Evigt unga

Jag och hustrun var ute och promenerade i parken. Som vanligt småpratade vi om ditt och datt. Eftersom solen sken satt det några ungdomar och förkylde sig över en klass II på gräsmattan. Vi kom fram till att vi tycker och känner på samma sätt nu som när vi var i 25-års åldern. Jag spelar fortfarande mycket musik från 90-talet, gillar filmer från 90-talet och så vidare. Jag lever också med en konstant otrygghetskänsla. Lågkonjunkturer är grundläget för mig. Jag gick ut gymnasiet när ungdomsarbetslösheten var 25 procent. Därefter kom IT-bubblan och förstörde de nya arbeten som hade skapats för de ungdomar som fått en så tuff start på vuxenlivet under 90-tals krisen.

När vi kom hem kunde jag inte släppa vårt samtal. Jag kände att jag var ett bra inlägg på spåret.

Min tanke bygger på att de flesta har kvar de värderingar och den syn på samhället och livet som formade dem när de var i 25-års ålder. Det innebär att alla tolkar omvärlden utifrån en 25-årings perspektiv. Det är ju inte någon speciellt kontroversiell åsikt, utan det finns ju mycket forskning som visar att det är så.

Vilken tidsmaskin! 25-åringar från 30-talet som har fattig Sverige i färskt minne träffar dagligen 25-åringar som präglades av 80-talets glam och ytlighet.  Tänker man på våra möten på detta sättet är det enklare att förstå varför olika generationer tolkar verklighet så olika.