Om integration hade en coach

coach-clipart-football-coach-clip-art-11045Om svensk integration haft en tränare skulle han nog funderat både en och två gånger.

Coachningsmetoder var i ropet för några år sedan och man kan väl nästan säga att metoden har blivit norm i många sammanhang. När man ska belysa något eller funderar är det bra att stoppa in det i tankemodeller. Gärna flera olika för att få en analys från olika perspektiv. Att tillämpa en vanligt förkommande coachningsmodell som NÖHRA på integration är helt enkelt ett av många perspektiv man kan inta.

Modellen tillämpas genom att man tar utgångspunkt i önskat läget (Ö). Inom idrotten är det oftast ganska enkelt. Man vill vinna eller prestera. Resultatet mäts i tabeller, mål eller tider och jämförs mot andra som utövar samma sport med samma regelverk.

Hur fastställer vi ett önskat läge för integration? Det är en diskussion som vi tyvärr ser för lite av. Det önskade läget bör ju dessutom kunna översättas till en känsla eller målbild för att skapa motivation. Jag har inte svaret. Men om man utvecklar de andra delarna i coachningsmodellen utan att ha fastställt sitt önskade läge blir det sannolikt mer fel än rätt. De andra aspekterna är Nuläge, Hinder, Resurser och Aktiviteter.

Därför är vikten av att fastställa, diskutera och analysera det önskade läget är mer än en metadiskussion som man kan unna sig när man vill vara filosofisk. Här finns inga tabeller eller någon regelbok som berättar hur spelet ska spelas. Mina tankar om det önskade läget kretsar kring mänskliga rättigheter, att man känner sig inkluderad och delaktig i samhället och behövd. Hur översätter man det till en regelbok som vi kan spela efter.

Hur skapar vi ett tillräckligt tydligt önskat läge för att kunna ställa det i relation till vårt nuläge, identifiera hinder, tilldela resurser och genomföra aktiviteter?

Har du några idéer eller en komplett lösning kontakta mig gärna. Lämna också gärna en kommentar nedan.

Integration att ge, ta och ibland bara låta det vara

fonder-kvinnorVarför är det så svårt att få till en fungerande integration? Jag menar att det finns det en ganska enkel förklaring som bygger på helt vanliga mänskliga förhållningssätt till förändring. Hur en förändring tas emot och accepteras beror på ett antal faktorer; är den påtvingad eller självvald, finns det en tydlig plan och ett syfte, är kostnaden hög eller låg, leder förändringen till någon uppenbar och påtaglig fördel. Både den som kommer till Sverige och gemene man i Sverige skulle sannolikt kryssa nej till en påtvingad förändring där det upplevs att det saknas plan och att prislappen är hög. Någon påtaglig fördel mot hur det var i utgångsläget tror jag inte heller att de flesta ser, framförallt om vi tittar på syrierna där de flesta för några år sedan hade ett välordnat liv och ett samhälle de kände sig trygga med.

Om vi slutar påtvinga människor åsikter och skambelägga dem som bara ger uttryck för ett helt naturligt motstånd mot en förändring, kanske vi istället kan möta dem i deras tvekan. Genom att vara transparenta och försöka visa en tydlig färdväg framåt går det kanske att återfå det förtroende som all förändring kräver.

Jag har personligen många saker jag funderar över och förändringar som för mig spontant känns som försämringar – om jag inte själv eller tillsammans med någon annan reflekterar över dessa kommer de att blockera mig. Någon måste förklara och visa mig hur produkten ska användas och vilken nytta jag har av den. Annars kommer jag att låta den stå kvar på hyllan.

En hel del av dessa förändringar är vad jag vill kalla hygienfaktorer. Ganska snabbt kommer jag att vänja mig vid främmande musik i parken och folk som använder telefonen i högtalarläge. I de fallen ligger problemen hos mig – tiden tar hand om det.

Några av dessa förändringar går djupare och handlar om hur vi umgås och förhåller oss till varandra. Här kommer det in saker som kläder där man inte ser den man pratar med eller när någon inte respekterar tider. I dessa fall krävs en ömsesidig anpassning. Det går inte att leva på ett sätt som omöjliggör kommunikation med omgivningen. Ingen människa är en ö. Att inte komma i tid är inte brist på respekt för tider, det är brist för respekt för den man ska möta. Med medveten kommunikation och ärlig dialog kring olikheter kommer vi att hitta en väg framåt.

Ett fåtal av de förändringar jag upplever går på djupet. Det handlar om synen på individen och vilket ansvar man tar för sin del av samhällskontraktet. Här finns inget större utrymme för förhandling. Om det inte finns en tydlig konsensus kring varje individs rätt att forma sitt eget liv, att välja partner och livsstil vill jag inte vara med. Om det inte finns en förståelse för att vi alla tillsammans måste bidra till det kollektiva hoppar jag av. Då blir det ingen integration.

Genom att bli medveten om att vissa problem ligger hos mig, några hos oss tillsammans och några hos den andre är det enklare att agera konstruktivt.

Nästa svårighet är att när jag har identifierat en förändring som går emot det jag kan acceptera, måste den också hanteras. Men egentligen kan jag inte göra mycket förutom att öka min förståelse för den andra parten i syfte att öppna upp en dialog. Problemet är att det snabbt blir låsningar eftersom jag egentligen inte vill diskutera fram en gemensam ny lösning ; jag vill att motparten ska acceptera min lösning.

Så vad är en hygienfaktor som jag måste leva med? Var ska vi jämka fram ett nytt Sverige och var måste vi hålla fast vid de värden som revolutionerna gett oss; den vetenskapliga, den franska och slutligen den sexuella? Detta brottas jag med.