Coachning av arbetslösa fungerade!

Det visar sig nu att reformen med jobbcoacher faktiskt verkar fungerar. Jag var väl själv lite undrande inför reformen. Det fanns vissa drag som jag gillade. Att den arbetssökande själv kunde välja coach och att det fanns en uppsjö leverantörer att välja mellan. Men det kändes lite flummigt.

Var tredje har fått jobb med hjälp av coachningen. De som fått coachning säger att det har bidragit till att de fick arbete.

Det är glädjande. Det visar att man genom att ge människor stöd och egenmakt kan få dem att ta initiativ och hjälpa sig själva.

I Alliansen Sverige får individen coachning, aktivitet, uppmuntran och stöd – inte passiviserande handläggning.

DagensPS.se – Var tredje i jobb efter coachning.

Globaliseringen at work

Jag läste Paul Krugmans blogg i NY Times och noterade ett trevligt inlägg på ett otrevlig ämne. Det handlar om att arbetslösheten i lågkonjunkturer har en tendens att ligga kvar även när konjunkturen vänder.

Right now, I’m reading Larry Ball on hysteresis in unemployment (pdf) — the tendency of high unemployment to become permanent. Ball provides compelling evidence that weak policy responses to high unemployment tend to raise the level of structural unemployment, so that inflation tends to rise at much higher unemployment rates than before. And the kind of unemployment we’re experiencing now, with many workers jobless for very long periods, is precisely the kind of unemployment likely to leave workers permanently unemployable.

Krugman efterlyser alltså åtgärder från staten för att bekämpa arbetslösheten. Jag har inte läst de bakomliggande rapporterna, men tror intuitivt att förklaringen delvis ligger på ett annat plan.

När konjunkturen går ned tvingas de minst effektiva och konkurrenskraftiga företagen bort från marknaden. Det innebär  att globaliseringen får en turbo när företagen flyttar den enklare produktionen till lågprisländer.

Det handlar alltså inte som tidigare om att det blir ledig kapacitet, som sedan enkelt kan tas i anspråk när det vänder. Utan om jobb som flyttas till ett annat land och aldrig kommer tillbaka. Kina har till exempel studsat tillbaka i linje med de gamla modellerna.

Om min teori stämmer finns det en stor fara i att staten genom subventioner räddar jobben. För eller senare kommer all produktion att förläggas där det är mest rationellt. Däremot har han rätt i att staten aktivt måste hjälpa människor vidare, till nya produktivare jobb.

Tyvärr är det så att de finns de som helt enkelt inte platsar när tempot och kraven skruvas upp, frågan blir då vad staten kan göra. Hur vi än gör så riskerar vi att människor hamnar i långvarig arbetslöshet om vi inte skapar nya enklare jobb. Här har länder med en dåligt utvecklas marknad för privata tjänster det bättre ,eftersom vi genom exempelvis RUT-avdraget kan stimulera framväxten av den typen av jobb.

Permanently High Unemployment – Paul Krugman Blog – NYTimes.com.

För små löneskillnader missgynnar alla

I Sverige är det nästan oförsvarligt att hävda att löneskillnader är något positivt. Löneskillnader innebär enligt svensk tolkning att direktörer roffar åt sig på ”arbetarnas” bekostnad. Man ska få lön efter prestation och ansvar. Det tycker jag är två enkla regler som de flesta skulle ställa upp på.

Den rådande synen på löneskillnader drabbar de svagaste negativt. Emma Knaggård Wendt skriver om det på politikerbloggen.

I ett land som Sverige med en sammanpressad lönestruktur och höga ingångslöner, som saknar ett utarbetat förhållande mellan skolan/högre utbildningen och arbetsmarknaden, är risken annars stor att många unga utan kontakter och tidigare arbetslivserfarenhet slås ut i den allt större konkurrensen.

Jag kan själv känna igen problemet. Det innebär att man måste jaga människor så att de presterar mer än vad de kan. De måste ju prestera efter den lönenivå som de ligger på. Men en större koppling mellan förmåga, prestation och lönenivå skulle vi kunna minska stressnivån på arbetsplatserna. Man kan också läsa följande.

Politikerna har ett ansvar för att förse oss företagare med de bästa verktygen som finns att tillgå. Därefter har vi, arbetsmarknadens parter, ett ansvar att förvalta de möjligheter vi fått. Facket och arbetsgivarna måste enas om att ungdomsarbetslösheten är ett problem som bara kan lösas med riktiga insatser. Lärlingsanställningarna och praktikplatser är exempel på sådana insatser. Det är alltid bättre att få erfarenheter, fördjupa sin kompetens och skaffa sig kontakter på arbetsmarknaden. En fot på arbetsmarknaden är nämligen alltid bättre än två utanför.

Löneskillnader är bra. Då ska vi inte fokusera på dem som ligger i toppen och de som ligger i botten, vilket jag nästan tycker är bedrägeri. Det säger ju oss ingenting och skapar bara avundsjuka och förakt. Oftast helt utan anledning.

Fokusera istället på löneskillnaden ute på arbetsplatserna. Eftersom det oftast inte skiljer så mycket mellan den som har högre lön och den som har lägre kan den som har lägst lön att känna att han eller hon inte räcker till – medan den som har högst lön inte känner att den får en rättvis lön.

Ännu tydligare blir det när vi tittar på de som helt saknar erfarenhet och behöver läras upp.

Både den som har högst och den som har lägst lön är alltså betjänta av en större lönespridning. Eftersom jag är sossifierad känns det helt galet att resonera så här. Men hjärnan vet att det är rätt.

Politikerbloggen » “Låt de arbetslösa få pröva på arbetslivet, inte någon lightvariant”.

Spanska sjukan

I veckans The Economist fanns det en beskrivning av hur sjuk arbetsmarknaden är i Spanien. Våra problem med LAS är som en spott i Nilen i jämförelse. Exemplet nedan är skrämmande. och visar hur svårt det kommer att bli för de sydeuropeiska länderna att få sina finanser under kontroll.

Moreover, powerful men like Mr Granados are oddly powerless when it comes to changing the status quo. Spanish public workers essentially cannot be sacked. Last week Madrid’s regional government announced it was scrapping 48 of its 125 official cars, and replacing the remaining Audi and Peugeot limousines with midsized models. “The paradox is, I can’t get rid of any of the official drivers,” sighs Mr Granados. He can try moving government drivers to new duties, but only with their consent (though he is laying off 23 drivers on temporary contracts).

The minister cannot move an official from social services to the health department, or from a day to a night shift. Absenteeism rates average 18%, but little can be done about abuses: public workers can take three days off sick without medical proof. If he wants to recruit a star surgeon, the minister cannot offer a bonus. All surgeons must be paid the same rates—indeed, doctors’ salaries are tied to pay rates for all staff, including hospital cleaners. The conservative-led regional government might like to privatise some state enterprises, including Madrid’s two public television channels. But under collective agreements, workers laid off by new private owners would have to be taken back on to the public payroll. An army of 3,242 trade union representatives polices these agreements, their salaries paid by the Madrid region.


De minst sagt bekväma och till synes tryggade offentliga tjänsterna är ännu attraktivare när det blåser i ekonomin. Det finns privata skolor som tar bra betalt för att ordna skräddarsydda utbildningar som ökar chanserna att få ett bra jobb. Lärarna är ofta offentlig anställda som extraknäcker när deras ordinarie arbetstid är slut. Eftersom de börjar åtta och slutar tre finns det gott om tid.

Frågan är inte om det är hållbart – utan hur länge. Frågan är om det är om det är det interna förändringstrycket från de 40 procent av ungdomarna som är arbetslösa eller om det är det externa trycket från kreditgivare som kommer att tvinga fram drastiska strukturförändringar.

But in places like Spain, an unsackable bureaucracy now co-exists with 40% youth unemployment. That is a recipe for reform or revolt. Half measures will not do the trick.

Ju förr man tar tag i det desto mindre kommer det att kännas. Frågan är bara om det överhuvudtaget går att göra något åt och dessutom hur man gör. Risken är att man använder sig av generösa avgångsvederlag och pensionslösningar. Samma lösning som vi i Sverige använde oss av på 90-talet.

Charlemagne: The pain in Spain | The Economist.

Lika inför LASen

Då och då dyker det upp ideér om att ungdomar inte ska omfattas av LAS. Förra valet kom Centern med det förslaget och ville dra gränsen för ungdom vid 26 år. Det hela resulterade i stenkastning mot centerns lokaler och förslaget drogs tillbaka.

Jag är starkt emot att man lagstiftar på ett sätt så att myndiga medborgare lyder under skilda lagar. Hur tänker man när man förslår en åldersgräns?  Ett argument som har framförts är att ungdomar oftast inte har något försörjningsansvar. Vad är det för dåligt argument. Det finns många som är 25 och har både två och tre barn. Ska de undantas från undantaget? Dessutom är det så att de flesta som är över 55 har vuxna barn. De skulle enligt samma argument också kunna undantas.

Jag har funderat på det och kommer inte på ett enda argument som håller för att man ska kunna förespråka en uppluckring av LAS riktad mot mer eller mindre specifika grupper. Att vi är lika inför lagen är en princip endast bör brytas om det finns synnerligen starka skäl och det kan göras på ett rättsäkert sätt. Det finns lagar emot åldersdiskriminering. Hur kan man då stifta  lagar som ålderdiskriminerar?

Jag känner så starkt för detta så att jag skulle avsluta alla mina åtagande mot folkpartiet om de valde att förespråka en sådan linje. Jag var riktig nervös ett tag – eftersom man inte vet vad kravliberalerna i Stockholm kan få för sig.

Därför andades jag ut när jag såg förslaget om lärlingslöner. Ett förslag som jag tycker är ypperligt. Det handlar om kostnad och produktivitet. Det måste finnas en koppling mellan dessa två. Men det är viktigt att den lägre lönen är kopplad till en lägre produktivitet. Man ska ha mindre lön för att man presterar mindre, inte på grund av sin ålder.

Att man sedan bör luckra upp LAS rejält för alla för att kunna öka Sveriges konkurrens kraft är en helt annan fråga.

Thank God it’s friday

Nu har både V och mp skrivit in kravet på minskad arbetstid i sina valmanifest. Miljöpartiet kan till viss del försvara det, eftersom de tycker att vi ska sänka vår levnadsstandard. Vänstern vet jag inte hur de tänker. Om de tänker.

Att gräva ner sig i de ekonomiska aspekterna finns det många som gjort. Det verkar ju inte ens som om de egna partiledningarna tycker att det är ekonomiskt ansvarsfullt.

Jag tycker att det är intressantare att reflektera över inställningen till arbete. De rödgröna i grunden en negativ syn på arbete. De anser att arbete är något som ska begränsas och i högsta möjliga mån undvikas. Det är en sorglig inställning.

Jag har en positiv syn på arbete. Arbete bygger upp och berikar. Genom arbete utvecklas man och skaffar sig nya färdigheter. Arbete ger mig en plats, en position och sätter mig i ett meningsfullt sammanhang. Arbete utmanar mig och ger mig självkänsla.

Därmed inte sagt att jag vill arbeta hur mycket som helst. Jag kommer att arbeta 32 timmar i veckan nu ett bra tag när dottern är liten. Det kommer min fru också, eftersom det finns mer i livet än arbete.

Men det ska vara upp till mig att bestämma hur mycket jag ska arbeta. Dessutom vill man kanske arbeta olika mycket vid olika tillfällen. Det får man lösa genom att spara och planera.

Gröna av avund

CUF kör igång en arbetsförmedling specialiserad på ungdomar. Troligtvis kommer de inte att förmedla några jobb. Det hela luktar PR, men smart och kreativt PR. När man tittar på hemsidan och tittar på några av video CV:na blir det påtagligt och verkligt.

Dessutom kommer ett ungdomsförbund undan med det uppskruvade tonläget. Arbetsmarknaden är ett djävla skämt och fuck facket 4-ever. Hade inte fallit i god gjord om det kom från vuxenpartiet.

För det behövs privata arbetsförmedlingar. Det är en orimlig tanke att tro att arbetsförmedlingen är bäst på att förmedla alla typer av jobb inom alla branscher.

Jag har länge gott och funderat på att det borde införas en förmedlingspeng. Den som förmedlar ett jobb får en peng. Det handlar ju om att matcha utbud och efterfråga av arbetskraft. Ju fler aktörer desto bättre matchning.

I mitt jobb så har jag många kontakter med företagare. Varför skulle inte vi kunna hjälpa till att matcha arbetslösa med behov. Ibland finns det dolda behov, eller så orkar man inte anställa även om det behövs, eftersom de inte orkar ta tag i rekryteringsprocessen.

Att det knorras över CUF:s gröna näsor är bara ett utslag av den ren och grön avund.

”Arbetsmarknaden är ett jävla skämt” – Dagens Media.

Facket vid vägs ände

Facket i Ystad ska hålla en manifestation mot nedläggningen av företag. När jag läser om det känns det verkligen som om facket har blivit en passé historia. Man borde inse att problemet är att Sverige saknar konkurrenskraft på grund av en kombination av för högt skattetryck och för generösa bidragssystem. Istället lägger man kraft på att upprätthålla solidaritetens retorik och hävda att de representerar den svenska modellen. Man vill inte att arbetarna ska känna sig ensamma, och man vill visa att man finns. Vad hjälper det den som har blivit arbetslös på grund av det dåliga företagsklimatet och Sveriges förlorade konkurrenskraft.

Varför ordnar ni den här manifestationen?

– Nu lägger man ner Draka Kabel i Ystad. Fackrörelsen utsätts hela tiden för påhopp från företagen. På alla fronter. Vi måste sätta ner foten och försvara den svenska modellen.

Vad tror du manifestationen kommer leda till?

– Arbetarna ska inte känna sig ensamma i det här, det är viktigt att vi visar att vi finns.

Det låter lite luddigt…

– Det finns inget luddigt i detta. Vi samlar folk mot ett gemensamt problem, visar solidaritet. Det är viktigt att man som arbetare på något sätt känner sig förankrad någonstans.

Men rent konkret, vad uppnår ni?

– Alltså vi äger ju inte företaget, vi äger inte frågan. Vi kan inte säga ni får inte göra detta. Men vi kan stötta våra medlemmar. Om vi inte gör det, vem ska då göra det?

Den svenska modellen handlar inte om att skydda arbetstillfälen från ett rent fackligt perspektiv. Det handlar om att man ska försöka undvika konflikter och arbeta i samförstånd. För mig framstår det som uppenbart att facket borde ställa upp på en politik som stärker företagsklimatet och ökar vår konkurrenskraft gente omvärlden. Det hade varit att värna den svenska modellen.

Friårets lov

Birgitta Ohlsson skrev att hon tyckte att friår är arbetsfientligt flum på Facebook. Den var intressant att det fick ett minst sagt mjuggt mottagande. Bland kommentarer fanns det många positiva exempel på hur friår är positivt både från ett företags- och mänskligt perspektiv.

Jag sammanfattar min syn i frågan så här:

Miljöpartiet har några kreativa och bra lösningar. Friåret är ett av dem. Vi lever i ett samhälle där vi producerar mer än vi behöver för att sätta mat på bordet och ge oss tak överhuvudet. Problemet är att så många står konstant utanför och drar inte sitt strå till stacken. Friåret är en fantastisk möjlighet för de som knegar på år efter år.

De som invänder menar att man själv kan spara undan och sedan ta ledigt. Problemet är att man i det läget straffar ut sig ur trygghetssystemet. Dessutom spelar det väl ingen roll för ur statens perspektiv för den slipper dela ut a-kassa till någon annan. Jag anser att att friåret är en bra reform om man ska arbeta inom det systemet vi har. Precis som inom många andra områden har den borgliga regeringen valt att arbeta utifrån hur det ser ut, och hur svenskarna tänker. Det inför till exempel massvis med avdrag istället för sänkta skattesatser.

Hade de inte suttit i fel båt så hade friåret varit en naturligt del av arbetslinjen. Den normalt så kloka Birgitta måste ha smittats av sina regeringskollegor. Dessutom saknar nog hon som många andra toppolitiker erfarenhet av hur det känns när man har gått till samma arbete i tio år.

Arbetslinjen i arbete

I går blev jag lite besviken på Alliansen. Nu ska de köpa pensionärernas röster på arbetslinjens bekostnad var min tanke. Det finns en broms i pensionssystemet av en mycket god anledning. Det ska räcka till kommande generationer däribland till undertecknad. Om vi tar bort effekten av att bromsen träder i kraft och belånar landet istället kunde vi lika gärna låtit bli att införa bromsen. PRO har gjort en utredning där man kommer fram till följande siffror

De närmaste tre åren kommer skillnaderna att bli ännu större, eftersom pensionären inte kommer att få sin inkomst uppräknad. Den så kallade bromsen i pensionssystemet slår till. Det innebär att pensionen kommer att minska de närmaste tre åren, enligt prognosen.

År 2012 kommer pensionären att ha hela 22 procent mindre att röra sig med än löntagaren om prognosen slår in.

Om vi istället utgår från vad en vanlig löntagare får i pension, så är det idag lite drygt 60 procent.

År 2006 kunde löntagaren räkna med att få nästan 65 procent i nettoinkomst i förhållande till nettolönen som arbetstagare.

År 2012 kommer nettoinkomsten att ha sjunkit till 52 procent av löntagarens nettoinkomst.

Förändringen beror på en kombination av bromsen i pensionssystemet och den stora skatteskillnaden mellan yrkesverksamma och pensionärer.

Pensionären kommer kontinuerligt att få en allt lägre andel av löntagarens inkomst.

Jag tycket inte att jobbskatteavdraget är inte det bästa på långsikt. Då ser jag hellre ett förhöjt grundavdrag för alla. Men man ska inte glömma att Alliansregeringen tillträdde i ett läge där Socialdemokraterna trots en lång högkonjunktur inte lyckats få människor i arbete. Alliansen gick till val på att de skulle få människor i arbete. Då ska jobbskatteavdraget ses som en del av detta. En annan är att man försöker få människor att gå från passivitet till aktivitet. Därav satsningarna på nystartsjobb och den massiva satsningen på praktikplatser och en ökad koordination mellan arbetsförmedling och försäkringskassa.

Idag blev jag glad igen. I Sydsvenskan stod  det att de flesta av de som tidigare stämplades som arbetsodugliga och värdelösa klara av att arbeta. Detta sker inte   på ett människofientligt och ovärdigt sätt, vilket det ofta framställs som. Utan utifrån en positiv människosyn där man tror på individen och dennes förmåga.

Många har gjort framsteg. Vi ser att de har börjat bryta sitt mönster från sjukskrivningstiden och att vi har mer att erbjuda dem, säger Agneta Mattsson.

Totalt sett har hon en positiv bild av de utförsäkrades första tid hos Arbetsförmedlingen.

Vi har mött individer med väldigt olika problem och svårigheter och vi kan nog utveckla vårt arbete. Men vi har fått många positiva signaler från folk om att komma till en ny myndighet, möta nya människor och få nya möjligheter. Det känns skoj att se att individer har tagit sig framåt, säger Agneta Mattsson.

Givetvis kommer vissa i kläm, men att försöka få människor att vara aktiva och ge dem en position i samhället där de känner sig behövda är inte lika omänskligt som att slentrianmässigt förpassa människor till ett liv i passivitet och utanförskap.

Detta är för mig det första tydliga tecknet på att arbetslinjen fungerar. Det är ett stort skepp som ska vändas och det finns en stor tröghet i systemet att brottas med –  men genom hårt arbete lyckas Alliansen skapa resultat. I skenet av det är det inte orättvist att pensionärerna får en del av samhällsvinsten.

Den största vinsten är ändå den som inte kan räknas i pengar utan i människovärde, självkänsla, stolthet och självständighet.