Bekvämlighetens pris

I svenska dagbladet skriver PJ Anders Linder om vikten av yrkesutbildning. Han refererar också till en konservativ människosyn. Han formulera sig så här.

Mig inspirerar han också (sannolikt utan uppsåt) till att återvända till den senaste tidens diskussion om konservatismens idéer. För om det finns något som den upplysta konservatismen har att erbjuda så är det vaccin mot den sorts fantasteri som präglar idén bakom gymnasiets treårstvång. Att erbjuda människor möjligheter? Gärna. Att stöpa om dem mot deras vilja? Icke. God konservatism är att vägra skriva reseberättelsen innan resan har ägt rum. Det är konservativt och klokt att möta även det vällovliga med skepsis ifall det urartar i absolutism och halsstarriga politiska projekt.

Jag håller med om den bild som enligt PJ Anders Linder tecknas av Jonas Olofsson i sin bok krisen i skolan

Dagens gymnasieskola sjösattes i början av 1990-talet under Göran Perssons tid som skolminister. Han och hans vapendragare hade storslagna visioner: Uppdelning i studie- och yrkesförberedande studier var förlegat. Att lära sig ett yrke var att fastna i ett fack. Det nya arbetslivet skulle handla om att snabbt ställa om från det ena till det andra och för att ha den nödvändiga överblicken borde man gå på högskola. Det sades inte rent ut men det var underförstått: Att inte bli akademiker var ett slags misslyckande.

Yrkesutbildningarna fick vara kvar, men man gjorde dem treåriga och skruvade ned yrkesprofilen. Alla elever fick rätt och plikt att ägna mycket tid åt läsämnen. I teorin skulle den politiken befria individerna. I verkligheten ger den uttryck för en nedlåtande syn på dem som känner sig redo för arbetslivet efter 12-13 år i skolan, och den har lett till en hårdhänt utslagning. Skoltrötta elever går inte färdigt sina treåriga program och blir varken studie- eller yrkesförberedda.

Men jag håller inte med om att vi kan släppa ut människor i ett samhälle och en kontext utan verktyg att tolka den. Jag har själv varit ute och träffat gymnasister på yrkesförberedande program. Det är faktiskt så att det redan i den gymnasieskola vi har finns det stora kunskapsluckor hos eleverna. De ska lära sig räkna, läsa och skriva. Men de måste också lära sig att tänka självständigt och att förstå  vad som händer. Annars blir de lätta offer för allsköns skojare och dubiösa personer.På den skolan hade mer än 7o procent röstat på Sverigedemokraterna i det senaste skolvalet.

Vi har inte råd att se mellan fingrarna vad det gäller samhällskunskap, geografi, historia och andra ämne som ger oss motståndskraft mot förenklade budskap och förljugen argumentation.

Alternativet är att koppla rösträtten till ett medborgarprov men det är en väg vi inte bör vandra.

Det politiska högmodets pris | Ledarsidan | SvD.

Historisk relativism

Nu börjar man kunna ifrågasätta den officiella historieskrivningen i Kina, om än i en mycket liten skala och inte utan risk. När jag läste artikeln kom jag att tänka på ett samtal jag hade med en bekant häromdagen.

Han är Iranier (perser) och berättade lite om hur det hade varit att gå i skolan i Iran. De hade haft mycket ”absoluta” ämnen som matte, fysik och kemi. När de skulle lära sig historia så var det först och främst persisk historia, som byggde på att de skulle vara stolta över att vara perser och sin historia. Hitler nämndes som hastigast och världskrigen var ett ryckte. I princip så lärde man sig ingenting om omvärlden eller om ”relativa” ämnen som samhällskunskap.

Då kom att jag att tänka på vad jag hade fått lära mig. Var det så mycket bättre? Hur mycket diskussion vad det egentligen i klassrummet?

Visst fick vi lära oss om omvärlden men hela tiden utifrån ett svenskt perspektiv. I Sverige var vi per definition mer upplysta, demokratiska och hade i största allmänhet rätt. Alla andra länder där man gjorde på andra sätt var bara mer eller mindre på väg att komma ikapp föregångslandet Sverige.

Inte ett ord om svält eller fattig Sverige. Att en stor del av befolkning emigrerade till USA var en parentes. Hur ska man då skapa en utbildning som ger en relativt bättre kunskap?

Chinese history textbooks: The fragility of truth | The Economist.