörer.

Sarasvathy found that “master entrepreneurs rely on what she calls effectual reasoning. Brilliant improvisers, the entrepreneurs don’t start out with concrete goals. Instead, they constantly assess how to use their personal strengths and whatever resources they have at hand to develop goals on the fly, while creatively reacting to contingencies.

Det är just det som gör mig skeptisk till de entreprenörsutbildningar jag stött på. Man sätter ett likhetstecken mellan att driva ett projekt och att vara entreprenör. Man försöker att strömlinjeforma och styra upp en kreativ och högst individorienterad process i på förväg bestämda moment. Entreprenörskap är inte ett projekt utan en filosofi och livsstil.

Freakonomics » The Entrepreneur’s Brain.

Kung Juholt

Torbjörn Jerlerup gör en passande liknelse mellan valet av kung och valet av partiledare. För ett parti som vill avskaffa monarkin framstår det som ännu ett tecken på att man kommit i otakt med sina egna värderingar.

Det är som ett kungaval. Först kröns kungen, sen berättar han vad han vill vid det stora kröningstalet… Vad han VILL betyder nämligen inte så mycket, inte heller vad medlemmarna, undersåtarna, vill…

Juholt pratade mycket om folkrörelse. Hade han menat allvar hade han illa kvickt gjort slut på den fars som förde honom till makten – genom att utlova transparens och äkta medlemsinflytande. Nu kan man  misstänka att han kommer att göra det taktiskt smarta tricket att få medlemmarna sysselsatta med att prata med icke-medlemmar så att partitoppen kan arbeta i fred.

En annan parallell är att för några år sedan kom det några böcker som handlade om den politiska adeln. Där många av våra högst uppsatta politiker ingår i.

Håkan Juholt är krönt, idag kommer kröningstalet! « Sverige är inte världens navel!.

Frihet i en burk

En reflektion. Varför har de flesta en överslätande och tillåtande attityd till fortkörning – men talar man om fildelning så höjer många över 50 ögonbrynen och ser lite störda ut.

Jag har en teori att det beror på att för de som växte upp på 50-, 60- och 70-talet var bilen det den ultimata friheten. Med sin bil var man fri. Bakom ratten var alla James Dean, Burt Reynolds eller Steve Mcqeen.För oss som växt upp efter det är för många datorn och internet samma frihetssymbol.

För helt ärligt. Om man lagstiftade om att alla bilar skulle ha gps med automatisk övervakning för att hålla kolla på fortkörare kanske kallat  FordonsAnalysResurs. Då skulle många flyga i taket och kalla det både det ena och det andra.

Earth Hour 2011

Idag är det dags för Earth Hour igen. För det har blivit en återkommande manifestation för de som engagerar sig för att minska vår klimatpåverkan. En manifestation som i all sin enkelhet väcker känslor. Inte minst hos Ola Tedin på Ystad Allehanda som skrev en synnerligen laddad ledare i ämnet. Även den kände debattören Johan Norberg skriver på temat i Metro. Det är tydligen en laddad manifestation det här.

Jag förstår till viss del deras frustration. Men mycket verkar handla om det meningslösa i manifestationen. Att det inte spelar någon roll och att det är spel för gallerierna.

Men det finns det mycket som är. När Amnesty engagerar människor som skriver brev till diktaturer är det precis lika meningslöst. Vem tror att Kina sitter och väntar på brev 234 587 innan de på grund av detta kommer att frige någon stackars bloggare. Eller för den delen  manifestationer i största allmänhet. Spelar det någon roll? Har det någon direkt effekt? Oftast inte.

Ska man ha de inställningen så blir det synnerligen svårt att motiver någon att bry sig om något. Visst kanske att släcka inte är den snyggaste symboliken. Jag kommer min vana trogen varken att släcka ljuset eller skriva brev till diktaturer.

 

 

Juafton

Idag såg jag Juholts linjetal. Inte hela men nästan hela. För det var ett tydligt budskap. Ingen förnyelse. Mer av samma. Stoltheten över Tage Erlander ligger som en dimma som gör att man inte ser behovet av att anpassa sig till dagens världsbild. Av Mona Sahlins självkritiska tal finns ingenting kvar. Socialdemokraterna gör enligt min bedömning snarare en vänstersväng, eller i alla fall absolut inte ett försök att slåss om mittenväljarna. Nostalgi vann inte valet 2010 och lär göra det än mindre 2014.

Men det är ändå intressant att spekulera i vad det innebär. Det blir helt otippat trång på vänsterkanten. Ska Vänsterpartiet profilera sig som ett ännu mer socialistiskt parti  kommer de att stötta bort  inte bara väljare –  men framförallt Miljöpartiet. Det innebär att det troligaste är att vi kommer se ett löst samarbete mellan Mp och S, med V som stödparti. Priset för socialdemokraterna kommer att bli högt. Mp kommer inte som V alltid gjort att acceptera att domineras över. För det som Juholt signalerade i sitt tal det var en återgång till det gamla, om än med lite nytt. Det innebär att han skapar förväntningar om att S åter ska bli ett 40+ parti.

Jag tror inte att något av dagens partier någonsin kommer att nå 40 procent. Väljarkåren är helt enkelt för diverserad. Det innebär att Juholt aldrig kommer att nå upp till de förväntningar som ställs. Han skulle passat på att sänka förväntningarna i detta linjetalet. Han retoriska knep att upprepa orden Social Demokrati. Slår enligt mig tillbaka mot honom för det signalerar på ett mycket tydligt sätt att han gillar statlighet på bekostnad av individen.

Dessutom vill han gå ut och fråga folk vad de vill ha. Det är farligt när man inte har en aning om hur man ska kunna betala notan för en dignande önskelista. Men han kanske hoppas att väljarna tror på Jutomten.

Några andra bra inlägg på ämnet

TOMMYS TANKAR: En längtan tillbaka till DDR-Sverige.

Jonssons funderingar: Juholt hittade en kopia av ett tal från 1985.

Jesper Svenssons blogg: Nystart i backläge?.

Thomas Böhlmark: Sätt er samhällsbild, vi sätter vår.

 

Frossande dinosaurierna

Inom näringslivet kan man motivera höga chefs löner med att det finns en risk för att på mycket kort varsel bli av med jobbet. Ibland sneglar offentlig sektor på privat näringsliv och använder det som hävstång för att få upp generaldirektörernas löner.

Men det finns en stor skillnad. Risken för att bli av med jobbet verkar inte finnas inom det offentliga. Någon riskpremie är därmed inte befogad.

Här sitter dinosaurierna och tickar massa pengar | Oisín Cantwell | Kolumnister | Nyheter | Aftonbladet.

Highway in the sky

Idag har jag varit i huvudstaden och kört en viktig presentation. Mottagandet var över förväntan och mitt projekt rullar vidare. Jag har alltid varit en ivrigt förespråkare mot att flyga inrikes. Men idag bröt jag mot alla mina principer. Det innebar att jag kunde gå upp i vanlig tid och komma hem i normaltid.

Visst är det enkelt att förringa den extra tid det tar att åka tåg, och i många fall kan det vara av stor praktisk betydelse. Till exempel är det möjligt att lämna på dagis åka till Sthlm, köra ett eller två möte och hinna tillbaka till dagis för att hämta i tid. När jag åkt tåg till Sthlm går jag upp mitt i natten och är hemma vid 23 tiden.

Nu förespråkar jag givetvis inte att man ska flyga utan att man så fort det är möjligt ska bygga en höghastighetsbana som får ner tiden det tar att åka tåg. Ett tåg som gick 300 km/h skulle klara resan på ca 2,5 timme. Det är fortfarande mer än dubbelt så långt tid som det tar att flyga.

Vad är politiskt parti

Det tycker jag är en ganska berättigad och intressant fråga. Denna ur demokratiskt synpunkt oerhört viktiga beståndsdel är organisatoriskt ett fenomen som man som politiskt aktiv med ambitioner bör fundera över.

Mitt perspektiv i det här inlägget är lokalavdelningen. Här är det centrala att utforma politik som ska tillämpas inom kommunen. Men man har också en funktion som stöd för riksorganisationen i och med att man även driver valkampanjer i samband med riksdagsvalet och EU-valet. För det är denna enhet som jag vill skapa mig en bättre bild av.

Roland Poirier Martinsson skriver att:

Den praktiska politiken är inte tillämpad vetenskap, den är snarare en blandning av hantverk, ledarskap och business.

I vilken sorts organisation bedrivs denna härliga blandning och hur kan man optimera organisationen för att maximera den demokratiska nyttan? Först vill jag jämföra ett parti med andra organisationer. Jag börjar med att en jämförelse med ett mindre företag.

Vid första anblicken finns det inte så många beröringspunkter. Det finns ingen som äger ett politiskt parti.  Någon ägarnytta går alltså inte att prata om. Det finns heller inget renodlat vinstsyfte för ett politiskt syfte i monetära termer, men trots det kan man ju säga att ett politiskt parti oftast har en vision och mål på samma sätt som ett företag. I ideal fallen. Den största skillnaden tycker jag dock är den att på ett företag så använder man hela tiden avtal och belöningar för att koordinera insatserna och aktörerna. Man har ett anställningsavtal som ger rätt till lön, men kräver lojalitet och arbetsinsats. Man har avtal som reglerar vad man ska göra i form av bolagsordning (inget renodlat avtal), här har föreningen stadgar som reglerar hur man ska göra men inte vad. Någon större likheter mellan företag och partier tycker jag alltså inte att man kan finna. Den kunskap som finns inom företagsvärden avseende hur man arbetar med mål, visioner och planer skiljer sig på en stor punkt. Det finns ingen som äger ett parti därmed blir ett parti inte mer än den kollektiva viljan bland medlemmarna.

En annan jämförelse som kan tänkas vara den mellan ett parti och en idrottsförening eller annan ideell förening. Medan föremålet för en idrottsförening oftast är ganska självklart – exempelvis spela fotboll – så är föremålet för partiets ändamål betydligt mer komplext. Bedriva politik. Men det finns också stora likheter inte minst att det kommer till och försvinner medlemmar hela tiden. Det går heller inte att inte låta någon delta utan rejäl och saklig grund. Inte heller bygger det på att man byter arbetsinsats mot pengar. Det ideella inslaget är oftast mycket stort. Vilket kräver att man arbetar med andra former av belöningar. Eller som i partierna som endast får de verkliga fantasterna att delta. Här tror jag att partierna hade haft mycket att lära av idrottsföreningarna. Även om föreningarna också upplever det som allt svårare att få människor att engagera sig ideellt.

En sista jämförelse är den mellan ett parti och en religiös församling. Här finns faktiskt större likheter än jag skulle vilja medge. Den kanske tydligaste är att man hålls samman genom en tro på något. Antingen en gud, trosinriktning eller ideologi. Men det finns andra likheter.  Både en församling och ett parti har möjlighet att beskatta medborgarna. Ett parti har givetvis inte direkt rätt att beskatta medborgarna, men indirekt. Man bedriver dessutom oftast sin verksamhet genom partistöd. Det finns heller inget som håller någon kvar i en församling. En absolut majoritet av de som är med i en församling kan mycket enkelt träda ur den. Detsamma gäller ju inom partierna. Den politiska ledaren och den religiösa ledaren har därför samma förutsättningar man ska driva en flock framåt, utifrån en given ideologi eller tro. Men man har ingen formell auktoritet över sina följare, möjligheterna att använda tvång mot följarna är synnerligen begränsade. Givetvis finns det extremfall som avviker från det  generella och andra särarter inte minst inom den religiösa sfären där sektledare till exempel kan manipulera sina följeslagare ganska grovt. En stor skillnad men religiösa samfund och partier är att partierna genom val måste söka sin legitimitet hos de som står utanför partiet. Ett parti som beter sig sektliknande kommer att självdö. Däremot finns det likheter mellan och därmed lärdomar att dra för de politiska partierna om de tittar på de samfund som är mer missionerade.

Fram växer bild av en organisation som är relativt löst sammansluten, där den sammanhållande faktorn är att man ställer sig bakom en mer eller mindre uttalad ideologi. Visioner, mål och intressen styrs av medlemmarna och kan förändras relativt snabbt om man får nya medlemmar eller om medlemmar väljer att lämna partiet. Det finns alltså ett stort behov av att arbete inåt för att hitta den gemensamma viljan. Samtidigt är man helt beroende av att denna viljan speglar väljarkåren som ger partiet sin legitimitet.

Utifrån denna analys kommer jag att inom kort återkomma med ytterligare reflektioner kring den lokala partiavdelningen. Om du har några tankar kring detta eller vill tillföra något så lämna gärna en kommentar.

Variation och valfrihet

Bostäder tenderar att byggas så att alla huskroppar i ett område är likadana. Människor antas  tycka om denna likriktning. Det ges inte några valmöjligheter, eftersom politikerna inte uppdrar åt byggare att variera sig när nybyggen planeras.
Politiker tänker på miljö, logistik och tillgänglighet, men inte estetisk variation. Är det kanske därför som inredningstrenden är så het? Bor man i en villa eller en lägenhet som ser likadan ut som grannens måste man ju på något sätt känna att man är en egen individ.
Vi som sitter i samhällsbyggnadsnämnden måste tänka på detta med variation och estetik. Varierad bebyggelse är behagligare för ögat och ger trivsel. I stället för bygga i miljonprogrammens sjuttiotalsanda, bör framtidens bostadsområden bli mer inriktade på variation. Numera är det självklart att i största möjliga mån spara gamla träd och att tänka på utemiljön kring bostäderna. Nästa steg anser vi vara, att uppdra åt dem som ska bygga bostadsområden, att tänka på att variera husen. I framtiden vill vi inte bo i stora områden med likadana hus som signalerar  kollektivistiska lösningar.

Peter Eriksson (fp)

Saga Bitkover- Norman (fp)

 

Sossarna på väg upp…

…i alla fall i opinionssiffrorna. Det är bra. En av de stora anledningarna att det gick så dåligt för dem i valet 2010 var att de hade förlitat sig till att de låg bra till under hela mandatperioden. Enda till det började nalkas val och väljarna såg att det var samma gamla sossar som man valde bort 2006.

Får de bra siffror nu kommer en nödvändig omprövning och förnyelse bli betydligt mindre. Man kanske rentav tror att Juholt-effekten räcker för att klara valet 2014 och sitter lugnt i båten.

Ingenting kan vara bättre för Alliansen. Lite motvind så att man känner att man måste hålla ihop och vara på topp.