Att få något att hända

Efter att ett antal år tagit del i det kommunala politiska arbetet har jag gått in i vad som närmast kan beskrivas som en existentiell kris vad det gäller mitt politiska engagemang. Ju mer man förstår desto mindre fattar man.

Att få något att hända genom att engagera sig politisk verkar mindre och mindre vara rätt väg för den som vill få något att hända. Politikerns roll framstår mer och mer som en reaktiv position. Lägger man till detta det faktum att alltför många politiker och tjänstemän har en i mina ögon något skev bild av det politiska mandatet så blir det illa. Sämst blir det när man ska agera ”affärsmässigt” och döljer sig bakom sekretesshandlingar, arbetsmaterial och håller arbetsmöten istället för att bedriva arbetet på den offentliga arenan. I vår kommun är de dessutom synnerligen dåliga på att kommunicera med medborgarna (förutom valåret).

Ibland finns det en poäng i att beslut inte fattas förhastat, men någonstans går gränsen mot handlingsförlamning. Än så länge har jag knappt sett något utvecklas åt det positiva hållet som inte haft sitt ursprung i ett medborgarförslag eller förbättringsförslag från revisionen. Motionerna i fullmäktige känns ofta som om de skrivs lika mycket för att skapa uppmärksamhet till den egna personen eller partiet som det är ett genuint förslag för att utveckla kommunen.

En angelägen fråga är ju också var och hur beslut fattas i kommunen. Det verkar vara fullständigt omöjligt att få raka svar på enkla frågor. Det har diskuterats en eventuell nedläggning av vårt dagis. Utan att gå in på detaljerna kan jag bara beskriva det som en fars. Så många motstridiga besked, ingen som vet vem som fattat beslut samt rakt av felaktiga svar. I en fråga som på ett drastiskt sätt påverkar människors livssituation. Eftersom jag vid mer än ett tillfälle hört att barnfamiljer inte är lönsamma för kommunen är det kanske inte så förvånande. En annan fråga som verkar fått eget liv är den om att varje barn ska ha en egen dator. Något som började som ett marknadsföringsknep på en privat gymnasieskola har numera blivit en nödvändighet för småskolebarn i Ystad. Varför – ingen som kommer ihåg längre. Beslut och frågor verkar få eget liv på ett sätt som borde locka evolutionsforskare från hela världen.

För min egen del handlar det om att väga nyttan av att gå på möten och stöta sina åsikter mot partikamrater i syfte att få gehör för sin idé och i bästa fall ett gemensamt ställningstagande – mot att helt enkelt skriva ett medborgarförslag. Därmed går ju frågan direkt upp i fullmäktige och ut i nämnderna för behandling. Jag undrar om inte medborgarförslag är ett oerhört effektivt sätt att bedriva politik. Själv kan jag njuta av min familj och ägna tiden åt att få saker gjort.

Givetvis kommer jag att fortsätta med mitt politiska engagemang – eftersom det faktiskt är så att besluten fattas inom det politiska systemet. Men det är viktigt att inte glömma att använda andra verktyg för att få något att hända.

2 reaktioner till “Att få något att hända”

  1. ”Motionerna i fullmäktige känns ofta som om de skrivs lika mycket för att skapa uppmärksamhet till den egna personen eller partiet som det är ett genuint förslag för att utveckla kommunen.”

    Genuin altruism är en myt. Är det inte så?

  2. Jo – Jag kanske är lite orealistisk. Men det är intressant att se hur strömmen av motioner har avtagit efter valet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *