Integration

svet_mayaka_v_nochi_1024Höstens stora tema i vår familj har varit flyktingar. Under våren rullade det på som vanligt. Men i takt med att nyheter visade allt hemskare bilder stördes rytmen. Det gick inte att släppa tankarna på alla människor som var på flykt och försökte ta sig till Europa.

Tanken med detta blogginlägg är att fördjupa min syn på det hela. Ostört. Alltför ofta låter vi våra tankar störas.

På det personliga planet har detta varit ett bra år. Jag har träffat många nya människor som bidragit till min utveckling. Jag har lärt mig mycket om nya saker, vilket är det syre jag andas. Men det största av allt jag har gjort skillnad. Min insats har betytt något. Givetvis på bekostnad av något – i detta fall träningen, TV-tittandet och till viss del familjen.

Under hösten kom det som tidigare bara varit på TV till Ystad. Det har redan funnits flyktingboende i kommunen, men då inte i närheten av de platser där jag rör mig. En dag stod jag där – på lekplatsen – bredvid en familj som kommit hit bara ett par dagar tidigare. Direkt från Tvn.

Det var skarpt läge – jag kunde göra skillnad i praktiken. Det blev inte så bra. Nervös och osäker är en vacker omskrivning. Men jag försökte i alla fall.

Efter det mötet gick hjärnan på högvarv. Jag insåg några avgörande saker som blivit min ledstjärna sedan dess. Den viktigaste är att de är individer som är här och sannolikt kommer att stanna här. Det innebär att det viktigaste på sikt är vi lyckas bättre med integrationen än vi gjort tidigare. Den andra insikten var att även för någon som är positivt inställd kan det vara ett väldigt stort steg att ta den första kontakten.

Ur har riktlinjerna för allt jag avser göra växt fram. Låga trösklar, små åtaganden, frivillighet, glädje och en konstruktiv positiv attityd. Men framförallt action. För action är väldigt frigörande och  ger en omedelbar och positiv återkoppling.

Men ungefär här behövs det ett förtydligande kring min syn på invandring. Jag märker att många försöker tillskriva de som hjälper eller försöker integrera invandrare egenskaper som naiv – eller utgår från att de har en helt onyanserad syn på invandring.

Det är så långt ifrån verkligheten man kan komma. Inte minst i mitt fall.

Jag förstår att det finns en gräns på hur många som kan komma hit. Jag tycker också att det är orimligt att ensamkommande barn kostar samhället 2000 kronor om dygnet. Jag anser också att vi måste prioritera vem som kommer hit – eftersom vi inte kan ta emot alla flyktingar i hela världen. Att det är rimligt att avvisa eller direktavvisa till ”säkra” länder. Jag anser att det är viktigt att vi värnar det sekulära samhället. Jag anser inte att församlingar ska få statliga pengar, eller finnas religiösa friskolor. Jag tycker inte om att det sitter män på kulturföreningar och röker dagarna i ända och förtrycker varandras och kvinnors frihet. Jag tycker att det har gått överstyr med tiggarna. Jag skiter i om det är Israel eller Palestina som har minst fel. Kommer man hit tar man inte med sig sina konflikter och sitt hat. Jag fattar att alla som kommer hit inte är fina människor. Jag anser att jag är realist i den meningen att vi är ett väldigt rikt land. Vi har ett behov av yngre personer som kan bidra till samhällets utveckling. Att vi inte kan ta emot ett betydande antal människor varje år är orealistiskt.

Men jag köper inte argument som ställer grupper eller personer mot varandra. Bostadsbristen har varit ett faktum under väldigt långt tid och beror på regelverket i – kombination med bristande konkurrens inom byggsektorn. Att ungdomar med ofullständiga betyg blir arbetslösa har ingenting med invandringen att göra – utan är snarare en frågan om bristande anställningsbarhet i kombination med näringslivspolitiken. Pensionen har varken sänkts eller höjts i någon större utsträckning på grund av invandringen. Den är så låg eftersom man under många många år lovade sig själv pensioner på framtida skattebetalares bekostnad, samtidigt slutade man ta ansvar för sin egen ekonomiska trygghet på ålderns höst och sparade för lite när pengarna rullade in.

Som ni märker är jag ganska normal – kanske lite extra krass vad det gäller att titta på orsaken till nuläget innan jag bedömer vad som är rättvist och orättvist..

MEN jag förstår att det spelar egentligen ingen roll att älta om det ska komma någon eller ej.. De är här! De har precis kommit och hur vi tar emot dem är helt avgörande. Det är dessutom en frågan om värdskap. Öppnar man dörren beter man sig som folk – och som gäst respekterar man sin värd och de regler som gäller i huset.

Dessutom om vi inte gör allt vi kan för att ta tillvara möjligheterna så fort som möjligt – kommer vi bara ha svårigheter att hantera.

Slutligen kan jag dessutom konstatera att alla jag har varit i kontakt med har varit väldigt trevliga, öppna och kontaktsökande. Detta kommer att bli bra. I Ystad har vi alla förutsättningar för att ge de som kommit möjligheten att bygga ett nytt liv. Låt oss göra det! Det är faktiskt så att vi har det i våra händer.

Mental ålder och omvärldskoll

Läste ett kort men tankeväckande inlägg på Faebook idag. Han tyckte att vi skulle sluta prata om ålder, och att vi skulle sluta prata om kön. Det låter ju sympatiskt. Nästan oförskämt att tycka annorlunda. Ändå kändes jag ett men långt där inne.

Vem är det som ofta tycker att vi ska sluta prata om ålder? Oftast de som är medelålders eller äldre. Vem är det som tycker att vi ska sluta prata om kön? Oftast män.

Jag köper att de individuella skillnaderna är större än de som beror på ålder eller kön. Men jag kan inte bortse från den strukturella missrepresentation som finns och som i mångt och mycket gynnar just medelålders svenskfödda män. Det är ju ett ganska vanligt självförsvar att försöka leda bort diskussionen från det som är obekvämt. Det ser jag tydligt hos min femåriga dotter, kanske därför jag tolkade in det i inlägget.

Spelar ålder någon roll? Kan man ha 25 som mental ålder när man är 55 och vad innebär det? Vi formar de mesta av våra värderingar och attityder mellan åldrarna 15-25. Vi präglas alltså av vår tid. Denna prägling slits sedan med åren och får lite rundare kanter och mindre tydligt mönster.

Avsaknaden av yngre och kvinnor inom många sammanhang och på många positioner kan inte ersättas av äldre män som anser att de mentalt fungerar som en 25-årig kvinna. Det faktum att många medelålders och därtill  tror att de är som 25-åringar mentalt blir ett hinder. De sitter kvar och blockerar viktigt förnyelse och nya perspektiv.

För problemet är att vi till stor del har samma världsbild om våra generationskamrater. Vi känner till samma artister, även om vi inte hade samma musiksmak. Vi känner till samma politiker, även om vi röstade olika. Vi tittade på samma TV-program, eftersom det bara fanns två kanaler. Ni fattar poängen.

Min uppmaning är att säkerställ så det finns personer som växt upp i olika tider, på olika platser under olika förutsättningar i grupper och organisationer. Det kommer att ge bäst omvärldsanalys och klokast beslut.

Long time

Länge sedan jag bloggade, det har kliat i fingrarna, men det har varit ett tekniskt fel som gjorde det svårt att logga in. Varit fullt sysselsatt på jobbet under hela 2013 arbetat stenhårt på ett projekt – utöver allt det vanliga. Även i dessa över transparenta och digitala dagar finns det ganska mycket som inte lämpar sig att bloggas om. Inte bara det som berör andra i familjen på ett privat sätt, utan också ganska många arbetsrelaterade tankar.

Blivit någon av en träningsnörd. Oerhört fokuserad på träning. Genomfört ett antal lopp av olika längd och karaktär. Nästa grej är Toughest i Malmö som jag räknar med att det kommer att bli ännu bättre än förra året. Tränar en ganska balanserat har inte lidit några krämpor det senaste året. Däremot tappade jag bort mitt löpsteg 2013, ska försöka hitta det igen 2014.

Politiken har jag lagt på hyllan. Tröttnade helt enkelt. Flyttade över den energin till mitt arbete och träning, vilket känns oerhört klokt. Har inte riktigt bestämt vad jag ska blogga om än, men det brukar ge sig.

Facebook – offline?

Undrar om inte Facebook har toppat nu? Alla är med och alla har kommit över den första spänningen och känslan i att vara online med allt och alla. Många har ett par hundra vänner och har genom åren tryckt på så många gilla knappar att ens flöde fylls med oväsentligheter.

Det man skickar ut drunknar och det är svårt att sålla i sitt flöde. Jag tror inte att vi kommer att sluta använda Facebook. Men att vi kommer att använda det lite annorlunda. Jag vill likna Facebook med en fest och för att en fest ska fortsätta vara rolig krävs det vissa saker. Exempelvis att det kommer nya människor. När man blivit vän med alla man känner och några till så blir Facebook ganska statiskt. Festen dör ut.

Det som skulle behövts är alltså en funktion för att sortera fram nya människor som kan vara intressanta att lära känna och skapa en form för att lära känna dem – en mingelfunktion. Jag tänker mig en funktion där man i sin egen profil kan flagga sin status utifrån hur öppen man är för nya kontakter, och därefter en funktion för att koppla samman personer med liknande intressen.

Min träning bloggar jag om och diskuterar på ett eget community som heter Shapelink. Att tjata om sin träning eller tro att man ska bli peppad på Facebook är fel forum. Det är ju precis som att ställa sig på en fest och berätta att man tränar och kan springa så fort, eller lyfta så mycket. Man framstår som egocentrerad, platt och lite dryg. Tänk om Facebook kunde hjälpt mig att göra detsamma.

Facebook har gått lite vilse, man köper in nya tjänster och tekniska lösningar vars enda funktioner är att vi ska dela mer med varandra. Men om vi redan delar så mycket helt urskillningslöst  med varandra att det i sig är ett problem för en bred sajt som Facebook missar de en grundläggande strategisk poäng. För att öka attraktiviteten måste de utveckla de sociala funktionerna, inte de tekniska.

 

 

Det svarta hålet

 Bensinpriset slår nya rekord. Idag när jag skulle tanka sved det så mycket i plånboken att jag tyckte att det räckte efter 10 liter. Vi gjorde det strategiska valet att köpa hus i centralt läge med allting på promenad och cykelavstånd – idag kändes det att det var smart gjort.

Att sitta i ett hushåll där båda bilpendlar en lite längre sträcka äter ju upp en stor del av lönen. Exempelvis om man ska pendla Ystad-Malmö med bil 13 mil x 0,8 l/mil x 15 kr/liter x 20 arbetsdagar = 3 120 kronor bara för drivmedlet.  Skatteavdraget om man kan styrka tidsvinsten är värd 13*18,5*20*0,32= 1539 kronor. Kostnaden är alltså 3120 – 1530 + övriga bilkostnader = ca 5000 kronor per månad om man kör en standard bil. Det motsvara en lön på 7300 kronor eller 10 000 om man ligger över brytpunkten. Plus att det tar 2 timmar i anspråk varje dag.

Marginaleffekten av att skaffa sig ett jobb i Ystad istället för Malmö är alltså då runt 5000 netto kr (om man kör till jobbet i Ystad) plus en arbetstidsförkortning på 20 procent.

Varför denna sifferexercis. Det är inte likt mig. Det illustrerar hur ökade kostnader i form av pengar och tid kommer att förändra vårt sätt att leva och organisera samhället. Bilberoendet försvinner, bilens ställning som statusobjekt kommer att försvinna och vi kommer att bli rörligare vad det gäller boendet, istället för bilkörandet och pendlandet.

 Konsumtionen i Sverige visar en nedåtgående trend. Förra året minskade bensinkonsumtionen med 7 procent och hittills i år är nedgången 4 procent.

– Svenskarna köper snålare bilar och går över till diesel och E85. Det är en förklaring, säger Ulf Svahn.

Han tror dock att förra årets minskning är lite för stor för att enbart bero på snålare bilar. Det kan vara så att svenskarna kör mindre. Men det vet vi inte förrän Trafikverket kommit med sin årliga rapport.

Detta ligger i linje med vad Richard Florida beskriver i sin senaste bok The Great Reset. Där han pekar på att tidigare ekonomiska kriser av den dignitet vi genomgår i grunden har förändrat vårt sätt att organisera samhället. Först föddes industrialismen där städerna blev den huvudsakliga organisationsformen, därefter gav 30-talskrisen upphov till förorter, bilism och vårt moderna sätt att skilja mellan arbetsort och boende ort. Nu kommer sannolikt något nytt att växa fram. Kollektivtrafiken är en viktig fråga i framtiden, småföretagande och samverkan mellan småföretagare en annan, om jag ska använda min spåkula. På medellång sikt spår jag att det kommer att påverka strukturen på bostadsmarknaden. Där närheten till försörjning kommer få större påverkan på bopriserna.

”Familjer med tajt ekonomi får det tufft” | Näringsliv | SvD.

Att få något att hända

Efter att ett antal år tagit del i det kommunala politiska arbetet har jag gått in i vad som närmast kan beskrivas som en existentiell kris vad det gäller mitt politiska engagemang. Ju mer man förstår desto mindre fattar man.

Att få något att hända genom att engagera sig politisk verkar mindre och mindre vara rätt väg för den som vill få något att hända. Politikerns roll framstår mer och mer som en reaktiv position. Lägger man till detta det faktum att alltför många politiker och tjänstemän har en i mina ögon något skev bild av det politiska mandatet så blir det illa. Sämst blir det när man ska agera ”affärsmässigt” och döljer sig bakom sekretesshandlingar, arbetsmaterial och håller arbetsmöten istället för att bedriva arbetet på den offentliga arenan. I vår kommun är de dessutom synnerligen dåliga på att kommunicera med medborgarna (förutom valåret).

Ibland finns det en poäng i att beslut inte fattas förhastat, men någonstans går gränsen mot handlingsförlamning. Än så länge har jag knappt sett något utvecklas åt det positiva hållet som inte haft sitt ursprung i ett medborgarförslag eller förbättringsförslag från revisionen. Motionerna i fullmäktige känns ofta som om de skrivs lika mycket för att skapa uppmärksamhet till den egna personen eller partiet som det är ett genuint förslag för att utveckla kommunen.

En angelägen fråga är ju också var och hur beslut fattas i kommunen. Det verkar vara fullständigt omöjligt att få raka svar på enkla frågor. Det har diskuterats en eventuell nedläggning av vårt dagis. Utan att gå in på detaljerna kan jag bara beskriva det som en fars. Så många motstridiga besked, ingen som vet vem som fattat beslut samt rakt av felaktiga svar. I en fråga som på ett drastiskt sätt påverkar människors livssituation. Eftersom jag vid mer än ett tillfälle hört att barnfamiljer inte är lönsamma för kommunen är det kanske inte så förvånande. En annan fråga som verkar fått eget liv är den om att varje barn ska ha en egen dator. Något som började som ett marknadsföringsknep på en privat gymnasieskola har numera blivit en nödvändighet för småskolebarn i Ystad. Varför – ingen som kommer ihåg längre. Beslut och frågor verkar få eget liv på ett sätt som borde locka evolutionsforskare från hela världen.

För min egen del handlar det om att väga nyttan av att gå på möten och stöta sina åsikter mot partikamrater i syfte att få gehör för sin idé och i bästa fall ett gemensamt ställningstagande – mot att helt enkelt skriva ett medborgarförslag. Därmed går ju frågan direkt upp i fullmäktige och ut i nämnderna för behandling. Jag undrar om inte medborgarförslag är ett oerhört effektivt sätt att bedriva politik. Själv kan jag njuta av min familj och ägna tiden åt att få saker gjort.

Givetvis kommer jag att fortsätta med mitt politiska engagemang – eftersom det faktiskt är så att besluten fattas inom det politiska systemet. Men det är viktigt att inte glömma att använda andra verktyg för att få något att hända.

Frihet i en burk

En reflektion. Varför har de flesta en överslätande och tillåtande attityd till fortkörning – men talar man om fildelning så höjer många över 50 ögonbrynen och ser lite störda ut.

Jag har en teori att det beror på att för de som växte upp på 50-, 60- och 70-talet var bilen det den ultimata friheten. Med sin bil var man fri. Bakom ratten var alla James Dean, Burt Reynolds eller Steve Mcqeen.För oss som växt upp efter det är för många datorn och internet samma frihetssymbol.

För helt ärligt. Om man lagstiftade om att alla bilar skulle ha gps med automatisk övervakning för att hålla kolla på fortkörare kanske kallat  FordonsAnalysResurs. Då skulle många flyga i taket och kalla det både det ena och det andra.

Vad är politiskt parti

Det tycker jag är en ganska berättigad och intressant fråga. Denna ur demokratiskt synpunkt oerhört viktiga beståndsdel är organisatoriskt ett fenomen som man som politiskt aktiv med ambitioner bör fundera över.

Mitt perspektiv i det här inlägget är lokalavdelningen. Här är det centrala att utforma politik som ska tillämpas inom kommunen. Men man har också en funktion som stöd för riksorganisationen i och med att man även driver valkampanjer i samband med riksdagsvalet och EU-valet. För det är denna enhet som jag vill skapa mig en bättre bild av.

Roland Poirier Martinsson skriver att:

Den praktiska politiken är inte tillämpad vetenskap, den är snarare en blandning av hantverk, ledarskap och business.

I vilken sorts organisation bedrivs denna härliga blandning och hur kan man optimera organisationen för att maximera den demokratiska nyttan? Först vill jag jämföra ett parti med andra organisationer. Jag börjar med att en jämförelse med ett mindre företag.

Vid första anblicken finns det inte så många beröringspunkter. Det finns ingen som äger ett politiskt parti.  Någon ägarnytta går alltså inte att prata om. Det finns heller inget renodlat vinstsyfte för ett politiskt syfte i monetära termer, men trots det kan man ju säga att ett politiskt parti oftast har en vision och mål på samma sätt som ett företag. I ideal fallen. Den största skillnaden tycker jag dock är den att på ett företag så använder man hela tiden avtal och belöningar för att koordinera insatserna och aktörerna. Man har ett anställningsavtal som ger rätt till lön, men kräver lojalitet och arbetsinsats. Man har avtal som reglerar vad man ska göra i form av bolagsordning (inget renodlat avtal), här har föreningen stadgar som reglerar hur man ska göra men inte vad. Någon större likheter mellan företag och partier tycker jag alltså inte att man kan finna. Den kunskap som finns inom företagsvärden avseende hur man arbetar med mål, visioner och planer skiljer sig på en stor punkt. Det finns ingen som äger ett parti därmed blir ett parti inte mer än den kollektiva viljan bland medlemmarna.

En annan jämförelse som kan tänkas vara den mellan ett parti och en idrottsförening eller annan ideell förening. Medan föremålet för en idrottsförening oftast är ganska självklart – exempelvis spela fotboll – så är föremålet för partiets ändamål betydligt mer komplext. Bedriva politik. Men det finns också stora likheter inte minst att det kommer till och försvinner medlemmar hela tiden. Det går heller inte att inte låta någon delta utan rejäl och saklig grund. Inte heller bygger det på att man byter arbetsinsats mot pengar. Det ideella inslaget är oftast mycket stort. Vilket kräver att man arbetar med andra former av belöningar. Eller som i partierna som endast får de verkliga fantasterna att delta. Här tror jag att partierna hade haft mycket att lära av idrottsföreningarna. Även om föreningarna också upplever det som allt svårare att få människor att engagera sig ideellt.

En sista jämförelse är den mellan ett parti och en religiös församling. Här finns faktiskt större likheter än jag skulle vilja medge. Den kanske tydligaste är att man hålls samman genom en tro på något. Antingen en gud, trosinriktning eller ideologi. Men det finns andra likheter.  Både en församling och ett parti har möjlighet att beskatta medborgarna. Ett parti har givetvis inte direkt rätt att beskatta medborgarna, men indirekt. Man bedriver dessutom oftast sin verksamhet genom partistöd. Det finns heller inget som håller någon kvar i en församling. En absolut majoritet av de som är med i en församling kan mycket enkelt träda ur den. Detsamma gäller ju inom partierna. Den politiska ledaren och den religiösa ledaren har därför samma förutsättningar man ska driva en flock framåt, utifrån en given ideologi eller tro. Men man har ingen formell auktoritet över sina följare, möjligheterna att använda tvång mot följarna är synnerligen begränsade. Givetvis finns det extremfall som avviker från det  generella och andra särarter inte minst inom den religiösa sfären där sektledare till exempel kan manipulera sina följeslagare ganska grovt. En stor skillnad men religiösa samfund och partier är att partierna genom val måste söka sin legitimitet hos de som står utanför partiet. Ett parti som beter sig sektliknande kommer att självdö. Däremot finns det likheter mellan och därmed lärdomar att dra för de politiska partierna om de tittar på de samfund som är mer missionerade.

Fram växer bild av en organisation som är relativt löst sammansluten, där den sammanhållande faktorn är att man ställer sig bakom en mer eller mindre uttalad ideologi. Visioner, mål och intressen styrs av medlemmarna och kan förändras relativt snabbt om man får nya medlemmar eller om medlemmar väljer att lämna partiet. Det finns alltså ett stort behov av att arbete inåt för att hitta den gemensamma viljan. Samtidigt är man helt beroende av att denna viljan speglar väljarkåren som ger partiet sin legitimitet.

Utifrån denna analys kommer jag att inom kort återkomma med ytterligare reflektioner kring den lokala partiavdelningen. Om du har några tankar kring detta eller vill tillföra något så lämna gärna en kommentar.

Kvinnors upplevelse

Jag läser en ganska tjock antologi som heter ”effektiv och demografisk styrning”. Där sammanställs lite forskningsrapporter och annat små och gott som kittlar tankarna.

För några dagarna sedan läste jag kapitlet som hette kvinnor eller män i lokalpolitiken av Anette Gustafsson. Kapitlet gick ut hårt med att tydligt fastslå att det byggde på en feministisk analys. Här fick jag stora betänkligheter. Jag har alltid ryggat vid ord som feminist, patriarkal, genus och alla andra ord som gärna används för att kollektivisera kvinnor som grupp.

Men eftersom hon började med en pedagogisk och bra beskrivning av vad feminism innebär och dess virrvarr av begrepp och tolkningsmodeller som inte ens feministerna kan enas om så kändes det lite bättre. Feminism är inte enkla begrepp att hantera och det finns ett antal inbyggda motsats förhållanden i feminismen som gör att motståndarna ibland för öppet mål.

Men statistiken talar sitt tydliga språk; Kvinnor upplever inte att de har lika mycket makt som män, dubbelt så många män som kvinnor anser att kvotering ör oacceptabelt, män tror inte att det finns en poäng i att just kvinnor deltar i den demokratiska processen i samma utsträckning som kvinnor, Män var inte lika positiva som kvinnor till kvinnliga nätverk (om de ska nätverka ska de göra det inom partiet), kvinnor upplever samhället som mindre jämställt än män (ju längre från hemmet man kommer desto mindre jämställt)

Störst skillnader finns det i frågor kring könsmaktsordning där skillnaderna är betydande, inte i form av direkt diskriminering, men när det kommer till makt.

Hur man ska tolka detta vet jag inte. Kvinnor upplever att de är underordnade och har mindre inflytande – män ser inte detta. Skärpning män.

Min personliga erfarenhet är att kvinnor är minst lika kompetenta än män men bättre på att kommunicera. På sikt finns det bara en naturlig ordning. Att män och kvinnor deltar på lika villkor.

Mitt Sverige

Jag läste en bra bok som talar om generationskulturer. Varje generation formas av sin tid och tolkar omvärlden och skeende enligt de referensramar som speglar tidigare upplevelser och erfarenhet. Jag tror att det ligger mycket i det. Sedan dess har jag grubblat över mina egna referensramar. För att få ordning på dem och lite insikt i hur jag fungerar så tänkte jag skriva ett inlägg. Det kommer kanske också vara till hjälp för de som har svårt att förstå hur jag fungerar och vad som driver mig. Detta är min högst personliga bild, och det är min upplevelse.

Jag har förmånen att vara född i en tid då vi fortfarande levde i illusionen av att vi skulle vara världens rikaste land för all framtid. Sverige var bäst i världen på allt. Det var på 70-talet vi hade varit med om en av de största och snabbaste standardhöjningarna någonsin. Mina mor- och farföräldrar bar på personliga minnen från en inte så avlägsen tid då livet var hårt och man fick slita ont. Det fanns en tro på landets förmåga att sörja för alla och som skapade en trygghet – om än en falsk sådan.

Att allting hela tiden blev bättre uppfattades som en naturlag.

Jag växte upp med en mamma som var hemma med mig och mina syskonen. Jag tror att det var i brytpunkten till att man började bygga ut barnomsorgen. För jag kommer ihåg att det fanns gott om kamrater att leka med på dagarna och på lekplatserna fanns det oftast andra barn att leka med. Lekplatser som idag står tomma. Mammor och pappor jobbar och barn är på dagis eller förskola.

När jag började förskolan var jag 5 eller 6. Man gick nog halva dagar och jag kommer faktiskt ihåg att det fanns ett pedagogiskt inslag i verksamheten. Leksakerna var nämligen lite tråkigare. När jag fyllde sju gick jag på en mycket liten skola i Käglinge – det fanns bara vår klass – i en byggnad som var något större än en kolonistuga. Dit åkte man med Nisse-bussen. En grön ML-buss med galonsäten. Chauffören hette Nisse. Ganska snart lades den skolan ner och vi fick ta plats i en barack-byggnad. Faktum är att jag spenderade min skoltid från årskurs 2-6 i baracker.

Jag har inget större minne av mina lärare, men kommer ihåg en tillsyningsman vid namn Hultman. Han hade trätofflor och var sträng som attan. Jag kommer också ihåg att det var ganska nytt att lärare inte fick slå/aga/misshandla barnen. För det användes mot lärarna. Det var nästan som de hade fråntagits själva basen för sin auktoritet. Eller så var det att de hade svårt att förhålla sig till alla nya trender som drabbade skolan.

Som barn var vi ganska fria att dra omkring i bostadsområdet och upptäcka. Någon större grad av mobbning fanns inte i småskolan. Jag har en känsla av att vi fick vara barn ganska länge. Eller så är det så att det som gör att idag upplever att barn inte får vara barn inte fanns då. Det fanns inga dyra märkeskläder, mobiltelefoner och rädslan för pedofiler och annat var inget som gjorde att våra föräldrar inskränkte vår rörelsefrihet.

Märkeskläder kom in i min värld i mitten på 80-talet när jag började högstadiet. Det var Adidas, Benetton, Converse, Nike samt några varumärken som har försvunnit som på ett oerhört effektivt sätt delade upp oss i de som var inne och de som inte var det. Om man tänker tillbaka på det så är det faktiskt en oerhört stor förändring som skett. Allting har fått ett värde som är skilt från dess egenskaper.

På högstadiet som var en betydligt större skola än de jag gått på tidigare så började det blir svårare att svårare att få ut något vettigt ur skolan. Vår klass var nog en av de stökigaste den skolan upplevt fram till dess. Jag vet inte hur många lektioner som blev helt förstörda. I och för sig var det nog inte enkelt. För många av lärarna hade inte förmågan att engagera oss elever för ämnena. De bara stod och körde sitt race längst fram. Jag hade tur som har läshuvud, annars hade jag nog inte fått ut någonting. När det var som värst var tiden i klassrummen en belastning som bara tog tid från lärandet som skedde vid läxläsningen. Jag såg snabbt att lärarnas förmåga att skapa ordning i ett klassrum var lika individuellt som förmågan att lära ut. Jag såg också ett samhälle som helst misslyckades med att ta tag i och korrigera de som var stökiga. Det fanns en undfallenhet och ett ursäktande som jag än idag inte kan förlåta. Så många barn fick lida för att de inte vågade styra upp en handfull.

Men mitt liv flöt på. Utan någon större ansträngning lyckadades jag ta mig genom högstadiet med hyfsade betyg. Det kördes lite moped och dracks sprit i nian. Vi levde våra liv ute i en förort till Malmö. Inte en förort som Rosengård, utan en förort som låg ett steg längre ut. Skulle man åka in till Malmö tog det 45 minuter med buss. Det gjorde man sällan. Det var inte förrän jag började gymnasiet jag lärde mig hitta mellan Gustav Adolfstorg och Triangeln. För åkte man inte räckte det att åka till ”Gustav”. Där fanns stadens McDonalds och Burger King. Några år senare fanns det McDonalds vid triangeln, sedan Jägersro.

Gymnasievalet var det första val vi skulle göra. Framtill dess hade det inte funnits några alternativ. Jag kommer ihåg att det fanns de som inte trivdes i sin klass eller där föräldrarna ville att de skulle gå på en annan skola. Herregud vad de fick kämpa, om de fick byta det var inte alltid.

De flesta av mina klasskamrater valde att läsa någon praktisk linje. Själv hade jag alltid gillat att bygga saker och hitta på. Jag valde att läsa teknisk-linje på Borgarskolan med inriktning på bygg. Jag hade inte en aning om det då, men det var ju en ganska borglig skola. skolvalet gjordes egentligen på rykte. Högst status hade Borgarskolan, Petriskolan och Latinskolan. Sämst ryckte Värnhemsskolan och Mölledalskolan.

Jag hamnade i en ganska bra klass. Inte oväntat var det 90 procent killar i klassen. Det var frigörande att komma till en ny miljö och träffa nya människor. Det var berikande. Men även om det var en av de bättre skolorna så fanns det så klart problem. Det fanns  några som höll på med droger och för den som var nyfiken var det nog inte svårt att skaffa fram. Själv har jag aldrig varit mycket för knark.

Man kan säga att fram till gymnasiet hade Sverige varit ett stabilt land. Allting blev hela tiden bättre. Inflationen var så hög så att man i princip så ur pengarna blev mindre värda från år till år. Ibland såg det illa ut. Då devalverade regeringen kronan så att hjulen snurrade vidare. Bara genom att vara svensk född i Sverige var man garanterad ett rikt och långt liv. Människor ansträngde sig inte. Det saknades djävla anamma. Varför skulle man anstränga sig för något som man var säker på att få ändå?

Någon gång under min gymnasietid gick allting åt helvete. Arbetslösheten steg. Låg konjunkturen slog till. Farsan blev arbetslös (helt otänkbart bara ett år tidigare). Krisen slog till så snabbt att många inte hann med. Hela landet blev apatiskt och villrådigt. Göran Persson tjuvåt godis och reformerade skolan. Ungdomsarbetslösheten var 25 procent när jag tog studenten. Svårt att fira.

Utan att vilja det och för att ha något att göra var det bara att söka in på högskolan. Det kändes dystert. Det enda många ville var att börja jobba och tjäna lite pengar. Jag läste byggnadsteknik i Kockums gamla U-båtshall  i det som senare skulle bli Västra Hamnen. Flyttade till en etta i Slottstaden och körde bubbla.

Malmö var fortfarande en stad utan riktning. Jag läste i något som var en filial till LTH. Malmö Högskola var bara en idé – som förverkligades några år senare. Sinnesbilden av Malmö var den tomma SAAB-fabriken. Det kändes kört. Jag har ingen erfarenhet av det framgångsrika industrilandet Sverige. Där arbetarna i stora skockar cyklar till fabriken för att kunna göra ett hederligt dagsverk. Jag har erfarenhet av en tom SAAB-fabrik och jobb som försvinner utomlands.

Det är nog här någonstans som jag formades. I ett land som saknar riktning. Där illusionen har brustit. Där alla för en innebär praktikplatser till slavlön för vissa. Där ingenting är säkert och du måste ta ansvar för att göra något av dig och ditt liv. Det går inte att glida med. Då kommer någon annan att glida förbi.