Religionen som kulturens förkläde

Jag har sett människor från olika kulturer mötas. I många fall utvecklades vänskap. Jag noterade att i mötet individer eller familjer fanns det inga större problem som inte var väldig enkla och som byggde på rena missförstånd. Frågan jag ställde mig var. Om det fungerar så bra i det lilla formatet – varför fungerar inte integrationen om vi ser det från ett större perspektiv.

Jag ställde upp två teorier. Den första vara att vi helt enkelt har för få möten på individuell eller familjenivå. En teori som jag i högsta grad tror på. Jag kan nog se ett samband. Fler och djupare kontakter ger snabbare en förståelse för och anpassning till det svenska samhället.

Den andra teorin var att vi på en ackumulerad nivå får in mekaniker och krafter som inte finns i det mellanmänskliga mötet. Det är den teorin jag har utvecklat och kommer att utforska nedan. Notera att båda teorierna inte motsäger varandra eller att den ena utesluter den andra.

Sverige är extremt. Jag har matats med det på ett antal föreläsningar nu där man hissar fram Inglehart-Welzels kulturella karta. Extremt på både den rationella/sekulära skalan och vårt fokus på självförverkligande. Jag har varit på föreläsning med med Per Brinkemo och fått insikt i hur stor skillnad det är mellan samhällsbygget i ett land där man kämpar för överlevnad och ett där man kämpar får att få gillare. Jag förstår att den stora klämskon ligger i individens och familjens frigörelse från kollektivet.

Därför vill jag utforska de olika dimensionerna på ett traditionellt samhälle där blodsbandet är viktigast. Med den utgångspunkten blir kulturen och religionen verktyg för att säkerställa blodsbandet. Kulturen är ofta lite diffust om man går förbi de synliga tecknen. Det märker vi inte minst när vi ser på den diskussion som uppstått om vad som är svensk kultur, kultur är dessutom ofta regionalt och sällan nedskrivet i en regelbok. Den tillämpas kollektivt och kan till viss del anpassas så att den går att tillämpa i ett modernt samhälle.

Religionen däremot är nedskriven. Den styrs genom en auktoritet i form av tolkningar av heliga böcker. Det innebär att jag skulle vilja se det som två dimensioner på ett kontrollsystem i syfte att säkerställa blodsbandet. Ett med implicita regler och ett med explicita regler. Medan kulturen och kollektivet säkerställer att individen håller sig inom ramarna blir religionen den mekanik som får individen att avsäga sig ansvar för att reflektera och därmed fatta självständiga beslut.

Denna ganska tydliga skillnad mellan en kontrolldimension och en ansvarsdimension glider samman eftersom religionen felaktigt användes för att motivera det som är kulturella företeelse. Jag har flera gånger i sett hur det snabbt blir en diskussion om vad som den korrekta tolkningen av den religiösa texten. Troende upplever sig med rätta kränkta, eftersom någon använder deras religion för att rättfärdiga oacceptabla beteende. Men varför vänder de ilskan mot den som vill komma tillrätta med och diskutera beteendet istället för att vända ilskan mot den som missbrukar deras religion?

Man går i försvar av religionen och vi landar i en polariserande pseudodiskussion istället för att komma framåt i en gemensam diskussion baserad kring mänskliga rättigheter.

Oftast vill man att vi ska öka kunskapen om deras religion, de vill gärna visa hur saker är förenliga med eller bryter mot religionen. Påstående som att demokrati visst är förenligt med religionen eller att religionen är för eller emot saker landar helt fel i den sekulära staten. Det skapar istället en oro hos den sekulära medborgaren.

Här blir religionsfriheten ett tveeggat svärd. Det blir ju ytterst lockande att stoppa in kulturella företeelse inom religionen och därmed hävda att utövandet av en tradition ska omfattas av religionsfriheten. Samtidigt bygger den sekulära individuella staten på att individensrättigheter trumfar kollektivets vilja. Vi vill ha ett ovillkorat erkännande av demokratiska och individuella fri- och rättigheter.

Lösningen ligger i att religionen åter förpassas till den privata sfären. Att argument kring rättigheter baserat på religiösa ställningstagande och tolkningar konsekvent underkänns. Det kommer att minska vinsten med att förpacka kulturellt tvång och kontroll inom ramen för religionen.