Lag är frusen politik

Efter måndagens direktionsmöte på Ystad-Österlens miljöförbund fick vi en liten  kurs i förvaltningsjuridik som hölls av Jonas Christensen. Det var ganska passande. Inte bara för att direktionen är ganska nytillträdd, utan också eftersom vi precis hade avgjort ett ärende som på ett bra sätt belyser en av hans viktigaste budskap till oss.

När man sitter i en nämnd eller direktion som bedriver myndighetsutövning så har man ett ansvar för att den lags som finns tillämpas. Det finns inget större utrymme för politik.

Han gick också in på vilket ansvar man som ledamot har att förstå vilka beslut man fattar. Även om jag ”bara” är ersättare gick jag hem och på kvällen beställde några böcker. Där ingick en introduktionsbok till miljöjuridik och en avseende förvaltningsrätt.

 

Frossande dinosaurierna

Inom näringslivet kan man motivera höga chefs löner med att det finns en risk för att på mycket kort varsel bli av med jobbet. Ibland sneglar offentlig sektor på privat näringsliv och använder det som hävstång för att få upp generaldirektörernas löner.

Men det finns en stor skillnad. Risken för att bli av med jobbet verkar inte finnas inom det offentliga. Någon riskpremie är därmed inte befogad.

Här sitter dinosaurierna och tickar massa pengar | Oisín Cantwell | Kolumnister | Nyheter | Aftonbladet.

Next Civilisation

Jag har sett filmen Into Eternity som handlar om hur man bygger en plats för slutförvaring av kärnbränsle hundratals meter under mark i i Onkalo, Finland. Det är gripande. Det beror inte bara på att filmen är vackert och eftertänksamt gjord. Den lyfter de stora frågorna. Inte minst den om att vi nu skapar en produkt som kommer att vara farlig i 100 000 år.

Hur ska man kunna skapa en lagringsplats som är säker för minst en istid. Hur ska en civilisation som uppstår 10 000-tals år efter att vår gått under kunna förstå faran.

När jag ser filmen blir jag lite sorgsen. Jag tänker på alltings förgänglighet och hur små vi faktiskt är i ett större perspektiv. Cornelis sjunger ”…medborgare vad gör det om 100 år”. Men undrar vad det gör om 100 000 år.

Även om filmen inte explicit tar avstånd från kärnkraft lyfter det nackdelen med kärnkraften på ett påtagligt sätt som berör. Kärnkraft är inte en långsiktigt hållbar energikälla. Men det är kanske den bästa vi har för tillfället om vi ser till det kortare perspektivet.

Se filmen på SVT Play

Apopå tjockisskatt

Stefan Hannas förslag om skatt på överviktiga är lite felriktad. Det finns många grupper som kostar samhället stora pengar som vi inte beskattar hårdare för att de ska ”göra rätt” för sig. Däremot så är övervikt ett samhällsproblem som kostar stora pengar.

Men det finns andra saker som är skadligare och som jag tycker ska ”straffskattas” betydligt hårdare med samma resonemang nämligen tobak och alkohol. Båda dessa har dessutom skadliga effekter på omgivning i form av exempelvis passiv rökning och misshandel. Dessutom kan man fundera över alla dem som utsätter sig för fullständigt onödiga risker och exempelvis blir skadade i skidbacken eller vid fallskärmshoppning. Borde man inte teckna en tilläggsförsäkring i samband med att man löste liftkort.

Det är oerhört svåra och komplexa frågor som inte förtjänar att reduceras till en så fånig sak som tjockisskatt. Var upphör individens ansvar och var tar statens vid. Om staten plockar upp notan. Har man då inte rätt att ställa vissa motkrav?

Reaktionerna mot förslaget har varit ganska hårda. Jag vänder mig också mot tonen i förslaget och den förenklade argumentationen samt det faktum att det luktar moralism och livsstilsfascism. Kent Persson skriver bra om vad man kan och bör göra för att bekämpa övervikt. Men många med mig konstaterar att det rent logiskt inte håller att argumentera för en straffbeskattning av överviktiga.

Stackars Stefan

Stefan Hannas kommunalråd i Uppsala har hamnat i blåsväder efter att han bloggat om överviktiga, bidragsfuskare och om äldre. Det var aftonbladet som plockade upp några formuleringar som de tyckte var olämpliga.

Jag tittade lite på hans blogg och det han gör är att han lyfter frågor som är viktiga. Att han sedan uttrycker sig lite olämpligt råder det ju ingen tvekan om. Men man kan inte bara rycka ut enstaka meningar från en blogg och hänga ut en politiker.

Bloggen som forum och format innebär att man till viss del ”tänker” högt. Att man prövar och utvecklar sina tankar och idéer. Helst i dialog med de som läser bloggen. Det innebär att man ibland tar det ett steg för långt, tänker fel, eller helt enkelt inte formulerar sig så att det blir som man tänkte.

Politiker som på detta sätt borde mötas med respekt och tolerans. Många politiker väljer istället att tänka i slutna rum eller dolda forum – eller så tänker de inte alls. Ju mer makt en politiker har desto känsligare blir det att blogga. Därför är det extra viktigt att man respekterar formatet när yrkespolitiker och makthavare faktiskt väljer att blotta sig på detta sättet.

Alternativet är att politiker kommer att sluta använda sig av sociala medier, bloggar och dylikt. Det innebär att vi riskerar att förlora något som har vitaliserat den politiska debatten och minskat avståndet mellan politiker och väljare.

Plogbilens paradox

Idag skulle jag till Malmö för att köra två kundmöten med en av våra skattekonsulter. Givetvis trotsar jag den klass 3 varning som är utfärdad. Jag har lite grann tappat respekten för vägverkets varningar. Ok jag skulle inte gett mig ut på mindre vägar men E65. Kom igen – var lite nyanserade.

Jag jobbade i Simrishamn tidigare och noterade snabbt att varningarna oftast var klart överdriva. Däremot missade de ofta att varna när det skulle behövts. Om de nu inte vill att folk ska ge sig ut är det ju bara att sluta ploga. Men att först varna och avråda och sedan kasta in varje plogbil som finns tillgänglig känns ologiskt.

Hur gick det då? Inga problem bara man tog det lugnt och höll avstånden. Men jag skulle nog inte varit lika tuff någon timme senare eller i natt. Sunt förnuft, försiktighet och respekt för väglaget är nödvändigt.

Vägverkets varningar tar jag dock med en nypa salt.

Hjärngympa, inte bara tidsfördriv

Det finns en uppfattning och föreställning av att det finns en koppling mellan hur man aktiverar sin hjärna och demens. I detta finns det en medicinsk aspekt och en moralisk.

Har man varit passiv så får man ju till viss del skylla sig själv. Det finns ju en drivkraft för oss som är friska att koppla det till ett beteende. Det innebär att den så otäcka slumpen får mindre inverkan på våra liv.

Forskare i USA har undersökt de medicinska aspekterna av att aktivera sin hjärna och kommer fram till följade:

The good news, as they report in Neurology, is that frequent activity of this sort seems to slow the rate of mental decline in those without cognitive impairment. The bad news is that in those who do then develop Alzheimer’s disease it is associated with a more rapid subsequent decline.

Det innebär att det stoppar inte sjukdomen men fördröjer symptomen.

Mental stimulation and dementia: Brain gain | The Economist.

Sopsortering här och där

Det är inte första gången jag skriver om svenskarnas märkliga beteende kring miljön. Vi är världens bästa land på att återvinna. Det måste vi vara. Det är inte ett socialt acceptabelt beteende att kasta glas med hushållspapper, eller smyga med kuvert bland tidningarna på sopstationen.

Men spelar det någon roll om vi separerar hård och mjuk plast, skiljer kartong från wellpapp. Vi vill gärna tro det. Genom denna ritual så kan vi ju tillåta oss i övrigt ha en ganska avslappnad attityd till det egna ansvaret för vår miljöpåverkan. Genom att slänga fyra AA batterier i en holk, rättfärdigar vi en resa till andra sidan jordklotet. Syftet med resan är ofta att ligga vid en pool. Det är klart det förtjänar man när man är så redig och drar sitt strå.

Väl på plats kommer man göra ett avtryck som inte bara förtar effekten av flera års sorterande och holkande, utan förstör den miljö man sökt sig till.

Det mesta skräpet på soptippen kommer från turisthotellen i närheten. Och det är svenskarna som dominerar på Koh Lantas hotell – uppskattningsvis hälften av turisterna är svenskar. En turist uppskattas lämna efter sig 15 gånger mer sopor än en bofast thailändare.

Den tropiska värmen gör att soporna självantänder och ger ifrån sig giftiga ångor.

Jag förespråkar inte att man ska sluta sopsortera på hemmaplan, utan att man helt enkelt ska ta samma ansvar på bortaplan som hemma plan. Men en av glädjeämnena med att komma bort är ju att slippa det dj-vla sorterandet.

Så stor är Sveriges soptipp i Thailand – Miljöaktuellt.

Vård(a)pengarna

Läste om hur landsting och regioner rullar miljarder på kultur och näringspolitik. Eftersom kopplingen till framtida intäkter är minst sagt vag. Precis som målen med verksamheten – kan man fråga sig om det är att spendera pengarna rätt. Man kunde sparat in både anslag, tjänstemän och sänkt skatter eller prioriterat kärnverksamhet. Men den nya portföljmodellen inom kulturen riskerar att bidra till ruljansen.

Ska landstingen bedriva annan verksamhet än vård, omsorg och kollektivtrafik är kravet på redovisning stort. Båda för vad pengar använts till och vilken nytta det gjort.

http://www.dn.se/debatt/landstingens-kulturprojekt-slukar-miljarder-varje-ar-1.1157213

Stenkastare i glashus

För en tid sedan blev några unga KDUare överfallna när de delade ut material i Lund. De blev kallade böghatare och materialet slogs ur deras händer. De upplevde det som minst sagt otäckt. Mattias Grängzell som var en av de som blev utsatta bloggar om det här.

När händelsen sedan diskuterades på facebook kom vi in på hur media och samhället i stort verkar ha en förlåtande attityd mot vänsterextrema gruppen som tar till politiskt våld, och inte respekterar de demokratiska spelreglerna. Högerextrema som gör samma sak ( de respekterar faktiskt spelreglerna i större utsträckning) fördöms. Stenkastande anarkister och andra ses som ungdomar med mycket vilja, lite naiva, men med hjärtat på rätt ställe.

Detta gullande fick ett abrupt slut när Sydsvenskan för några månader sedan gjorde en reportageserie som kritiskt granskade dessa grupper och gick på djupet med vad de har för motiv och drivkraft. Bakom flummeri, dåligt underbyggda resonemang och ogenomtänkta argument fanns det bara ett motiv. De vill ha mer av det andra har har, utan att förtjäna det.

Jag myste när jag läste artiklarna som fullkomligt rev sönder den romantiserade bilden av godhjärtade vänsterungdomar. Jag länkar till några av höjdarna – men klicka runt det är bra läsning. Bäst är den med en autonom från SUF Malmö. Där kan man också läsa att deras gulliga stenkastande kostar skattebetalarna oerhörda summor varje år. Det fanns dessutom en intervju med någon från förbundet allt åt alla. Bland alla dumheterna som de gav uttryck för var nog det detta det som fastnade i mitt huvud.

Protesterna slutade med sammandrabbning mellan poliser och en grupp våldsamma demonstranter utanför Baltiska hallen…

– Det var en linje med polisbussar. Det var inte poliser.

Det satt poliser i en del av bussarna.

– Ja, men det var bussar mot människor. Inte människor mot människor. Och sedan gick polisen in mot hela gruppen av demonstranter. De betedde sig väldigt hotfullt och omringade demonstrationen så att folk kände sig osäkra och gick därifrån.

– ”Sammandrabbning” känns väldigt fel. Det enda som hände där var lite materiell skadegörelse, i princip. Efter tio minuter var det slut.

Men det var ändå stenkastning mot bussar med poliser i.

– Fast det är deras förstärkta polisbuss. Den ska tåla allt. Det gjorde den också. Jag tycker inte att det är något att fokusera på. Varför fokusera på de här tio minuterna av färg och raketer och några stenar mot poliserna… när det fanns två så stora nätverk som ville stoppa en match i Davis Cup mellan Israel och Sverige. Den frågan faller hela tiden bort.

Det är helt tokigt att det knappt finns några på vänsterkanten som tar avstånd från de här tokiga grupperingarna. Politiskt våld är inte okej. Inte ens när poliserna sitter i en buss. Nu bedömer i och för sig inte Säpo dessa grupper som ett allvarligt hot mot demokratin. Men jag tycker ändå att det är dags att ta tag i de här grupperna och göra precis det Sydsvenska gör. Låt dem komma till tals. Det visar sig snart att stenkastarna har byggt ett glashus av idéer och föreställningar.