Framåt och uppåt

Jag kollade på Politometern och såg att jag klättrat till plats 81 bland (fp) märkta bloggare. Det innebär att jag klättrat nästan 50 placeringar från att tidigare legat stabilt runt 120-130. Nu är målet inte att komma så högt så möjligt i den listan, men visst är det kul.

Jag lägger ju dessutom betydligt mindre energi på bloggen detta året, men det är jag nog inte ensam om.

Stackars Stefan

Stefan Hannas kommunalråd i Uppsala har hamnat i blåsväder efter att han bloggat om överviktiga, bidragsfuskare och om äldre. Det var aftonbladet som plockade upp några formuleringar som de tyckte var olämpliga.

Jag tittade lite på hans blogg och det han gör är att han lyfter frågor som är viktiga. Att han sedan uttrycker sig lite olämpligt råder det ju ingen tvekan om. Men man kan inte bara rycka ut enstaka meningar från en blogg och hänga ut en politiker.

Bloggen som forum och format innebär att man till viss del ”tänker” högt. Att man prövar och utvecklar sina tankar och idéer. Helst i dialog med de som läser bloggen. Det innebär att man ibland tar det ett steg för långt, tänker fel, eller helt enkelt inte formulerar sig så att det blir som man tänkte.

Politiker som på detta sätt borde mötas med respekt och tolerans. Många politiker väljer istället att tänka i slutna rum eller dolda forum – eller så tänker de inte alls. Ju mer makt en politiker har desto känsligare blir det att blogga. Därför är det extra viktigt att man respekterar formatet när yrkespolitiker och makthavare faktiskt väljer att blotta sig på detta sättet.

Alternativet är att politiker kommer att sluta använda sig av sociala medier, bloggar och dylikt. Det innebär att vi riskerar att förlora något som har vitaliserat den politiska debatten och minskat avståndet mellan politiker och väljare.

Nu åkte gilla-knappen

Jag kollade lite och det verkar vara oerhört få som använt möjligheten att gilla mina inlägg. Ungefär fem gillande kunde jag hitta med rimlig ansträngning. Jag har i och för sig bara hittat ett ogillande så en tydlig majoritet är positiva.

Men tanken med knapparna var ju att få interaktivitet. Att ha en interaktiv funktion som inte används är sorgligt och tragiskt. Det är som att sätta upp ett extra partytält inför festen för att sedan notera att de som kom fick plats vid köksbordet.

Därför har jag ställt in festen. Någon riktigt bra ursäkt har jag inte till gästerna. Min självkänsla tål inte fler sista minuten ursäkter och genomskinliga historier och sjuka släktingar.

Blogga en kontaktsport i realtid

Jag tog en veckas ledigt från bloggandet. Det sliter att producera fram minst ett inlägg om dagen. Plus då min nedräkning som bara den har tagit mer tid och energi än jag hade kunnat föreställa mig.

Nu är jag tillbaka på jobbet. Dottern skolas in på dagis och livet börjar flyta på. Med snart en månad kvar av valrörelsen så kommer jag nog att ändra fokus lite. Annonser ska produceras, kampanjidéer genomföras och valstugan ska bemannas och smyckas. Trycksaker ska delas ut och väljare mötas. Debattartiklar skrivas och uttalanden förbereddas.

Någon plats för att trycka in bloggande i det finns det knappast. Men så fort jag har skrivit klart det sista nedräkningsinlägget kommer jag nog att bli lite aktivare på bloggen.

Men jag kan bara konstatera att bloggande är en tuff kontaktsport där det handlar om att prestera. Det funkar inte att leva på gamla meriter. Det måste hända saker och nya inlägg måste strömma in. Jag kommer troligen att twittra lite under den sista månaden eftersom det helt enkelt är ett mindre tidskrävande och tar mindre av min fokus.Man har ju dessutom ett jobb att sköta.

Min respekt för de som jobbar med text och varje dag och producerar fram minst ett textstycke ökar hela tiden. Det är inte enkelt att varje dag prestera ett mer eller mindre inspirerat textstycke.

Mikrobloggare

Det finns ju ett begrepp som heter mikroblogg. Men jag tycker att det är lika intressant att diskutera det som kan kallar mikrobloggare. Alla de som bestämmer sig för att starta en blogg men där det inte blir riktigt bra.

Eftersom det är så enkelt så har de satt upp sin blogg och producerat ett första inlägg inom en halvtimme rent gratis. Oftast ser det första utlägget ut så här.

”Välkommen till min blogg. Här kan ni följa mig…”

Det enda som saknas är något. Jag vet inte vad men på de flesta bloggar avtar aktiviteten efter tre månader. Bloggen somnar sakta in och kvar blir bara ett fragment i cyberspace.

Många bloggar blir det aldrig liv i. Av en ambition blev det ingenting. Då är frågan vad var det för ambitionen?

Min egen blogg har ju fått nytt liv, men det beror troligen på att det är valår. Att bara blogga rent planlöst om mitt liv skulle jag inte ens ge mig på. Så intressant liv har jag inte och varför skulle jag vilja dela det men andra på internet.

Vad säger alla övergivna luftslott på Internet? | Customer experience & CRM.

Inlänkar

Jag funderar ibland på att det hade varit roligt att få många besökare till min blogg. Jag har ju sett hur man ska göra. Länka, Länka och åter länka. Länka till artiklar, Länka till andra bloggare.

När jag skriver på min blogg lägger jag fokuset på vad jag skriver, inte att länka.

Det finns de som länkar som galningar, men i beskrivningen skriver att bloggen är ett sätt att utveckla sina egna tankar.

Det är lätt att gå vilse och börja fokusera på besöksstatisk eller listplaceringar. Det är ju inte det att jag inte firar om jag klättrar på politiometern eller slår ett besöksrekord. Men det får inte bli det som är drivkraften.

Skattmasen som bloggar

Kollade av mitt RSS flöde och via Fokus hittade jag Jesper Svenssons Blogg. Han jobbar på Skatteverket och bloggar bland annat om vad som händer på Skatteverket. Sånt gillar jag, inte minst eftersom jag jobbar med skatter.

Han är som ni förstår inte rent positiv till Skatteverket. Som ni förstår är inte Skatteverkets ledning rent positiva till Jespers bloggande. På sin blogg utvecklar han sig om varför han gör det.

Först och främst: Anledningen till att jag över huvud taget skriver om företeelser inifrån Skatteverket är att Skatteverket är en statlig myndighet där alla svenskar, i egenskap av såväl ”kunder” som ”delägare”, har en berättigad anledning att ta del av det som försiggår inom myndigheten.

Av samma anledning skulle jag inte skriva den här typen av blogginlägg om jag jobbade på ett privat företag. Ett företags inre liv är en angelägenhet som enbart rör företagets ägare, ledning, medarbetare och – i viss mån – kunder.

En hel del av de inlägg jag skrivit har innehållit kritik mot Skatteverkets ledning. Ibland har jag varit raljant och kanske tagit i mer än nödvändigt. Möjligen har detta inneburit att jag blivit persona non grata på sina håll och att mina eventuella chanser till något slags karriär inom Skatteverket beskurits eller helt raderats.

Det vore inte orimligt om detta ”möjligen” oroade mig. Men det gör det inte. Min drivkraft är nämligen inte en karriär på Skatteverket. Det innebär inte att jag inte kan tänka mig en sådan karriär, för det kan jag. Men den karriären är underordnad mitt behov av att kunna uttrycka mig fritt om det jag tycker att jag ska kunna uttrycka mig fritt om. Man får naturligtvis tycka att detta är naivt, pretentiöst, fånigt eller bara dumt. Men sådan är jag.

Om någon undrar så kan jag med stolthet berätta att han dessutom är folkpartist.