Väldeffad

Vem är du? Vem är jag? Ibland börjar man fundera på lite djupare saker utan att kunna hjälpa det.

Hur ska jag definiera mig själv? Är jag mitt yrke, min utbildning, pappa eller make. Ska jag sortera in mig ett fack utifrån lön, utbildning, kön och härkomst?

Jag kom fram till att jag givetvis kan klassificeras och sorteras utifrån alla dessa parametrar och säkert 100-tals till. Men vad som definierar mig i olika sammanhang vill jag nog främst tillskriva hur jag förhåller mig till andra människor.

Det som då slog mig var hur jag så ofta definierar andra på grunder som jag förkastar. Kön, ålder, klädsel, yrke…

Det kulturella utbytet

Det flängs hit och dit. En weekend i New York, två veckor på Thailand eller en vecka i Costa Rica. Har man mage att ifrågasätta detta , ur miljöhänseende  galna beteende bemöts man som om försöker inskränka på en  mänsklig rättighet.

Istället för att be mig dra åt helvete och sköta mitt eget, vilket kunde funkat ganska bra brukar alla snurra in sig i konstiga resonemang. Eftersom de i grunden vet att det inte är riktigt ok att ligga på stranden i Thailand på bekostnad av kommande generationer finns det en spänning som man ibland nästan kan ta på.

Ett argument som ofta dyker upp är att de reser för att ta del av andra kulturer. Den vanligaste resformen torde vara charter.  Är man genuint intresserad av att lära känna en annan kultur så är väl knappast charter det bästa alternativet.

Det är också ganska kul att fråga hur folk förbereder  sig inför till exempel en två veckors resa till Thailand. Försöker man att öka sin kunskap i syfte att maximera det kulturella utbudet. Nej – jag tror inte det. Man försöker nog snarare ta reda på hur man skiljer en bra falsk klocka från en dålig falsk klocka, eller hur man genom att studera sömmarna kan bedöma  Louis Vutton väskan som säljs på turiststråket.

Det är bättre att säga som det är jag är en egostisk typ som vill ligga på en paradisstrand och vara lite härligt småberusad och jag ger blanka den i vilket statsskick det är eller vilken lön städerskorna har. Då hade i alla fall jag tappat bort alla mina argument.

I servicelampans sken

Servicelampan på bilen tändes strax före jul. Då fick jag för mig att göra det mesta av de ca 100 mil man kan köra innan man lämnar in  bilen .

Det har funkat över all förväntan jag har fortfarande inte servat bilen. Jag cyklar alla korta sträckor och kör bara när det verkligen behövs. Det vill säga till Willys en gång i veckan och ut naturen ungefär varannan vecka. Den ultimata fordonsskatten skulle funkat så. Det skulle liksom hoppat upp en debitering för var 100:e mil.

Gammal är äldst

Forskning har visat det finns skillnader på hur ungar respektive äldre fattar beslut. Resultaten är i och för sig i linje med det man kan förvänta sig. Yngre samlar in mer information inför ett beslut medan äldre fattar beslut utifrån erfarenhet.  Det finns också skillnader i vilken del av hjärnan som används. Det har man visat genom att studera vilken del av hjärnan taxichaufförer i London använde för att hitta.

Det har visat sig att äldres beslut ofta är lika korrekta men fattas snabbare.

Så är det säkert en korrekt iakttagelse i en värld som är konstant. Jag stötte på ett klockrent fall där det verkligen visade sig att erfarenhet troligen ledde till ett felaktigt beslut.

Jag var på Bil-Bengtsson och tog en runda i bilhallen medan jag väntade på min bil som hade varit på service. Då kom det in en äldre herre. Han stegade fram till säljaren och tre minuter senare hade han köpt en V70. Jag som är yngre ställde säljaren mot väggen och frågade vad som var på gång på elbilsfronten. Han såg inte rent bekväm ut när han berättade att Volvo troligen skulle komma men en plugin 2010 eller 2011.

Självklart så var jag inte intresserad av att köpa teknik som är helt ute om 2-3 år. Då kan jag vänta in den nya tekniken. Nu ser vi denna insikt på bred front när nybilsförsäljningen stört dyker.

Snart kanske också gubbarna fattar vad som är på gång och då lär nybilsförsäljningen stanna av helt i väntan på det nya.

Stoppa in en pinne

Förra söndagen så var det ett reserepotage i Sydsvenkan som var ganska tänkvärt. Längst ner i södra delen av Argentina finns Eldslandet. Ett ogästvänligt ställe.  

Hit kan man åka om man vill se smältande glaciärer. I repotaget berättade ett nypensionerat par att de ville ”passa på” innan glaciärerna var borta.

Är det den senste resetrenden? Att åka och titta på klimatförändringens påverkan. Var är då nästa steg polarsafari för att se en drunknande isbjörns kamp, se svältande barn leta efter mat och dö av infektionssjukdomar och översvämmade Bangladeser försöka återskapa sina liv.

En Globetrotter i elände – Nej lite moral hade varit på sin plats. Om man är så medveten om vad som händer i vår omvärld så har man ju ett ansvar. Att flyga till avlägsna ställe eller belasta känsliga miljöer för sitt eget höga nöjes skull kan snarare liknas vid att man söker sig till en eldssvåda, inte  bara för att stå bredvid och titta på, utan man passar på att samla lite ved på vägen så att brasan blir lite praktfullare.

http://sydsvenskan.se/resor/article418336/Kylslagna-utsikter.html