Kultur för framtiden

Jag skrev om Per Svensson reflektioner om bildningsidealet igår. En bit in i texten övergår han till att bara diskutera kulturpolitik. Enligt mig redogör han inte i tillräcklig grad för hur koppling kultur och bildning hänger ihop. Litteratur, film och teater kan jag förstå, men har lite svårare för att göra en direkt koppling mellan vissa andra kulturformer och bildning. Då finner jag en större koppling mellan utbildning och bildning som hade varit relevant att undersöka. Nu gör ju Per Svensson det han själv tyckte är fel. Han använder bildningsidealet som ursäkt för att satsa på marginaliserad kultur där kopplingen till för nutiden relevant bildning är otydlig.

Jag tycket ändå att att det är ett spännande resonemang kring kulturpolitik. Ett område där jag som liberal är djupt konfunderad. Per Svensson Artikel rättade upp en del frågetecken.

Om dagen kulturpolitik har Per Svensson inte mycket gott att säga med riksdagspolitikernas kulturella favoriter som utgångspunkt kommer han egentligen fram till att dagens och gårdagens kulturpolitik har gjort mer skada än nytta.

Ja, kanske är det verkligen så att kulturpolitiken är en olycka för konsten. Kanske är det så att när politiker ges möjlighet att engagera sig i kulturpolitik med betoning på politik, i för alla yrkespolitiker hemtama ting som resursallokering och förvaltningsreformer och kompromisslösningar, känner de att de gjort sitt och har rätt att strunta i kulturen som sådan. Då får vi ledande politiker som lägger ribban så lågt att man kan hasa sig över den.

Kulturpolitik borde vara något annat. Kulturpolitik borde vara att vilja något, något mer än att hålla olika intressegrupper och kulturmyndigheter på någorlunda gott humör.

Han lyfter också fram det faktum att en liberal kulturpolitik har en inbyggd spänning. Samtidigt som vi inte vill att staten ska moralisera och bestämma vad som är god kultur vill vi att människorna ska ha möjlighet att utvecklas genom kultur. Hur ska vi hantera denna motsättning?

Vad är då kulturpolitik?Begreppet kan ges minst två betydelser: Aningen handlar det om att uppnå politiska mål med kulturen som medel eller också om att med politiken som medel påverka kulturen. Oavsett vilken av dessa betydelser som aktualiseras kan man som liberal känna sig skeptisk

Och vi har ju nyligen fått en ny kulturpolitisk utredning som ersättning för den tidigare 68-färgade. Men även om ansatsen skiljer sig så anser Per Svensson att resultatet blir detsamma.

Samtidigt tycks somliga mönster vara märkligt tidlösa. Den nya kulturutredningen suckar medlidsamt över sjuttiotalskollegernas iver att ställa kulturen i samhällsförändringens tjänst, men framhåller själv vältaligt vilken nytta kulturen kan göra på en rad olika samhällsområden. »Aspektpolitik«, är lösenordet för 2009 års kulturutredare. Om allt egentligen var politik på 70-talet, så är nu i stället allt egentligen kultur, vilket i praktiken dock visar sig betyda i stort sett detsamma.

Man har lika svårt att avgränsa och hantera begreppet kultur nu som då. De grundläggande frågorna som vad är kvalitet inom kulturområdet eller vilka kulturyttringar är relevanta lämnas obesvarade. Jag tror att de till stor del duckades och lämpades över på regionpolitiker som får en portfölj att fördela. Precis som om de är mer lämpade att avgöra vad som är av god kvalitet och relevant. Är man inte överens om kriterierna för vad som är kvalitativ konst är man ju inte överens om något annat än en summa pengar. Ska vi verkligen ha en kulturpolitik som bara är en portfölj med pengar. Då kanske vi inte ska ha en kulturpolitik.

För om ingen kulturyttring, ingen konstnär, inget konstverk, kan sägas vara mer värdefull och viktigare att värna är någon annan eller något annat blir fursten fullständigt fri att bedriva just den kulturpolitik han för stunden tror gynnar medborgarna och honom själv allra mest. Han kan ignorera de besvärliga genierna, de dyra nationalscenerna, den svårlästa lyriken som inte gör en människa glad, och istället med full kraft gå in för att bedriva »aspektpolitik«, till kulturpolitik förklädd regional-, närings- och miljöpolitik.

Eller för den delen som ett folkbildningsprojekt. Efter 16 sidor gör Per Svensson det han kunde gjort tidigare. Han förklarar varför det även för liberaler är viktigt att det finns en kulturpolitik och varför det inte är illiberal att anse det.

Liberalismen är varken anarkistisk eller värdeneutral. Det finns i ett civiliserat samhälle ett antal grundläggande för medborgarna gemensamma intressen, funktioner och värden som helt eller delvis bör förvaltas eller åtminstone garanteras av den den politiska makten: försvaret och rättsväsendet är de tydligaste exemplen, men hit hör också, vill jag hävda, vissa delar av det kulturella landskapet, kärnlandet eller kärnborgen.

Därefter ägnas lite tid åt att gräva i hur man kan se på begreppet kvalité och hur man kan arbeta med det. Framförallt hur man inte ska fastställa vad som är god kultur och konst.I en liberal kulturpolitik är kvalitets begreppet centralt.

Målet är konstnärlig kvalitet.
Det är med hänvisning till för kulturen specifika värden och kvaliteter, och bara med hänvisning till dem, ett fortsatt, ja helst kraftfullt utbyggd, ekonomiskt stöd till kulturen kan motiveras från liberala utgångspunkter.
Det är inte ett branschstöd. Det är inte ett arbetsmarknadsstöd. Det är ett ideologiskt ställningstagande. Politik som normbildning. Politik som civilisatorisk vakthållning.

Att försöka få människor att intressera sig för bildning är inte enkelt. Ett sätt är att utvidga begreppet till det rymmer allt från fotbollsstatistik till akvarellkurser. Men någonstans måste vi vara moralister. Viss bildning är finare än annan. Det finns sådant som finkultur, och den har kanske sitt existensberättigande trots att den inte bär sina kostnader.

En liberal kulturpolitik vågar vara värdeburen. Dess företrädare vågar därför ställa kvalitetskrav inte bara på den kultur som aspirerar på offentligt stöd utan också på medborgarna. Du behöver inte svälta och slita ont som Eyvind Johnson. Men du borde åtminstone orka läsa honom.
Inget fjäsk för bildningsföraktet, som i grunden är ett människoförakt. Inget hymlande om att det faktiskt finns en konstnärlig kanon, verk med en sådan bredd och ett sådant tolkningsdjup att de fascinerat generation efter generation. Men samtidigt en stor ödmjukhet inför det faktum att ingen med säkerhet kan veta vilka av dagens konstverk som kommer att bli klassiska.

Den där sista meningen tycker jag är det svåraste. Att hantera samtidskonsten. Vem vet vad som håller i längden? Det finns en motsättning i liberal kulturpolitik. Politiker bör inte fördela pengarna, men vem bör. Hur man än gör finns det risker för att stöden delas ut med ett visst godtycke.

Den centrala frågan i Liberal kulturpolitik är alltså hur kan vi på ett objektivt sätt rangordna kultur. Därefter måste denna rangordning vägas mot kostnader. En kultur/kostnads-kalkyl hade varit det bästa – men kultur låter sig inte enkelt kvantifieras och nya strömmingar kan få svårt att komma in i ett sådant system.

Det är ett stort problem. Många liberaler vill gärna driva en aktiv kulturpolitik. Man blandar gärna in de personliga kunskaperna och det personliga tycket i de politiska besluten. En mindre lyckad sak att göra om man inte först har diskuterat vad som är kriterierna för vad som är god kultur.

För mig som är ekonom så finns det ett begrepp som jag vill lyfta in i debatten och det är marginalnytta. Om man har två alternativ. En svår opera för de som är väl insatta i opera och förstår varje nyans. Alternativ två är en operett som framförs i ett sammanhang där man når en ganska stor publik som i princip inte kan något om opera.

Marginalnyttan talar för att ge de som inte kan mycket om opera. De kommer ju att få se något helt nytt. Något som ger dem ännu ett perspektiv och visar på fler dimensioner. Det anser jag måste vara det övergripande målet att lyfta så många människor så möjligt så högt som möjligt. Bort från triviala frågeprogram och dokusåpor.

Bildning på glid

Jag ska börja med att erkänna att jag själv inte är speciellt allmänbildad om man ser till vad som räknas som klassisk allmänbildning. Jag har svårt för att komma ihåg namn, årtal och detaljer. Dessutom kan jag inte mycket om musik eller konst. Det blir uppenbart när man umgås med de som är någon generation äldre. De besitter en sort grundläggande allmänbildning som inte bara jag utan många andra i min generation saknar.

Nu vet jag i och för sig inte om det beror på att de har haft längre tid på sig att samla in kunskapen eller om det handlar om deras inställning till kunskap. Min misstanke är att det är en kombination. Detta är något jag har grubblat på. Fördumningen och det intellektuella  förfallet.

Jag stötte på en intressant rapport på ämnet. Det var Per Svensson och Jasenko Selimovic som skrivit en rapport åt Bertil Ohlininstitutet där de försöker att reflektera över hur framtidens kulturpolitik bör utformas utifrån ett liberalt perspektiv. De har skrivit vars en del. Den del som Per Svensson, författare och kulturskribent, skrivit är underlag för detta inlägg eftersom han på ett bra sätt reflekterar över det jag beskrivit ovan. Fast han formulerar sig betydligt bättre i sitt kapitel som heter Bildningsidealet – Om hur och varför kulturen gör dig till en friare människa.

Den som någon gång läst en svensk roman från tidigt 1900-tal vet hur ivrigt unga begåvade flickor och pojkar från enkla förhållanden längtade efter att få fortsätta studera, läsa, bilda sig och hur ofta de ändå tvingades resignera inför det oundvikliga: dynggrepen, fabriksvisslan, ungarna som måste snytas och födas.

Nu har välståndsaccelerationen, uppluckringen av klassamhället och de tekniska revolutionerna skapat möjligheter som för tidigare generationer skulle ha tett sig ofattbara. Alla kan studera. Alla kan frossa i litteratur, film, konst och musik. Mästerverken är bara ett par knapptryck bort. Dygnet runt kan vi bada i kulturella upplevelser, ofta utan att ens behöva treva efter betalkortet.

Och vad gör vi av all denna frihet? Inbillar oss själva och andra att Da Vinci-koden och den svenska kriminalromanen utgör krönet på mänsklighetens kulturella strävan. Lite futtigt. Mycket fattigt. Ett förräderi mot tidigare generationer.

Det är det som är saken. Vi kan plocka fram klassikerna med en knapptryckning. Vi kan ta del av de mest fantastiska saker via internet. Tankeväckande och utvecklande för både hjärta och hjärna. Men vi tittar hellre på roliga klipp och lyssnar på meningslös musik. Det är ibland nästan som om vi snarare undviker det som är tankeväckande.

Med utgångspunkt i Eyvind Johnson beskriver han den hunger efter bildning som fanns på det tidiga 1900-talet.

Man är inte mer än människa, kan vi i dag säga, när vi vill förklara varför vi hellre kranar lådvin än läser lyrik. Att vara människa är något mer än att svettas brännvin och föda barn, sa sig de tusentals unga svenskar från arbetarkvarter och torpställen som samlades i föreningar och studiecirklar för att förvandla och förädla sig med hjälp av Gustaf Fröding och Dan Andersson, Ellen Key och Selma Lagerlöf.

Man måste verkligen beundra denna längtan efter bildning, Det är den längtan efter bildning som jag tror att mina äldre kamrater bär med sig. Det är det som skiljer dem från dagens 18-åringar. Hur återuppväcker vi denna längtan?