Varit upptagen

Inte blivit mycket bloggat på sistone. Haft fullt upp med att balansera träning, jobb och familj. Politiken ligger i träda. Har tagit del i processen med att utforma mp:s nya partiprogram. Man hade möjlighet att kommentera och komma med förslag på nätet. Kanon!

Blev dock lite mörkrädd när jag förstod hur många rödingar det finns i mp. Visst jag är liberal – men förstår att när man går med i mp måste man köpa att det överordnade perspektivet är det gröna.

Det är gröna frågor och konstruktiva lösningar på dessa som ska vara det som särskiljer mp från de andra. Att då försöka lyfta in frågor som verkar komma direkt från V:s valmanifest som saknar grön koppling är minst sagt provocerande.

Träningen flyter på. Lyckats nå målet 5K sub20 och sprungit milen på strax över 42 minuter samt deltagit i tre lopp. Wallanderloppet, Kåsebergaloppet och Yddingeloppet. Just nu ligger fokus på att bygga styrka och öka rörligheten i kroppen.

Ha inte höga förväntningar på bloggen framöver. Kommer kanske dra igång den lite mer 2013. Men det beror lite på hur jag gör valet 2014. Just nu njuter jag av att fokusera på annat. Finns mycket annat man måste prova på i livet.

Facebook – offline?

Undrar om inte Facebook har toppat nu? Alla är med och alla har kommit över den första spänningen och känslan i att vara online med allt och alla. Många har ett par hundra vänner och har genom åren tryckt på så många gilla knappar att ens flöde fylls med oväsentligheter.

Det man skickar ut drunknar och det är svårt att sålla i sitt flöde. Jag tror inte att vi kommer att sluta använda Facebook. Men att vi kommer att använda det lite annorlunda. Jag vill likna Facebook med en fest och för att en fest ska fortsätta vara rolig krävs det vissa saker. Exempelvis att det kommer nya människor. När man blivit vän med alla man känner och några till så blir Facebook ganska statiskt. Festen dör ut.

Det som skulle behövts är alltså en funktion för att sortera fram nya människor som kan vara intressanta att lära känna och skapa en form för att lära känna dem – en mingelfunktion. Jag tänker mig en funktion där man i sin egen profil kan flagga sin status utifrån hur öppen man är för nya kontakter, och därefter en funktion för att koppla samman personer med liknande intressen.

Min träning bloggar jag om och diskuterar på ett eget community som heter Shapelink. Att tjata om sin träning eller tro att man ska bli peppad på Facebook är fel forum. Det är ju precis som att ställa sig på en fest och berätta att man tränar och kan springa så fort, eller lyfta så mycket. Man framstår som egocentrerad, platt och lite dryg. Tänk om Facebook kunde hjälpt mig att göra detsamma.

Facebook har gått lite vilse, man köper in nya tjänster och tekniska lösningar vars enda funktioner är att vi ska dela mer med varandra. Men om vi redan delar så mycket helt urskillningslöst  med varandra att det i sig är ett problem för en bred sajt som Facebook missar de en grundläggande strategisk poäng. För att öka attraktiviteten måste de utveckla de sociala funktionerna, inte de tekniska.

 

 

Träningsblogg upprättad

Finns det något så tråkigt som någon som pratar om sin träning. För de som inte tränar och delar intresset är det ungefär som om någon försöker prata om sport med undertecknad. Ridå – och personen förpassas till kategorin persona non grata.

Därför gjorde jag det enda raka. Jag starta en träningsblogg på det träningscommunity som jag för träningsdagbok på. Räknar med att det kommer att stärka mina relationer till omvärlden.

 

Demokrati är…

Det är länge sedan jag skrev något om demokrati så det kändes som att det är dags. Kommunpolitiken är ju den närmaste formen av demokrati. Därför är det den som ska avhandlas. En viktig fråga är hur den organiseras och borde organiseras. Vilka ideal ska vara de bärande? Hur ska dessa ideal sedan förverkligas i praktiken och vad måste hända för att få en närdemokrati som ligger närmare idealet?

Först listar jag ord som jag uppfattar förknippas med demokrati (Idealet): Deltagande, Gemensamt, Öppenhet, Offentlighet, Ansvar, Respekt, Värdighet.

Därefter ord som då inte förknippas med demokrati: De flesta så klart negationer på ovanstående ord: Slutenhet, Starka ”män”, slutna rum, Prestige.

Hur ser det ut med deltagandet i den kommunala demokratin? Partierna får färre och färre aktiva och de som är aktiva nu är i stort sett samma personer som var aktiva för 10-år sedan. Nyrekryteringen är oerhört svag. Jag tror att det är ett utslag av att arbetsformerna och villkoren för det politiska deltagandet är förlegat. I kombination av man dessutom upplever att realpolitik krockar med idealbilden försvinner den sista motivationen för att sitta i ändlösa kvällsmöten, eller att be om tjänstledighet för att gå på möte efter möte. Detta är mina miniatyrkatakes.

Demokrati är…

Öppenhet – allt material är offentlig och ska finnas online. Det gäller allt material, inte bara protokoll. Det ska inte gå att inom ramen för arbetsmaterial undanhålla information. Det ska vara enkelt att övervaka inte bara vilka beslut som tas, utan även hur besluten formas och på vad de grundas.

Deltagande – Varje parti har som uppgift att kommunicera med medborgare, rekrytera nya medlemmar och aktiva, utveckla arbetsformer som tillåter och lockar alla att delta.

Respekt och ansvar – Beslut ska motiveras och varje person som deltar i ett beslut ska kunna motivera sitt ställningstagande. Detta ska fattas med utgångspunkt i vad som är bäst på kort och långsikt samt på ett beslutsunderlag som ger en rimlig grund för dessa antaganden.

Demokrati är för mig inte bara en fråga om former och juridik, utan lika mycket en fråga om kommunikation och dialog.

 

 

 

 

 

Målsättningar

Jag är målstyrd. Jag gillar att sätta mål, kämpa för dem och nå dem. Det har blivit tydligt efter nyår när jag har plockat upp konditionsträning. Delmål och större mål varvas, jag har lärt mig mycket om hur jag fungerar och ska arbeta med målsättningar. Det finns bara en sak jag inte klarar av. Att njuta när jag når ett mål. Glädjen av att springa milen på en riktigt bra tid, springa en halvmara försvinner efter försvinnande kort tid. Istället fylls jag av tomhet och desorientering.

Mållinjen är startlinjen.

Klimatstrutsar bygger ingen ark

Konsekvenserna av att jorden värms upp kan på många platser bokstavligen jämföras med en syndaflod. Vi behöver politiker och tjänstemän som börjar snickra på en ark. Det duger inte att vänta tills de första dropparna landar i pannan. FOI har i dagarna släppt rapporten Kommunpolitikers och kommunchefers syn på klimatförändring och anpassningsbehov som uppmärksammats mycket i media . För mig som blev politiskt medveten på 80-talet då miljöfrågorna etablerade sig på den politiska agendan är detta skrämmande läsning. Endast 30 procent av våra kommunpolitiker och högre tjänstemän accepterar fullt ut tanken på att klimathotet finns, att det är orsakat av människor och att vi måste vidta åtgärder för att undvika mänskligt lidande och samhällsförändringar av episka mått.

Att människan blundar för förändring eller sådant man inte vill se ligger djupt i den mänskliga naturen, Att vi förhåller oss passiva när vi egentligen vet att vi borde agera är också en del av vår mänsklighet. Att vi sätter vår tilltro till enstaka forskare när 99 procent av all världens klimatforskare är överens om motsatsen är ologiskt – på gränsen till dumt. I detta fallet kan det bli förödande. Majoriteten av de som är osäkra väljer dessutom att inte ta till sig mer information eller fortbilda sig. Det finns alltså inte bara klimatförnekare utan dessutom klimatstrutsar.

Svenska folket har i hög grad accepterat tankarna på att klimatförändringen pågår och orsakas av människan. De allra flesta tar klimathotet på allvar och prioriterar det högt på den politiska agendan. Till skillnad från hur det var på 80-talet har i princip alla partier miljöfrågorna med i sina politiska program – inte minst i rikspolitiken. Men ute i kommunerna ser det helt annorlunda ut. Ofta saknas det helt i partiers kommunpolitiska plattformar och finns miljöfrågan med är den oftast lågt prioriterad.

Därför fyller Miljöpartiet fortfarande en viktigt funktion i svensk politik. Det är det enda parti som i varje fråga väger in miljöperspektivet i stort som smått, från den högsta politiska nivån till den lägsta. Som tänker grönt och driver en politik som bygger på tankar om solidaritet, mellan människor, mellan arter och mellan generationer.

Om du tror att det behövs mer än en läpparnas bekännelse för att möte en av de största utmaningar mänskligheten ställts inför – engagera dig då för den gröna saken. Lita inte på att någon annan kommer att lösa problemet ta striderna.

Grön som våren

Efter långt och mycket övervägande flaggar jag om. Numera betecknar jag mig som miljöpartist. Hur jag tänkt i detalj och varför kommer jag sannolikt inte att presentera på bloggen i dagsläget. Följande korta resonemang om vad som lockade känner jag ändå är berättigat.

Miljöpartiet har alltid legat nära till hands. Men när jag först engagerade mig blev det i folkpartiet. Där fick jag ett fint välkomnande av Karin Olsson-Lindström och det kändes naturligt med ett fortsatt engagemang.

Men både ett långsiktigt engagemang och ett engagemang i en valrörelse kräver att man först svara på vissa grundläggande frågor. Blir svaret på dessa nekande måste man ta konsekvenserna av analysen. I framtiden tror jag att vi kommer att se tre partier Alliansen, Socialdemokraterna och miljöpartiet. Min tillhörighet i en sådant landskap är definitivt i miljöpartiet.

På frågan om det finns plats för liberaler i miljöpartiet har jag kommit fram till att svaret är ja. Miljöpartiet grundades av en folkpartist så rent onaturligt kan det ju inte vara.

Kapitalet does, Politiker don’t

Idag har jag förmånen att delta i en workshop på temat etablering och utveckling av stadskärnor. Processledare var Jonny Eriksson från Graffman, anordnare var Citygruppen i Ystad. Det var en bra tillställning med ca 15 deltagare som representerade de flesta delar av de intressenter som är med och utvecklar Ystad.

Förutom en intressant iakttagelse kring skillnaden mellan att utveckla och förändra så fanns det en del andra guldkorn som jag tar med mig.

Vad krävs för att Ystad som ort ska kunna hävda sig och locka besökare, boende och näringsidkare?  Någonstans landade många av resonemangen i att vi behöver en gemensam vision. Det kan vara viktigt men när jag funderar på det undrar jag om det inte är visionärer vi behöver. Eller rättar sagt visionärer med kapital och kraft att genomföra sina visioner.

För priset av att vi hela tiden backar, eller står och stampar kring en vision är att vi inte får någon rörelse framåt. Det blir inget experimenterande. Även borgliga politiker är rädda för att släppa loss kapitalet. De tror att hela världen ska rämna om man ger kapitalet utrymme.  Det finns krafter som vill göra saker och bygga. Men de hålls tillbaka, eftersom man väntar in att stadens politiker ska kunna enas om och ställa sig bakom en vision.

Jag säger så här – den dagen alla Ystads politiker ställer sig bakom en vision är den antingen urvattnad eller fantasilös – sannolikt både och.

I alla tider har städer växt fram ett steg i taget. Genom att någon sett en möjlighet har nya möjligheter skapats. Men sedan 70-talet så lever vi i en föreställningsvärld att det går att planera fram saker. Planer borde ha som ambition att undvika det direkt olämpliga, inte att försöka planera fram det optimala.

Vill någon göra något och det inte är uppenbart olämplig – do it.

Många bollar

Att hålla många bollar i luften. Detta uttryck som har använts till leda i allt från platsannonser – till när man möter någon på stan och ska visa att man visst också är efterfrågad.  Det räknas liksom som meriterande att hålla många bollar i luften. Det är sällan man möter någon som säger att han har en boll i luften och avser att kasta den väldigt högt.

Jag har funderat mycket på det under hösten och vintern. Jag har valt att mer eller mindre släppa vissa bollar för att kunna driva de jag har kvar så högt som möjligt. De bollar som inte har  förutsättningar för att flyga riktigt högt har jag släppt eller kommer att släppa under året.

Visst känner man sig viktigt när man har många bollar, men att kunna känna att man verkligen får till en riktig kanonkula är viktigare.

 

Stugsjuk

Veckan har varit lite stökig. Sedan förra torsdagen släpper inte mailservern genom extern mail på jobbet. Supporten jobbar på det – men jag misstänker att det är svenskar som jobbar där. De sitter säkert och dricker cola, tänker på TV-spel och softar i vars en stor kuddfåtölj. Tacka vet jag indisk support. Då hade jag haft tre eller fyra indiska ingenjörer som jobbade dygnet runt för att se till så att mitt problem blev löst.

Eftersom många av mina kunder har vant sig vid att slänga iväg ett mail ställer det till stora problem. Risken är att det ligger en uppsjö av angelägna ärenden som väntar på att behandlas. Det mesta håller man koll på men tänk om. Ett annat problem är ju när man ska ta emot material – ska man behöva be folk faxa? Här har man jobbat för att alla ska vänja sig vid att arbeta digitalt – då kan man inte bli en bakåtsträvare.

Som vanligt när tekniken gör intrång och begränsar möjligheterna att arbeta modernt och rationellt går tankarna till tiden före mail, före datorn och före mobiltelefoner. Tänk så skönt det måste varit. Ibland undrar jag om vi verkligen får gjort så mycket mer idag.

Men det är klart att vi får – den egentliga frågan är hur vi mår. Hur mår vi av att alltid vara uppkopplade, tillgängliga och i tjänst. För det mesta mår jag nog faktiskt ganska bra av det. Ska jag peka ut en sak som stressar mig mest måste det vara mobilen. För länge sedan hade jag en jobbtelefon som ringde stup i kvarten och till sist fick jag aversion mot signalen och var tvungen att byta.