Vad är politiskt parti

Det tycker jag är en ganska berättigad och intressant fråga. Denna ur demokratiskt synpunkt oerhört viktiga beståndsdel är organisatoriskt ett fenomen som man som politiskt aktiv med ambitioner bör fundera över.

Mitt perspektiv i det här inlägget är lokalavdelningen. Här är det centrala att utforma politik som ska tillämpas inom kommunen. Men man har också en funktion som stöd för riksorganisationen i och med att man även driver valkampanjer i samband med riksdagsvalet och EU-valet. För det är denna enhet som jag vill skapa mig en bättre bild av.

Roland Poirier Martinsson skriver att:

Den praktiska politiken är inte tillämpad vetenskap, den är snarare en blandning av hantverk, ledarskap och business.

I vilken sorts organisation bedrivs denna härliga blandning och hur kan man optimera organisationen för att maximera den demokratiska nyttan? Först vill jag jämföra ett parti med andra organisationer. Jag börjar med att en jämförelse med ett mindre företag.

Vid första anblicken finns det inte så många beröringspunkter. Det finns ingen som äger ett politiskt parti.  Någon ägarnytta går alltså inte att prata om. Det finns heller inget renodlat vinstsyfte för ett politiskt syfte i monetära termer, men trots det kan man ju säga att ett politiskt parti oftast har en vision och mål på samma sätt som ett företag. I ideal fallen. Den största skillnaden tycker jag dock är den att på ett företag så använder man hela tiden avtal och belöningar för att koordinera insatserna och aktörerna. Man har ett anställningsavtal som ger rätt till lön, men kräver lojalitet och arbetsinsats. Man har avtal som reglerar vad man ska göra i form av bolagsordning (inget renodlat avtal), här har föreningen stadgar som reglerar hur man ska göra men inte vad. Någon större likheter mellan företag och partier tycker jag alltså inte att man kan finna. Den kunskap som finns inom företagsvärden avseende hur man arbetar med mål, visioner och planer skiljer sig på en stor punkt. Det finns ingen som äger ett parti därmed blir ett parti inte mer än den kollektiva viljan bland medlemmarna.

En annan jämförelse som kan tänkas vara den mellan ett parti och en idrottsförening eller annan ideell förening. Medan föremålet för en idrottsförening oftast är ganska självklart – exempelvis spela fotboll – så är föremålet för partiets ändamål betydligt mer komplext. Bedriva politik. Men det finns också stora likheter inte minst att det kommer till och försvinner medlemmar hela tiden. Det går heller inte att inte låta någon delta utan rejäl och saklig grund. Inte heller bygger det på att man byter arbetsinsats mot pengar. Det ideella inslaget är oftast mycket stort. Vilket kräver att man arbetar med andra former av belöningar. Eller som i partierna som endast får de verkliga fantasterna att delta. Här tror jag att partierna hade haft mycket att lära av idrottsföreningarna. Även om föreningarna också upplever det som allt svårare att få människor att engagera sig ideellt.

En sista jämförelse är den mellan ett parti och en religiös församling. Här finns faktiskt större likheter än jag skulle vilja medge. Den kanske tydligaste är att man hålls samman genom en tro på något. Antingen en gud, trosinriktning eller ideologi. Men det finns andra likheter.  Både en församling och ett parti har möjlighet att beskatta medborgarna. Ett parti har givetvis inte direkt rätt att beskatta medborgarna, men indirekt. Man bedriver dessutom oftast sin verksamhet genom partistöd. Det finns heller inget som håller någon kvar i en församling. En absolut majoritet av de som är med i en församling kan mycket enkelt träda ur den. Detsamma gäller ju inom partierna. Den politiska ledaren och den religiösa ledaren har därför samma förutsättningar man ska driva en flock framåt, utifrån en given ideologi eller tro. Men man har ingen formell auktoritet över sina följare, möjligheterna att använda tvång mot följarna är synnerligen begränsade. Givetvis finns det extremfall som avviker från det  generella och andra särarter inte minst inom den religiösa sfären där sektledare till exempel kan manipulera sina följeslagare ganska grovt. En stor skillnad men religiösa samfund och partier är att partierna genom val måste söka sin legitimitet hos de som står utanför partiet. Ett parti som beter sig sektliknande kommer att självdö. Däremot finns det likheter mellan och därmed lärdomar att dra för de politiska partierna om de tittar på de samfund som är mer missionerade.

Fram växer bild av en organisation som är relativt löst sammansluten, där den sammanhållande faktorn är att man ställer sig bakom en mer eller mindre uttalad ideologi. Visioner, mål och intressen styrs av medlemmarna och kan förändras relativt snabbt om man får nya medlemmar eller om medlemmar väljer att lämna partiet. Det finns alltså ett stort behov av att arbete inåt för att hitta den gemensamma viljan. Samtidigt är man helt beroende av att denna viljan speglar väljarkåren som ger partiet sin legitimitet.

Utifrån denna analys kommer jag att inom kort återkomma med ytterligare reflektioner kring den lokala partiavdelningen. Om du har några tankar kring detta eller vill tillföra något så lämna gärna en kommentar.

Utmaningsrätt

Det var ett tag sedan jag hörde talas om utmaningsrätten för första gången. Redan då tycker jag att det verkade vara en mycket bra grundtanke. Att man ska kunna utmana det offentliga. Men jag tyckte att det lät lite diffust. I helgen var jag på kickoff med femklövern i Ystad och då var det två killar från Utmaningsservice på plats för att reda ut begreppet.

Klokare blev jag men ändå är finns det en viss osäkerhet kvar. Det beror kanske också på att det är ett nytt verktyg och det finns inte mycket erfarenhet av hur det kan och bör användas.

Först kort om utmaningsrättens status. Drygt 30 kommuner och landsting har beslutat om utmaningsrätt. Det har kommit in ca 250 utmaningar. Främst inom områdena fastighet, teknik och vård. En tredjedel av dessa har kommit in i Uppsala som konsulterna lyfte fram som ett gott exempel. En tredjedel av utmaningarna leder till en upphandling och av dessa har utmanaren vunnit ungefär hälften.

Utmaningen förs fram som ett verktyg för att skapa innovation. Men om man ser till hur det verkar användas så är det ju stora företag som använder utmanarrätten för att tvinga kommuner att lägga ut verksamhet på entreprenad. Bra, men inte innovativt.

Jag tycker att det låter bra. Men jag har svårt att ställa utmanarrätten i relation till medborgarförslag, vanliga upphandlingar, politiskt arbete och vanlig opinionsbildning.

För i mina ögon är det ett utmärkt verktyg för att bedriva politik. Istället för arbeta vid det demokratiska systemet och lämna en motion i fullmäktige kan man helt enkelt utmana kommunen för att göra en politisk poäng.

Nu har jag funderat på det och ser det som ett mycket bra verktyg. Men det är inte självklart att man som kommun lyckas med arbetet. För att vara den innovativa kraft  som utmaningsrätten är måste den få frihet. En frihet som kommer att ställas mot kommunernas kontrollbehov. För att lyckas krävs det mer än ett fullmäktige beslut.

Läs mer i Svenskt Näringslivs rapport Utmaningsrätt – Vad, hur varför?.

 

 

Stackars Stefan

Stefan Hannas kommunalråd i Uppsala har hamnat i blåsväder efter att han bloggat om överviktiga, bidragsfuskare och om äldre. Det var aftonbladet som plockade upp några formuleringar som de tyckte var olämpliga.

Jag tittade lite på hans blogg och det han gör är att han lyfter frågor som är viktiga. Att han sedan uttrycker sig lite olämpligt råder det ju ingen tvekan om. Men man kan inte bara rycka ut enstaka meningar från en blogg och hänga ut en politiker.

Bloggen som forum och format innebär att man till viss del ”tänker” högt. Att man prövar och utvecklar sina tankar och idéer. Helst i dialog med de som läser bloggen. Det innebär att man ibland tar det ett steg för långt, tänker fel, eller helt enkelt inte formulerar sig så att det blir som man tänkte.

Politiker som på detta sätt borde mötas med respekt och tolerans. Många politiker väljer istället att tänka i slutna rum eller dolda forum – eller så tänker de inte alls. Ju mer makt en politiker har desto känsligare blir det att blogga. Därför är det extra viktigt att man respekterar formatet när yrkespolitiker och makthavare faktiskt väljer att blotta sig på detta sättet.

Alternativet är att politiker kommer att sluta använda sig av sociala medier, bloggar och dylikt. Det innebär att vi riskerar att förlora något som har vitaliserat den politiska debatten och minskat avståndet mellan politiker och väljare.

Folkstyre

Jag är väl inget större fan av Göran Greider, eller egentligen inget fan alls. Men denna artikel i Fokus tyckte  jag var mycket läsvärd.

Han konstaterar samma sak som jag. Att Sverigedemokraterna troligen går framåt till viss del på grund av de har hungrigare politiker, hungrigare medlemmar och helt enkelt vill mer.

Han beskriver hur det har såg ut i de etablerade partiernas

Jag har hört många klaga under valrörelsen, i Stockholm, i Dalarna och på olika platser jag varit på, att det är ont om valarbetare. Valstugorna har ibland stått som ödetorp på småstadstorgen. Kvar av denna en gång sprudlande rörelse är några strateger högst upp. En av dem ska för övrigt nu börja jobba på Aftonbladets ledarsida.

I vår egen lilla stad fick jag hörde jag någon som gjorde sig lustig över att ”nya moderaternas” husvagn bemannades av äldre herrar som sannerligen inte hade gett någon trovärdighet till det där ”nya”.

Den bittra sanningen från söndagens val, och det var nog det som gjorde mig allra mest ledsen, är till slut denna: just nu är det bara sverigedemokraterna som bygger en rörelse underifrån. Något större underbetyg på det svenska samhällsklimatet tror jag är svårt att finna.

Han pekar på det jag tjatar om. Demokratin är inte i toppform. Det finns ingen folkrörelse eller partistruktur som ger det nuvarande systemet legitimitet. Det finns två vägar att gå personval, eller att partierna reformerar sig själv och uppstår i en ny form som fler kan relatera till och vill vara del av.

Fokus » Var är folkstyret?.

The future of the internet

Läs gärna denna långa artikel som handlar om hur förutsättningarna för Internet ser ut i framtiden. Den tar avstamp i hur det var i början

The internet was a wide-open space, a new frontier. For the first time, anyone could communicate electronically with anyone else—globally and essentially free of charge. Anyone was able to create a website or an online shop, which could be reached from anywhere in the world using a simple piece of software called a browser, without asking anyone else for permission. The control of information, opinion and commerce by governments—or big companies, for that matter—indeed appeared to be a thing of the past.

Friheten var oändlig, Internet var gud och det var faktiskt en revolution, om än ganska oblodig.

Men denna frihet är under attack. Nationalstaterna försöker att pinka in sitt revir och ta kontroll över flödet. IT-företag försöker att skapa egna utrymme som de kontrollerar, och företagen som tillhanda håller bandbredd vill gärna kunna särskilja trafik så att man kan prioritera viss trafik på bekostnad av annan

En oerhört tråkig utveckling för alla dem som precis som jag ser Internet som en av de viktigaste framstegen i mänsklighetens historia.

The future of the internet: A virtual counter-revolution | The Economist.

Sveriges framsteg och partierna baksteg

Över stora delar av västvärlden tappar de politiska partierna medlemmar. Så även i Sverige vilken jag bloggat om tidigare.

I The Economist lyckas man på några rader formulera vad som kan vara en rimlig förklaring.

Explanations abound. In many industrial democracies, working-class voters chose left-wing parties out of self-interest. Other voters, fearing the power of organised labour, voted the other way. But when most people count themselves as middle-class, such tribal ties wane. In countries where the ideological gap between parties has narrowed, their brands may no longer be useful labels for busy or ignorant voters. Accustomed to choice as consumers, voters increasingly pick policies rather than signing up to comprehensive world views.

Just nu försöker partierna att bemöta de minskade medlemstalen genom att tydliggöra sina ideologier. Det gäller inte minst i de diskussioner som verkar föras i det Socialdemokratiska lägret. Man pratar om att man ska vara relevanta för väljarna och spegla deras uppfattningar och värderingar genom att skapa en sammanhängande politik med en tydlig vision.

Det är ju korrekt enligt ovanstående.Ett synliggörande av ideologiska skillnader kan vara ett sätt att skapa incitament för väljaren att identifiera sig med ett visst parti. Men det troligaste är att man kommer att bygga en politik som väljaren köper, inte synliggöra en ideologi som väljaren ställer upp på i alla lägen.

Konsekvensen är att vi antingen får ett system med två stora partier eller ett med en mängd mindre. I det skener kanske Alliansen är helt rätt ute, genom sin mångfald lyckas de tilltala en hel del personer som hittar någon som pratar om just deras hjärtefråga.

Socialdemokraterna får svårare. I det rödgröna blocket pratade ju samtliga partier nästan bara om en sak. Att de var överens, eller att de skulle kunna bli det. Mona Sahlins största problem var att övertyga väljarna om att hon skulle kunna hålla Lars Ohly i schack.

Alliansen å andra sidan var tillräckligt trygga i sin allians för att tillåta varje parti att ha en egen profil. Något som tilltalade varje partis kärnväljare och eldade på valarbetarna, samtidigt som det lockade fler väljare överlag. Gillade man skolan Björklund, familjen Hägglund m.m. Många jag pratade med valde inte mellan rödgrönt eller Alliansen ut mellan olika partier i Alliansen.

Jag vet hur sossarna borde göra. Men det kommer jag aldrig att berätta.

Men det intressanta i artikeln var beskrivningen av olika partistrukturer. En där åsikterna och ställningstagandena kommer nedifrån – och ett där det kommer uppifrån. Detta tror jag är det centrala. Genom ett medlemskap måste du känna att du är med och påverkar. Medlemmar är inte något man försöker aktivera vart fjärde år. Utan själva basen för det demokratiska arbetet.

Här har vi möjlighet att kombinera gamla arbetsmetoder med nya. Fysiska möten, kompletteras med virtuella. Information görs tillgänglig för alla medlemmar. Det är ju så att om du har engagerat dig i EN fråga och lyckats påverka, så kommer man in i en uppåtgående spiral av ökat engagemang.

Political parties: The party’s (largely) over | The Economist.

Den kosmetiska demokratin, del 3

I detta avslutande inlägg baserat på avhandlingen Den kosmetiska demokratin riktas fokuset på hur kommuner och politiker försöker att framställa sig och hur det rent faktiskt väljer att kommunicera med medborgare m.fl.

För det första konstateras det att det mesta av den fasad som visas utåt är väldigt tillrättalagd. Att man hela tiden försöker att lyfta fram positiva saker och syftet oftare är att marknadsföra än att upplysa eller ännu mindre skapa dialog.

Överhuvudtaget läggs mycket möda ner idag från alla möjliga aktörer på att putsa kommunernas fasader. PR-insatser och marknadsföring av kommuners front stage har intagit en central position i den politiska diskursiva praktiken, och många kommuner även utanför Sverige och Europa sysslar numera med ”city branding” vars yttersta syfte är att polera ytan.

Denna polering är ju ett stort hinder om man vill skapa en ärlig dialog med sina medborgare. Det visade sig också att Sjöbo Kommun stängde ner de frågeforum som fanns på deras hemsida. Min spekulation är att det kan ligga mycket i det faktum att det helt enkelt förstörde den positiva bilden man försökte kommunicera ut på resten av hemsidan.

Mot bakgrund av detta, ter det sig märkligt att Sjöbos Frågepanel stängdes ner ett år senare. När hela 81 procent av de tillfrågade kommuninvånarna efterlyser mer dialog och anser att kommunen behöver bli mer lyhörd, väljer politikerna att istället göra det motsatta.

I avhandlingen drar författaren slutsatsen att ekonomiska intressen helt enkelt står över demokratiska intressen. Om demokratin riskerar att förstöra den positiva bild av kommunen man så desperat vill skapa så får demokratin helt enkelt stryka på foten. Medborgardialog och kommunikation blir ett marknadsföringstrick.

Bilden av kommunen och de nya kanalerna och arenorna för offentlig information och politisk kommunikation, det som syns, ytan, blir viktigare än innehållet, de faktiska möjligheterna i tillgång till information och kommunikation, eftersom talet om dessa ingår som en del i det ekonomiska projekt som kommunen beskrivs vara.

Nu går det ju inte för sig att politiker och tjänstemän är ärliga med detta utan man måste hitta på en förklaring till varför man inte i större utsträckning använder något av alla de kommunikationskanaler som finns. Det är en klassisk ursäkt – tidsbrist.

Den tilltagande fokuseringen på att synliggöra den politiska kommunikationen och den offentliga informationen, och ansträngningarna kring själva framställningen av det synliga, tillsammans med det faktum att majoriteten av politiker är fritidspolitiker, leder till att allt fler tjänstemän liksom politiker upplever en tilltagande stress. Även om de kanske skulle vilja kommunicera och informera mer, hinner de inte göra det på grund av tidsbrist.

Tidsbrist handlar om prioriteringar. Att skriva detta blogginlägg tar mig en dryg timme, att skicka ut ett tweet från ett möte eller uppdatera min facebook-status tar 1-2 minuter. Att publicera en nyhet på folkpartiets hemsida tar 10 minuter. Jag köper inte argumentet tidsbrist. I ett politiskt uppdrag ingår det att kommunicera med sina väljare.Punkt slut.

Visst finns det två krafter som söker politikernas uppmärksamhet. Man måste lära sig att både bedriva politik i praktiken och att kommunicera.

De tvingas med andra ord balansera mellan kravet på att uttrycka sig och dramatisera arbetet i enlighet med viljan att veta om demokratin och å den andra sidan kravet på att sköta demokratin i enlighet med de formella reglerna och procedurerna för den representativa demokratin.

Därefter trillar avhandlingen ner i ett antal sidor av resonemang och teorier som övergår mitt intresse, eller förstånd. Något av de två. Det resonemanget utmynnar så vitt jag förstår det i en diskussion kring hur personfixeringen i media och i samhället i stort påverkar den politiska arenan.

Lite längre ner betonas också att det är en skillnad på den information som enskilda förtroende valda skickar ut och på medborgarkommunikation. Så uppfattar i alla fall jag det. Det är ju inte hjärnkirugi. Jag delar med mig av mina tankar. Genomtänkta eller ibland mindre genomtänkta. Men det handlar ju inte om medborgardemokrati i en bredare mening och absolut inte om offentlighetsprincipen.

Men det finns viktiga skillnader mellan den mediala exponeringsviljan och idén om offentlighetsprincipen även om företeelserna rör sig i samma diskursiva formation och kommer till uttryck på samma sätt. Medan den allmänna mediala exponeringsviljan av de få utvalda hänför sig till bekräftelseparadigmet, som tidigare beskrevs, grundar sig försöken i att stärka offentlighetsprincipen i det värderationella handlandet, då de är relaterade till medborgarstyrelsens och demokratins grundvärden om rätten till information, insyn och delaktighet i den politiska processen.

Men enligt mig förtar det inte vikten av att enskilda förtroendevalda kommunicerar och offentliggör sina ståndpunkter och visar att de är kontaktbara och tillgängliga.

I slutdiskussionen pekas det också på riskerna med att använda skenet av medborgardialog och delaktighet som marknadsföring.

Det blir problematiskt när det hela tiden talas om att ”medborgarna ska känna sig delaktiga”, när de i praktiken inte är delaktiga. I den studerade empirin finns det ju många medborgare som uppmärksammat denna diskrepans, vilket visats, och hos dessa växer misstron mot politikens praktik, vilket knappast lär stärka medborgarstyrelsen. Människor är intuitivt känsliga för sådana skillnader. De egna förnimmelserna om denna diskrepans är gemensam för flera av de medborgare som studerats, och det är en livsvärld som inte kan manipuleras bort genom talet och i denna gemenskap. Utifrån denna kommunikativa rationalitet, är politikernas och tjänstemännens handlande inte trovärdigt.

Ungefär där slutar avhandlingen. Utan lösning. Min lösning är just det jag gör nu. Att enskilda politiker och förtroende valda försöker att hitta sitt sätt att kommunicera och dela med sig. Jag tror inte att det går att göra sådant inom ramen för kommunalverksamhet. Inte bara eftersom det går emot kommunens syfte att endast kommunicera det positiva, utan också för att jag tror att denna dialog måste hitta tusen vägar och uttryckssätt. Det går inte att strukturera och styre en dialog utan att den tappar spontanitet, uppriktighet och det personliga uttrycket. Vilket jag tror är så viktiga ingredienser för gå från envägskommunikation till dialog.

Den kosmetiska demokratin, del 2

En central fråga för hur och vilka beslut som fattas är hur och vilken information som sprids. Att förhindra att viss information sprids eller att ”läcka” den information man vill få ut är exempel på att man försöker utöva makt genom att kontroller informationsflöden.

Här finns ett tydligt mönster enligt avhandlingen. Ett mindre smickrande mönster ut demokratisk synpunkt.

Ett resultat som tydligt framträder genom samtliga insamlingsmetoder är dock att den offentliga informationen och den politiska kommunikationen hanteras strategiskt och sparsamt från sändarsidan, d v s från företrädesvis politiker och tjänstemän.

Det kanske minst synliga tecknet på detta märker vi inte ens. Det består av all relevant information som inte når ut till medborgarna, mer synligt är det när politiker och tjänstemän inte ger svar på frågor utan svarar med tystnad och undvikande.

En annan vanligt metod är att flytta beslut och diskussioner bort från offentliga arenor.

Även om kommunfullmäktiges formellt beskrivna funktion är att föra en allmän och offentlig debatt och diskussion och efter övervägningar fatta beslut i detta offentliga forum, framhålls det att processen oftast (men inte alltid) redan ägt rum på annan plats och tid, bortanför offentligheten. Däremot är interaktionen i Kommunfullmäktige en kommunikationsform som genom det rituella handlandet legitimerar den institutionaliserade makten och det formellt demokratiska systemet. Den kommunikation och informationsgivning som i realiteten styr politikens utformning sker i regel snarare i slutna rum, bort från det som är offentligt och synligt.

Denna förflyttning gör det möjligt för aktörerna att framställa sig på olika sätt och föra fram olika åsikter i olika forum. Man agerar på ett sätt när man är i offentlighetens ljus och på ett annat när ridån är fördragen.

Om man inte kan undvika dialog har ju den som har informationsövertag och mest auktoritet stora möjlighet att styra både formen för dialog och på vilka villkor som dialogen sker. Man kan utan att överdriva säga att den politiker som inte vill ha en dialog inte kan tvingas till det. Dialog bygger på frivillighet och vilja, saknas viljan kommer det alltid gå att hitta ett sätt att komma undan dialog och samtal.

Men det är inte bara dialog som undviks, även offentlighetsprincipen naggas i kanten om den känns för påträngande.

Det som är särskilt intressant är hur offentlighetsprincipen hanteras genom att den kringgås i praktiken. Det är utifrån själva uppdelningen mellan det som är offentligt och det som är icke-offentligt som själva tänkandet formerar sig och som strategierna utövas. Det är en viktig grundprincip som följs noggrant och aktsamt i den politiska diskursiva praktiken och som innebär att den kommunikation och informationsgivning som äger rum på de offentliga arenorna ska följa lagstiftningen. Det viktigaste är att det som är synligt ser snyggt och välskött ut. I denna främre region vinnläggs det om att offentlighetsprincipen följs. Men eftersom det finns behov av att överlägga i slutna rum, måste företrädesvis majoritetspolitiker och tjänstemän arbeta med lagstiftningen så att den i praktiken gynnar kringgåendet av offentlighetsprincipen och möjligheten att föra icke-offentliga diskussioner. Det är därför som så mycket handlingar klassificeras som arbetsmaterial eller sekretessbelagt där det sistnämnda i stället hänvisar till sekretesslagstiftning. Naturligtvis kan det hävdas att en hel del material också bör klassificeras så, men det framgår genom intervjuer att det samtidigt är en strategi som används flitigt för att undandra även sådan information som borde vara offentlig.

Hårda ord. Att som politiker eller tjänsteman medvetet undanhålla information som man vet borde bli offentligt är ett svek mot väljarna och mot det demokratiska systemet.

Det finns också en tendens att ha möten före möten för att slippa bryta åsikter i offentliga sammanhang. Nu vet jag att fullmäktige mötena är långa nog som de är. Det behövs förberedande möten, annars skulle fullmäktigemötena helt enkelt inte fungera. Men det är klart att det kan upplevas som att besluten tas i andra sammanhang.

Frågan här är vad som händer i en situation där man har svagare majoriteter, eller en politisk vågmästare. Då kanske debatten i fullmäktige blir viktigare eftersom vågmästaren exempelvis vill manifestera sin makt offentligt.

För mig är det inte acceptabelt att en förtroendevald talar med dubbla tungor eller ger uttryck för skilda åsikter om en fråga beroende på sammanhanget. Tur då att det är just sådant som journalister försöker att göra nyheter på.

Det som är intressant när praktiken studerats i de båda kommunerna är att de strategier som företrädesvis makthavarna använder, snarare leder till ett dynamiskt motstånd där såväl journalister som medborgare utarbetar motstrategier. Journalisterna är mycket väl medvetna om de makttekniker som används och visats i föregående avsnitt, och de utnyttjar uppdelningen mellan synligt- osynligt genom att anpassa sina motstrategier utifrån själva denna distinktion.

Journalistens arbete förenklas ju fler det finns som kan lämna tips om sådant. Det innebär att ett fullmäktige med fler små aktörer, eller där det tillkommer nya ”opålitliga” aktörer verkar dämpande på fenomenet med kluvna tungor

Det finns andra metoder att tvinga politiker att i större utsträckning lämna samma budskap oavsett vem han pratar med. Ett kraftfullt sådant är det skrivna ordet, det som formuleras i text är svårare att backa från. Ett annat är internet där vem som helst får direkt åtkomst till information och tröskeln för att få något publicerat i princip är obefintligt.

I frågor av stort allmänintresse eller där det finns starka intressegrupper kommer politikernas handlande att granskas av medborgarna. En garanti om att politikerna antingen vaktar sin tunga extra noggrant, eller flyttar beslut till slutna rum. Men eftersom risken för ”läckor” är uppenbar så kommer det inte finnas utrymme för något egentligt rävspel.

För att få ett vital demokrati så borde alla aktörer politiker, medborgare och journalister vara aktiva i sin kommunikation.

I mycket av den tidigare forskningen är det just aktiviteten som efterfrågas av samtliga huvudaktörer i samhällskommunikationen, även om det inte alltid uttrycks explicit. Det som framställs som problematiskt, är snarare den passive medborgaren, den passive makthavaren och den passivt rapporterande journalisten, vilket tidigare belysts.

Här har jag ändå hopp. I alla fall om att politikerna kommer att bli aktivare. De har helt enkelt mest att tjäna på en ökad aktivitet. Det ser det kanske inte ens utifrån ett demokratiskt perspektiv. Rent politiskt kan det löna sig att hålla kontakt med väljarna även om det inte är valår. Sociala Medier och Internet har gjort att kommunikation utåt är en naturlig del av det politiska arbetet, i alla fall för yngre politiker. Saker är den att det räcker att det börjar pysa ut lite mer från de slutna rummen för att det är lika bra att öppna dörrarna på vid gavel.

Den kosmetiska demokratin, del 1

Det är inte varje dag det dyker upp en avhandling om demokrati som baseras på empiri från Ystad. Det var helt enkelt ett måste att läsa. Jag måste dock medge att jag skummade en del sidor där det helt enkelt blev för mycket abstraktioner och teoriserade. Det kändes bitvis som författaren Marja Åkerström drog lite stora växlar på sina iakttagelser, men det fanns en hel del i avhandlingen som jag tar till mig och tycker var bra.

Först en kort resumé över hennes avhandling

Den bakomliggande frågeställningen är allt det fina talet om att vitalisera demokratin och öka medborgardialogen är snack eller verkstad. Slutsatsen är att det är mest snack. Det område hon väljer att studera är hur kommunikation och -information har använt har använts i det syftet.

Nu till mina tankar och idéer…

Det intressanta är då att lyfta fram de faktorer och mekanismer som gör det till snack och som förhindrar en enligt mig nödvändig vitalisering av den lokala demokratin. Här ger avhandlingen en bra ingångspunkt. Jag begränsar mig dock inte till endast kommunikationsaspekten i detta inlägget, utan använder avhandlingen för att föra ett något bredare resonemang.

Jag följer i stort sett avhandlingen disposition men väljer att gå vidare och tolka och utveckla resultatet med syfte att komma framåt i det som jag grunnar på. HUR ska vi få en vitalare demokrati?

En övertro på IT och Internet

Många av de  utredningar som det hänvisas till utvecklades i en tid där det fanns en övertro till Internet. Demokratiutredningen som gjordes strax före millennieskiftet gjordes i en kontext där IT och internet var frälsarna, och ord som informationssamhället var gångbart och Jonas Birgersson var kung. Denna naivitet inför teknikens möjligheter och oförståelse för skillnaden mellan information, kunskap och dialog har blockerat verklig försök till medborgardialog och demokratiutveckling.

Internet möjliggjorde ganska snabbt att information kunde spridas på nya sätt och att tillgängligheten till information ökade dramatiskt. Det är först de senaste åren som internet på allvar blivit ett forum för dialog. Det innebär att observationer som sträcker sig 10 år bakåt i tiden är synnerligen svåra att dra några slutsatser av.

Jag tror inte att framtiden ligger i av kommunen anordnade kanaler mellan medborgare och politiker utan att dialog mellan politiker och medborgare genom sociala medier är det som gäller. Det skulle för mig vara ett steg framåt, kommunen ska enligt mig inte i någon större utsträckning lägga sig i det politiska arbetet, utan fokusera på att verkställa de politiska besluten.

Medborgarnas passivitet

Här är den egentligen frågan egentligen vad som kommer först. Hönan eller ägget. Medborgarens passivitet, eller politikerns bristande kommunikation med passiva medborgare.

I det goda och fungerande demokratin så ska medborgarna enligt normen vara upplysta och aktiva. Kommunpolitiken i Sverige är sömnig och har fastnat i någon form av halvdvala. Ibland faller huvudet framåt och  man till och vaknar tillfälligt upp för att sedan direkt återgå till halvdvala. Men samma sak händer på andra platser i samhället som kräver medborgarnas deltagande. Se bara på föreningslivet. Det indikerar att det finns ett problem som inte går att lösas genom medborgardialog.

I slutet av kapitlet visar sig också ett symptom för det som gör mig så kritisk till svensk samhällsvetenskap. Man försöker hela tiden hitta en marginaliserad grupp och utifrån denna generalisera. Många andra vetenskapliga discipliner rensar bort extremerna när man söker generella slutsatser.

Med sådana här berättelser i åtanke, ter sig ambitionerna och visionerna om den upplyste medborgaren och medborgarstyrelsen vara ljusår borta. Den tysta, svenska vanmakten innebär, vilket också Maktutredningen visat, menar Trägårdh, bland annat att det finns en ”utbredd känsla av brist på personligt upplevd makt och inflytande..”. Medan Trägårdh menar att svenska individer överlag, såväl formellt, men i synnerhet i praktiken, saknar möjlighet till juridiskt utkrävbara rättigheter, blir detta påstående extra påtagligt för de medborgare som i de flesta avseenden lever på marginalen. Situationen förbättras inte av det debattklimat som Lindgren menar är kännetecknande från 1990-talet, och som säger att individen måste ta sitt eget ansvar och inte utgå från att staten ska lösa individens problem. Egenansvaret måste finnas, men det måste kombineras med ansvaret för samhället och omtanken om den andre. Argument om att välfärdsstaten är för stor, att demokratins gränser är för vida och kväver människors egna initiativ, kan användas som alibi, menar Lindgren104, för att inte bry sig om svagare samhällsgrupper

Det ligger lite i det som står i rapporten under kapitel om medborgarna. Det finns ett samhällsintresse. Frågan som måste besvaras är varför det inte leder till ett politiskt engagemang och ett deltagande i den politiska processen. Det är också så att att forskarna verkar utgå från att medborgarnas upplevelse av brist på makt och inflytande är politikernas ansvar.

Makthavarna och medborgarna

I demokratiska sammanhang ser vi nog ofta ordet makthavare som synonym till politiker. Men det är en direkt felaktigt tolkning. Det finns tillfällen där enskilda politiker saknar makt och det finns andra krafter som påverkar skeenden betydligt mer än politiker i många situationer.

Man ska också hålla isär information om sakförhållanden och information som ligger till grund för ett beslut. Det är här som det finns en stor nytta med medborgardialog. Den information som ligger till grund för ett beslut kan förbättras genom att medborgarna ges möjlighet att komma med kompletterande uppgifter och synpunkter. Men i slutändan är det ändå så att det är de demokratiskt valda politikerna som måste göra prioriteringar, det är grunden för demokratin. De folkvalda politikerna är de som fattar beslut.

Det problematiseras ytterligare. Det som kan ses som att man för medborgardialog kan av andra ses som att politikerna låter sig påverkas av starka intressegrupperingar exempelvis företagare eller byalag. Här finns det helt klart ideologiska förtecken. Dialog med och nära samarbete med föreningar uppfattas gärna som positivt. Dialog med och nära samverkan med företagare uppfattas som negativt av allmänheten eftersom det finns ett vinstintresse. Ändå anser man att kommunen ska skapa arbetstillfällen, det innebär ju att man måste skapa en gott företagsklimat.

Det spekuleras och i några faktorer som kan tänkas påverka makthavarnas inställning till medborgarinflytande och medborgardialog. Bland annat nämns det att politiker ofta prioriterar snabba effektiva processer på bekostnad av medborgardialogen. Det framkommer också att det verkar finnas ett bakomliggande antagande att politiker saknad vilja att föra medborgardialoger och att det finns en tendens till maktfullkomlighet. Något som det inte verkar finnas bevis för. Än en gång ett exempel på den bristande vetenskapligheten inom samhällsvetenskapen.

Min åsikt är att det som kan bero på en bristande vilja hos politikerna att föra en medborgardialog helt enkelt beror på att medborgarna bara är intresserade av att föra en dialog i ärende de är direkt berörda av. Hade medborgarna varit intresserade av att föra övergripande dialoger om vilka prioriteringar som är viktiga att göra även när de inte var direkt berörda tror jag att det hade gjort stor skillnad.

Vi får också en diskussion om att makten har förskjutits och ligger numera hos yrkespolitiker och tjänstemän. Ärenden är helt enkelt för komplexa och kommunens åtaganden för omfattande för att en fritidspolitiker eller medborgare ska ha möjlighet att hålla sig informerade, än mindre fördjupa sig i frågor.

Det uppges också finnas en sedan länge etablerad konflikt mellan tjänstemän och politiker. Medan tjänstemännen har svårt att acceptera att det är lekmän som styr deras arbete, finns det även en aversion från politikernas sida mot tjänstemännen vilken sägs bero på ett förakt för den akademiska utbildning som tjänstemännen har i allt högre utsträckning. Ofta upplever de förtroendevalda, i synnerhet fritidspolitiker, att de inte har något egentligt inflytande. Den egentliga makten innehas snarare av chefstjänstemännen och yrkespolitikerna.

Kommunens politiska maktkärna anses vara kommunstyrelsen och framförallt kommunstyrelsens ordförande. Enskilda ledamöter i kommunfullmäktige upplever ofta sig själv som maktlösa.

En viss makt har ju de lokala partiorganisationerna som det står var och en fritt att bli medlem av. Här kan medborgarna på ett enkelt och direkt sätt vara med och påverka vilken politik som ska föras. Men partierna är i kris. På sidan 50-51 i avhandlingen finns en utmärkt sammanfattning på problemet, inga lösningar dock. Det bästa,enklaste och mest demokratiska hade ju varit om partierna kunde börjat fungera på ett sätt.

Journalistik, ömsesidigt beroende och förtroende

Journalister och media ha stor betydelse för vilken information som når medborgarna.Vi vet att medias makt och potential är stor och det blir allt viktigare att alla politiker även på den lägsta nivån har lärt sig att förhålla sig till media. Mediaträning är vanligt förekommande. En utveckling vi har sett krypa allt längre ut i partiorganisationerna de senaste 10 åren.

Vanligen används metaforer som associerar till sportens t ex fotbollens värld, för att beskriva mediernas överlägsna makt över övriga samhällsaktörer. Då beskrivs medierna vara både spelare och domare i samma match. De sägs också vara såväl aktörer som arena, vilket gör det lätt att associativt dra slutsatsen att det är medierna som producerar, distribuerar och tolkar samhället och verkligheten för oss alla. De sägs forma våra tankar och styra opinionen i viss riktning. Det finns gott om exempel där mediers förmåga att skapa debatt, mycket riktigt också lett till att medborgare och politiker ändrat attityder och handlande samt att politiker och lagstiftare fått ge vika för en stark medieopinion och hastigt tvingats ändra gällande lagstiftning.

Intressant begrepp att ta med sig är mediaskugga. Något som anses bero på en samhällsutveckling, och därmed inte vara något som media själv kan påverka och lastas för. Än en gång – hönan eller ägget.

Medieskugga uppstår för att ingenting rapporteras från ett särskilt område eller för att rapporteringen genomgående är ensidig och sporadisk. Medieskugga kan således både uppstå på grund av bristen på mediebevakning och på grund av innehållet i de medier som faktiskt förekommer…

Det faktum att vi idag har färre tidningar men fler och nya kanaler gör att medborgare har större möjlighet att skräddarsy och tillgodogöra sig information. Av författarens resonemang kan jag ana en hyllning till media som det var förr. Två tv kanaler. Subventionerade dagstidningar och ”jämställdhet” avseende vilken information man som medborgare fick del av. Individualisering av nyhetsflöde och information är i min värld positivt och ett resultat av tekniska framsteg. Inte ett resultat av ett kulturellt skifte bort från solidaritet och vi-känsla. Enligt mig är detta ren vänsterromantik.

Därefter följer en genomgång av de hinder som finns för att media ska fylla den demokratiska funktion den gör när den fungerar som den ska som länk mellan medborgare och politiker. Det som nämns är strukturella förändringar, flockbeteende – journalisterna vågar inte vara så självständiga som de borde vara, vilket ger en endimensionell rapportering.

Vad det gäller villkoren och förutsättningarna för de lokala journalisterna finns det en stor diskrepans mellan normen och praktiken. Det finns ett beroende förhållande mellan journalisterna och potentiella tipsare som leder till ett ömsesidigt beroende. Här nämns också några strategier som används för att hantera ett hårdare mediaklimat om förtroendet sviks eller urholkas. Man utser talespersoner, kringgår offentlighetsprincipen eller så flyttar man beslut till platser som skyddas från insyn och offentlighetsprincipen.

Motkrafterna

Varför fungerar inte kommunernas kommunikation när det gäller medborgardialog. Här tycker jag att avhandlingen verkligen lyckas att strukturera upp och förklara de krafter som finns som motverkar en fungerande och utvecklas medborgardialog. Som grund för sin analys används Demokratirådets idealmodell av en demokrati. Motståndet kan sorteras enligt föjande

Målrationella krafter

Dialog tar tid och kraft. Det kan upplevas som att demokrati tar tid och att man inte kommer till beslut tillräckligt fort. Därför kan politiker och tjänstemän använda ett antal strategier och metoder för att undertrycka medborgardialogen.

  • Definitionsföreträda på demokrati – Makten hävdar sin rätt att besluta enbart på grundval av att de har mandat de fått av väljarna. Frågan är vilket mandat de har i frågor där de inte uttalat sin ståndpunkt före valet. Det är ju inte så att de fått en generalfullmakt av väljarna
  • Hänvisning till arbetsdelning  och regler – Politiker hänvisar till tjänstemän och vice versa eller till regler, normer och sekretess.
  • Undvikande av offentlig kritik – Rationalitet och effektivitet mår bäst av en konfliktfri miljö. Konsensus är idealet och det eftersträvansvärda målet. Den som sätter sig på tvären stör och fördröjer.  Det leder till att man försöker att förtrycka skillnader och eventuell kritik når inte offentlighetens ljus. Ett citat från avhandlingen är på sin plats

För att dra resonemanget vidare kan konsensuskulturen, när den gått över gränsen, istället vara förödande för den demokratiska medborgarstyrelsen eftersom de pluralistiska yttringarna undertrycks till förmån för en monopolistisk image. Det är i själva verket så att kritik, opposition och pluralism utgör de enda garanterna mot själva institutionaliseringen av det offentliga samtalet och för det personliga autonoma moraliska handlandet.

Rutinisering mot Karisma

Allting har en tendens att bli statiskt. Man hittar sina roller och sätt att kommunicera. I kommunpolitiken innebär det att man lär sig vem som tycker vad och vem som har relationer med vem. Alla vet hur de ska spela sina roller för att det ska flyta med minsta möjliga motstånd. Men ibland kommer det in ett nytt inslag. Antingen en ny rutin eller person som stör det gamla mönstret. Karisma enligt de begrepp som används i avhandlingen. Ofta försöker makten att inordna karisman inom ramen för befintliga rutiner, eller att hitta rutiner som rutiniserar karisman och därmed dödar eller tar udden av initiativ.

Men i den karismatiska auktoritetsutövningen finns i det idealtypiska fallet inga fixerade principer, regler eller anvisningar som ”verksamheten” ska bedrivas utifrån. Överhuvudtaget är det inte fråga om någon verksamhet, i meningen hierarkiskt ordnad och reglerad organisation. Det är avsaknaden av sådana stabila och rutinartade procedurer som kvalificerar och definierar karisman.

Satsningar på nya frälsande IT-verktyg

Det finns en övertro på ny teknik. Men teknik kommer aldrig att driva fram dialog. Det finns helt orealistiska förväntar på mediet.

Det är just mediet i sig som sägs ha en avgörande betydelse för själva hävdandet av medborgerliga rättigheter. Hävdandet av fri- och rättigheter underförstås ge resultat därför att det sker på Internet.

Givetvis kan politiker och tjänstemän hitta strategier för att undvika dialog även om det sker i en IT-miljö. Givetvis kommer den som kontrollerar mediet kunna kontrollera dialogen.

Konflikten information, kunskap och målrationalitet

Att omsätta information till kunskap kräver tid. I en miljö där man eftersträvar rationalitet och effektivitet blir det som vill utvidga sin kunskap en bromskloss.

Kunskapen är således inte ytlig, den kräver fördjupning, den är inte enfaldig utan mångfaldig, den är inte likriktad utan mångdimensionell och den använder inte tidsmåttet för att mäta sin kvalitet. Kunskapen kräver med andra ord sådana förutsättningar som motverkar ett målrationellt handlande och som får rationaliseringsprocessen att ”stagnera”.

Den tidspress som finns och påverkar alla aktörer medborgare, politiker, tjänstemän och journalister är ju ingen bra grogrund om man vill skapa ”upplysta” politiker och medborgare.

Hävdandet av informationsövertag och sunt förnuft

Politiker har ofta ett stort informationsövertag. Vilket kan användas som ursäkt för att inte ta hänsyn till medborgarna.

Det som genomgående och på olika sätt framkommit genom företrädesvis intervjuer och observationer är att medborgarna ofta omtalas som mindre vetande. Att hävda att fullmäktiges ledamöter har det sunda förnuft som krävs för att fatta kloka beslut och att den representativa demokratin är tillräcklig, har visat sig vara en strategi som används för att legitimera att medborgarna hålls utanför politiken och beslutsprocesserna. Medborgarnas okunnighet har också påtalats i såväl kommunfullmäktige, intervjuerna och på kommunernas webbplatser genom att hänvisa till att de inte kan skilja på verksamhetsfrågor respektive politiska frågor och att de i regel endast intresserar sig för oväsentligheter som cykelställsfrågor.

Här avslutar jag denna delen. Jag har reflekterat över aktörerna och konflikten mellan dialog och rationalitet. I nästa avsnitt kommer själva maktutövningen stå i fokus.

Den ideala demokratin

Demokratirådet har en ideal modell för demokrati. Följande resonemang bygger på avhandlingen Den kosmetiska demokratin sid 99 och framåt av Marja Åkerström. Modellen bygger på tre centrala värden som måste balanseras mot varandra för att det ska fungera.

Medborgarstyrelse

… medborgarstyrelsen, som är den politiska metod där medborgarna styr över sig själva under fria och jämlika former under hela den demokratiska proceduren. Den demokratiska proceduren utgår från att självständigt reflekterande individer ska kunna träffas i ett offentligt rum och diskutera med varandra under jämlika förhållanden. De ska självständigt formulera de problem som upplevs som kollektiva och därefter delta effektivt i beslutsprocessen. Alla medborgares ställningstaganden ska väga lika när besluten fattas vilket innebär att en politisk fattigdom inte kan accepteras. Medborgarens skyldighet ligger i att acceptera andras åsiktsriktningar och fattade beslut.

Rättsstat

Demokratins andra värde innebär att styrelseskicket måste uppfylla rimliga krav på lagbundenhet såsom generalitet, förutsägbarhet och universalism. I denna rättsstat måste medborgarna ha ett antal grundläggande och lagstadgade fri- och rättigheter som också fungerar i praktiken. Den offentliga maktutövningen måste uppfylla krav på rättssäkerhet såsom likhet inför lagen, förutsägbarhet i form av lagar och lagpraxis som ett värn mot godtycklighet i myndigheters handlande och beslut. Rättssäkerhetsbegreppet innebär också att människors integritet måste skyddas, att ingen skall vara rättslös och att tillgången till effektiva medel att hävda sin rätt ska vara god.

Effektivitet och handlingskraft

Demokratins tredje kärnvärde handlar om folkstyrelsens, medborgarstyrelsens, effektivitet eller handlingskraft och innebär att medborgarna, genom kollektivt agerande och valda företrädare, d v s genom representativ demokratistruktur, ska ha förmågan att effektivt och kompetent kunna förverkliga gemensamma mål. Handlingskraften får dock inte ske på medborgarstyrelsens bekostnad. En folkstyrelse måste å andra sidan vara effektiv och respektera ett rättsstatsideal för att inte bli självupplösande, vilket motiverar vikten av att innefatta alla tre kärnvärden under demokratibegreppet.

Av alla de tretton faktorer man rankar för att bedöma hur den svenska demokrati mår så är det det offentliga rummet som ligger sämst till.

När demokratirådet värderat den svenska demokratins nuvarande kondition, sägs det mest alarmerande vara avsaknaden av ett offentligt rum i vilket en demokrati kan arbeta genom dialogen. På sätt och vis tillskrivs medierna bära ansvaret för detta. I Demokratirådets analys, vilken påminner om Maktutredningens i detta avseende, beskrivs massmedierna nämligen ha ockuperat det offentliga rummet, liksom tankemakten, då det är medierna som förser medborgarna med primärinformationen.

Demokratirådet anser därför att vitalisering ska kommer genom en utveckling av det offentliga rummet, vilket ska skapa dialog och då ge medborgarna möjlighet till reflektion och eftertanke.