Att få något att hända genom att engagera sig politisk verkar mindre och mindre vara rätt väg för den som vill få något att hända. Politikerns roll framstår mer och mer som en reaktiv position. Lägger man till detta det faktum att alltför många politiker och tjänstemän har en i mina ögon något skev bild av det politiska mandatet så blir det illa. Sämst blir det när man ska agera ”affärsmässigt” och döljer sig bakom sekretesshandlingar, arbetsmaterial och håller arbetsmöten istället för att bedriva arbetet på den offentliga arenan. I vår kommun är de dessutom synnerligen dåliga på att kommunicera med medborgarna (förutom valåret).

Ibland finns det en poäng i att beslut inte fattas förhastat, men någonstans går gränsen mot handlingsförlamning. Än så länge har jag knappt sett något utvecklas åt det positiva hållet som inte haft sitt ursprung i ett medborgarförslag eller förbättringsförslag från revisionen. Motionerna i fullmäktige känns ofta som om de skrivs lika mycket för att skapa uppmärksamhet till den egna personen eller partiet som det är ett genuint förslag för att utveckla kommunen.

En angelägen fråga är ju också var och hur beslut fattas i kommunen. Det verkar vara fullständigt omöjligt att få raka svar på enkla frågor. Det har diskuterats en eventuell nedläggning av vårt dagis. Utan att gå in på detaljerna kan jag bara beskriva det som en fars. Så många motstridiga besked, ingen som vet vem som fattat beslut samt rakt av felaktiga svar. I en fråga som på ett drastiskt sätt påverkar människors livssituation. Eftersom jag vid mer än ett tillfälle hört att barnfamiljer inte är lönsamma för kommunen är det kanske inte så förvånande. En annan fråga som verkar fått eget liv är den om att varje barn ska ha en egen dator. Något som började som ett marknadsföringsknep på en privat gymnasieskola har numera blivit en nödvändighet för småskolebarn i Ystad. Varför – ingen som kommer ihåg längre. Beslut och frågor verkar få eget liv på ett sätt som borde locka evolutionsforskare från hela världen.

För min egen del handlar det om att väga nyttan av att gå på möten och stöta sina åsikter mot partikamrater i syfte att få gehör för sin idé och i bästa fall ett gemensamt ställningstagande – mot att helt enkelt skriva ett medborgarförslag. Därmed går ju frågan direkt upp i fullmäktige och ut i nämnderna för behandling. Jag undrar om inte medborgarförslag är ett oerhört effektivt sätt att bedriva politik. Själv kan jag njuta av min familj och ägna tiden åt att få saker gjort.

Givetvis kommer jag att fortsätta med mitt politiska engagemang – eftersom det faktiskt är så att besluten fattas inom det politiska systemet. Men det är viktigt att inte glömma att använda andra verktyg för att få något att hända.

Jag har en teori att det beror på att för de som växte upp på 50-, 60- och 70-talet var bilen det den ultimata friheten. Med sin bil var man fri. Bakom ratten var alla James Dean, Burt Reynolds eller Steve Mcqeen.För oss som växt upp efter det är för många datorn och internet samma frihetssymbol.

För helt ärligt. Om man lagstiftade om att alla bilar skulle ha gps med automatisk övervakning för att hålla kolla på fortkörare kanske kallat  FordonsAnalysResurs. Då skulle många flyga i taket och kalla det både det ena och det andra.

Mitt perspektiv i det här inlägget är lokalavdelningen. Här är det centrala att utforma politik som ska tillämpas inom kommunen. Men man har också en funktion som stöd för riksorganisationen i och med att man även driver valkampanjer i samband med riksdagsvalet och EU-valet. För det är denna enhet som jag vill skapa mig en bättre bild av.

Roland Poirier Martinsson skriver att:

Den praktiska politiken är inte tillämpad vetenskap, den är snarare en blandning av hantverk, ledarskap och business.

I vilken sorts organisation bedrivs denna härliga blandning och hur kan man optimera organisationen för att maximera den demokratiska nyttan? Först vill jag jämföra ett parti med andra organisationer. Jag börjar med att en jämförelse med ett mindre företag.

Vid första anblicken finns det inte så många beröringspunkter. Det finns ingen som äger ett politiskt parti.  Någon ägarnytta går alltså inte att prata om. Det finns heller inget renodlat vinstsyfte för ett politiskt syfte i monetära termer, men trots det kan man ju säga att ett politiskt parti oftast har en vision och mål på samma sätt som ett företag. I ideal fallen. Den största skillnaden tycker jag dock är den att på ett företag så använder man hela tiden avtal och belöningar för att koordinera insatserna och aktörerna. Man har ett anställningsavtal som ger rätt till lön, men kräver lojalitet och arbetsinsats. Man har avtal som reglerar vad man ska göra i form av bolagsordning (inget renodlat avtal), här har föreningen stadgar som reglerar hur man ska göra men inte vad. Någon större likheter mellan företag och partier tycker jag alltså inte att man kan finna. Den kunskap som finns inom företagsvärden avseende hur man arbetar med mål, visioner och planer skiljer sig på en stor punkt. Det finns ingen som äger ett parti därmed blir ett parti inte mer än den kollektiva viljan bland medlemmarna.

En annan jämförelse som kan tänkas vara den mellan ett parti och en idrottsförening eller annan ideell förening. Medan föremålet för en idrottsförening oftast är ganska självklart – exempelvis spela fotboll – så är föremålet för partiets ändamål betydligt mer komplext. Bedriva politik. Men det finns också stora likheter inte minst att det kommer till och försvinner medlemmar hela tiden. Det går heller inte att inte låta någon delta utan rejäl och saklig grund. Inte heller bygger det på att man byter arbetsinsats mot pengar. Det ideella inslaget är oftast mycket stort. Vilket kräver att man arbetar med andra former av belöningar. Eller som i partierna som endast får de verkliga fantasterna att delta. Här tror jag att partierna hade haft mycket att lära av idrottsföreningarna. Även om föreningarna också upplever det som allt svårare att få människor att engagera sig ideellt.

En sista jämförelse är den mellan ett parti och en religiös församling. Här finns faktiskt större likheter än jag skulle vilja medge. Den kanske tydligaste är att man hålls samman genom en tro på något. Antingen en gud, trosinriktning eller ideologi. Men det finns andra likheter.  Både en församling och ett parti har möjlighet att beskatta medborgarna. Ett parti har givetvis inte direkt rätt att beskatta medborgarna, men indirekt. Man bedriver dessutom oftast sin verksamhet genom partistöd. Det finns heller inget som håller någon kvar i en församling. En absolut majoritet av de som är med i en församling kan mycket enkelt träda ur den. Detsamma gäller ju inom partierna. Den politiska ledaren och den religiösa ledaren har därför samma förutsättningar man ska driva en flock framåt, utifrån en given ideologi eller tro. Men man har ingen formell auktoritet över sina följare, möjligheterna att använda tvång mot följarna är synnerligen begränsade. Givetvis finns det extremfall som avviker från det  generella och andra särarter inte minst inom den religiösa sfären där sektledare till exempel kan manipulera sina följeslagare ganska grovt. En stor skillnad men religiösa samfund och partier är att partierna genom val måste söka sin legitimitet hos de som står utanför partiet. Ett parti som beter sig sektliknande kommer att självdö. Däremot finns det likheter mellan och därmed lärdomar att dra för de politiska partierna om de tittar på de samfund som är mer missionerade.

Fram växer bild av en organisation som är relativt löst sammansluten, där den sammanhållande faktorn är att man ställer sig bakom en mer eller mindre uttalad ideologi. Visioner, mål och intressen styrs av medlemmarna och kan förändras relativt snabbt om man får nya medlemmar eller om medlemmar väljer att lämna partiet. Det finns alltså ett stort behov av att arbete inåt för att hitta den gemensamma viljan. Samtidigt är man helt beroende av att denna viljan speglar väljarkåren som ger partiet sin legitimitet.

Utifrån denna analys kommer jag att inom kort återkomma med ytterligare reflektioner kring den lokala partiavdelningen. Om du har några tankar kring detta eller vill tillföra något så lämna gärna en kommentar.

För några dagarna sedan läste jag kapitlet som hette kvinnor eller män i lokalpolitiken av Anette Gustafsson. Kapitlet gick ut hårt med att tydligt fastslå att det byggde på en feministisk analys. Här fick jag stora betänkligheter. Jag har alltid ryggat vid ord som feminist, patriarkal, genus och alla andra ord som gärna används för att kollektivisera kvinnor som grupp.

Men eftersom hon började med en pedagogisk och bra beskrivning av vad feminism innebär och dess virrvarr av begrepp och tolkningsmodeller som inte ens feministerna kan enas om så kändes det lite bättre. Feminism är inte enkla begrepp att hantera och det finns ett antal inbyggda motsats förhållanden i feminismen som gör att motståndarna ibland för öppet mål.

Men statistiken talar sitt tydliga språk; Kvinnor upplever inte att de har lika mycket makt som män, dubbelt så många män som kvinnor anser att kvotering ör oacceptabelt, män tror inte att det finns en poäng i att just kvinnor deltar i den demokratiska processen i samma utsträckning som kvinnor, Män var inte lika positiva som kvinnor till kvinnliga nätverk (om de ska nätverka ska de göra det inom partiet), kvinnor upplever samhället som mindre jämställt än män (ju längre från hemmet man kommer desto mindre jämställt)

Störst skillnader finns det i frågor kring könsmaktsordning där skillnaderna är betydande, inte i form av direkt diskriminering, men när det kommer till makt.

Hur man ska tolka detta vet jag inte. Kvinnor upplever att de är underordnade och har mindre inflytande – män ser inte detta. Skärpning män.

Min personliga erfarenhet är att kvinnor är minst lika kompetenta än män men bättre på att kommunicera. På sikt finns det bara en naturlig ordning. Att män och kvinnor deltar på lika villkor.

Jag har förmånen att vara född i en tid då vi fortfarande levde i illusionen av att vi skulle vara världens rikaste land för all framtid. Sverige var bäst i världen på allt. Det var på 70-talet vi hade varit med om en av de största och snabbaste standardhöjningarna någonsin. Mina mor- och farföräldrar bar på personliga minnen från en inte så avlägsen tid då livet var hårt och man fick slita ont. Det fanns en tro på landets förmåga att sörja för alla och som skapade en trygghet – om än en falsk sådan.

Att allting hela tiden blev bättre uppfattades som en naturlag.

Jag växte upp med en mamma som var hemma med mig och mina syskonen. Jag tror att det var i brytpunkten till att man började bygga ut barnomsorgen. För jag kommer ihåg att det fanns gott om kamrater att leka med på dagarna och på lekplatserna fanns det oftast andra barn att leka med. Lekplatser som idag står tomma. Mammor och pappor jobbar och barn är på dagis eller förskola.

När jag började förskolan var jag 5 eller 6. Man gick nog halva dagar och jag kommer faktiskt ihåg att det fanns ett pedagogiskt inslag i verksamheten. Leksakerna var nämligen lite tråkigare. När jag fyllde sju gick jag på en mycket liten skola i Käglinge – det fanns bara vår klass – i en byggnad som var något större än en kolonistuga. Dit åkte man med Nisse-bussen. En grön ML-buss med galonsäten. Chauffören hette Nisse. Ganska snart lades den skolan ner och vi fick ta plats i en barack-byggnad. Faktum är att jag spenderade min skoltid från årskurs 2-6 i baracker.

Jag har inget större minne av mina lärare, men kommer ihåg en tillsyningsman vid namn Hultman. Han hade trätofflor och var sträng som attan. Jag kommer också ihåg att det var ganska nytt att lärare inte fick slå/aga/misshandla barnen. För det användes mot lärarna. Det var nästan som de hade fråntagits själva basen för sin auktoritet. Eller så var det att de hade svårt att förhålla sig till alla nya trender som drabbade skolan.

Som barn var vi ganska fria att dra omkring i bostadsområdet och upptäcka. Någon större grad av mobbning fanns inte i småskolan. Jag har en känsla av att vi fick vara barn ganska länge. Eller så är det så att det som gör att idag upplever att barn inte får vara barn inte fanns då. Det fanns inga dyra märkeskläder, mobiltelefoner och rädslan för pedofiler och annat var inget som gjorde att våra föräldrar inskränkte vår rörelsefrihet.

Märkeskläder kom in i min värld i mitten på 80-talet när jag började högstadiet. Det var Adidas, Benetton, Converse, Nike samt några varumärken som har försvunnit som på ett oerhört effektivt sätt delade upp oss i de som var inne och de som inte var det. Om man tänker tillbaka på det så är det faktiskt en oerhört stor förändring som skett. Allting har fått ett värde som är skilt från dess egenskaper.

På högstadiet som var en betydligt större skola än de jag gått på tidigare så började det blir svårare att svårare att få ut något vettigt ur skolan. Vår klass var nog en av de stökigaste den skolan upplevt fram till dess. Jag vet inte hur många lektioner som blev helt förstörda. I och för sig var det nog inte enkelt. För många av lärarna hade inte förmågan att engagera oss elever för ämnena. De bara stod och körde sitt race längst fram. Jag hade tur som har läshuvud, annars hade jag nog inte fått ut någonting. När det var som värst var tiden i klassrummen en belastning som bara tog tid från lärandet som skedde vid läxläsningen. Jag såg snabbt att lärarnas förmåga att skapa ordning i ett klassrum var lika individuellt som förmågan att lära ut. Jag såg också ett samhälle som helst misslyckades med att ta tag i och korrigera de som var stökiga. Det fanns en undfallenhet och ett ursäktande som jag än idag inte kan förlåta. Så många barn fick lida för att de inte vågade styra upp en handfull.

Men mitt liv flöt på. Utan någon större ansträngning lyckadades jag ta mig genom högstadiet med hyfsade betyg. Det kördes lite moped och dracks sprit i nian. Vi levde våra liv ute i en förort till Malmö. Inte en förort som Rosengård, utan en förort som låg ett steg längre ut. Skulle man åka in till Malmö tog det 45 minuter med buss. Det gjorde man sällan. Det var inte förrän jag började gymnasiet jag lärde mig hitta mellan Gustav Adolfstorg och Triangeln. För åkte man inte räckte det att åka till ”Gustav”. Där fanns stadens McDonalds och Burger King. Några år senare fanns det McDonalds vid triangeln, sedan Jägersro.

Gymnasievalet var det första val vi skulle göra. Framtill dess hade det inte funnits några alternativ. Jag kommer ihåg att det fanns de som inte trivdes i sin klass eller där föräldrarna ville att de skulle gå på en annan skola. Herregud vad de fick kämpa, om de fick byta det var inte alltid.

De flesta av mina klasskamrater valde att läsa någon praktisk linje. Själv hade jag alltid gillat att bygga saker och hitta på. Jag valde att läsa teknisk-linje på Borgarskolan med inriktning på bygg. Jag hade inte en aning om det då, men det var ju en ganska borglig skola. skolvalet gjordes egentligen på rykte. Högst status hade Borgarskolan, Petriskolan och Latinskolan. Sämst ryckte Värnhemsskolan och Mölledalskolan.

Jag hamnade i en ganska bra klass. Inte oväntat var det 90 procent killar i klassen. Det var frigörande att komma till en ny miljö och träffa nya människor. Det var berikande. Men även om det var en av de bättre skolorna så fanns det så klart problem. Det fanns  några som höll på med droger och för den som var nyfiken var det nog inte svårt att skaffa fram. Själv har jag aldrig varit mycket för knark.

Man kan säga att fram till gymnasiet hade Sverige varit ett stabilt land. Allting blev hela tiden bättre. Inflationen var så hög så att man i princip så ur pengarna blev mindre värda från år till år. Ibland såg det illa ut. Då devalverade regeringen kronan så att hjulen snurrade vidare. Bara genom att vara svensk född i Sverige var man garanterad ett rikt och långt liv. Människor ansträngde sig inte. Det saknades djävla anamma. Varför skulle man anstränga sig för något som man var säker på att få ändå?

Någon gång under min gymnasietid gick allting åt helvete. Arbetslösheten steg. Låg konjunkturen slog till. Farsan blev arbetslös (helt otänkbart bara ett år tidigare). Krisen slog till så snabbt att många inte hann med. Hela landet blev apatiskt och villrådigt. Göran Persson tjuvåt godis och reformerade skolan. Ungdomsarbetslösheten var 25 procent när jag tog studenten. Svårt att fira.

Utan att vilja det och för att ha något att göra var det bara att söka in på högskolan. Det kändes dystert. Det enda många ville var att börja jobba och tjäna lite pengar. Jag läste byggnadsteknik i Kockums gamla U-båtshall  i det som senare skulle bli Västra Hamnen. Flyttade till en etta i Slottstaden och körde bubbla.

Malmö var fortfarande en stad utan riktning. Jag läste i något som var en filial till LTH. Malmö Högskola var bara en idé – som förverkligades några år senare. Sinnesbilden av Malmö var den tomma SAAB-fabriken. Det kändes kört. Jag har ingen erfarenhet av det framgångsrika industrilandet Sverige. Där arbetarna i stora skockar cyklar till fabriken för att kunna göra ett hederligt dagsverk. Jag har erfarenhet av en tom SAAB-fabrik och jobb som försvinner utomlands.

Det är nog här någonstans som jag formades. I ett land som saknar riktning. Där illusionen har brustit. Där alla för en innebär praktikplatser till slavlön för vissa. Där ingenting är säkert och du måste ta ansvar för att göra något av dig och ditt liv. Det går inte att glida med. Då kommer någon annan att glida förbi.

Hur ska man kunna skapa en lagringsplats som är säker för minst en istid. Hur ska en civilisation som uppstår 10 000-tals år efter att vår gått under kunna förstå faran.

När jag ser filmen blir jag lite sorgsen. Jag tänker på alltings förgänglighet och hur små vi faktiskt är i ett större perspektiv. Cornelis sjunger ”…medborgare vad gör det om 100 år”. Men undrar vad det gör om 100 000 år.

Även om filmen inte explicit tar avstånd från kärnkraft lyfter det nackdelen med kärnkraften på ett påtagligt sätt som berör. Kärnkraft är inte en långsiktigt hållbar energikälla. Men det är kanske den bästa vi har för tillfället om vi ser till det kortare perspektivet.

www.youtube.com/watch?v=ZUUs-F6moZY

Se filmen på SVT Play

Det tyder på en kultur inom partiet som är så skadlig och förtryckande att man blir mörkrädd. Jag förstår inte hur någon med sunt förnuft kan ens försöka sig på att ta sig fram i den sådan miljö. Eller – det kanske inte finns någon med sunt förnuft kvar i landet. De flyr utomlands.

Ganska komiskt. Det har blivit så uppskruvat att det inte räcker att säga nej längre. Man ska dessutom fly landet.

Men det är lite svenskt. Man ska inte ta för sig. Man ska låta andra lyfta fram en. Man ska inte peka ut en riktning och ha en tydlig vilja – man ska vara ödmjuk och ta hänsyn. Men jag tror att det behövs lite mer våghalsiga ledare. Ledare som vågar ha en tydlig uppfattning – men är ödmjuka nog att ändra sig om det finns fog för det. Ledare som vill åstadkomma något och driver på, ledare som inspirerar.

Men framförallt ledare som på egen hand vågar säga att de vill leda och ger uttryck för en vision och har en plan för att nå dit.

Men få tänker på hur mycket Sverige har utvecklats och förändrats de senaste 100 åren. För 100 år sedan var vi på en nivå som var så långt ifrån dagens att det inte ens går att föreställa sig.

I det perspektivet kan det vara intressant att läsa den länkade artikeln. Där intervjuas två 100-åringar. När man läser artikeln inser man hur mycket som faktiskt kan förändras under relativt kort tid.

Det finns redan nu mycket som har förändrats under min livstid. Ska bli kul att se hur det fortsätter.

Liberal Debatt » Den stora Sverigeresan.

De flesta människor har den föga smickrande egenskapen att de hellre dumpar över sina problem på någon annan. Det är helt naturligt. Vi människor är ju av naturen lata. Kommer det någon och erbjuder sig att ta ansvar för att lösa mina problem lämnar jag gärna över ansvaret. Problemet blir när man lämnar över ansvaret för sådant som är intimt förknippat med individen. Exempelvis försörjning, skolning och hälsa. Här krävs det enligt mig att  individen tar eget initiativ och ansvar.
Redan i skolorna börjar processen att tona ner individuella skillnader. Är man duktig får man hjälpa de som är sämre. Så att alla blir halvbra i exempelvis matte. För att skapa extraordinära uppfinningar eller starta framgångsrika företag krävs det extraordinära personer. De senaste 50 åren har vi sett hur uppfinnings- och entreprenörskraften har avtagit i en allt snabbare takt. Vi måste tillåta individer att vara individuella, om vi ska skapa utveckling och välstånd. Varje individ ska uppmuntras att utveckla sin individualitet.

När jag växte upp så levererades det mesta av välfärden via kommun, stat eller landsting. Mina föräldrar kunde inte välja en skola som de trodde skulle passa mig. Var man lärare hade man bara en möjlig arbetsgivare. Det samma gällde för en rad yrken. Nu har det visat sig att detta inte var till gagn för varken lärare eller elev. Resursslöseri och ineffektivitet kunde fortgå utan upptäckt eller åtgärd, Nu har vi påbörjat skiftet till ett nytt system som bygger på valfrihet. En resa där det finns en lång väg att gå. Men genom att ge den som ska utnyttja en tjänst – vare sig den finansierad via skattsedel eller ej – möjlighet att välja säkerställer att vi får mest tjänst för pengarna.

Som jag var inne på igår. Jag tror inte att Jantelagen i första hand påverkar hur vi ser på oss själva. Utan hur vi bedömer andra. Därigenom kan det få en effekt på vad vi gör eftersom vi inte vill att andra ska döma oss för brott mot Jantelagen. En jämförelse med USA är relevant.

I don’t mean this as a criticism, and still less as jingoism. Nor do I mean that Americans are more wrong than anyone else (doubtful) or more right, either (ditto). I mean that respect for error was a driving force in the founding of our nation. We are a young country built on a mature idea: that all of us must be at liberty to make mistakes. We are free to say things our fellow citizens think are untrue, worship gods our neighbors regard as idols, hold fast to convictions that contradict those of our leaders.

Rätten att göra fel har aldrig varit upp för diskussion i Sverige. Kathryn Schulz skriver en bra artikel på ämnet i NY Times där hon visar att rätten att göra fel har varit med redan när den Amerikanska konstitutionen skrevs.

This, then, is our national heritage.  The United States was founded on a then-radical and still radically insightful acceptance of error, and we would do well to embrace those roots.  Consider the words spoken by Benjamin Franklin just before he appended his name to the most famous piece of parchment in American history.  “I confess there are several parts of this Constitution which I do not at present approve,” Franklin said, “but I am not sure that I shall never approve them.  For having lived long, I have experienced many instances of being obliged by better information, or fuller consideration, to change opinions even on important subjects, which I once thought right, but found to be otherwise.”

Om man inte vågar utsätta sig för risken att ha fel så kommer man inte heller få möjlighet att bevisa att någon annan har det. Det är när sanningar prövas som vi rör oss framåt. I Sverige pratar vi inte om religion, politik eller något annat där det kan finnas utrymme för att den ena parten har rätt och den andra fel. Det är ganska allvarligt eftersom det gör att vi inte vänjer oss vid att argumentera och diskutera för vår ståndpunkt. Vi blir sämre på att tänka kritiskt. Men det största felet är att vi kan gå omkring och tro att vi alltid har rätt.

The United Mistakes of America – Freakonomics Blog – NYTimes.com