Avloppslandet

Nu seglar frågan kring en eventuell anslutning av alla hushåll i Ystad Kommun till det kommunala avloppssystemet. Jag undrar dessutom om det inte var en valfråga från centern.

Nu kan jag inte alla detaljer ,men när man läser att det kan kosta upp till 200 000 kronor för vissa hushåll blir jag mörkrädd. Undrar var vad en fullt fungerande tre kammarbrunn kostar – troligen inte så mycket. Nu verkar det som att uppdraget är att ansluta alla till kommunens system. Inte vilket borde vara uppdraget – skapa godtagbar VA inom hela kommunen.

En principiellt viktig fråga är den om vilket ansvar kommunen har för att bistå med infrastruktur när man bosätter sig ensligt eller långt från någon tätort.

Frågan blir aktuell när man diskuterar bidrag till vägsamfälligheter, postgång, bredband med kabel, mat till äldre m.m. Det finns en begränsad pott med pengar. Hur ska vi använda den? Enligt mig så måste vi använda varje skattekrona ansvarsfullt och på bästa sätt.

Det finns frågor som är så principiellt viktiga att kostnaden är underordnad, men för mig rör det frågor som avser de som av olika anledningar inte kan ta hand om sig själv eller inte har kunnat undvika att hamna i trångmål.

Är det en medborgerlig rättighet att kunna bosätta sig var man vill – självklart. Men det är inte en medborgerlig rättighet att få kommunalt VA eller en betald väg fram till dörren.

Vi gör val, vissa väljer att bosätta sig i lägen där samhällets begränsade resurser inte räcker till för att man ska få en infrastrukturell fullservice. Det är inte konstigare än att kollektivtrafiken inte har hållplatser utanför varje dörr.

Tittar man på samhällsutvecklingen i stort tyder allt på att urbaniseringen fortsätter, och detta är också något som kommer att krävas om vi ska kunna minska vår klimatpåverkan. Även om det är grönare på landet  har det visat sig vara grönare att leva i staden.

Boende på landsbygden kan få kommunalt avlopp.

Borgen vittrar

Hur gammal man än är ska man bo kvar i sitt hus vare sig man kan sköta underhållet eller ej. Varför är det inte naturligt att flytta till en bostad som bättre passar ens behov och förmåga? Nu sitter många gamla och skäms eftersom de inte orkar hålla huset i skick samtidigt som de för höra att det är bra att bo kvar ”hemma”.

Hur hemma är ett tomt skal av gamla minnen som förfaller mer och mer för varje år. För mig har det varit självklart att flytta när mina behov har förändrats. Som ung student bodde jag i en etta, sen flyttade vi till en två:a när ettan blev för trång, sen ett radhus med täppa, sen lägenhet och sen lägenhet igen och nu hus.

Visst trivs jag i vårt hus men jag förstår att det inte är rimligt att förvänta sig att bo kvar här hela livet.

Trygghet för mig är inte väggar och tak utan en omgivning som stöttar och håller mig sällskap. Att sitta i ett hus som förfaller är ju dessutom kapitalförstöring. Inte minst om man ser till det humankapital som sitter och längtar efter sällskap och värme.

Visst ska man kunna välja att bo kvar hemma om man trivs med det – men med tanke på hur mycket antidepressivt våra äldre tar så kan man undra om det inte är dags att tänka om, och kommunicera annorlunda när en äldre vill flytta till gemensamt boende. Kommunernas kalkyler är ofta enkelspåriga. Man väger bara kostnaderna för hemtjänst mot kostnaderna för en plats i gemensamt boende. Det finns andra faktorer som borde vägas in. Det skapas en hälsosam rotation på bostadsmarknaden och  underhållet av befintliga fastigheter hade blivit bättre.

I Ystad finns det en del spännande projekt som som visar att det finns många som vill allt annat än sitta hemma i en vittrande borg.

Val

Jag har funderat mycket kring det här med att alla är så stressade och pressade. Varför väljer så många att gå omkring och plåga sig själv genom livet?

En del av förklaringen kan vara att många inte ser vilka val de kan göra för att förändra sina liv. De har fastnat i en passiv hållning som har odlats fram under de senaste decennierna, då en förskjutning skett mellan individens ansvar för sitt eget liv och samhällets ansvar för detsamma.

Själv har jag oftast gjort ganska medvetna och realistiska val, jag har ibland valt det ”tråkiga” alternativet eftersom jag velat göra mig själv attraktiv på arbetsmarknaden. Jag har valt att arbeta där jag bor. När jag fick jobb i Ystad och slapp pendla så innebar det i princip en 25 procentig löneökning eftersom min arbetsdag blev så mycket kortare. Dessutom slapp jag reskostnaderna. Tyvärr finns inte Storstadens breda utbud av arbetstillfälle och möjligheter.

Ibland har jag svårt att tycka om folk som har gjort orealistiska val och vill ha samhället ska lösa ut dem. Jag tycker inte att det gör mig till en hård och kall typ. En del av att göra val är konsekvenserna av det val man gjorde.

Gör man inget val utan förhåller sig passiv är ju detta också ett val. Man väljer att skjuta över ansvaret på någon annan – ett orealistiskt och ett i högsta grad dåligt val.

Vägen till et gott liv går genom att man gör genomtänkta val, tar ansvar för sitt liv och hanterar situationer som uppkommer efter bästa förmåga. Ibland blir det ändå inte som man trott och man hamnar i en situation som man behöver hjälp att ta sig ur. Då är det i mitt tycke orättvist om de gemensamma resurserna gott till den som inte ens försökt eller gjort orealistiska val.

Det gör ont när knoppen brister

Tydligen är skåningar bland de sämsta i Sverige på att använda cykelhjälm. Ovetandes om denna nyhet som jag hittade på sr.se var jag faktiskt och köpte en cykelhjälm idag. En vit Bell hjälm som satt som en smäck. I huvudstaden använder 75 procent cykelhjälm, i Skåne ca 25 procent och i Ystad vill jag inte ens gissa hur få det är som använder hjälm.

Vad kan det då bero på att ystadbor är så dåliga på att använda cykelhjälm.

– De är helt enkelt för få som använder hjälm. De som väljer att använda hjälm anses avvikande och blir uttittade och i värsta fall förlöjligade. Det måste vara någon form av kritisk massa som använder hjälm för att normalisera brukandet.

– Folk vet inte hur bra moderna hjälmar är. 90-talets frigolit krukor är sedan länge borta. Dagens hjälmar är lätta, väl ventilerade och har en utmärkt passform. Någon större risk för stämningshöjande hjälmfrisyrer föreligger inte om man inte har en onaturligt hög frisyr – typ tuppkam.

– Det anses inte speciellt inne eller coolt att använda cykelhjälm. Tänk om vi kunde få stadens profiler att börja använda cykelhjälm. Då kunde vi skapat en acceptans och satt en trend. Tänk om modebutikerna skyltade med cykelhjälmar. Cykelhjälm kan ju vara en associar.

– Man tror att det är mindre risk att det händer något i Ystad eftersom det finns mindre trafik. Urbota dumt tänkt – bilar är lika hårda här. Det enda som biter på detta är information och upplysning.

– Det kanske är så att lantisar är dummare än stockholmare.

När jag arbetade som cykelbud hade jag två eller tre kamrater som sannolikt räddes från allvarliga hjärnskador eller rent av till livet på grund av de hade cykelhjälm. Jag har sett en hjälm knäckt i två bitar. Trots detta har jag kört omkring utan hjälm. Det är med andra ord en stark kraft som ska övervinnas.

Undanflykterna är många. Det är så kort bit. Det är knappt någon trafik. Det har alltid gått bra innan.

Nu har jag i alla fall köpt en hjälm som jag tänker använda.

Överförmynderi

Ingen kan ha missat veckan stora samtalsämne. Kalla fakta avslöjar att landets överförmyndare inte gör det de ska.

Vi hade en intressant diskussion på jobb. Att det är för jäkligt att det missköts är ju självklart. Vad som är intressantare är att diskutera varför barn där den ena föräldern avlidit ska ha en överförmyndare.

Barnet har ju en förälder i livet som tydligen anses vara kompetent nog att sköta allt annat, och bevaka barnets intresse på egen hand. Varför inte ekonomin?

Dessutom är det kränkande mot den föräldern som samhället väljer att misstro.

Facit är glasklart. Barn behöver kärlek och omsorg –  inte byråkrati och maktfullkomlighet.

Del 15 av 22 – Uppdrag granskning | SVT Play).

Moralistens förklagan

Nu har det som jag aldrig trodde skulle inträffa hänt. Jag har blivit en tvättäkta moralist. Min livsfilosofi bygger i grunden på att alla individer är kapabla att fatta sin egna beslut, och att alla ska få göra som de vill så länge det inte sker på någon annans bekostnad. En klassiskt liberal hållning med andra ord. Då ska man inte pracka på andra sina åsikter på ett mästrande och tvärsäkert sätt.

Eftersom jag själv funderar mycket på mitt ansvar gente kollektivet så är det naturligt för mig att göra vad jag kan på miljöområdet. Jag utgår ibland felaktigt från andra alla reflekterar över dessa frågor.

När det gäller klimatpåverkan så har angripit detta genom att se det som att alla människor har ett lika värde – därmed lika rätt att generera koldioxid. Inte så konstigt i min hjärna. En konsekvensen är att det blir att kraftigt obalans mellan rika och fattiga länder och människor.

En annan konsekvens av denna tanke är att varje individ har ett moraliskt ansvar att försöka begränsa sin klimatpåverkan. Nu visar det sig att i princip ingen annan tänker på det här sättet. Senast var det en kollega som fick sig en dos oombedd moralpredikan, sån tur var inte kring det egna resandet men det faktum att det inte är en demokratisk rättighet att flyga på semester. En rejäl höjning av biljettpriserna hade varit på sin plats för att komma tillrätta med okynnesflygandet.

Kollegan som från start var steget efter kom två steg efter eftersom jag inte tog mig tid att förklara mitt bakomliggande resonemang. Jag framstod närmast som en skogstokig trädkramande fundamentalist.  Nu går jag här och skäms och undrar hur jag ska lyfta fram frågorna på ett mer öppet och diplomatiskt sätt nästa gång.

Pick Me

Amerikanska Collegefilmer kan verkligen få en att tänka till. Old school collegefilmer som Can’t buy my love lär en verkligen mycket om livet och om kärleken. Detta är givetvis kunskap som är viktig och gör att man får ett rikare liv.

En annan sak som har slagit mig är hur stor skillnad det är mellan hur vi väljer våra ledare i Sverige och USA.

I USA har man regelrätta valkampanjer för att välja ordförande till elevrådet på highschool. Det är en i högsta grad offentlig och konkurrensbetonad process där kandidaterna verkligen måste visa vad de vill åstadkomma. För att bli vald krävs det att kandidaten förmedlar en vision och en plan för att nå dit.

De får ledare som vill vara ledare, med en vilja att åstadkomma något och förmågan att få andra att tro att det går att åstadkomma.

I Sverige väljer vi någon som har blivit tillfrågad om att ställa upp, eller rent av övertalad att ställa upp.  Om man tar elevrådsexemplet så drivs frågan av en engagerad samhällskunskapslärare eller en studierektor med tid över. Det är inte rumsrent att ställa sig upp och säga att man vill ha en ordförandepost. Hade man gjort det hade dessutom chanserna att få posten minskat, eftersom alla skulle vilja klämma åt uppstickaren. Har personen i fråga dessutom en tydlig uppfattning om hur han vill att saker ska vara och hur det ska göras minskar är chanserna ännu mindre.

Vi får ledare som helst hade sluppit ansvaret, inte har en tydlig bild om vad man vill åstadkomma och som har en bristande förmåga att kommunicera.

Ole Dole Doff. Kinke Lane Koff. Inte du, inte du, inte du… … men HAN!