Religion är en uppfattning – inte en identitet

PosterA3Under en tid har påståenden som att det ska vara enkelt och bekvämt att leva som muslim i Sverige stört mig. Givetvis ska man kunna leva i Sverige oavsett om man är religiös eller inte. Man ska vara fri att utöva sin religion så länge den inte kränker andra. Det är alltså inte det som upprör mig, utan att man uppmuntrar människor att identifiera sig utifrån en religion.

Sverige är sekulärt. Många troende muslimer verkar betrakta Sverige som kristet, vilket inte är helt korrekt. Vi har oss själva att skylla, eftersom vi ofta identifierar dem som i första hand muslimer; kanske vi rentav uppmuntrar dem eller ger dem fördelar om de gör så. I brist på förståelse tror de givetvis att vi tillskriver religionen samma betydelse och auktoritet som den har i Mellanöstern. Att på detta sätt uppmuntra till religiositet, eller vidskepelse som jag som ateist benämner det, känns orimligt. Detta fokus på religion kommer aldrig sluta lyckligt och undergräver den sekulära staten och individens självständighet.

Vi är människor. Lika inför lagen och inför varandra. Vi har ett ansvar att ta hand om varandra och det gemensamma. Är jag ensam eller upplever fler ett obehag av att man uppmuntrar människor att identifiera sig med en religion?

Ännu mer rädd blir jag när man låter religiösa samfund företräda grupper, eller arbeta med det som är det allmännas uppgift, exempelvis skola, vård eller habilitering av kriminella. Här rör vi oss snabbt mot en situation där rätten att vara fri från religion sätts på undantag. Vi gör religion till norm eller en förutsättning för att få stöd eller hjälp.

Jag uppmanar till vaksamhet och menar att vi bör förpassa religion till det privata.

Skilda badtider – helt fel väg att gå

Debatten om könsseparerade badhus är för mig en styggelse. Lika illa som företeelsen i sig. Hur kan man i Sverige, världens mest jämställda land byggt på sekulära principer, ens fundera i de banorna? Hur kan man ge upp utan kamp? Utan att en försöka?

När min syriske kollega och jag började engagera oss i integrationsfrågan kom vi snabbt in på badhusdiskussionen. Vi var rörande överens om att det var en fullständig orimlig anpassning av det svenska samhället. Istället för att debattera började vi ett arbete för att nå ett mål som var både specifikt och mätbart, och enligt honom även fullt realistiskt. Vi bestämde oss för att göra vad vi kunde för att vi i Ystad skulle bada tillsammans.

 Då satt vi i fiket på KFUM i Ystad på en av de första större aktiviteterna vi hade för att föra samman asylsökande och ystadbor. Vi hade ingen plattform för att göra det och ingen plan för vårt badhusprojekt. Några månader senare blev vi anställda av Ystads kommun för att driva integrationen och vi fick en plattform.

Ystad har många och långa stränder. Det i kombination med många asylsökande barn väckte tankarna på en vattensäkerhetsutbildning. Med en teoretisk del och en praktisk; vi såg en uppenbar risk för drunkningstillbud.

I samverkan med Ystads Simsällskap kunde vi i egenskap av tjänstemän på kommunen utforma, finansiera och genomföra en kurs i vattensäkerhet för ca 200 asylsökande. När vi kom till det praktiska momentet på badhuset var det väldigt viktigt för oss att hela familjen var med. Det var vi tydliga med redan när vi tog upp anmälningarna. Vi visste att det fanns ett motstånd och en motvilja. Men ändamålen helgar medlen! Jag drog en linje vid entrén till badhuset. Ingen man som var gift fick passera den utan att frun var med. Det var inte planerat. Men det blev så i stundens ingivelse och vi höll den linjen.

Hur gick det? Det gick bra! Nästan alla badade tillsammans. De som inte badade tillsammans badade inte alls och de vet varför. Stämningen var hög. Alla blev säkrare i vattnet och vi fick en god uppskattning av den faktiska simförmågan. Hur gjorde vi? Den första nyckeln var att vi fokuserade på målet: att bada tillsammans. Detta gjorde att diskussionen kring vad man skulle bada i blev underordnad, så länge det var i material som var avsett för bad. Den andra var att vi fokuserade på säkerheten och framförallt på barnens, vilket gjorde det fullt naturligt att alla skulle delta.

Ibland läser jag artiklar där det står att det är en mänsklig rättighet att få och kunna simma. Jag skulle först och främst säga att det inte är en mänsklig rättighet, och i alla händelser att den är underordnad rätten till jämställdhet och respekt. Det går alltså inte att med rättighetsargument motivera könsseparerade badtider. I så fall är det nästan bättre att vi inte badar alls, varken män eller kvinnor, än att vi inför badhusapartheid.

Det debatteras och argumenteras kring heltäckande badkläder. Det finns en blygsel hos många från mellanöstern. Det är som att backa tiden till hur det var förr. Man skyler sig till och med i omklädningsrummet. Av erfarenhet vet jag dock att man snabbt vänjer sig och det sker en anpassning från båda hållen. Målet måste vara att få kvinnorna till badhuset.

När de kommit dit ska de bli väl bemötta och vilja komma igen.

Det sägs att kvinnor vill slippa män i badhuset, eftersom dessa inte kan visa normalt hyfs. Det är ju inte ett jämställdhetsproblem utan en ren ordningsfråga! Ohyfsade män bör helt enkelt avvisas från badet. Att vara där är ju som jag skrev ovan inte en mänsklig rättighet.

Vi följde upp vattensäkerhetsutbildningen med en simskola, där vi prioriterade intagning av flickor. Att de kan känna glädje i vattnet, få prestera och växa, hoppas vi gör att det även i fortsättningen ska vara självklart att alla oavsett ålder eller kön fortsätter gå till vårt badhus på samma villkor, med samma glädje.

Badhuset har blivit jämställdhetens Colosseum. Det är här vi måste ta striden till sista droppen.

Här vill jag uppmana alla som arbetar på eller som har ett verksamhetsansvar inom branschen att våga uppmuntra kvinnor att komma på samma tider som män. De män som inte kan hantera det åker helt enkelt ut. Så enkelt.

*****

Denna text har i förkortad version publicerats på Expressen debatt och även omnämnt i DNs ledare