Förlorad Ungdom

För en tid sen var det ett angeläget reportage i Ystads Allehanda ””Han är orolig för politikens framtid”. Det handlade om bristen på yngre förmågor inom politiken. (notera att inte en enda har kommenterat artikeln)

Till hösten ska en partikamrat flytta utomlands. Då blir jag med mina 35 år den yngste Folkpartisten i Ystad. Jag representerar då ungdomsfalangen i partiet. Jag ses fortfarande som ungdom. Det är väl en form av omedvetet självförsvar. Annars skulle vi ju helt sakna legitimitet bland ungdomar.

I artikeln finns det några förslag för att locka yngre. Det främsta förslaget är att lägga fler möten på dagtid. Jag har fler förslag.

  • Inför maxlängd på mötena så att nämnds- och fullmäktigemötena ska vara slut vid en viss tidpunkt. Det är ordförandens uppgift att se till att man håller uppsatta tidsramar.
  • Attityden att man ska lära upp yngre bör tas bort. Det finns ju knappt några yngre som vill läras upp. Hitta istället former som tilltalar yngre. Man kan göra på andra sätt, man måste inte göra som man alltid gjort.
  • Lämna plats, INGEN är oumbärlig. Att sitta kvar med motivet att det saknas efterträdare håller inte.
  • Det politiska arbetet ska vara politiskt. Många politiker tror att de är lekmannatjänstemän vilket gör det ytterst otydligt, förvirrande och ineffektivt. Dessutom tror då många tjänstemän att de ska utforma politik. Helt naturligt eftersom politikerna inte verkar vara intresserade.
  • Ta bort partistöden så att partierna måste bli mer utåtriktade och få fler medlemmar,

Att få till stånd en föryngring inom politiken är ingen självändamål. Det finns många ytterst kompetenta politiker som är både 60 och 70. Ålder får aldrig bli en måttstock för politisk förmåga. Det som är viktigast är att vi får en större rotation bland politiker. Det är samma människor som figurerar mandatperiod efter mandatperiod. Det är det som är det verkliga hotet –  Bristen på förnyelse.

Denna brist på förnyelse gör nog att många både yngre, medelålders och äldre skräms iväg. De som sitter i nämnder, styrelse och fullmäktige har årtal ( inte sällan decenniers) av erfarenhet. De diskuterar frågor på en detaljnivå som för den mindre erfarne framstår som ointressant och irrelevant för den politiska aspekten på frågan. Den ideologiska förankringen är ibland svag eller obefintlig. Istället blir det fråga om personligt tyckande.

Många frågor är svåra att koppla till en politisk ideologi, eftersom de är avser praktiska frågor som ska lösas. Men man är vald utfrån vilket parti man representerar. Ännu har vi inte rena personval, vilket kanske hade rört om i boet och skapat lite välbehövlig rotation.

Begreppsförvirring

I svensk debatt har vi sedan många är en begreppsförvirring som jag vill påtala. Vänstern har svårt att hantera begreppet rättvisa.

De tycker att det är orättvist att någon har en hög lön. De tycker att löneskillnader per definition är av ondo. Självklart så måste ett yrke som ställer högre krav på både utbildning, erfarenhet och inte minst de vardagliga prestationerna premieras. Löneskillnader måste alltså få förekomma. Om jag gör ett bättre arbete än min kollega så måste detta så klart rendera i en högre lön eller annan förmån.

De tycker att det är orättvist att några har hus och andra bor i små lägenheter. Alla gör vi val här i livet. Vissa gör val som leder till att de har råd att bo i villa, andra får bo i en liten lägenhet. Och föresten – vad menar vi med liten. Den standard som vänstern tycket att vi ska ha som lägsta standard skulle i många länder vara lyx. Jag har svårt att se vad som är deras lösning på att människor har en valfrihet vad det gäller sitt boende.

De tycker att det är orättvist att inte alla barn har föräldrar som hjälper dem göra läxan. Det är tragiskt och olyckligt – men knappast en orättvisa som samhället kan göra mycket åt. Då måste man ju bestämma sig för att endast föräldrar som har möjlighet, och avsikt att hjälpa sina barn med läxorna får skaffa barn. Jag undrar hur de ska utforma ett preventivmedel som löser det problemet.

De tycker att det är orättvist att inte alla får en högskoleutbildning. Därför sänker de ribban för vad som rimligen kan kallas högskolenivå. Det senaste förslaget var att det skulle finnas yrkeshögskolor. Statistiskt sett så har högskoleutbildade högre lön. Men då måste det vara en riktig högskoleutbildning, fylld med riktig kunskap. Det måste dessutom finnas en riktig efterfråga efter denna kunskap. Alla har inte ett läshuvud. Detta inte konstigare än att alla inte har bollsinne eller är musikaliska. Det är inte orättvist att jag inte kan hålla takten.

Listan kan göras lång på orättvisor som egentligen är skillnader. För att något ska vara orättvist måste det finnas en moralisk aspekt som gör det orättvist. Om resurser fördelas olika på grund av fria val är det svårt att se detta om orättvist. Det handlar och att olika var leder till skillnader i utfall. Att vi dessutom inte har samma färdigheter och begåvningar är väl inte orättvist utan egentligen en förutsättning för att samhället ska fungera.

Man ska inte missbruka eller slarva med ett så vackert och eftersträvansvärt ord som rättvisa. Orättvisor finns och de ska bekämpas till varje pris. Skillnader kommer vi däremot alltid att få leva med.

EU valet och viljan

Våra politiker har svårt att kommunicera inför EU-valet. Hur ska man kommunicera en politisk vilja i ett projekt som baseras på ett dokument som upprätthålls genom en kommission som inte viker en tum. För oss som är liberalt sinnade är det en välsignelse eftersom det upprätthåller EU:s grundpelare – den fria rörligheten. Men vilken vilja ska man visa? Vill man få till en förändring så måste det rymmas inom fördraget.

Dagens politiker kommer till ett dukar bord där menyn är bestämd. Nu ska de bara fortsätta att leverera ut den beställda maten på ett effektivt sätt. Då kan man undra om det kanske är för många kockar…

Ska man visa handlingskraft och vinna röster har det oftast handlat om att man lovar sina medborgare att man vill få till inskränkningar i grundläggande överenskommelser som finns i Rom-fördraget. Se senast hur vänstern rasar över Vaxholms domen. Det var ju det enda rimliga utfallet. Varför ska tjänsteproducerande företag  leva i en skyddad verkstad.

Det är inte trovärdigt att säga till Svenska folket att man ska åka till Bryssel och rädda snuset eller ändra formen på gurkor. Efter alla dessa år med EU så vet alla att EU vinner.Då är det svårt att veta vad man ska säga.

Länge leve snuset, spriten och den fria rörligheten.