Next Civilisation

Jag har sett filmen Into Eternity som handlar om hur man bygger en plats för slutförvaring av kärnbränsle hundratals meter under mark i i Onkalo, Finland. Det är gripande. Det beror inte bara på att filmen är vackert och eftertänksamt gjord. Den lyfter de stora frågorna. Inte minst den om att vi nu skapar en produkt som kommer att vara farlig i 100 000 år.

Hur ska man kunna skapa en lagringsplats som är säker för minst en istid. Hur ska en civilisation som uppstår 10 000-tals år efter att vår gått under kunna förstå faran.

När jag ser filmen blir jag lite sorgsen. Jag tänker på alltings förgänglighet och hur små vi faktiskt är i ett större perspektiv. Cornelis sjunger ”…medborgare vad gör det om 100 år”. Men undrar vad det gör om 100 000 år.

Även om filmen inte explicit tar avstånd från kärnkraft lyfter det nackdelen med kärnkraften på ett påtagligt sätt som berör. Kärnkraft är inte en långsiktigt hållbar energikälla. Men det är kanske den bästa vi har för tillfället om vi ser till det kortare perspektivet.

Se filmen på SVT Play

Ofrivilliga ledare inspirerar inte

I sann sosse anda finns det ingen som vill bli partiledare. Mitt tips lägg ner partiet, eller skriv av alla som säger nej och fråga dem aldrig igen. Den som blir partiledare för socialdemokraterna är en potentiell statsministerkandidat. Tänk er ett presidentval i USA där den ena kandidaten hade blivit övertalad att ställa upp. Det håller inte.

Det tyder på en kultur inom partiet som är så skadlig och förtryckande att man blir mörkrädd. Jag förstår inte hur någon med sunt förnuft kan ens försöka sig på att ta sig fram i den sådan miljö. Eller – det kanske inte finns någon med sunt förnuft kvar i landet. De flyr utomlands.

Ganska komiskt. Det har blivit så uppskruvat att det inte räcker att säga nej längre. Man ska dessutom fly landet.

Men det är lite svenskt. Man ska inte ta för sig. Man ska låta andra lyfta fram en. Man ska inte peka ut en riktning och ha en tydlig vilja – man ska vara ödmjuk och ta hänsyn. Men jag tror att det behövs lite mer våghalsiga ledare. Ledare som vågar ha en tydlig uppfattning – men är ödmjuka nog att ändra sig om det finns fog för det. Ledare som vill åstadkomma något och driver på, ledare som inspirerar.

Men framförallt ledare som på egen hand vågar säga att de vill leda och ger uttryck för en vision och har en plan för att nå dit.

En livstid

Ibland är vi snabba att döma andra länder. Deras kvinnor går omkring med sjalar. Barnen får inte en ordentlig skolgång.

Men få tänker på hur mycket Sverige har utvecklats och förändrats de senaste 100 åren. För 100 år sedan var vi på en nivå som var så långt ifrån dagens att det inte ens går att föreställa sig.

I det perspektivet kan det vara intressant att läsa den länkade artikeln. Där intervjuas två 100-åringar. När man läser artikeln inser man hur mycket som faktiskt kan förändras under relativt kort tid.

Det finns redan nu mycket som har förändrats under min livstid. Ska bli kul att se hur det fortsätter.

Liberal Debatt » Den stora Sverigeresan.

Valfrihet, individualitet och initiativ

En av mina huvudteser är att vi svenskar är vad jag vill kalla sossifierade. Socialister anser att medborgarna ska socialiseras genom skolning. propagande och annan påverkan. Det fungerar. Jag har gått i en skola där alla viktiga begrepp tolkades utifrån en svensk/socialdemokratisk världsbild. Jag måste medvetet bryta mig loss och reflektera över ord som välfärd, solidaritet, rättvisa och jämställdhet. Viktiga ord som de flesta använder och tar innebörden för given.

De flesta människor har den föga smickrande egenskapen att de hellre dumpar över sina problem på någon annan. Det är helt naturligt. Vi människor är ju av naturen lata. Kommer det någon och erbjuder sig att ta ansvar för att lösa mina problem lämnar jag gärna över ansvaret. Problemet blir när man lämnar över ansvaret för sådant som är intimt förknippat med individen. Exempelvis försörjning, skolning och hälsa. Här krävs det enligt mig att  individen tar eget initiativ och ansvar.
Redan i skolorna börjar processen att tona ner individuella skillnader. Är man duktig får man hjälpa de som är sämre. Så att alla blir halvbra i exempelvis matte. För att skapa extraordinära uppfinningar eller starta framgångsrika företag krävs det extraordinära personer. De senaste 50 åren har vi sett hur uppfinnings- och entreprenörskraften har avtagit i en allt snabbare takt. Vi måste tillåta individer att vara individuella, om vi ska skapa utveckling och välstånd. Varje individ ska uppmuntras att utveckla sin individualitet.

När jag växte upp så levererades det mesta av välfärden via kommun, stat eller landsting. Mina föräldrar kunde inte välja en skola som de trodde skulle passa mig. Var man lärare hade man bara en möjlig arbetsgivare. Det samma gällde för en rad yrken. Nu har det visat sig att detta inte var till gagn för varken lärare eller elev. Resursslöseri och ineffektivitet kunde fortgå utan upptäckt eller åtgärd, Nu har vi påbörjat skiftet till ett nytt system som bygger på valfrihet. En resa där det finns en lång väg att gå. Men genom att ge den som ska utnyttja en tjänst – vare sig den finansierad via skattsedel eller ej – möjlighet att välja säkerställer att vi får mest tjänst för pengarna.


Fel är rätt

Igår bloggade jag lite om hur Facebook har påverkat oss. I samband med det kom Jantelagen på tal. Nu har jag hittat ett klockrent exempel på hur Jantelagen har haft, och fortfarande har en hämmande effekt på Sverige och svenskarna. I Sverige är det skamligt att ha fel. Därför tar vi mindre risker, säger inte vad vi tycker och håller oss på vår kant.

Som jag var inne på igår. Jag tror inte att Jantelagen i första hand påverkar hur vi ser på oss själva. Utan hur vi bedömer andra. Därigenom kan det få en effekt på vad vi gör eftersom vi inte vill att andra ska döma oss för brott mot Jantelagen. En jämförelse med USA är relevant.

I don’t mean this as a criticism, and still less as jingoism. Nor do I mean that Americans are more wrong than anyone else (doubtful) or more right, either (ditto). I mean that respect for error was a driving force in the founding of our nation. We are a young country built on a mature idea: that all of us must be at liberty to make mistakes. We are free to say things our fellow citizens think are untrue, worship gods our neighbors regard as idols, hold fast to convictions that contradict those of our leaders.

Rätten att göra fel har aldrig varit upp för diskussion i Sverige. Kathryn Schulz skriver en bra artikel på ämnet i NY Times där hon visar att rätten att göra fel har varit med redan när den Amerikanska konstitutionen skrevs.

This, then, is our national heritage.  The United States was founded on a then-radical and still radically insightful acceptance of error, and we would do well to embrace those roots.  Consider the words spoken by Benjamin Franklin just before he appended his name to the most famous piece of parchment in American history.  “I confess there are several parts of this Constitution which I do not at present approve,” Franklin said, “but I am not sure that I shall never approve them.  For having lived long, I have experienced many instances of being obliged by better information, or fuller consideration, to change opinions even on important subjects, which I once thought right, but found to be otherwise.”

Om man inte vågar utsätta sig för risken att ha fel så kommer man inte heller få möjlighet att bevisa att någon annan har det. Det är när sanningar prövas som vi rör oss framåt. I Sverige pratar vi inte om religion, politik eller något annat där det kan finnas utrymme för att den ena parten har rätt och den andra fel. Det är ganska allvarligt eftersom det gör att vi inte vänjer oss vid att argumentera och diskutera för vår ståndpunkt. Vi blir sämre på att tänka kritiskt. Men det största felet är att vi kan gå omkring och tro att vi alltid har rätt.

The United Mistakes of America – Freakonomics Blog – NYTimes.com

Min lathet driver mig framåt

Jag har många år hävdat att lathet är en av grunderna för framsteg och utveckling. Lathet i kombination med kreativitet gör att man försöker använda sin kreativitet för att komma undan.

Det leder till att man hittar nya enklare och effektivare sätt att göra saker. Lata men kreativa människor är alltså de som är bäst på att höja produktiviteten.

Lathet verkar dessutom haft en funktion ur ett evolutionärt perspektiv. Om vi inte varit lata hade vi bara sprungit på som exempelvis möss i ett hjul. Ingen rörelse framåt där inte.

Men en paradox är att vi är lyckligare när vi gör något. Vi är lata av naturen men mår bättre av att göra något.

humans are happier when they’re busy, but we’re inclined towards idleness

Själv är jag ganska lat. Jag gillar verkligen inte att göra saker mer omständligt än det behöver vara. Att slösa med tid och energi gör mig irriterad.Därför är jag konstant på jakt efter enklare och smartare lösningar.

Det som många tror är någon form av streberaktig iver är egentligen bara ett utslag av en extrem lathet.

Are We Naturally Lazy? – Freakonomics Blog – NYTimes.com.

Ny mobil igen

Jag har precis köpt en ny mobil en Sony Ericsson Xperia mini Pro. Det har tagit en hel del tid att få igång allting. Mail, kalendrar, navigering, kontakter, bokmärken. Dessutom är det en Android telefon så det har varit lite nytt. Men nu sitter det mesta på plats och jag börjar verkligen gilla den.

Jag kommer ihåg de flesta av mina tidigare telefoner. Min första en Philips Fizz (1996). Kommer ni ihåg reklamen? En telefon som ramlar genom luften över öknen. Därefter blev det Ericsson GA 628, Ericsson T68m, Nokia 3310, Sony Ericsson T230, Sony Ericsson W810i, Sony Ericsson C702, Sony Ericsson W715, samt säkert en eller två som har glömt bort.

Det är helt otroligt vad det har hänt saker. Den första telefonen hade samtalstid 1 timme och standby 45 timmar. När batteriet var nytt vill säga. Efter någon månad var det standbytid 8 timmar. Man kunde inte ens fantisera om det vi har idag.

Samtidigt har tillgänglighetskraven ökat enormt. Frågan är var vi kommer att landa. Som anställd förväntas du bara ge upp din integritet och sudda ut gränsen mellan privatliv och arbetsliv. Du förväntas sätta dig in i ny teknik på din fritid så att du inte halkar efter. Företagen pressas att leverera produkter och tjänster på köparens villkor, när köparen vill ha det.

För mig känns det som en förmån att ha en arbetsgivare som inte langar ut en mobiltelefon och bärbar dator till varje anställd. Lite otillgänglighet kommer kanske att bli framtidens lockbete för att locka till sig de smartaste och kreativaste medarbetarna. De som förstår värdet av integritet och privatliv och inser det begränsade värdet av förlorad verklighetsuppfattning och stresshjärta.

Valfriheten begränsar

I en ny bok har Renata Salecl skrivit om valfrihetens baksida och begränsningar.

The more money you have, it seems, the more choice you have. And the more choice you have the happier you are. Or at least that is the theory, and if that proves not to be the case, it is your fault for making the wrong choices. Renata Salecl unpicks these axioms of modern life in a short and thought-provoking book. She shows that in large chunks of life, the simplistic search for the perfect choice is not only impractical, but leads to misery.

Vi kan nog alla känna att alla dessa val är mer än vi kan hantera. Vi skulle till exempel välja förskola. Ett område som jag kan erkänna att jag inte behärskar. Jag saknar erfarenhet av, kunskap om och intresse för olika former av förskolor. För mig fanns det två principer. Det skulle ligga bra rent geografiskt och där skulle vara kö. Finns det en kö så har säkert tillräckligt många gjort bedömningen att det är en bra förskola.

I recensionen kommenterar man det faktum att boken lutar mot vänster, men att det finns en poäng i den.

Yet her big point, that choice is not a goal in itself, is well-taken. Dominant ideas, including the welfare state, the classless society and the dictatorship of the proletariat, become so pervasive in their heyday that people often fail to ask what they really mean. Challenging the choices presented by life, and pondering why we make them, is more important than focusing just on what we are offered.

Att välja mellan sånt vi egentligen inte behöver och vill ha gör oss bara olyckligare. Att lägga mycket tid på att göra val som inte är viktiga slösar bort tid. Ett överdrivet fokus på möjligheterna gör att vi glömmer bort målet – största möjliga lycka.

Den fjärde statsmakten

Sociala medier och bloggar har en viktig funktion. Det visar sig i granskningen av Littorin affären. Aftonbladet har agerat på ett minst sagt olämpligt sett. De har publicerat grovt kränkande uppgifter om en person, som dessutom kan påverka Sverige på ett demokratiskt perspektiv. Nämligen valet 2010.För detta har det haft ytterst svagt stöd.

När andra medier skulle rasat mot Aftonbladet har de istället varit ganska tysta. De skulle jagat Lena Mellin lika intensivt som Aftonbladet jagade Prinsessan Madeleine när hon fick fly till New York.

Sån tur är finns bloggen Medborgarperspektiv. Här har affären följts upp, kommenterats och granskats kritiskt. Inte minst väcker det faktum att feministen och sexköpslagskramaren Anna Skarhed ska utreda om Aftonbladet gjort fel  frågan om det överhuvudtaget finns möjlighet att få en objektiv granskning av Aftonbladets agerande.

Svensk press oförmåga till självsanering är problematisk. Det enda rimliga är att kostnaden för kränkningsbrott går upp rejält. Dessutom borde man reglera hur pressen ska agera i förhållande till exempelvis anhöriga och närstående.

Allmänintresset kan inte heller bestå i att att man visar det i efterhand. Vi sålde många lösnummer. Därför är det bevisat att det fanns ett allmänintresse.

Jag läste ett bra blogginlägg som jag tyvärr har tappat bort, men det jämför med andra branscher, exempelvis min egen, där har vi krav på oss att dokumentera vad vi gör i kvalitetssyfte. Journalister borde ha ett krav på sig att dokumentera sitt arbete på ett sätt så att det sedan går att revidera att man har agerat på ett kvalitetssäkrat sätt. Tänk att kunna läsa en kvalitetssäkrad tidning. Då kanske man kunde börjat tro på det som står i tidningen igen.

Ledarskap för förändring

I Harvard Business review kan man läsa om vad de kallar transformational leadership.

The traditional or transactional leader says ”I’m the leader — you’re the follower; I have something you need (money) and you have something I need (labor). So let’s make an exchange.” Transformational leaders like Steve understand that there is something bigger at stake. He not only challenged his people to grow professionally, but also personally — emotionally and intellectually.

Det är ett ledarskap som bygger på fyra ingredienser:

Ledare som bryr sig om

It sounds touchy-feely, but people who are not both receiving and giving love — and by love I mean focused concern and action directed at another exclusively for that person’s good — cannot be fully healthy, biologically and psychologically.

Insikt om att allting behöver växa

By creating a culture that allows our people (and ourselves) to grow, we are expanding our capacities as leaders, as employees, and as human beings.

Alla måste känna att de betyder något

The simple principle at work here goes something like this: life works when we forget about ourselves and contribute to others. To feel fulfilled and empowered, employees must know they are contributing to the whole.

Behovet av mening

We are meaning-seeking creatures. If our lives lack a clear sense of meaning, if we are not engaged in some larger purpose, we will not be fully satisfied, regardless of whatever else we may have.

Har du en chef som lyckas få en arbetsplats där alla kriterierna är uppfyllda? Grattis då finns det förutsättningar för att göra underverk, Nu får man tänka på att det är en amerikansk artikel. Svenska chefer är nog duktigare än amerikanska på de ”mjuka” värdena.

De kriterier som jag tror att flest brister i är behovet att växa och behovet av mening. Som chef måste man gilla dynamik och förändring annars kommer man aldrig att kunna skapa en arbetsplats som där man når sin fulla potential.

Men det var en föredömligt kort artikel och ganska intressant. Väl värd att föras vidare. För är det inte intressanta frågor som dyker upp. Vad gör ett jobb meningsfullt? Kan man göra så att någon som utför ett meningslöst arbete upplever det som meningsfullt? Luras man inte då? Lurar man någon man brys sig om?