Kapitalet does, Politiker don’t

Idag har jag förmånen att delta i en workshop på temat etablering och utveckling av stadskärnor. Processledare var Jonny Eriksson från Graffman, anordnare var Citygruppen i Ystad. Det var en bra tillställning med ca 15 deltagare som representerade de flesta delar av de intressenter som är med och utvecklar Ystad.

Förutom en intressant iakttagelse kring skillnaden mellan att utveckla och förändra så fanns det en del andra guldkorn som jag tar med mig.

Vad krävs för att Ystad som ort ska kunna hävda sig och locka besökare, boende och näringsidkare?  Någonstans landade många av resonemangen i att vi behöver en gemensam vision. Det kan vara viktigt men när jag funderar på det undrar jag om det inte är visionärer vi behöver. Eller rättar sagt visionärer med kapital och kraft att genomföra sina visioner.

För priset av att vi hela tiden backar, eller står och stampar kring en vision är att vi inte får någon rörelse framåt. Det blir inget experimenterande. Även borgliga politiker är rädda för att släppa loss kapitalet. De tror att hela världen ska rämna om man ger kapitalet utrymme.  Det finns krafter som vill göra saker och bygga. Men de hålls tillbaka, eftersom man väntar in att stadens politiker ska kunna enas om och ställa sig bakom en vision.

Jag säger så här – den dagen alla Ystads politiker ställer sig bakom en vision är den antingen urvattnad eller fantasilös – sannolikt både och.

I alla tider har städer växt fram ett steg i taget. Genom att någon sett en möjlighet har nya möjligheter skapats. Men sedan 70-talet så lever vi i en föreställningsvärld att det går att planera fram saker. Planer borde ha som ambition att undvika det direkt olämpliga, inte att försöka planera fram det optimala.

Vill någon göra något och det inte är uppenbart olämplig – do it.

Många bollar

Att hålla många bollar i luften. Detta uttryck som har använts till leda i allt från platsannonser – till när man möter någon på stan och ska visa att man visst också är efterfrågad.  Det räknas liksom som meriterande att hålla många bollar i luften. Det är sällan man möter någon som säger att han har en boll i luften och avser att kasta den väldigt högt.

Jag har funderat mycket på det under hösten och vintern. Jag har valt att mer eller mindre släppa vissa bollar för att kunna driva de jag har kvar så högt som möjligt. De bollar som inte har  förutsättningar för att flyga riktigt högt har jag släppt eller kommer att släppa under året.

Visst känner man sig viktigt när man har många bollar, men att kunna känna att man verkligen får till en riktig kanonkula är viktigare.

 

Stugsjuk

Veckan har varit lite stökig. Sedan förra torsdagen släpper inte mailservern genom extern mail på jobbet. Supporten jobbar på det – men jag misstänker att det är svenskar som jobbar där. De sitter säkert och dricker cola, tänker på TV-spel och softar i vars en stor kuddfåtölj. Tacka vet jag indisk support. Då hade jag haft tre eller fyra indiska ingenjörer som jobbade dygnet runt för att se till så att mitt problem blev löst.

Eftersom många av mina kunder har vant sig vid att slänga iväg ett mail ställer det till stora problem. Risken är att det ligger en uppsjö av angelägna ärenden som väntar på att behandlas. Det mesta håller man koll på men tänk om. Ett annat problem är ju när man ska ta emot material – ska man behöva be folk faxa? Här har man jobbat för att alla ska vänja sig vid att arbeta digitalt – då kan man inte bli en bakåtsträvare.

Som vanligt när tekniken gör intrång och begränsar möjligheterna att arbeta modernt och rationellt går tankarna till tiden före mail, före datorn och före mobiltelefoner. Tänk så skönt det måste varit. Ibland undrar jag om vi verkligen får gjort så mycket mer idag.

Men det är klart att vi får – den egentliga frågan är hur vi mår. Hur mår vi av att alltid vara uppkopplade, tillgängliga och i tjänst. För det mesta mår jag nog faktiskt ganska bra av det. Ska jag peka ut en sak som stressar mig mest måste det vara mobilen. För länge sedan hade jag en jobbtelefon som ringde stup i kvarten och till sist fick jag aversion mot signalen och var tvungen att byta.