Blod är tjockare än vatten

hederskulturI år är det 15 år sedan föreningen Glöm aldrig Pela-föreningen bildades. Numera mer känd under namnet GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime). Morden på Pela och Fadime blev ett uppvaknande för Sverige. Trots idoga försök att på olika sätt motverka hedersrelaterat våld finns det få framgångsrika projekt och på några svenska flygplatser finns det numera nödnummer för flickor som misstänker att de är på väg utomlands för att giftas bort.
Många problem kan man strukturera upp och hitta framkomliga lösningar på genom att läsa på och sätta sig in i de bakomliggande orsakerna. Därför var det med stort intresse som jag åkte till en konferensdag på Länsstyrelsen som skulle belysa ämnet heder lite närmare. De senaste åren har kunskapen om hederskultur och hedersrelaterad våld ökat väsentligt och Länsstyrelsen i Östergötland har byggt upp kompetens. De fick redan 2003 regeringens uppdrag att driva frågan.
Journalisten Per Brinkemo som har stor erfarenhet av att arbeta med somalier berättade om varför den skam som kommer med förlorad heder är helt avgörande i stora delar av världen. Men han började med att påminna oss om att Sverige är osannolikt. Att bygga ett samhälle med stor social tillit som inte bygger på släktskap är avvikande i ett globalt perspektiv. I princip hela Afrika, Mellanöstern och delar av Asien och Europa är strukturerat kring klanen.
När staten är svag eller saknar legitimitet är det klanen som bistår med trygghet, rättvisa och samhörighet. För den som kommer hit kommer man in i ett tillstånd där man är klämd mellan klan och stat. En klan är ett gigantiskt nätverk. Ibland kan några rabbla sin anfäder på faderns sida mer än 25 led bakåt. Det motsvarar tiden för Drottning Kristina. För att hålla ihop ett sådant stort och utspritt nätverk krävs det starka verktyg som kultur, religion, strategiska äktenskap och ett stark repressivt system som gör det svårt att avvika från de klanens normer.
Det finns i klanen en stark kollektivism som kommer på kollisionskurs med välfärdsstatens individualism. Vi arbetar för att frigöra våra barn så att de kan fatta självständiga beslut. Det är inget önskvärt i klansamhället. Det är alltså varken kultur eller religion som är de bakomliggande orsakerna till hedersförtryck. Istället är kultur och religion verktyg för att upprätthålla en samhällsstruktur genom historien varit vårt primära sätt att organisera oss och samarbeta.
Jag kommer ihåg att när jag var liten var ordspråket blod är tjockare än vatten relativt accepterat. Inom släkten hjälptes man åt, man visste också lite om vem man var släkt om på längre håll och genom skvaller och rykten höll man lite koll på vem som gjorde vad. Det jag noterade var resterna av ett klansamhälle som hade spelat ut sin roll i det moderna välfärdslandet. Släkten kunde varken begära att man skulle bistå med tjänster eller kräva lojalitet baserat på blodsband.
Att kombinera dessa världar i samma generation eller rentav byta system på en generation är inte enkelt. Vi tycker att en släkting som lägger sig i hur vi uppfostrar våra barn kliver över en gräns. Den som kommer från ett klansamhälle accepterar släktens inblandning, men kanske inte statens.
Finns det då något sätt att kombinera dessa två samhällssystem? Finns det något sätt att få en snabb förändring? Innan man går vidare måste vi bestämma oss för vad vi vill. Vad är vårt mål? Varför? Är det att samhället i stort ska fungera, att vi ska leva sida vid sida utan konflikter, att vi ska leva tillsammans eller att varje individ ska ha möjlighet att genom upplysta val forma sitt eget liv?
Mitt svar är det sista och tidsperspektivet är nu. Det innebär att vi enligt mig måste ha ett kraftfullt förebyggande arbete i kombination med starka system för att fånga upp och ta tag i hedersförtryck när vi uppmärksammar det. Att vi måste säkerställa att alla individer erbjuds det smörgårdsbord av åsikter och perspektiv som finns i vårt pluralistiska samhälle. Det är den enda hållning som är värdig världens mest individualistiska land.
För mig personligen är det en av vår tids stora frihetsfrågor eftersom väldigt många människor begränsas av att leva under hedersförtryck. Det är inte bara flickorna, utan pojkar, pappor och mammor som utsätts från ett tryck från omgivningen och tvingas in i roller de inte vill ha.
För den som är intresserad finns det mer att läsa på www.hedersfortryck.se

Nomineringsmöte

örådIgår var det nomineringmöte med miljöpartiets avdelning i Ystad. Som medlem är det ju ett minimum att släpa sig iväg till nomineringsmötet. Nomineringsmöten har en viss nerv. Det är lite som ett öråd i Robinson.

Nu förlöpte kvällen väldigt fint i sann demokratisk andra. Voteringar, pläderingar och anförande var våra vapen i kampen om de åtråvärda listplatserna.  Det blev inte riktigt som valberedning hade föreslagit, men det blev en slagkraftig lista. Dessutom fick in in lite nya personer i styrelsen.

Det är inte utan att man blir sugen på att kasta sig in i leken. Jag har dock som princip att inte stå på listan eftersom jag inte är intresserad av att sitta i fullmäktige. Inte  under de förutsättningar vi har nu. Mina krav är ganska enkel. Begränsad taltid, inga utdragna möten på kvällstid, efter en lång arbetsdag.

Men  jag kommer nog att gå in hårdare i valrörelsen, delta aktivare i utformningen av programmet och göra mitt för att lyfta valresultatet. Jag fick bra respons på mina förslag och synpunkter på årsmötet. Kändes bra. Min hjärtefråga är demokrati. Demokrati är fantastiskt – man löser konflikter och gör prioriteringar utan våld och hätska ord.
Demokrati är vackert och det är något oerhört högtidligt över ett val. I alla fall tycker jag det.

Demokrati är…

Det är länge sedan jag skrev något om demokrati så det kändes som att det är dags. Kommunpolitiken är ju den närmaste formen av demokrati. Därför är det den som ska avhandlas. En viktig fråga är hur den organiseras och borde organiseras. Vilka ideal ska vara de bärande? Hur ska dessa ideal sedan förverkligas i praktiken och vad måste hända för att få en närdemokrati som ligger närmare idealet?

Först listar jag ord som jag uppfattar förknippas med demokrati (Idealet): Deltagande, Gemensamt, Öppenhet, Offentlighet, Ansvar, Respekt, Värdighet.

Därefter ord som då inte förknippas med demokrati: De flesta så klart negationer på ovanstående ord: Slutenhet, Starka ”män”, slutna rum, Prestige.

Hur ser det ut med deltagandet i den kommunala demokratin? Partierna får färre och färre aktiva och de som är aktiva nu är i stort sett samma personer som var aktiva för 10-år sedan. Nyrekryteringen är oerhört svag. Jag tror att det är ett utslag av att arbetsformerna och villkoren för det politiska deltagandet är förlegat. I kombination av man dessutom upplever att realpolitik krockar med idealbilden försvinner den sista motivationen för att sitta i ändlösa kvällsmöten, eller att be om tjänstledighet för att gå på möte efter möte. Detta är mina miniatyrkatakes.

Demokrati är…

Öppenhet – allt material är offentlig och ska finnas online. Det gäller allt material, inte bara protokoll. Det ska inte gå att inom ramen för arbetsmaterial undanhålla information. Det ska vara enkelt att övervaka inte bara vilka beslut som tas, utan även hur besluten formas och på vad de grundas.

Deltagande – Varje parti har som uppgift att kommunicera med medborgare, rekrytera nya medlemmar och aktiva, utveckla arbetsformer som tillåter och lockar alla att delta.

Respekt och ansvar – Beslut ska motiveras och varje person som deltar i ett beslut ska kunna motivera sitt ställningstagande. Detta ska fattas med utgångspunkt i vad som är bäst på kort och långsikt samt på ett beslutsunderlag som ger en rimlig grund för dessa antaganden.

Demokrati är för mig inte bara en fråga om former och juridik, utan lika mycket en fråga om kommunikation och dialog.

 

 

 

 

 

Diktaturtörstande ungdomar

En undersökning visar att många ungdomar inte ser nyttan med demokrati. En betydande andel skulle inte haft något emot en upplyst diktator som fattar besluten åt oss.

Nästa var fjärde svensk – 23 procent – i åldern 18-29 år tycker inte att det är så viktigt med demokrati. 21 procent kan till och med tänka sig att sälja sin röst för en mindre summa pengar och hela 26 procent anser att det vore angenämt om Sverige styrdes av en stark ledare som inte behöver ta hänsyn till demokratiska val.

Medan SSUs Juteland anklagar skolorna för att misslyckas med demokratisk uppfostran så har LUFs Adam Cwejman en betydligt mer nyanserad bild av vad det kan bero på. Jag ställer upp på hans lilla analys.

Statistiken visar inte på någon längtan efter diktatur utan är snarare ett uttryck för en allmän misstro mot partipolitiken, menar Adam Cwejman, ordförande i Liberala ungdomsförbundet.

– Jag tycker det är självklart att unga människor vill ha saker fixade snabbt och då är det inte konstigt att det kräver en stark ledare istället för det här käbblet i riksdagen. Tyvärr finns det en motsättning mellan att få saker gjorda och den tröghet som är inbyggt i parlamentarismen.

Helst skulle han se att partierna förändrades och öppnade upp sig med exempelvis tydligare personalval.

– Om ungdomar såg att politiker var en mer blandad skara människor och även kända profiler från samhället gav sig in i politiken så tror jag att tilltron skulle öka, säger Adam Cwejman.

Även Lars-Erick Forsgren skriver bra och listar en hel mängd frågor som var för sig skulle varit anledning för unga att ta avstånd för det rådande etablissemanget.

Få har än så länge talat om lösningar. Det kan bero på att undersökningen inte gav några större insikter i de bakomliggande mekanismerna. Personligen tror jag att det krävs ett antal saker. Samtliga av dessa innebär att det politiska systemet och politiker måste förändras.

  • Mer personval
  • Mer dialog och kommunikation om politik i största allmänhet
  • Fler som går in och ut ur politiken. (En av-professionalisering)
  • Politiker som blir bättre på att kommunicera med väljarna
  • Färre partier – tydligare block

Slutligen måste jag bara påpeka det absurda i att någon blir upprörd över att ungdomar kan tänka sig att sälja sin röst. Politiker spenderar ju hela valrörelser med att försöka köpa väljare. Inte minst försökte man köpa pensionärer förra valrörelsen. Finns det en efterfråga brukar det ju skapas ett utbud.

Jag tror inte att unga törstar efter diktatur utan att de hungrar efter en mer välsmakande demokrati.

”Vi lärde oss inget om demokrati” – DN.SE.

 

Medborgaren

Idag var jag på ett torgmöte som arrangerades av en dam som heter Kerstin Bratt. Hon ville belysa frågan om en eventuell etablering av en vindkraftsfabrik i Ystad. Hon efterlyste svar på en mängd frågor. Det gör jag också. Men vi är än så länge i en fas där frågorna av naturliga skäl är fler än svaren. Man kan rentav säga att vi är i en fas då vi samlar på frågor.

För det är nu arbetet med att ta fram svar börjar. I och med onsdagens samrådsmöte som anordnas av EWP kommer vi att få mer information och fakta. Därefter kommer vi att få svar på ännu fler vid miljöprövningen, planprocessen och vid en eventuellt framtida bygglovsansökan. Ärendet kommer dessutom att läggas fram i en mängd politiska församlingar.

På plats fanns även några andra politiker från kd (Strandberg, Lindhe, Evander, Johansson), sd (Paul Svensson)  och socialdemokraterna (Bengt Frostmo). Några politiker valde att göra uttalanden och hålla anföranden. Man kan utan att överdriva säga att talarna inte var positivt inställda till EWP. Paul Svensson, Carl-Axel Johansson och Bengt Frostmo lyfta fram sina farhågor, ibland ansåg de sig också ha svaren. Personligen kände jag inget behov av att ”bekänna färg”. Folkpartiet har inte tagit slutgiltig ställning. Personligen har jag mina betänkligheter, men utgår från att de kommer att besvaras i den process som nu tar sin början. Att spekulera hjälper ingen, men tar väldigt mycket energi. Jag har fått några pikar över det faktum att vi inte har tagit en slutgiltig ställning. Istället kan man ju fråga sig hur någon kunnat ta ställning utan att ens ha ett vettigt beslutsunderlag.

Det som var lite synd var att inte någon av de som verkligen har information kom dit. Samtidigt vet jag att tajmningen var olycklig om bara några dagar har vi flera kort på bordet.

Även om jag måste tillstå att jag inte hyser de varmaste känslor för det som kallas hamnupproret och deras uppskruvade retorik (de har skrikit för högt, för länge, oftast utan att tillföra fakta eller nya grepp) så ser jag en det som en styrka att det finns en samlad och kunnig opinion som kommer att granska de underlag som läggs fram och bevaka beslutsprocessen så att det går rätt till.

För demokrati är beroende av att det finns två sidor, av att åsikter bryts och att argument granskas. Personligen kan jag bara lova att från min kant ta till mig så många argument som möjligt, värdera dem och att göra allt för att de beslutsunderlag som läggs fram är så komplett och korrekt som möjligt. För det är när det ska gå snabbt som risken är att demokratin inte hinns med fullt ut.

En stor eloge till Kerstin Bratt som i egenskap av medborgare tog detta initiativ. Skam på de partier som inte behagade att komma dit. Om så bara för att visa att de respekterar medborgarnas initiativ.

Många frågor om EWP:s etablering – Ystad – Ystads Allehanda – Nyheter dygnet runt.

Skilda valdagar

På grund av oklarheter och oegentligheter i samband med valet 2010 får vi nu ett mycket intressant demokratiskt experiment. Omvalet i Västra Götalandsregionen kan studeras utifrån tanken på att införa skilda valdagar. Fördelarna sägs vara större fokus på regionala och lokala frågor.

Rent praktiskt finns det uppenbara problem.Det finns en begränsad förmåga att bedriva valkampanj ute i landet. Oftast är det en fåtal eldsjälar som vart fjärde år gör stora uppoffringar och låter annat stå tillbaka under valkampanjen. Min bedömning är att det saknas både ekonomisk och organisatorisk förmåga att bedriva valkampanj mer än vart fjärde år.

Något som återspeglas i Europavalet. Med skilda valdagar skulle vi hamna i ett mer eller mindre konstant kampanjtillstånd. Något som skulle ske på bekostnad av övrigt politiskt arbete. Skilda valdagar må vara en god tanke – men vi bör låta det stanna vid just en tanke.

Alternativet är att politiker och väljare hittar ett helt nytt sätt att interagera, men jag är realist.

Olofsson: Bra med skilda valdagar | Inrikes | SvD.

Twitter, fnitter och tjatter

Carina Moberg (s) gruppledare för sossarna i riksdagen är upprörd över twittrande kollegor som har fräckheten att twittra ut det som våra förtroendevalda företar sig i utövande av demokrati.

Sammanträdena i riksdagens utskott är inte offentliga, poängterar Carina Moberg, som anser att det inte ska vara tillåtet att twittra om det händer under mötena.

– Absolut inte. Det som har hänt i dag bara stärker min uppfattning. Man ska inte få kommunicera med omvärlden om det som avhandlas, det är min uppfattning.

Det är viktigt att ledamöterna i utskotten ”i lugn och ro” kan diskutera sig fram till ”kloka beslut”, förklarar hon.

Jag har några gånger tidigare skrivit om min syn på det politiska arbetet, offentlighet och vikten av att politiker agerar på arenor som är öppna för insyn. Jag har själv förespråkat att de möten vi har i samhällsbyggnaden som huvudregel skulle vara öppna möten, och att man antingen avslutade eller började med de ärende där det är motiverat att föra slutna förhandlingar.

Det är inte så många politiker i Ystad som exempelvis bloggar eller twittrar men jag försöker att göra det. Det finns vissa koder jag tycker att man ska hålla sig till. Är ett möte slutet bör man inte citera någon med namn eller hänga ut någon. Däremot återger jag gärna diskussioner och de ståndpunkter ett parti intar i en förhandling.

En förtroende vald som inte vill arbeta i offentlighetens sken är lika olämplig som en busschaufför som saknar körkort, eller kock som spottar i maten.

Argumentet att man behöver lugn och ro eller att det ska vara högt i tak underkänner jag helt. Oftast är det en omskrivning för att man ska kunna komma oförberedd till möten, säga saker utan att tänka, ge avkall på sina principer eller helt enkelt vara passiv och inte ta del av förhandlingarna eller bidra. När man sitter i ett möte är man där i rollen som förtroende vald.

Den enda anledningen att föra förhandlingar i slutna rum är av hänsyn till tredje part, eller om det rör nationella intressen. Exempelvis var det fel att lämna ut Sveriges förhandlingsposition vilken en Sverigedemokrat gjorde efter EU-nämndens möte för någon vecka sedan.

Det är ganska ironiskt att Sossarna tycker att det är rätt att riksdagsmän lämnar i från sig sina telefoner när de ska gå på möten, men samma sak i skolorna skulle ses som ett övergrepp på den personliga integriteten och som överförmynderi.

En aspekt som man inte får glömma är att Twitter är ett redskap. Jag ser hellre Twittrande ledamöter än ledamöter som springer i korridorer, står och småviskar i ett hörn eller sprider rykten för att nå sina mål. De som ställer sig negativa är nog ofta personer som själv inte känner att de vill eller kan kommunicera direkt med medborgarna –  såvida det inte är valår.

läs också

Pär Gustafsson (FP): Stoppa twitter? Öööh, nej!.

Dags för Carina Moberg att komma in i matchen « Röda Berget.

Om twitter och ett modernt politiskt ledarskap | Mitt i steget, Johan Westerholms blogg.

Det är bara den som har något att dölja som är rädd för öppenhet | Kent Persson (m) blogg.

Jenny Petersson: Nya tider….

Att få något att hända

Efter att ett antal år tagit del i det kommunala politiska arbetet har jag gått in i vad som närmast kan beskrivas som en existentiell kris vad det gäller mitt politiska engagemang. Ju mer man förstår desto mindre fattar man.

Att få något att hända genom att engagera sig politisk verkar mindre och mindre vara rätt väg för den som vill få något att hända. Politikerns roll framstår mer och mer som en reaktiv position. Lägger man till detta det faktum att alltför många politiker och tjänstemän har en i mina ögon något skev bild av det politiska mandatet så blir det illa. Sämst blir det när man ska agera ”affärsmässigt” och döljer sig bakom sekretesshandlingar, arbetsmaterial och håller arbetsmöten istället för att bedriva arbetet på den offentliga arenan. I vår kommun är de dessutom synnerligen dåliga på att kommunicera med medborgarna (förutom valåret).

Ibland finns det en poäng i att beslut inte fattas förhastat, men någonstans går gränsen mot handlingsförlamning. Än så länge har jag knappt sett något utvecklas åt det positiva hållet som inte haft sitt ursprung i ett medborgarförslag eller förbättringsförslag från revisionen. Motionerna i fullmäktige känns ofta som om de skrivs lika mycket för att skapa uppmärksamhet till den egna personen eller partiet som det är ett genuint förslag för att utveckla kommunen.

En angelägen fråga är ju också var och hur beslut fattas i kommunen. Det verkar vara fullständigt omöjligt att få raka svar på enkla frågor. Det har diskuterats en eventuell nedläggning av vårt dagis. Utan att gå in på detaljerna kan jag bara beskriva det som en fars. Så många motstridiga besked, ingen som vet vem som fattat beslut samt rakt av felaktiga svar. I en fråga som på ett drastiskt sätt påverkar människors livssituation. Eftersom jag vid mer än ett tillfälle hört att barnfamiljer inte är lönsamma för kommunen är det kanske inte så förvånande. En annan fråga som verkar fått eget liv är den om att varje barn ska ha en egen dator. Något som började som ett marknadsföringsknep på en privat gymnasieskola har numera blivit en nödvändighet för småskolebarn i Ystad. Varför – ingen som kommer ihåg längre. Beslut och frågor verkar få eget liv på ett sätt som borde locka evolutionsforskare från hela världen.

För min egen del handlar det om att väga nyttan av att gå på möten och stöta sina åsikter mot partikamrater i syfte att få gehör för sin idé och i bästa fall ett gemensamt ställningstagande – mot att helt enkelt skriva ett medborgarförslag. Därmed går ju frågan direkt upp i fullmäktige och ut i nämnderna för behandling. Jag undrar om inte medborgarförslag är ett oerhört effektivt sätt att bedriva politik. Själv kan jag njuta av min familj och ägna tiden åt att få saker gjort.

Givetvis kommer jag att fortsätta med mitt politiska engagemang – eftersom det faktiskt är så att besluten fattas inom det politiska systemet. Men det är viktigt att inte glömma att använda andra verktyg för att få något att hända.

Kung Juholt

Torbjörn Jerlerup gör en passande liknelse mellan valet av kung och valet av partiledare. För ett parti som vill avskaffa monarkin framstår det som ännu ett tecken på att man kommit i otakt med sina egna värderingar.

Det är som ett kungaval. Först kröns kungen, sen berättar han vad han vill vid det stora kröningstalet… Vad han VILL betyder nämligen inte så mycket, inte heller vad medlemmarna, undersåtarna, vill…

Juholt pratade mycket om folkrörelse. Hade han menat allvar hade han illa kvickt gjort slut på den fars som förde honom till makten – genom att utlova transparens och äkta medlemsinflytande. Nu kan man  misstänka att han kommer att göra det taktiskt smarta tricket att få medlemmarna sysselsatta med att prata med icke-medlemmar så att partitoppen kan arbeta i fred.

En annan parallell är att för några år sedan kom det några böcker som handlade om den politiska adeln. Där många av våra högst uppsatta politiker ingår i.

Håkan Juholt är krönt, idag kommer kröningstalet! « Sverige är inte världens navel!.

Earth Hour 2011

Idag är det dags för Earth Hour igen. För det har blivit en återkommande manifestation för de som engagerar sig för att minska vår klimatpåverkan. En manifestation som i all sin enkelhet väcker känslor. Inte minst hos Ola Tedin på Ystad Allehanda som skrev en synnerligen laddad ledare i ämnet. Även den kände debattören Johan Norberg skriver på temat i Metro. Det är tydligen en laddad manifestation det här.

Jag förstår till viss del deras frustration. Men mycket verkar handla om det meningslösa i manifestationen. Att det inte spelar någon roll och att det är spel för gallerierna.

Men det finns det mycket som är. När Amnesty engagerar människor som skriver brev till diktaturer är det precis lika meningslöst. Vem tror att Kina sitter och väntar på brev 234 587 innan de på grund av detta kommer att frige någon stackars bloggare. Eller för den delen  manifestationer i största allmänhet. Spelar det någon roll? Har det någon direkt effekt? Oftast inte.

Ska man ha de inställningen så blir det synnerligen svårt att motiver någon att bry sig om något. Visst kanske att släcka inte är den snyggaste symboliken. Jag kommer min vana trogen varken att släcka ljuset eller skriva brev till diktaturer.