Äntligen

Ett skrivbord som blir överbelamrat är ingenting mot ett RSS-flöde med över 2000 olästa poster. RSS flöde är helt ovärderligt för att fånga in det man vill följa på nätet. Men ibland kommer man efter och då är det inte lätt. Även om man läser långt ifrån allt så tar det tid att scanna genom det.

Efter att under några dagar tagit ett ryck har jag äntligen lyckats komma ikapp och har just nu bara 9 olästa poster. Samtliga från idag. Nästa steg är att ge mig på Read Later-posterna. Sånt man hittar som är bloggvärt eller som man vill återkomma till men som inte förtjänar att bli favorit.

Efter det kommer det att bli en barnlek att rensa skrivbordshögarna.

Småbarnsliv

Jag har inte riktigt greppet exakt hur stressande det är att vara småbarnsförälder innan. Man slits mellan så många intressen och måsten att det ibland känns helt förgjort. Nu har vi försökt hitta en strategi i familjen där vi ska åka bort på mini-semestrar några gånger om året för att bryta av mot den ibland sjukt pressade vardagen.

Man ska jonglera jobb, politiska uppdrag, familjeliv, släkt, träning, stigvis.se, sköta om hus och hem samt sociala aktiviteter.

För att göra utmaningen än större kan man lägga till i snitt några sjukdomsdagar i veckan hos någon familjemedlem. Vi har försökt dela upp VAB dagarna rättvist vilket leder till att båda två kommer efter på jobbet.

Men på något sätt lyckas man hitta stunder som gör att det är värt det. Jag inser också att Sverige ligger mycket långt framme när det gäller att underlätta för småbarnsföräldrar. Social medier och Internet har också dramatiskt ökat möjligheterna att delta på ett sätt som är fantastiskt.

Age and happiness: The U-bend of life | The Economist.

Mitt Sverige

Jag läste en bra bok som talar om generationskulturer. Varje generation formas av sin tid och tolkar omvärlden och skeende enligt de referensramar som speglar tidigare upplevelser och erfarenhet. Jag tror att det ligger mycket i det. Sedan dess har jag grubblat över mina egna referensramar. För att få ordning på dem och lite insikt i hur jag fungerar så tänkte jag skriva ett inlägg. Det kommer kanske också vara till hjälp för de som har svårt att förstå hur jag fungerar och vad som driver mig. Detta är min högst personliga bild, och det är min upplevelse.

Jag har förmånen att vara född i en tid då vi fortfarande levde i illusionen av att vi skulle vara världens rikaste land för all framtid. Sverige var bäst i världen på allt. Det var på 70-talet vi hade varit med om en av de största och snabbaste standardhöjningarna någonsin. Mina mor- och farföräldrar bar på personliga minnen från en inte så avlägsen tid då livet var hårt och man fick slita ont. Det fanns en tro på landets förmåga att sörja för alla och som skapade en trygghet – om än en falsk sådan.

Att allting hela tiden blev bättre uppfattades som en naturlag.

Jag växte upp med en mamma som var hemma med mig och mina syskonen. Jag tror att det var i brytpunkten till att man började bygga ut barnomsorgen. För jag kommer ihåg att det fanns gott om kamrater att leka med på dagarna och på lekplatserna fanns det oftast andra barn att leka med. Lekplatser som idag står tomma. Mammor och pappor jobbar och barn är på dagis eller förskola.

När jag började förskolan var jag 5 eller 6. Man gick nog halva dagar och jag kommer faktiskt ihåg att det fanns ett pedagogiskt inslag i verksamheten. Leksakerna var nämligen lite tråkigare. När jag fyllde sju gick jag på en mycket liten skola i Käglinge – det fanns bara vår klass – i en byggnad som var något större än en kolonistuga. Dit åkte man med Nisse-bussen. En grön ML-buss med galonsäten. Chauffören hette Nisse. Ganska snart lades den skolan ner och vi fick ta plats i en barack-byggnad. Faktum är att jag spenderade min skoltid från årskurs 2-6 i baracker.

Jag har inget större minne av mina lärare, men kommer ihåg en tillsyningsman vid namn Hultman. Han hade trätofflor och var sträng som attan. Jag kommer också ihåg att det var ganska nytt att lärare inte fick slå/aga/misshandla barnen. För det användes mot lärarna. Det var nästan som de hade fråntagits själva basen för sin auktoritet. Eller så var det att de hade svårt att förhålla sig till alla nya trender som drabbade skolan.

Som barn var vi ganska fria att dra omkring i bostadsområdet och upptäcka. Någon större grad av mobbning fanns inte i småskolan. Jag har en känsla av att vi fick vara barn ganska länge. Eller så är det så att det som gör att idag upplever att barn inte får vara barn inte fanns då. Det fanns inga dyra märkeskläder, mobiltelefoner och rädslan för pedofiler och annat var inget som gjorde att våra föräldrar inskränkte vår rörelsefrihet.

Märkeskläder kom in i min värld i mitten på 80-talet när jag började högstadiet. Det var Adidas, Benetton, Converse, Nike samt några varumärken som har försvunnit som på ett oerhört effektivt sätt delade upp oss i de som var inne och de som inte var det. Om man tänker tillbaka på det så är det faktiskt en oerhört stor förändring som skett. Allting har fått ett värde som är skilt från dess egenskaper.

På högstadiet som var en betydligt större skola än de jag gått på tidigare så började det blir svårare att svårare att få ut något vettigt ur skolan. Vår klass var nog en av de stökigaste den skolan upplevt fram till dess. Jag vet inte hur många lektioner som blev helt förstörda. I och för sig var det nog inte enkelt. För många av lärarna hade inte förmågan att engagera oss elever för ämnena. De bara stod och körde sitt race längst fram. Jag hade tur som har läshuvud, annars hade jag nog inte fått ut någonting. När det var som värst var tiden i klassrummen en belastning som bara tog tid från lärandet som skedde vid läxläsningen. Jag såg snabbt att lärarnas förmåga att skapa ordning i ett klassrum var lika individuellt som förmågan att lära ut. Jag såg också ett samhälle som helst misslyckades med att ta tag i och korrigera de som var stökiga. Det fanns en undfallenhet och ett ursäktande som jag än idag inte kan förlåta. Så många barn fick lida för att de inte vågade styra upp en handfull.

Men mitt liv flöt på. Utan någon större ansträngning lyckadades jag ta mig genom högstadiet med hyfsade betyg. Det kördes lite moped och dracks sprit i nian. Vi levde våra liv ute i en förort till Malmö. Inte en förort som Rosengård, utan en förort som låg ett steg längre ut. Skulle man åka in till Malmö tog det 45 minuter med buss. Det gjorde man sällan. Det var inte förrän jag började gymnasiet jag lärde mig hitta mellan Gustav Adolfstorg och Triangeln. För åkte man inte räckte det att åka till ”Gustav”. Där fanns stadens McDonalds och Burger King. Några år senare fanns det McDonalds vid triangeln, sedan Jägersro.

Gymnasievalet var det första val vi skulle göra. Framtill dess hade det inte funnits några alternativ. Jag kommer ihåg att det fanns de som inte trivdes i sin klass eller där föräldrarna ville att de skulle gå på en annan skola. Herregud vad de fick kämpa, om de fick byta det var inte alltid.

De flesta av mina klasskamrater valde att läsa någon praktisk linje. Själv hade jag alltid gillat att bygga saker och hitta på. Jag valde att läsa teknisk-linje på Borgarskolan med inriktning på bygg. Jag hade inte en aning om det då, men det var ju en ganska borglig skola. skolvalet gjordes egentligen på rykte. Högst status hade Borgarskolan, Petriskolan och Latinskolan. Sämst ryckte Värnhemsskolan och Mölledalskolan.

Jag hamnade i en ganska bra klass. Inte oväntat var det 90 procent killar i klassen. Det var frigörande att komma till en ny miljö och träffa nya människor. Det var berikande. Men även om det var en av de bättre skolorna så fanns det så klart problem. Det fanns  några som höll på med droger och för den som var nyfiken var det nog inte svårt att skaffa fram. Själv har jag aldrig varit mycket för knark.

Man kan säga att fram till gymnasiet hade Sverige varit ett stabilt land. Allting blev hela tiden bättre. Inflationen var så hög så att man i princip så ur pengarna blev mindre värda från år till år. Ibland såg det illa ut. Då devalverade regeringen kronan så att hjulen snurrade vidare. Bara genom att vara svensk född i Sverige var man garanterad ett rikt och långt liv. Människor ansträngde sig inte. Det saknades djävla anamma. Varför skulle man anstränga sig för något som man var säker på att få ändå?

Någon gång under min gymnasietid gick allting åt helvete. Arbetslösheten steg. Låg konjunkturen slog till. Farsan blev arbetslös (helt otänkbart bara ett år tidigare). Krisen slog till så snabbt att många inte hann med. Hela landet blev apatiskt och villrådigt. Göran Persson tjuvåt godis och reformerade skolan. Ungdomsarbetslösheten var 25 procent när jag tog studenten. Svårt att fira.

Utan att vilja det och för att ha något att göra var det bara att söka in på högskolan. Det kändes dystert. Det enda många ville var att börja jobba och tjäna lite pengar. Jag läste byggnadsteknik i Kockums gamla U-båtshall  i det som senare skulle bli Västra Hamnen. Flyttade till en etta i Slottstaden och körde bubbla.

Malmö var fortfarande en stad utan riktning. Jag läste i något som var en filial till LTH. Malmö Högskola var bara en idé – som förverkligades några år senare. Sinnesbilden av Malmö var den tomma SAAB-fabriken. Det kändes kört. Jag har ingen erfarenhet av det framgångsrika industrilandet Sverige. Där arbetarna i stora skockar cyklar till fabriken för att kunna göra ett hederligt dagsverk. Jag har erfarenhet av en tom SAAB-fabrik och jobb som försvinner utomlands.

Det är nog här någonstans som jag formades. I ett land som saknar riktning. Där illusionen har brustit. Där alla för en innebär praktikplatser till slavlön för vissa. Där ingenting är säkert och du måste ta ansvar för att göra något av dig och ditt liv. Det går inte att glida med. Då kommer någon annan att glida förbi.

Jag tränar

Jag har grävt fram min gamla bänkpress i källaren. Nu har jag tränat fem gånger och träningsvärken har släppt. Perfekt pass som man kör av på en timme.

4 set Bänkpress med skivstång

3 set Bicepscurl med hantlar

4 set Hantelrodd

3 set tricepspress med hantar

3 set shruggs med skivstång

3 set Benspark (framsidan av låret)

3 set Bencurl (baksidan av låren)

3 set knäböj

3 set sittups

Nu gäller det bara att hålla igång.

Snälla tankar

Religiösa som regelbundet går i kyrkan skiljer sig mer sällan än snittet. De upplever sig också vara lyckligare i sina äktenskap.

Ganska intressant. Hur kommer det sig. Är de helt enkelt mer konservativa, har lägra krav på sina relationer eller är det något annat som ligger bakom.

Frank Fincham at Florida State University and his colleagues knew from looking at past studies that couples who attend religious services are more likely to be satisfied with their marriages and less likely to be unfaithful than those who do not, but they did not understand why. Speculating that the act of praying might itself cause romantic relationships to become more resilient, the team set up an experiment to explore prayer and fidelity.

Det  visar sig att det finns en positiv korrelation mellan att regelbundet be för sin partner och lyckliga relationer. Nu tror i och för sig inte jag att det är Gud som fixar biffen. Men det är tankeväckande hur en ritual där man tänker snälla tankar om sin partner stärker relationer.

Nu kanske min grej inte är att be men jag ska försöka hitta en liknande ritual.

Psychology: Faith and faithfulness | The Economist.

No high, No five

High five är inte min pryl. Jag har aldrig förstått poängen av att vuxna människor ska göra den ur ett svensk perspektiv minst sagt främmande manifestation. Jag vet inte varför men det kanske är så att jag fick en aversion mot det redan på 80-talet.

Då high fivades det friskt. Man hälsade med tuffa hip-hop handslag och blandande in amerikans slang i tid och otid. Ibland importerar vi uttryck och gester som på ett naturligt sätt blir en del av vårt uttryckssätt. Ibland blir det bara för mycket och för konstlat.

Jag tycker verkligen att det är pinsamt när man ser människor som gör high five offentligt. I sportsliga sammanhang har jag en viss tolerans – om det sker i direkt anslutning till en prestation. Hade jag sportat hade jag kanske rentav gjort ett high five själv. Men att se medelålders män på svensexa som ger varandra high five inför förfärade tyskar på gågatan får mig att skämmas å hela Sveriges vägnar.

Härom veckan hamnade jag i en prekär situation. För att fira en god prestation lyfte en av medarrangörerna handen för att genomföra en high five med undertecknad. Jag fick fullkomligt hjärnsläpp och som försvar utdelade jag en axelkram. Något som kan beskrivas som en halvhjärtad kram som sker mycket snabbt. Som en synkroniserad axelklappning.

Det var  kanske inte helt lyckat. Det indikerar ju ett överdrivet sydländskt beteende, vilket skapar en osäkerhet och en lite konstlad stämning. Alternativet att genomföra en halvhjärtad high five är om än ännu sämre.

Nu står mitt hopp till Åkesson och hans kompisar, att de uppmärksammar och förbjuder detta osvenska beteende.

Jag och min stora trut

Jag hade den stora turen att få prata inför 270 kollegor i Tylösand i fredags. Fantastiskt häftig upplevelse. Om jag ska välja något som jag verkligen gillar och får en kick av så är det nog att stå inför publik. Det är nog det jag är bäst på. I övrigt har jag nog ingen riktig specialitet förutom att alltid var på tvären. Jag är alltid på tvären. Om alla går ett håll tar jag ett annat. I 99 fall av 100 finns det en bra anledning att gå den allmänt vedertagna vägen. Exempelvis att den är asfalterad och väldränerad. Men om ingen geggar ner sina skor kan man ju inte vara säker. Jag har tagit på mig rollen av vara killen med skitiga skor.

Men tillbaka till Tylösand. Fantastiskt fin lokal, stor scen, mikrofon och strålkastare. Dubbla bildskärmar och fantastisk utsikt. Jag var dessutom i gott sällskap. Före mig var det vår avgående VD Jonas Bergkvist som pratade. De flesta känner honom mest som hockey-spelare med 272 landskamper i bagaget. På eftermiddagen skulle de få lyssna till Göran Adlén.

Jag lyckades få till en del sköna skämt och lyckades dessutom med några retoriska krumbukter. Sån tur är har jag en hel del material kvar så jag hoppas få köra lite längre någon annan gång. Det visar sig alltid att tiden inte räcker till för mig och min stora trut.

Rampfeber

Imorgon ska jag änligen köra min presentation/show inför 270 kollegor från hela södra sverige. Det kommer att handla om trygghetszoner, konsultensroll och uppgift, förutsättningar för utveckling. 20 minuter laddat med angeläget budskap. Största publiken någonsin. Det kan behövas som uppladdning för skoldebatt inför fullsatt aula på tisdag.

Jag tycker verkligen att det roligt. Det ger mig dessutom en konkurrens fördel eftersom många är mer rädda för att tala inför publik än att få cancer.

Nu hoppas jag bara att budskapet går hem och att alla kommer att tycka att det är underhållande.