Individ från vaggan till graven

En forskare vid Hälsohögskolan i Jönköping har i en avhandling uppmärksammat att äldrevården kollektiviserar de äldre.

Åldringar som bor på servicehem och liknande inrättningar tenderar att bli berövade sin personliga identitet och integritet. De behandlas alltsomoftast som ett enda stort kollektiv med identiska förutsättningar, önskemål och behov.

Det är väl något som alla som har eller har haft en äldre – eller för den delen sjuk – släkting eller familjemedlem.

Vården i Sverige handlar om behovsprövningar och vad man har rätt till. I Danmark har man en annan syn på det hela. enligt forskaren handlar det inte om bristande resurser utan om attityd.

Det är inte fråga om otillräckliga resurser eller bristande välvilja, utan om attityd och inställning. Organisationen måste anpassas efter människorna, inte tvärtom.

Detta är bara ett exempel på hur det centralstyrda välfärdsbygget inte lyckas se individer. Här behövs mer konkurrens, fler alternativ. Dessutom borde det införas ett peng-system så att individen eller dennes anhöriga kan påverka mer.

Ingen vill bli barn på nytt – Huvudledare – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

När det verkligen gäller

Frihet har många dimensioner och vinklar. En liberal grundsats är att den enes frihet inte får inskränka någon annans frihet. Det skapar ofta gränsdragningsproblem, och det skapar utrymme för olika perspektiv och tolkningar.

En fråga som är till synes ganska enkel – rätten att avsluta sitt liv leder till många sådana. Inte minst om man pratar om så kallad dödshjälp. Nu har socialstyrelsen förtydligat vad som gäller vad det gäller rätten av avböja livsuppehållande åtgärder.

Det gäller alltså inte aktiv dödshjälp, utan en form av passiv dödshjälp. Jag anser att man så långt som möjligt ska beslutande rätt över sitt liv. Det gäller i alla livets skede, även slutskedet. Det tyckte socialstyrelsen också.

Att få avböja livsuppehållande åtgärder känns liberalt och riktigt. Däremot är jag något tveksam till aktiv dödshjälp. Jag är tveksam men inte avvisade, eftersom det går att reglera så att det bygger på frivillighet från samtliga parter, och att det sker på ett sätt så att all tvivel om att det är patientens verkliga vilja är undanröjd.

Vi måste stå upp för friheten när det verkligen gäller, när det är svårt, tungt och obekvämt. Det är då friheten betyder mest för den som får den.

Patient får rätt bryta behandling – DN.se.

Bromsen glappar

Sydsvenska tar upp en sak som jag berört tidigare. Det är inte synd om pensionärerna som kollektiv. Det finns en broms i pensionssystemet som man håller på att trixa med. Bromsen är till för att det ska finnas pengar till framtida generationer. Lite förenklat kan man säga att ju fler som arbetar ju mindre risk att bromsen träder in. Pensionsuttaget är nämligen kopplat till hur ekonomin som helhet utvecklas.

Nordea har gett ut en rapport som visar hur förmögenheten är fördelad. Det de över 55 som sitter på den den största förmögenheten. En LO rapport från 2009 bekräftar bilden.

Rikast är åldersgruppen 55-64 år, där merparten
av 40-talisterna återfinns. De har den största
sammanlagda nettoförmögenheten och har ökat
sin förmögenhet med 220 miljarder kronor mellan
2002 och 2004 vilket är 90 miljarder kronor
mer än för den näst rikaste gruppen yngre pensionärer.
Åldergruppen 55-64 år hade i snitt en
nettoförmögenhet på 882 000 kronor, vilket är
betydligt mer än för 50- och 60-talisterna som
hade en genomsnittlig nettoförmögenhet på
560 000 respektive 309 000 kronor år 2004.

utdrag från Nordeas rapport förmögenhetskällan som utkom 2006

Eftersom fastigheterna inte har tappat speciellt mycket i värde trots finanskrisen kan vi anta att de fortfarande har en proportionellt sett stor del av förmögenhetskakan. Rapporten tar dessutom inte upp värdet på den fordran i form av utlovad pension som staten har gett. Hade man gjort så hade skillnaden blivit än större. I framtiden kan vi räkna med att den pension vi får av staten blir lägre än den de har som gick i pension nyligen eller kommer att göra inom kort. Ska man vara krass kan man säga att vi i de yngre generationerna ska spara undan till vår egen pension samtidigt som vi betalar för andras.

Att bli gammal är naturligt och jag kan inte se varför samhället varför samhället på något sätt ska få ansvar för att sysselsätta våra pensionärer. I vår stad vill de ha ett aktivitetshus där de kan fika och ha aktiviteter. Varför ska kommunen ordna ett hus för seniorer där de kan sitta och dricka skattesubventionerat kaffe när stan är full av Caféer som behöver omsättningen.

Nu ska man komma ihåg att att detta är ackumulerade siffror, visst finns det fattig-pensionärer. Men vi ska inte låta pensionärskollektivet använda dessa som sköldar när de kommer med sina kravlistor.  Det är inte bara bromsen som glappar det finns risk att gasen hänger sig.

-.Det är inte fel på systemet – Huvudledare – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

tillägg 2009-0417

Neo skriver om samma sak. Vi måste förstå att pensionärer är en heterogen skara och att de inte är det minsta synd om de allra flesta.

Borgen vittrar

Hur gammal man än är ska man bo kvar i sitt hus vare sig man kan sköta underhållet eller ej. Varför är det inte naturligt att flytta till en bostad som bättre passar ens behov och förmåga? Nu sitter många gamla och skäms eftersom de inte orkar hålla huset i skick samtidigt som de för höra att det är bra att bo kvar ”hemma”.

Hur hemma är ett tomt skal av gamla minnen som förfaller mer och mer för varje år. För mig har det varit självklart att flytta när mina behov har förändrats. Som ung student bodde jag i en etta, sen flyttade vi till en två:a när ettan blev för trång, sen ett radhus med täppa, sen lägenhet och sen lägenhet igen och nu hus.

Visst trivs jag i vårt hus men jag förstår att det inte är rimligt att förvänta sig att bo kvar här hela livet.

Trygghet för mig är inte väggar och tak utan en omgivning som stöttar och håller mig sällskap. Att sitta i ett hus som förfaller är ju dessutom kapitalförstöring. Inte minst om man ser till det humankapital som sitter och längtar efter sällskap och värme.

Visst ska man kunna välja att bo kvar hemma om man trivs med det – men med tanke på hur mycket antidepressivt våra äldre tar så kan man undra om det inte är dags att tänka om, och kommunicera annorlunda när en äldre vill flytta till gemensamt boende. Kommunernas kalkyler är ofta enkelspåriga. Man väger bara kostnaderna för hemtjänst mot kostnaderna för en plats i gemensamt boende. Det finns andra faktorer som borde vägas in. Det skapas en hälsosam rotation på bostadsmarknaden och  underhållet av befintliga fastigheter hade blivit bättre.

I Ystad finns det en del spännande projekt som som visar att det finns många som vill allt annat än sitta hemma i en vittrande borg.

Evigt unga

Jag och hustrun var ute och promenerade i parken. Som vanligt småpratade vi om ditt och datt. Eftersom solen sken satt det några ungdomar och förkylde sig över en klass II på gräsmattan. Vi kom fram till att vi tycker och känner på samma sätt nu som när vi var i 25-års åldern. Jag spelar fortfarande mycket musik från 90-talet, gillar filmer från 90-talet och så vidare. Jag lever också med en konstant otrygghetskänsla. Lågkonjunkturer är grundläget för mig. Jag gick ut gymnasiet när ungdomsarbetslösheten var 25 procent. Därefter kom IT-bubblan och förstörde de nya arbeten som hade skapats för de ungdomar som fått en så tuff start på vuxenlivet under 90-tals krisen.

När vi kom hem kunde jag inte släppa vårt samtal. Jag kände att jag var ett bra inlägg på spåret.

Min tanke bygger på att de flesta har kvar de värderingar och den syn på samhället och livet som formade dem när de var i 25-års ålder. Det innebär att alla tolkar omvärlden utifrån en 25-årings perspektiv. Det är ju inte någon speciellt kontroversiell åsikt, utan det finns ju mycket forskning som visar att det är så.

Vilken tidsmaskin! 25-åringar från 30-talet som har fattig Sverige i färskt minne träffar dagligen 25-åringar som präglades av 80-talets glam och ytlighet.  Tänker man på våra möten på detta sättet är det enklare att förstå varför olika generationer tolkar verklighet så olika.

Nostalgi

Jag vet inte vad som drabbat mig. Jag tänker numera ganska ofta på saker jag gjort och människor jag träffat och hängt med. Troligen är det något som har att göra med att jag blivit pappa ganska nyligen, Det började i samband med det, och det tilltar hela tiden. Det kan givetvis också vara så att jag har en begynnande ålderskris eller helt enkelt bara börjar bli gaggig på grund av ålder.

Jag kommer att kanalisera detta genom inlägg under kategorin nostalgi. Om inget annat är det bra att ha det dokumenterat när minnet börjar svika.