Mitt Sverige

Jag läste en bra bok som talar om generationskulturer. Varje generation formas av sin tid och tolkar omvärlden och skeende enligt de referensramar som speglar tidigare upplevelser och erfarenhet. Jag tror att det ligger mycket i det. Sedan dess har jag grubblat över mina egna referensramar. För att få ordning på dem och lite insikt i hur jag fungerar så tänkte jag skriva ett inlägg. Det kommer kanske också vara till hjälp för de som har svårt att förstå hur jag fungerar och vad som driver mig. Detta är min högst personliga bild, och det är min upplevelse.

Jag har förmånen att vara född i en tid då vi fortfarande levde i illusionen av att vi skulle vara världens rikaste land för all framtid. Sverige var bäst i världen på allt. Det var på 70-talet vi hade varit med om en av de största och snabbaste standardhöjningarna någonsin. Mina mor- och farföräldrar bar på personliga minnen från en inte så avlägsen tid då livet var hårt och man fick slita ont. Det fanns en tro på landets förmåga att sörja för alla och som skapade en trygghet – om än en falsk sådan.

Att allting hela tiden blev bättre uppfattades som en naturlag.

Jag växte upp med en mamma som var hemma med mig och mina syskonen. Jag tror att det var i brytpunkten till att man började bygga ut barnomsorgen. För jag kommer ihåg att det fanns gott om kamrater att leka med på dagarna och på lekplatserna fanns det oftast andra barn att leka med. Lekplatser som idag står tomma. Mammor och pappor jobbar och barn är på dagis eller förskola.

När jag började förskolan var jag 5 eller 6. Man gick nog halva dagar och jag kommer faktiskt ihåg att det fanns ett pedagogiskt inslag i verksamheten. Leksakerna var nämligen lite tråkigare. När jag fyllde sju gick jag på en mycket liten skola i Käglinge – det fanns bara vår klass – i en byggnad som var något större än en kolonistuga. Dit åkte man med Nisse-bussen. En grön ML-buss med galonsäten. Chauffören hette Nisse. Ganska snart lades den skolan ner och vi fick ta plats i en barack-byggnad. Faktum är att jag spenderade min skoltid från årskurs 2-6 i baracker.

Jag har inget större minne av mina lärare, men kommer ihåg en tillsyningsman vid namn Hultman. Han hade trätofflor och var sträng som attan. Jag kommer också ihåg att det var ganska nytt att lärare inte fick slå/aga/misshandla barnen. För det användes mot lärarna. Det var nästan som de hade fråntagits själva basen för sin auktoritet. Eller så var det att de hade svårt att förhålla sig till alla nya trender som drabbade skolan.

Som barn var vi ganska fria att dra omkring i bostadsområdet och upptäcka. Någon större grad av mobbning fanns inte i småskolan. Jag har en känsla av att vi fick vara barn ganska länge. Eller så är det så att det som gör att idag upplever att barn inte får vara barn inte fanns då. Det fanns inga dyra märkeskläder, mobiltelefoner och rädslan för pedofiler och annat var inget som gjorde att våra föräldrar inskränkte vår rörelsefrihet.

Märkeskläder kom in i min värld i mitten på 80-talet när jag började högstadiet. Det var Adidas, Benetton, Converse, Nike samt några varumärken som har försvunnit som på ett oerhört effektivt sätt delade upp oss i de som var inne och de som inte var det. Om man tänker tillbaka på det så är det faktiskt en oerhört stor förändring som skett. Allting har fått ett värde som är skilt från dess egenskaper.

På högstadiet som var en betydligt större skola än de jag gått på tidigare så började det blir svårare att svårare att få ut något vettigt ur skolan. Vår klass var nog en av de stökigaste den skolan upplevt fram till dess. Jag vet inte hur många lektioner som blev helt förstörda. I och för sig var det nog inte enkelt. För många av lärarna hade inte förmågan att engagera oss elever för ämnena. De bara stod och körde sitt race längst fram. Jag hade tur som har läshuvud, annars hade jag nog inte fått ut någonting. När det var som värst var tiden i klassrummen en belastning som bara tog tid från lärandet som skedde vid läxläsningen. Jag såg snabbt att lärarnas förmåga att skapa ordning i ett klassrum var lika individuellt som förmågan att lära ut. Jag såg också ett samhälle som helst misslyckades med att ta tag i och korrigera de som var stökiga. Det fanns en undfallenhet och ett ursäktande som jag än idag inte kan förlåta. Så många barn fick lida för att de inte vågade styra upp en handfull.

Men mitt liv flöt på. Utan någon större ansträngning lyckadades jag ta mig genom högstadiet med hyfsade betyg. Det kördes lite moped och dracks sprit i nian. Vi levde våra liv ute i en förort till Malmö. Inte en förort som Rosengård, utan en förort som låg ett steg längre ut. Skulle man åka in till Malmö tog det 45 minuter med buss. Det gjorde man sällan. Det var inte förrän jag började gymnasiet jag lärde mig hitta mellan Gustav Adolfstorg och Triangeln. För åkte man inte räckte det att åka till ”Gustav”. Där fanns stadens McDonalds och Burger King. Några år senare fanns det McDonalds vid triangeln, sedan Jägersro.

Gymnasievalet var det första val vi skulle göra. Framtill dess hade det inte funnits några alternativ. Jag kommer ihåg att det fanns de som inte trivdes i sin klass eller där föräldrarna ville att de skulle gå på en annan skola. Herregud vad de fick kämpa, om de fick byta det var inte alltid.

De flesta av mina klasskamrater valde att läsa någon praktisk linje. Själv hade jag alltid gillat att bygga saker och hitta på. Jag valde att läsa teknisk-linje på Borgarskolan med inriktning på bygg. Jag hade inte en aning om det då, men det var ju en ganska borglig skola. skolvalet gjordes egentligen på rykte. Högst status hade Borgarskolan, Petriskolan och Latinskolan. Sämst ryckte Värnhemsskolan och Mölledalskolan.

Jag hamnade i en ganska bra klass. Inte oväntat var det 90 procent killar i klassen. Det var frigörande att komma till en ny miljö och träffa nya människor. Det var berikande. Men även om det var en av de bättre skolorna så fanns det så klart problem. Det fanns  några som höll på med droger och för den som var nyfiken var det nog inte svårt att skaffa fram. Själv har jag aldrig varit mycket för knark.

Man kan säga att fram till gymnasiet hade Sverige varit ett stabilt land. Allting blev hela tiden bättre. Inflationen var så hög så att man i princip så ur pengarna blev mindre värda från år till år. Ibland såg det illa ut. Då devalverade regeringen kronan så att hjulen snurrade vidare. Bara genom att vara svensk född i Sverige var man garanterad ett rikt och långt liv. Människor ansträngde sig inte. Det saknades djävla anamma. Varför skulle man anstränga sig för något som man var säker på att få ändå?

Någon gång under min gymnasietid gick allting åt helvete. Arbetslösheten steg. Låg konjunkturen slog till. Farsan blev arbetslös (helt otänkbart bara ett år tidigare). Krisen slog till så snabbt att många inte hann med. Hela landet blev apatiskt och villrådigt. Göran Persson tjuvåt godis och reformerade skolan. Ungdomsarbetslösheten var 25 procent när jag tog studenten. Svårt att fira.

Utan att vilja det och för att ha något att göra var det bara att söka in på högskolan. Det kändes dystert. Det enda många ville var att börja jobba och tjäna lite pengar. Jag läste byggnadsteknik i Kockums gamla U-båtshall  i det som senare skulle bli Västra Hamnen. Flyttade till en etta i Slottstaden och körde bubbla.

Malmö var fortfarande en stad utan riktning. Jag läste i något som var en filial till LTH. Malmö Högskola var bara en idé – som förverkligades några år senare. Sinnesbilden av Malmö var den tomma SAAB-fabriken. Det kändes kört. Jag har ingen erfarenhet av det framgångsrika industrilandet Sverige. Där arbetarna i stora skockar cyklar till fabriken för att kunna göra ett hederligt dagsverk. Jag har erfarenhet av en tom SAAB-fabrik och jobb som försvinner utomlands.

Det är nog här någonstans som jag formades. I ett land som saknar riktning. Där illusionen har brustit. Där alla för en innebär praktikplatser till slavlön för vissa. Där ingenting är säkert och du måste ta ansvar för att göra något av dig och ditt liv. Det går inte att glida med. Då kommer någon annan att glida förbi.

Frihet i en räkmacka

Jag läser inte speciellt mycket vanliga böcker. Jag har helt enkelt inte tid. Men för ett tag sedan läste jag Bob Hanssons bok Gunnar. Nu var ju inte heller det en vanlig bok. Innan dess har jag hört Bob Hansson på P1 när han har framfört sina tankar för dagen. Jag vet inte vad det är men på något sätt talar han och skriver så att det känns.

Nu följer jag hans blogg. Hans senaste inlägg – som handlar om Bobs mamma – backar tiden till barndomens turer med färjan mellan Limhamn-Dragör. En tur som lades ner när bron öppnades.

… För några år sedan gjorde hon en hjälteinsats på båten. Nya ägara från stockholm, som förutom handelsdrillade, förmodigen ochså var för unga för att inse hur en svensk traditionell bilsemester började.

Med en tuborg grön och en räkmacka.

Men nu var det Bagettens storhetstid. Bättra avans på Bagette än räkmacka. På alla båtar tog cheferna bort denna för hand skalade frihetssymbol. På alla båtar utom en. Min mamma slog sin köksvalkiga och nagelmålade hand i den rostfria bänken, ringde upp cheferna, ”om ni tar bort räkmackan, då säger jag upp mig”.

Tack så hemskt mycket Bobs mamma. Utan räkmackan blir en båttur sig inte lik.

min mamma. : Bob Hansson hos Passagen Blogg.

Hultsfred R.I.P

Det är sorgligt att Hultsfredsfestivalen inte kommer att uppleva sin 25-års dag. Urmodern till svenska festivaler. Vad vad det egentligen som gick fel? Jag har själv varit på tre  festivaler 94, 95 och 96. Mest minnesvärda musikupplevelserna: Slayer, Ministry och Bad Religon, men överlag har det funnits gott om bra band.

Vi hade en ganska skön rutin. Vi åkte upp så att vi var på plats ett par dagar innan det började. På så sätt hade vi hunnit få ner alkoholkonsumtionen till lite normalare nivåer när festivalen började. Lagret sinnade helt enkelt, så att vi fick ransonera lite. För oss handlade Hultsfred om alkohol, musik och damer. Det var oftast en skön stämning. Förutom sista kvällen som brukade bli lite stökig,

Det som förändrades under de tre åren var att det gick från att vara en rockfestival till att bli mer poppig, Det innebar att publiken blev lite mer upplandad och stämning påverkades negativt. En rockfestival är en rockfestival. Se bara på Sweden Rock som är framgångsrika just eftersom man är trogen rockidealet.

Det är synd att man inte lyckats hitta tillbaka. Men konkurrensen är stentuff. Sweden rock har ju mutat positionen som Sveriges bästa rockfestival. De som gillar pop går hellre på festivaler där man kan duscha och stryka skjortan. De gillar att gå på dass utan att oroa sig för bajsmannen.

Hultsfredsfestivalen inställd – Kultur & Nöjen – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

När farfar var ung

Både min farföräldrar och morföräldrar växte upp på landet. Man kan nog säga att jag och mina syskonen är den första generationen utan någon som helst anknytning till landet och jordbruk. Det glömmer vi ofta. Det är inte så många generationer sedan som en majoritet av den svenska befolkningen var sysselsatta inom lantbruket. Min Farfar hade en bondgård men i samband med att lantbruket rationaliserades startade han istället en grävmaskinsrörelse. Som jag har förstått det fanns det hur mycket jobb som helst och det skulle dikas ut både här och där på Söderslätt. Yrket som grävmaskinist gick sedan i arv till farsan. Det är inte rent enkelt att hantera skopan och det kräver mycket koordinationsförmåga för att få maskinen att göra som man vill. Det kräver en viss känsla som tydligen gick i arv. Min farmor var hemmafru och det var väl så det oftast var på den tiden när man bodde på landet.

Min morfar har jobbat på tegelbruk under den del av min uppväxt som jag kan komma ihåg. Det var en riktig fabrik. Dit man gick för att jobba och man litade på att facket tog tillvara på ens intresse och man gjorde som basen sa. Min morfar var arbetare – han tyckte om facket och ogillade borgarna. Det var nog han som väckte mitt intresset för politik. Vi har haft många intressanta diskussioner under min uppväxt. Min mormor var i grunden hemmafru men hade nog lite jobb när familjesituationen krävde det eller om man så vill tillät det.

Ingen i familjen har haft en högskole- eller universitetsutbildning. Nu har jag och två av mina syskon det. Mina mor- och farföräldrar levde upp i ett annat Sverige. Ett Sverige där det fanns genuint fattiga, där man inte hade råd att studera även om man hade talang och vilja. Jag förstår att min morfar såg det som att sossarna var det bästa som hänt Sverige. Om han ser hur hans barnbarn har det och jämför med hur hans föräldrar hade det så är det två olika länder, vi har det så oändligt mycket bättre nu.

Ibland upplever jag det som om hela samhället har tappat kontakten med sina rötter. Det kanske inte är så konstigt med tanke på hur mycket vårt sätt att leva har förändrats. Då och då slår det mig hur förgänglig kunskap är. Kunskap som förts från generation till generation försvinner så fort kedjan bryts.

Jag gillar historierna om hur det gick till när morfar var ung. Det var ungefär som nu fast man arbetade hårdare, cyklade flera mil till ett danspalats och när man slogs var det ärligare. Morfar cyklade från Anderslöv till Mossby och de andra danspalatsen på sydkusten. Sen cyklade han hem med eller utan sällskap på pakethållaren. Det var tider.

Skate

Under några år var skateboard en ganska stor del av mitt liv. Till saken hör att jag vara ganska usel. Det var nog hela gänget om man ska vara ärlig. I och för sig fanns det inte så häftiga trick som det finns idag. Man kan väl säga att den som kunde göra en ollie 180 var kung. Vi testade att åka lite ramp och jag kan faktiskt skryta med att jag både kunde droppa in i rampen och ta mig fram och tillbaka på ett någorlunda häftigt sätt.

Men det handlade nog mycket om att dricka Coca-Cola äta burgare och ha något gemensamt. När vi insåg att vi inte var något vidare bra började vi åka lite rullskridsko. Det är lite lättare eftersom de sitter fast på fötterna. Man slår sig i och för sig betydligt hårdare  just eftersom de sitter fast på fötternaa.

Bildena är lite blandat. Rampanläggningarna är i Skara och Västra Frölunda och är tagna på en roadtrip vi gjorde.

Trashin (1986)

En film som formade den första generationens skajtare här i Sverige var filmen Trashin. Grym 80-tals rulle som man kunde se hur många gånger som helst. Nu har det gått några år och varken daggers eller åkning är så häftig längre. Men det var det häftigaste som gjordes på den tiden. Åkare som Tony Alva, Mike McGill och Tony Hawk är med så det var verkligen det bästa som fanns då. Dessutom är Per Welinder med och gör lite trick. Det är han som freestylar på stranden ganska tidigt i filmen. Dessutom så dyker Red Hot Chilipeppers upp och spelar på en klubb.

Jag hittade en torrent så att man kan bevara filmen på sin hårddisk och ta fram och visa för barn och barnbarn.

Hittade dessutom en grym sida http://www.retroskatestickers.com/

Rekordmannen

Det är inte mycket jag är riktigt riktigt bra på. Ödmjuk som jag är får jag väl säga att jag är bra på det mesta, och i princip klarar av allt  Men sånt  som jag är riktikgt riktigt bra på är det mer tunnsått på.

Jag innehar dock ett rekord som troligen fortfarande står sig. Jar har med stösta sannolikhet sålt flest kokta med bröd på IKEA Malmö. Det var på den tiden som det stod en liten korvlåda utanför entrén. Det fanns ett alternativ –  kokt med bröd. Senap och ketschup mjölkade var och en efter behag, från behållare som hängde på ludans utsida.

Rekordet lyder på drygt 2 000 korvar (11-17 om jag minns rätt). Processen var ganska slimmad, servicen var underordnad. Många tyckte att det var fascinerande att se så många korvar svingas ut genom luckan. Mankan nästan säga att det var en upplevelse att köpa korv. Eftersom det nästan alltid var kö så var det i princip oftast möjligt att sälja så många korvar som man kunde få fram.

Det fanns en friggebodskorvmojs men det startade med en miniatyr husvagnskiosk som inte var helt stabil. En gång när en kille som heter Fredrik stod i husvagnen lutade sig två MC knuttar modell tyngre mot kiosken, som då fick oroväckande tiltning.

Mot slutet så flyttades försäljning in och kombinerades med glassförsäljning, idag så kan man välja mellan både kokt, stekt och fransk hotdog. Ingen chans att dynga ut seriösa volymer om man ska finlira på det sättet.

Kom inte dragandes med freden

nejtilleuTänk -Det finns fortfarande de som inte fattat att vi är med i EU. Jag kommer knappt  ihåg när vi skulle rösta om en anslutning till EU eller inte. De som är några år yngre än mig fick knappt rösta, och de som är yngre än det har levt hela sina vuxna liv som EU medborgare.

Det handlar ju inte om för eller emot  – utan om vad man vill göra. De partier som inte fattade det förra gången öppnade upp för Junilistan. Förra gången det var EU val bestod ju kampanjerna av flummiga budskap om att EU är viktigt för freden och så vidare. Miljöpartiet ville ju rent av att vi skulle gå ur EU.  Det klart det är lättare att rösta på någon med en tydlig agenda en något flummigt parti med otydligt budskap. Denna gången är det Piratpartiet som har en tydlig lättförstålig agenda som utmanar.

Det märks verkligen att några partier fortfarande sitter fast i det förgångna. Jag ägnade gårdagskvällen åt att surfa runt lite på partiernas kampanjsidor. Till min glädje fanns det faktiskt partier som inte försökte sälja på oss sin inställning till EU i tre meningar utan istället bara berättade vilka frågor de tycker är viktiga att driva. Moderaterna var i mina ögon klart tydligast.

Tyvärr fanns det även skräckexempel, varav vänsterpartiet var det klart värsta. Folkpartiet hade också en flummig ”Vi tror på Europa kampanj”. Jaha – tror ni på Europa. Kul för er.

Det sämsta var att man i de flesta fall var tvungen att tugga sig genom en mångsidig valplattform för att få fram något vettigt. Inte konstigt att folk inte orkar bry sig. Partierna bryr sig inte ens om att förmedla sina budskap på ett tillgängligy sätt.

Rösta i EU-valet den 7 juni

Du och alla andra svenskar har hittills betalat mer än 300 miljarder kronor till EU. Vad har du fått tillbaka?
Om du inte är skånsk storbonde eller byråkrat  i Bryssel har du antagligen inte fått något alls.

Vi vill sluta kasta pengar i det svarta hål som kallas EU. De miljarder vi varje år betalar skulle räcka till 50 000 fler barnskötare i Backa, sjuksköterskor i Sjöbo och lärare i Lästringe.

Utdrag från Vänsterpartiets hemsida

Visst EU är svårt och komplext,  men svenska folket består inte av idioter. Här är  en bra länk för den som vill börja sätta sig in i var de olika partierna står Europaportalen.

APU 688

När det gäller nostalgi så måste jag bara skiva några rader om min VW 1303S -73:a med taklucka. Jag köpte för 6500 kronor inför den stora dagen då jag fyllde arton och kunde ta körkort. Det fanns egentligen inget alternativ till att köra bubbla. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är något speciellt med bubblor. Jag har aldrig haft något större bilintresse men bubblor är mer än bilar. Det är livstil, attityd och en tidsanda som aldrig kommer att komma tillbaka.apu2

Från början var bilen Metallicblå. Jag körd till och från skolan trots att jag inte hade råd. Högtalarna fylldes av härlig Death Metall som Unleashed, Morbid Angel och Entombed (innan de blev softa).

På vintrarna var det ingen höjdare. Eftersom det läckte in vatten vid de bakre hjulhusen fanns det alltid gått om fukt som kunde frysa på rutorna. På gamla bubblor skrapar man rutorna både utvändingt och invändigt. Jag hade en handduk för att hålla imman på stången. Den var oftast dyngsur och fick torka inomhus på natten.

Eftersom bilens inbyggda värmesystem i princip är värdelöst så finns oftast en eberspreicher  (jag reserverar mig för stavningen) installerad. Det är en form av extra värmeanläggning som går på bensin. Glömde man stänga av den kunde soppan ta slut under natten.

Jag hade tur i oturen när vi blev påkörda i korsningen Sottsgatan/Kung Oskarsväg.  Jag lyckades deala till mig en försäkringsersättning som täckte kostnaderna för reservdelar som  gjorde att bilen fick en rejäl pimpning. Jag och farsan la en hel semester på projektet. Så fort vi plockade bort en bit så fanns det mer att fixa bakom. Det bara växte och växte till vi i princip hade plåtat och fixat större delen av karossen. Som grande finale lackerade vi den Lila ute hos min polare Stefan.

Den bilen fick stå ut med mycket. Effekt blev minst sagt komiskt är fem killar gungade i takt. Bilen gick minst sagt ryckigt. Körde man sakta så tvärstannade den nästan – för att sedan ta ett rejält skutt framåt.apu1

Det fanns lite olika utblås/ljuddämpare att köpa. Jag investerade i ett störttufft tvärställt utblås som låg parallellt med kofångaren. Störtufft!Jag hade det i några veckor. När vi hade varit på bortamatch och sett MFF spela mot Trelleborg så tappade vi mitt kromade tuffa utblås. Det hördes som att motorn hade exploderat. Sen såg jag det låg en rörbit a 1,20 meter i glänsande krom mitt på motorvägen. Nr vi kom in bland husen i Lindborg för att släppa av Ola så lät det som värsta V8.

Av någon anledning sålde jag bilen. Jag tror att det var det att jag inte använde den. När man bor i Slottstaden så är det ett elända att parkera. Det slutade att jag tog bussen ut till föräldrahemmet för att hämta  bilen om jag skulle åka någonstans.

Idag är bilen skrotad och  registreringsnummret tillhör en blå Audi A6. Undrar om ägaren vet att APU688 står för ren kärlek.