Vad är politiskt parti

Det tycker jag är en ganska berättigad och intressant fråga. Denna ur demokratiskt synpunkt oerhört viktiga beståndsdel är organisatoriskt ett fenomen som man som politiskt aktiv med ambitioner bör fundera över.

Mitt perspektiv i det här inlägget är lokalavdelningen. Här är det centrala att utforma politik som ska tillämpas inom kommunen. Men man har också en funktion som stöd för riksorganisationen i och med att man även driver valkampanjer i samband med riksdagsvalet och EU-valet. För det är denna enhet som jag vill skapa mig en bättre bild av.

Roland Poirier Martinsson skriver att:

Den praktiska politiken är inte tillämpad vetenskap, den är snarare en blandning av hantverk, ledarskap och business.

I vilken sorts organisation bedrivs denna härliga blandning och hur kan man optimera organisationen för att maximera den demokratiska nyttan? Först vill jag jämföra ett parti med andra organisationer. Jag börjar med att en jämförelse med ett mindre företag.

Vid första anblicken finns det inte så många beröringspunkter. Det finns ingen som äger ett politiskt parti.  Någon ägarnytta går alltså inte att prata om. Det finns heller inget renodlat vinstsyfte för ett politiskt syfte i monetära termer, men trots det kan man ju säga att ett politiskt parti oftast har en vision och mål på samma sätt som ett företag. I ideal fallen. Den största skillnaden tycker jag dock är den att på ett företag så använder man hela tiden avtal och belöningar för att koordinera insatserna och aktörerna. Man har ett anställningsavtal som ger rätt till lön, men kräver lojalitet och arbetsinsats. Man har avtal som reglerar vad man ska göra i form av bolagsordning (inget renodlat avtal), här har föreningen stadgar som reglerar hur man ska göra men inte vad. Någon större likheter mellan företag och partier tycker jag alltså inte att man kan finna. Den kunskap som finns inom företagsvärden avseende hur man arbetar med mål, visioner och planer skiljer sig på en stor punkt. Det finns ingen som äger ett parti därmed blir ett parti inte mer än den kollektiva viljan bland medlemmarna.

En annan jämförelse som kan tänkas vara den mellan ett parti och en idrottsförening eller annan ideell förening. Medan föremålet för en idrottsförening oftast är ganska självklart – exempelvis spela fotboll – så är föremålet för partiets ändamål betydligt mer komplext. Bedriva politik. Men det finns också stora likheter inte minst att det kommer till och försvinner medlemmar hela tiden. Det går heller inte att inte låta någon delta utan rejäl och saklig grund. Inte heller bygger det på att man byter arbetsinsats mot pengar. Det ideella inslaget är oftast mycket stort. Vilket kräver att man arbetar med andra former av belöningar. Eller som i partierna som endast får de verkliga fantasterna att delta. Här tror jag att partierna hade haft mycket att lära av idrottsföreningarna. Även om föreningarna också upplever det som allt svårare att få människor att engagera sig ideellt.

En sista jämförelse är den mellan ett parti och en religiös församling. Här finns faktiskt större likheter än jag skulle vilja medge. Den kanske tydligaste är att man hålls samman genom en tro på något. Antingen en gud, trosinriktning eller ideologi. Men det finns andra likheter.  Både en församling och ett parti har möjlighet att beskatta medborgarna. Ett parti har givetvis inte direkt rätt att beskatta medborgarna, men indirekt. Man bedriver dessutom oftast sin verksamhet genom partistöd. Det finns heller inget som håller någon kvar i en församling. En absolut majoritet av de som är med i en församling kan mycket enkelt träda ur den. Detsamma gäller ju inom partierna. Den politiska ledaren och den religiösa ledaren har därför samma förutsättningar man ska driva en flock framåt, utifrån en given ideologi eller tro. Men man har ingen formell auktoritet över sina följare, möjligheterna att använda tvång mot följarna är synnerligen begränsade. Givetvis finns det extremfall som avviker från det  generella och andra särarter inte minst inom den religiösa sfären där sektledare till exempel kan manipulera sina följeslagare ganska grovt. En stor skillnad men religiösa samfund och partier är att partierna genom val måste söka sin legitimitet hos de som står utanför partiet. Ett parti som beter sig sektliknande kommer att självdö. Däremot finns det likheter mellan och därmed lärdomar att dra för de politiska partierna om de tittar på de samfund som är mer missionerade.

Fram växer bild av en organisation som är relativt löst sammansluten, där den sammanhållande faktorn är att man ställer sig bakom en mer eller mindre uttalad ideologi. Visioner, mål och intressen styrs av medlemmarna och kan förändras relativt snabbt om man får nya medlemmar eller om medlemmar väljer att lämna partiet. Det finns alltså ett stort behov av att arbete inåt för att hitta den gemensamma viljan. Samtidigt är man helt beroende av att denna viljan speglar väljarkåren som ger partiet sin legitimitet.

Utifrån denna analys kommer jag att inom kort återkomma med ytterligare reflektioner kring den lokala partiavdelningen. Om du har några tankar kring detta eller vill tillföra något så lämna gärna en kommentar.

Sveriges framsteg och partierna baksteg

Över stora delar av västvärlden tappar de politiska partierna medlemmar. Så även i Sverige vilken jag bloggat om tidigare.

I The Economist lyckas man på några rader formulera vad som kan vara en rimlig förklaring.

Explanations abound. In many industrial democracies, working-class voters chose left-wing parties out of self-interest. Other voters, fearing the power of organised labour, voted the other way. But when most people count themselves as middle-class, such tribal ties wane. In countries where the ideological gap between parties has narrowed, their brands may no longer be useful labels for busy or ignorant voters. Accustomed to choice as consumers, voters increasingly pick policies rather than signing up to comprehensive world views.

Just nu försöker partierna att bemöta de minskade medlemstalen genom att tydliggöra sina ideologier. Det gäller inte minst i de diskussioner som verkar föras i det Socialdemokratiska lägret. Man pratar om att man ska vara relevanta för väljarna och spegla deras uppfattningar och värderingar genom att skapa en sammanhängande politik med en tydlig vision.

Det är ju korrekt enligt ovanstående.Ett synliggörande av ideologiska skillnader kan vara ett sätt att skapa incitament för väljaren att identifiera sig med ett visst parti. Men det troligaste är att man kommer att bygga en politik som väljaren köper, inte synliggöra en ideologi som väljaren ställer upp på i alla lägen.

Konsekvensen är att vi antingen får ett system med två stora partier eller ett med en mängd mindre. I det skener kanske Alliansen är helt rätt ute, genom sin mångfald lyckas de tilltala en hel del personer som hittar någon som pratar om just deras hjärtefråga.

Socialdemokraterna får svårare. I det rödgröna blocket pratade ju samtliga partier nästan bara om en sak. Att de var överens, eller att de skulle kunna bli det. Mona Sahlins största problem var att övertyga väljarna om att hon skulle kunna hålla Lars Ohly i schack.

Alliansen å andra sidan var tillräckligt trygga i sin allians för att tillåta varje parti att ha en egen profil. Något som tilltalade varje partis kärnväljare och eldade på valarbetarna, samtidigt som det lockade fler väljare överlag. Gillade man skolan Björklund, familjen Hägglund m.m. Många jag pratade med valde inte mellan rödgrönt eller Alliansen ut mellan olika partier i Alliansen.

Jag vet hur sossarna borde göra. Men det kommer jag aldrig att berätta.

Men det intressanta i artikeln var beskrivningen av olika partistrukturer. En där åsikterna och ställningstagandena kommer nedifrån – och ett där det kommer uppifrån. Detta tror jag är det centrala. Genom ett medlemskap måste du känna att du är med och påverkar. Medlemmar är inte något man försöker aktivera vart fjärde år. Utan själva basen för det demokratiska arbetet.

Här har vi möjlighet att kombinera gamla arbetsmetoder med nya. Fysiska möten, kompletteras med virtuella. Information görs tillgänglig för alla medlemmar. Det är ju så att om du har engagerat dig i EN fråga och lyckats påverka, så kommer man in i en uppåtgående spiral av ökat engagemang.

Political parties: The party’s (largely) over | The Economist.

Den kosmetiska demokratin, del 1

Det är inte varje dag det dyker upp en avhandling om demokrati som baseras på empiri från Ystad. Det var helt enkelt ett måste att läsa. Jag måste dock medge att jag skummade en del sidor där det helt enkelt blev för mycket abstraktioner och teoriserade. Det kändes bitvis som författaren Marja Åkerström drog lite stora växlar på sina iakttagelser, men det fanns en hel del i avhandlingen som jag tar till mig och tycker var bra.

Först en kort resumé över hennes avhandling

Den bakomliggande frågeställningen är allt det fina talet om att vitalisera demokratin och öka medborgardialogen är snack eller verkstad. Slutsatsen är att det är mest snack. Det område hon väljer att studera är hur kommunikation och -information har använt har använts i det syftet.

Nu till mina tankar och idéer…

Det intressanta är då att lyfta fram de faktorer och mekanismer som gör det till snack och som förhindrar en enligt mig nödvändig vitalisering av den lokala demokratin. Här ger avhandlingen en bra ingångspunkt. Jag begränsar mig dock inte till endast kommunikationsaspekten i detta inlägget, utan använder avhandlingen för att föra ett något bredare resonemang.

Jag följer i stort sett avhandlingen disposition men väljer att gå vidare och tolka och utveckla resultatet med syfte att komma framåt i det som jag grunnar på. HUR ska vi få en vitalare demokrati?

En övertro på IT och Internet

Många av de  utredningar som det hänvisas till utvecklades i en tid där det fanns en övertro till Internet. Demokratiutredningen som gjordes strax före millennieskiftet gjordes i en kontext där IT och internet var frälsarna, och ord som informationssamhället var gångbart och Jonas Birgersson var kung. Denna naivitet inför teknikens möjligheter och oförståelse för skillnaden mellan information, kunskap och dialog har blockerat verklig försök till medborgardialog och demokratiutveckling.

Internet möjliggjorde ganska snabbt att information kunde spridas på nya sätt och att tillgängligheten till information ökade dramatiskt. Det är först de senaste åren som internet på allvar blivit ett forum för dialog. Det innebär att observationer som sträcker sig 10 år bakåt i tiden är synnerligen svåra att dra några slutsatser av.

Jag tror inte att framtiden ligger i av kommunen anordnade kanaler mellan medborgare och politiker utan att dialog mellan politiker och medborgare genom sociala medier är det som gäller. Det skulle för mig vara ett steg framåt, kommunen ska enligt mig inte i någon större utsträckning lägga sig i det politiska arbetet, utan fokusera på att verkställa de politiska besluten.

Medborgarnas passivitet

Här är den egentligen frågan egentligen vad som kommer först. Hönan eller ägget. Medborgarens passivitet, eller politikerns bristande kommunikation med passiva medborgare.

I det goda och fungerande demokratin så ska medborgarna enligt normen vara upplysta och aktiva. Kommunpolitiken i Sverige är sömnig och har fastnat i någon form av halvdvala. Ibland faller huvudet framåt och  man till och vaknar tillfälligt upp för att sedan direkt återgå till halvdvala. Men samma sak händer på andra platser i samhället som kräver medborgarnas deltagande. Se bara på föreningslivet. Det indikerar att det finns ett problem som inte går att lösas genom medborgardialog.

I slutet av kapitlet visar sig också ett symptom för det som gör mig så kritisk till svensk samhällsvetenskap. Man försöker hela tiden hitta en marginaliserad grupp och utifrån denna generalisera. Många andra vetenskapliga discipliner rensar bort extremerna när man söker generella slutsatser.

Med sådana här berättelser i åtanke, ter sig ambitionerna och visionerna om den upplyste medborgaren och medborgarstyrelsen vara ljusår borta. Den tysta, svenska vanmakten innebär, vilket också Maktutredningen visat, menar Trägårdh, bland annat att det finns en ”utbredd känsla av brist på personligt upplevd makt och inflytande..”. Medan Trägårdh menar att svenska individer överlag, såväl formellt, men i synnerhet i praktiken, saknar möjlighet till juridiskt utkrävbara rättigheter, blir detta påstående extra påtagligt för de medborgare som i de flesta avseenden lever på marginalen. Situationen förbättras inte av det debattklimat som Lindgren menar är kännetecknande från 1990-talet, och som säger att individen måste ta sitt eget ansvar och inte utgå från att staten ska lösa individens problem. Egenansvaret måste finnas, men det måste kombineras med ansvaret för samhället och omtanken om den andre. Argument om att välfärdsstaten är för stor, att demokratins gränser är för vida och kväver människors egna initiativ, kan användas som alibi, menar Lindgren104, för att inte bry sig om svagare samhällsgrupper

Det ligger lite i det som står i rapporten under kapitel om medborgarna. Det finns ett samhällsintresse. Frågan som måste besvaras är varför det inte leder till ett politiskt engagemang och ett deltagande i den politiska processen. Det är också så att att forskarna verkar utgå från att medborgarnas upplevelse av brist på makt och inflytande är politikernas ansvar.

Makthavarna och medborgarna

I demokratiska sammanhang ser vi nog ofta ordet makthavare som synonym till politiker. Men det är en direkt felaktigt tolkning. Det finns tillfällen där enskilda politiker saknar makt och det finns andra krafter som påverkar skeenden betydligt mer än politiker i många situationer.

Man ska också hålla isär information om sakförhållanden och information som ligger till grund för ett beslut. Det är här som det finns en stor nytta med medborgardialog. Den information som ligger till grund för ett beslut kan förbättras genom att medborgarna ges möjlighet att komma med kompletterande uppgifter och synpunkter. Men i slutändan är det ändå så att det är de demokratiskt valda politikerna som måste göra prioriteringar, det är grunden för demokratin. De folkvalda politikerna är de som fattar beslut.

Det problematiseras ytterligare. Det som kan ses som att man för medborgardialog kan av andra ses som att politikerna låter sig påverkas av starka intressegrupperingar exempelvis företagare eller byalag. Här finns det helt klart ideologiska förtecken. Dialog med och nära samarbete med föreningar uppfattas gärna som positivt. Dialog med och nära samverkan med företagare uppfattas som negativt av allmänheten eftersom det finns ett vinstintresse. Ändå anser man att kommunen ska skapa arbetstillfällen, det innebär ju att man måste skapa en gott företagsklimat.

Det spekuleras och i några faktorer som kan tänkas påverka makthavarnas inställning till medborgarinflytande och medborgardialog. Bland annat nämns det att politiker ofta prioriterar snabba effektiva processer på bekostnad av medborgardialogen. Det framkommer också att det verkar finnas ett bakomliggande antagande att politiker saknad vilja att föra medborgardialoger och att det finns en tendens till maktfullkomlighet. Något som det inte verkar finnas bevis för. Än en gång ett exempel på den bristande vetenskapligheten inom samhällsvetenskapen.

Min åsikt är att det som kan bero på en bristande vilja hos politikerna att föra en medborgardialog helt enkelt beror på att medborgarna bara är intresserade av att föra en dialog i ärende de är direkt berörda av. Hade medborgarna varit intresserade av att föra övergripande dialoger om vilka prioriteringar som är viktiga att göra även när de inte var direkt berörda tror jag att det hade gjort stor skillnad.

Vi får också en diskussion om att makten har förskjutits och ligger numera hos yrkespolitiker och tjänstemän. Ärenden är helt enkelt för komplexa och kommunens åtaganden för omfattande för att en fritidspolitiker eller medborgare ska ha möjlighet att hålla sig informerade, än mindre fördjupa sig i frågor.

Det uppges också finnas en sedan länge etablerad konflikt mellan tjänstemän och politiker. Medan tjänstemännen har svårt att acceptera att det är lekmän som styr deras arbete, finns det även en aversion från politikernas sida mot tjänstemännen vilken sägs bero på ett förakt för den akademiska utbildning som tjänstemännen har i allt högre utsträckning. Ofta upplever de förtroendevalda, i synnerhet fritidspolitiker, att de inte har något egentligt inflytande. Den egentliga makten innehas snarare av chefstjänstemännen och yrkespolitikerna.

Kommunens politiska maktkärna anses vara kommunstyrelsen och framförallt kommunstyrelsens ordförande. Enskilda ledamöter i kommunfullmäktige upplever ofta sig själv som maktlösa.

En viss makt har ju de lokala partiorganisationerna som det står var och en fritt att bli medlem av. Här kan medborgarna på ett enkelt och direkt sätt vara med och påverka vilken politik som ska föras. Men partierna är i kris. På sidan 50-51 i avhandlingen finns en utmärkt sammanfattning på problemet, inga lösningar dock. Det bästa,enklaste och mest demokratiska hade ju varit om partierna kunde börjat fungera på ett sätt.

Journalistik, ömsesidigt beroende och förtroende

Journalister och media ha stor betydelse för vilken information som når medborgarna.Vi vet att medias makt och potential är stor och det blir allt viktigare att alla politiker även på den lägsta nivån har lärt sig att förhålla sig till media. Mediaträning är vanligt förekommande. En utveckling vi har sett krypa allt längre ut i partiorganisationerna de senaste 10 åren.

Vanligen används metaforer som associerar till sportens t ex fotbollens värld, för att beskriva mediernas överlägsna makt över övriga samhällsaktörer. Då beskrivs medierna vara både spelare och domare i samma match. De sägs också vara såväl aktörer som arena, vilket gör det lätt att associativt dra slutsatsen att det är medierna som producerar, distribuerar och tolkar samhället och verkligheten för oss alla. De sägs forma våra tankar och styra opinionen i viss riktning. Det finns gott om exempel där mediers förmåga att skapa debatt, mycket riktigt också lett till att medborgare och politiker ändrat attityder och handlande samt att politiker och lagstiftare fått ge vika för en stark medieopinion och hastigt tvingats ändra gällande lagstiftning.

Intressant begrepp att ta med sig är mediaskugga. Något som anses bero på en samhällsutveckling, och därmed inte vara något som media själv kan påverka och lastas för. Än en gång – hönan eller ägget.

Medieskugga uppstår för att ingenting rapporteras från ett särskilt område eller för att rapporteringen genomgående är ensidig och sporadisk. Medieskugga kan således både uppstå på grund av bristen på mediebevakning och på grund av innehållet i de medier som faktiskt förekommer…

Det faktum att vi idag har färre tidningar men fler och nya kanaler gör att medborgare har större möjlighet att skräddarsy och tillgodogöra sig information. Av författarens resonemang kan jag ana en hyllning till media som det var förr. Två tv kanaler. Subventionerade dagstidningar och ”jämställdhet” avseende vilken information man som medborgare fick del av. Individualisering av nyhetsflöde och information är i min värld positivt och ett resultat av tekniska framsteg. Inte ett resultat av ett kulturellt skifte bort från solidaritet och vi-känsla. Enligt mig är detta ren vänsterromantik.

Därefter följer en genomgång av de hinder som finns för att media ska fylla den demokratiska funktion den gör när den fungerar som den ska som länk mellan medborgare och politiker. Det som nämns är strukturella förändringar, flockbeteende – journalisterna vågar inte vara så självständiga som de borde vara, vilket ger en endimensionell rapportering.

Vad det gäller villkoren och förutsättningarna för de lokala journalisterna finns det en stor diskrepans mellan normen och praktiken. Det finns ett beroende förhållande mellan journalisterna och potentiella tipsare som leder till ett ömsesidigt beroende. Här nämns också några strategier som används för att hantera ett hårdare mediaklimat om förtroendet sviks eller urholkas. Man utser talespersoner, kringgår offentlighetsprincipen eller så flyttar man beslut till platser som skyddas från insyn och offentlighetsprincipen.

Motkrafterna

Varför fungerar inte kommunernas kommunikation när det gäller medborgardialog. Här tycker jag att avhandlingen verkligen lyckas att strukturera upp och förklara de krafter som finns som motverkar en fungerande och utvecklas medborgardialog. Som grund för sin analys används Demokratirådets idealmodell av en demokrati. Motståndet kan sorteras enligt föjande

Målrationella krafter

Dialog tar tid och kraft. Det kan upplevas som att demokrati tar tid och att man inte kommer till beslut tillräckligt fort. Därför kan politiker och tjänstemän använda ett antal strategier och metoder för att undertrycka medborgardialogen.

  • Definitionsföreträda på demokrati – Makten hävdar sin rätt att besluta enbart på grundval av att de har mandat de fått av väljarna. Frågan är vilket mandat de har i frågor där de inte uttalat sin ståndpunkt före valet. Det är ju inte så att de fått en generalfullmakt av väljarna
  • Hänvisning till arbetsdelning  och regler – Politiker hänvisar till tjänstemän och vice versa eller till regler, normer och sekretess.
  • Undvikande av offentlig kritik – Rationalitet och effektivitet mår bäst av en konfliktfri miljö. Konsensus är idealet och det eftersträvansvärda målet. Den som sätter sig på tvären stör och fördröjer.  Det leder till att man försöker att förtrycka skillnader och eventuell kritik når inte offentlighetens ljus. Ett citat från avhandlingen är på sin plats

För att dra resonemanget vidare kan konsensuskulturen, när den gått över gränsen, istället vara förödande för den demokratiska medborgarstyrelsen eftersom de pluralistiska yttringarna undertrycks till förmån för en monopolistisk image. Det är i själva verket så att kritik, opposition och pluralism utgör de enda garanterna mot själva institutionaliseringen av det offentliga samtalet och för det personliga autonoma moraliska handlandet.

Rutinisering mot Karisma

Allting har en tendens att bli statiskt. Man hittar sina roller och sätt att kommunicera. I kommunpolitiken innebär det att man lär sig vem som tycker vad och vem som har relationer med vem. Alla vet hur de ska spela sina roller för att det ska flyta med minsta möjliga motstånd. Men ibland kommer det in ett nytt inslag. Antingen en ny rutin eller person som stör det gamla mönstret. Karisma enligt de begrepp som används i avhandlingen. Ofta försöker makten att inordna karisman inom ramen för befintliga rutiner, eller att hitta rutiner som rutiniserar karisman och därmed dödar eller tar udden av initiativ.

Men i den karismatiska auktoritetsutövningen finns i det idealtypiska fallet inga fixerade principer, regler eller anvisningar som ”verksamheten” ska bedrivas utifrån. Överhuvudtaget är det inte fråga om någon verksamhet, i meningen hierarkiskt ordnad och reglerad organisation. Det är avsaknaden av sådana stabila och rutinartade procedurer som kvalificerar och definierar karisman.

Satsningar på nya frälsande IT-verktyg

Det finns en övertro på ny teknik. Men teknik kommer aldrig att driva fram dialog. Det finns helt orealistiska förväntar på mediet.

Det är just mediet i sig som sägs ha en avgörande betydelse för själva hävdandet av medborgerliga rättigheter. Hävdandet av fri- och rättigheter underförstås ge resultat därför att det sker på Internet.

Givetvis kan politiker och tjänstemän hitta strategier för att undvika dialog även om det sker i en IT-miljö. Givetvis kommer den som kontrollerar mediet kunna kontrollera dialogen.

Konflikten information, kunskap och målrationalitet

Att omsätta information till kunskap kräver tid. I en miljö där man eftersträvar rationalitet och effektivitet blir det som vill utvidga sin kunskap en bromskloss.

Kunskapen är således inte ytlig, den kräver fördjupning, den är inte enfaldig utan mångfaldig, den är inte likriktad utan mångdimensionell och den använder inte tidsmåttet för att mäta sin kvalitet. Kunskapen kräver med andra ord sådana förutsättningar som motverkar ett målrationellt handlande och som får rationaliseringsprocessen att ”stagnera”.

Den tidspress som finns och påverkar alla aktörer medborgare, politiker, tjänstemän och journalister är ju ingen bra grogrund om man vill skapa ”upplysta” politiker och medborgare.

Hävdandet av informationsövertag och sunt förnuft

Politiker har ofta ett stort informationsövertag. Vilket kan användas som ursäkt för att inte ta hänsyn till medborgarna.

Det som genomgående och på olika sätt framkommit genom företrädesvis intervjuer och observationer är att medborgarna ofta omtalas som mindre vetande. Att hävda att fullmäktiges ledamöter har det sunda förnuft som krävs för att fatta kloka beslut och att den representativa demokratin är tillräcklig, har visat sig vara en strategi som används för att legitimera att medborgarna hålls utanför politiken och beslutsprocesserna. Medborgarnas okunnighet har också påtalats i såväl kommunfullmäktige, intervjuerna och på kommunernas webbplatser genom att hänvisa till att de inte kan skilja på verksamhetsfrågor respektive politiska frågor och att de i regel endast intresserar sig för oväsentligheter som cykelställsfrågor.

Här avslutar jag denna delen. Jag har reflekterat över aktörerna och konflikten mellan dialog och rationalitet. I nästa avsnitt kommer själva maktutövningen stå i fokus.

Den ideala demokratin

Demokratirådet har en ideal modell för demokrati. Följande resonemang bygger på avhandlingen Den kosmetiska demokratin sid 99 och framåt av Marja Åkerström. Modellen bygger på tre centrala värden som måste balanseras mot varandra för att det ska fungera.

Medborgarstyrelse

… medborgarstyrelsen, som är den politiska metod där medborgarna styr över sig själva under fria och jämlika former under hela den demokratiska proceduren. Den demokratiska proceduren utgår från att självständigt reflekterande individer ska kunna träffas i ett offentligt rum och diskutera med varandra under jämlika förhållanden. De ska självständigt formulera de problem som upplevs som kollektiva och därefter delta effektivt i beslutsprocessen. Alla medborgares ställningstaganden ska väga lika när besluten fattas vilket innebär att en politisk fattigdom inte kan accepteras. Medborgarens skyldighet ligger i att acceptera andras åsiktsriktningar och fattade beslut.

Rättsstat

Demokratins andra värde innebär att styrelseskicket måste uppfylla rimliga krav på lagbundenhet såsom generalitet, förutsägbarhet och universalism. I denna rättsstat måste medborgarna ha ett antal grundläggande och lagstadgade fri- och rättigheter som också fungerar i praktiken. Den offentliga maktutövningen måste uppfylla krav på rättssäkerhet såsom likhet inför lagen, förutsägbarhet i form av lagar och lagpraxis som ett värn mot godtycklighet i myndigheters handlande och beslut. Rättssäkerhetsbegreppet innebär också att människors integritet måste skyddas, att ingen skall vara rättslös och att tillgången till effektiva medel att hävda sin rätt ska vara god.

Effektivitet och handlingskraft

Demokratins tredje kärnvärde handlar om folkstyrelsens, medborgarstyrelsens, effektivitet eller handlingskraft och innebär att medborgarna, genom kollektivt agerande och valda företrädare, d v s genom representativ demokratistruktur, ska ha förmågan att effektivt och kompetent kunna förverkliga gemensamma mål. Handlingskraften får dock inte ske på medborgarstyrelsens bekostnad. En folkstyrelse måste å andra sidan vara effektiv och respektera ett rättsstatsideal för att inte bli självupplösande, vilket motiverar vikten av att innefatta alla tre kärnvärden under demokratibegreppet.

Av alla de tretton faktorer man rankar för att bedöma hur den svenska demokrati mår så är det det offentliga rummet som ligger sämst till.

När demokratirådet värderat den svenska demokratins nuvarande kondition, sägs det mest alarmerande vara avsaknaden av ett offentligt rum i vilket en demokrati kan arbeta genom dialogen. På sätt och vis tillskrivs medierna bära ansvaret för detta. I Demokratirådets analys, vilken påminner om Maktutredningens i detta avseende, beskrivs massmedierna nämligen ha ockuperat det offentliga rummet, liksom tankemakten, då det är medierna som förser medborgarna med primärinformationen.

Demokratirådet anser därför att vitalisering ska kommer genom en utveckling av det offentliga rummet, vilket ska skapa dialog och då ge medborgarna möjlighet till reflektion och eftertanke.

Att bemöta Sd är rätt men ändå fel

Jag blev intervjuad av en student från Malmö Högskola. Hon samlade in lite reflektioner kring hur Sd:s framsteg påverkar politiken. De skulle prata med ett antal kommunpolitiker för att se om debatten och sättet att föra politik påverkades. Det var trevligt och ett utmärkt tillfälle för reflektion.

Att Sd går fram så starkt är oroande och gör mig illa till mods. Jag har lagt åtskilligt med tankekraft på att fundera över detta. Men kan inte riktigt samla upp mina tankar. Förrän nu.

En intressant fråga vi kom in på är varför Sd är så starka i Skåne. Det finns åtminstone tre möjliga förklaringar.

1. Skåningar har en större benägenhet än andra svenskar för främlingsfientlighet och att missnöjesrösta

2. Närheten och kopplingen till Danmark leder till att vi får ett annorlunda debattklimat som gynnar sd

3. Integrationsproblematiken som Sd grundar all sin politik är extra påtagligt i Skåne.

Skåningar har inte kommit över det faktum att Skåne sedan mer än 350 är sedan är svenskt. I hjärtat är vi halvdanskar. Det svenska centralmakten har varit och anses vara en nagel i ögat på skåningarna. Min erfarenhet är att det i varje ung skånings liv finns det en period där man rent handgripligen ta fram spaden och befria Skåne från Sverige. Det finns alltså anledning att tro att det finns ett underliggande tankemönster av vi och dom i Skåne. Närheten till Danmark både geografiskt och mentalt gör kanske att vi är mer benägna att anmana de tankar och strömningar vi ser där. Det finns dessutom några exempel på hur integrationen har misslyckats framförallt då i Rosengård och Landskrona.

Det är alltså inte konstigt att det i Skåne finns extra många som är beredda att lägga det finaste de har på Sd – sin demokratiska röst.

En av deras frågor var om man trodde att Sd hade påverkat de andra partiernas politik, eller deras budskap till väljarna. Rent ut sagt om det finns en anpassning till Sd:s budskap. För det första tror jag att Sd lyfter fram ett symptom. Min diagnos lyder precis som jag skrivit tidigare urvattnat samhällskontrakt. Under mer än 40 år har svensk politik varit fokuserad på rättighetssidan. Balansen mellan rättigheter och skyldigheter har blivit skev. Det blir extra tydligt i integrationspolitiken. Alliansregeringen har ägnat fyra år att att återställa balansen. Nu har man tack och lov fått fyra till. Det behövs för det tar långt tid och hårt arbete att vikta om ett land. Men slutsats är att det inte finns en anpassning till Sd. Det är snarare så att hela Sverige har insett behovet av att återställa balansen. Bara det att vissa tror att det är begränsat till integrations och invandringspolitiken.

Något annat vi diskuterade var hur man ska bemöta Sd. Jag vänder mig egentligen emot att själva terminologin. Det ger på något sätt bilden av att nyckeln till att bekämpa Sd är genom att bemöta deras åsikter. Givetvis måste vi bemöta Sd. Debattera, argumentera, förstå dem och blotta deras sanna jag så fort vi kommer åt. Men det är inte så vi kommer att påverka valutgången 2014 och 2018. Jag tror helt enkelt inte att deras väljare kommer att låta sig påverkas. Speciellt inte om det kommer angrepp från alla håll vilket gör att de kan upprätthålla sin status som utstötta sanningssägare.

Enligt mig ligger lösningen i att alla andra partierna måste reformera sig så att de lyckas locka nya medlemmar, att få fler att bli aktiva och visa att de tar ställning. Vi måste locka fler att bli politiker. Ibland hör man att det sitter ”gamlingar” och blockerar för yngre. Jag kan avslöja att trycket på korken inte är speciellt hårt i min kommun. Det kan säkert vara så i vissa fall men jag tror mest att det används som en ursäkt för att inte engagera sig och vara med. Man kastar ur sig ett det är inte lönt och återgår till att gnälla framför TV:n. Det andra partierna måste helt enkelt bli mer lockande för väljarna. Att fokusera på att bemöta och förhålla sig till en extern faktor riskerar att fördröja eller blockera nödvändiga förändringar och reformer.

Det är min stora fråga som jag grunnar på. Hur ska vi vitalisera partierna och demokratin. Hur ska vi får fler att ta steget att bli partiaktiva? Hur ska vi få fler att förstå att demokrati är allas vårt ansvar och inte något som sköts av en mystisk kraft.

Jag har några idéer. Har du? Skriv i så fall gärna ner dem här.

Uppdatering 101022. I dagens Ya fanns det en artikel om den forskare som menar att politikerna har tappat kontakt med medborgarna och att budskap förpackas för att passa mottagaren, samt att de som pratar om vikten av medborgardialog inte visar det när det gäller. Avhandingen heter ”Den kosmetiska politiken”. Intressant och relavant. Ska bli spännande läsning.

Uppdatering 101023 DN funderar lite kring varför Sd är extra starka i Skåne. De missar den kulturella kopplingen till Danmark men noterar att Sd är starka där de finns närvarnande. De har helt enkelt stor närvaro i Skåne.

Kommunstorlek och Demokrati

Jag har börjat fördjupa mig i det här med kommunsammanslagningar. Är det bra eller dåligt? Vilka faktorer ska övervägas och hur ser tidigare erfarenheter ut och vad säger forskare i frågan? Det är en komplex och svår fråga och det finns inga givna svar. Det är inte ett enkelt ja eller nej. Det är snarare blir kanske ett väl övervägt nja.

Jag har laddat hem en utmärkt rapport som är publicerad av SKL. Den heter Kommunstorlek och demokrati och är skriven 2007 så är det ganska färsk. Rapporten kan inte belysa hur det ser ut just vid kommunsammanslagningar.

I indelningsfrågor har effektivitet och ekonomi istället alltid varit centrala teman. Under 1900-talet har kommunernas storlek anpassats för att kunna möta de krav som den växande välfärdsstaten ställt på den lokala nivån. Den demokratiska aspekten har inte varit bortglömd, men den har ofta kommit i andra hand. Bland annat beror det på att vi har förhållandevis liten kunskap om hur kommunsammanslagningar påverkar det demokratiska arbetet.  Erfarenheterna från tidigare reformer har i och för sig utvärderats noga, men resultaten är nu flera decennier gamla. Likaså finns studier från andra länder, men här är jämförbarheten begränsad, inte minst därför att Sverige redan har betydligt större kommuner än grannländerna.

Det  blir däremot en bra rapport ändå, som på ett bra sätt belyser skillnaden mellan stora och små kommuner utifrån demokratiaspekten.

David Karlsson har skrivit introduktionskapitlet. Här motiveras upplägget och arbetsmetoderna. Dessutom beskrivs de tre normativa demokratimodellerna som man har haft som referens för att kunna göra utvärderingar och dra slutsatser.

För att vara en introduktion så är det synnerligen detaljerat och omfattande. Begrepp som kommunstorlek, Befolkningsstorlek och direkta och indirekta effekter av kommunstorlek. Det är också viktigt att ta med sig nedanstående konstaterande.

Det är alltså därför svårt att hålla isär effekterna av kommunstorleken från en lång rad andra strukturella egenskaper, till exempel kommunens näringsstruktur, befolkningens ålderssammansättning och socioekonomiska förhållanden etc. Och för många av dessa samband är det inte heller nödvändigtvis så att kommunstorleken kommer först i kausalkedjan. Hur många som bor i en kommun idag beror på en historisk utveckling där ortens geografiska läge och produktionsförutsättningar har spelat in. Och dessa är ofta samma faktorer som påverkar den lokala kulturen, det sociala kapitalet och medborgares demokratiska deltagande.

Resultaten och slutsatserna som dras i rapporten måste alltså användas med ett stort mått sunt förnuft. Det är på inget sätt generella sanningar. Nedan presenterar jag de tre demokratimodellerna som man använt som norm i rapporten. De är viktiga att ta med sig. De är Valdemokrati, Deltagardemokrati och Samtalsdemokrati.

Dessutom måste man ta med sig den liberala demokratin som kan ställas mot den kommunitära demokratin.

Den liberala synen på demokrati bygger i korthet på att det offentliga ska hålla sig neutralt och respektera varje medborgares individuella rättigheter. Det finns inget objektivt allmänintresse utan den linje som får mest stöd är den som gäller. Under valperioden har väljarna insyn i vad politikerna gör och ställer dem till ansvar för vad de gjort i valbåsen.  Konflikt och åsikter som bryts mot varandra är något positivt, något som skapar en tydlighet mot väljarna.

I den Kommunitära demokratin avvisar man inte möjligheten att det finns ett allmänintresse som väger tyngre än enskilda partiers åsikter, man vill gärna nå en lösning som alla kan enas om.  Medborgarna förutsätts delta aktivt även under mandatperioderna, medborgardialog och brukarmedverkan är viktigt.

I Sverige har vi konstitutionellt sett en liberal demokrati, men ute i kommunerna är det kommunitära inslaget påtagligt.

Nyckelord

Valdemokrati(politikerperspektivet): Parlamentarism, partikonkurrens, Samlingsregering, konsensusorientering, representativitet, elitisering

Deltagardemokrati (medborgarperspektiv): Högt valdeltagande,  Engagerade och aktiva medborgare, utom parlamentarisk påverkan, god kunskap om partiernas politik, partimedlemskap, brukardemokrati,
förtroendeuppdrag/uppdragsvillighet, organisationsmedlemskap
Samtalsdemokrati : Gott samtalsklimat som inte exkluderar någon, tillgång till arenor för samtal

Framåt kommer jag att kort presentera de olika avsnitten i rapporten. Nästa gång är det Folke Johansson som har belyst Demokratin i små och stora kommuner från ett medborgarperspektiv.

Dialog ja, klagosång nej

Politikerenkäten har kommit med en möjlig förklaring till politikerna bristande intresse för deltagardemokrati. När de skulle besvara frågan om det tycker att det är viktigt med medborgardialog så blev svaret enligt bilden.

Det finns ett mycket stort intresse, eller i alla fall så tycker politikerna att det är viktigt med medborgardialog i initieringen och i utvärderingen av ett beslut eller åtgärd. Skillnaden ligger nog i att medborgardialog är positivt laddat och sker i ett skedde då det går att påverka en process. Krav på folkomröstningar och överlämnande av protestlistor brukar ske när klubban är på väg ner mot bordet.

Politikerenkäten ställer en berättigad fråga . Varför anses medborgardialog vara minst viktigt i den fas då förvaltningen genomför beslutet.

Det är knappast förvånande att kommunfullmäktigeledamöterna tycker det är viktigt med medborgerlig input i beslutsprocessens tidiga skeden och när beslutscirkeln så att säga sluts och besluten skall omprövas. Och det är inte heller förvånande att ledamöterna vill vara relativt sett mer i fred med sin huvuduppgift att fatta beslut. Det som möjligen överraskar är att förvaltningsgenomförande är den fas i beslutsprocessen där medborgardialog bedöms som relativt sett minst viktig. Trots alla olika former av brukarråd och brukarstyrelser kopplade till den kommunala förvaltningens genomförandeled som vuxit fram under de senaste 20 åren, är det paradoxalt nog just i förvaltningsledet som kommunfullmäktigeledamöterna tycker det är minst viktigt med medborgardialog.

Det är en bra fråga och tyder på att om politikernas vilja att förbättra kommunikationen mellan förvaltningar och medborgare blev lite starkare borde det finnas gott om utrymme för förbättringar. Det är nog trots allt så att den största delen av den dialog som en medborgare har med kommunen har han eller hon med tjänstemän inte politiker.

Politikerenkäten

Statsvetenskapliga institutet i Göteborg har genomfört en stor undersökning på Sverige kommunpolitiker. Slutsatserna publiceras på en blogg som heter Politikerenkäten i samverkan med Dagens Samhälle.

Än så länge har de kommit fram till ganska intressant saker. Här kommer de enligt mig intressantaste.

Stor ideologisk spännvidd i våra kommuner

När de viktade kommunfullmäktige församlingar på en höger-vänster skala visade sig att finns en väldig spännvidd.

Tio-i-topp-listorna över Sveriges mesta vänster- respektive högerkommuner rymmer inga egentliga överraskningar: vänsterkommunerna, med Överkalix (vänster-högermedelvärde 2,5), Arjeplog (2,9) och Malå (3,0) i toppen, återfinns, med undantag för bruksorterna Degerfors och Fagersta, långt norrut; högerkommunerna, med Vellinge (7,9), Danderyd (7,5) och Lidingö (7,1) i toppen, återfinns, med undantag för Mullsjö, i Skåne och i Stockholmstrakten.

Det som fascinerar mer är istället det stora vänster-högeravståndet mellan olika kommuner – från den tydliga vänsterpositionen 2,5 i Överkalix till den tydliga höger-positionen 7,9 i Vellinge. Den statliga politiken för kommuner och landsting syftar till att skapa likvärdiga förutsättningar och förhållanden för alla kommuninvånare i Sverige. Men hur det faktiskt blir med den saken när många kommuner styrs utifrån vitt skilda ideologiska värderingar borde definitivt vara värt ett närmare studium.

Intressant. Bor man i en kommun där fullmäktige utgår från en socialistisk världsbild kan det inte vara lätt att vara företagare.  Det bekräftas av en snabb titt på Svenskt näringslivs kommunranking. Nu har jag inte gjort en full analys men konstaterar att vänsterkommunerna generellt finns under 200 och strecket och höger kommunerna generellt sett över 40 strecket. Norrlands problem beror således kanske inte så mycket på förutsättningarna utan vad man gör av dem.

Vad tycker kommunpolitiker

Det är ju ytterst intressant att se om kommunpolitiker står bakom den politik som deras riksorganisationer driver. Ju bättre samstämmighet desto större kraft kommer partiet att få. Det går ju inte att driva en fråga som gräsrötterna inte ställer upp på. Dessutom identifieras två frågor där spridningen är störst mellan de olika partierna. Det rör sig om offentliga sektorns storlek och inkomstskillnader. Det är ju två tydligt ideologiska frågor så det är ju inte rent överraskande. Tabellen nedan visar redovisar man ställer sig till olika frågor.

En liknande tabell för rikskommunala frågor. Här är stridsfrågorna vinst i välfärdssektorn och privatisering av bostadsbolag.

Spännande, eller hur.

Det spelar stor roll om det är Socialdemokrater eller Moderater som är tongivande för den styrande majoriteten

Spridningen på det kommunala planet är stor. En vänster majoritet står mycket långt från en högermajoritet i många frågor. Spridningen är dessutom större i kommunala frågor är frågor som ligger på ett högre plan.  Frågor som splittrar är synen på friskolor, vårdnadsbidrag, privata entreprenörer och kundvalsystem. Det framgår med all önskvärd tydlighet att vänsterpolitiker vet vad medborgarna behöver.

Många säger att det inte spelar roll vem som sitter vid makten. Här finns ett tydligt bevis för att det inte är så. Det spelar roll och ju närmare medborgaren besluten tas desto större roll spelar det.  Det innebär att väljarna skulle lagt betydligt mer tid på att studera sina kommunpolitiker än de gör. De skulle krävt svar i betydligt fler frågor än de som politikerna väljer att redogöra för.

Kommunpolitiker är negativt inställda till deltagardemokrati

Det visar sig att det bara är i EN kommun som det finns en till övervägande del positiv inställning till deltagardemokrati. I övrigt finns det ett motstånd mot ett ökat inslag av medborgarmakt. Motståndet blir större ju mer makt en politiker har. Det blir också större med erfarenhet men här finns ju en viss koppling till ökad makt. Frågan vad dock ganska klumpigt ställd eftersom det tog exempel som folkomröstningar, protestlistor och aktioner som exempel. Det är ju sånt som oftast sker som missnöjesyttringar mot specifika beslut.

Det är bra viktigt att vi försöker att lämna mer makt till medborgarna. Det är ju de som högerpartierna vill göra. Låter vi medborgarna behålla mer pengar själv och ökar valfriheten är det ju en demokratiskt reform som ger en högre grad av medborgardemokrati. Men att glorifiera missnöjesyttringar är inget jag ställer upp på utan reservation. Politiker tar ansvar för helheten. Den som protesterar gör det inte. Däremot är jag för att man förbättrar dialogen med medborgarna genom exempelvis ett medborgarkontor.

Jag kommer att följa politikerenkäten och väntar med spänning på fler intressanta presentationer. Det är bra att man riktar lite uppmärksamhet på kommunalpolitiken. Det är här som framtidens politiker kommer att börja sin bana. Det är också viktigt att uppmärksamma väljarna på att kommunalvalet spelar roll – kanske rentav störst roll – för den egna vardagen på kort sikt. Det är kommunpolitiker som styr över skola, äldrevård, kommunalinfrastruktur. Riksvalet spelar nog större roll för det egna livet på lång sikt men förringa inte kommunalvalet.

Demografisk utmaning

Under veckan presenterade Dagens Samhälle en översikt för hur försörjningsbördan beräknas förändras fram till 2025. Det blir fler som ska försörja färre. Det visste vi men det är intressant att se hur olika det kommer att slå på kommunerna. Lite enkelt kan man säga att storstäderna och kommuner som har många invandrar får minst effekt medan glesbygdskommuner drabbas hårdast.

Vi har vetat om det länge men inte gjort något. Nu kan man se hur det kommer att slå mot den egna kommunen. Då kanske vi kommer att se en ökad aktivitet för redan nu förberedda oss. Enligt SvD har SKL aviserat ett behov av skattehöjningar om 13 kronor över en 25 års period. En orimlighet.

Lena Bäcker på Kommuninvest pekar på behovet av ökad samverkan för att kapa overheadkostnader.

För att öka effektiviteten kan vi se behov av att man går utanför gränserna för ökad samverkan mellan landsting, kommuner och regionala aktörer och söker nya samarbetsstrukturer.

Exempel på det är kommunalförbund med nya inriktningar, köp av tjänster kommuner emellan och sammanslagningar av kommuner. Det handlar om att minska overheadkostnader eller att uppnå bärkraft för specialistkompetens. Goda exempel är samordning av inköpsfunktioner eller gemensam IT-organisation. Och fler kan uppmunt­ras!

Men knäckfrågan kommer oundvikligen bli vilken servicenivå som är rimlig och möjlig att finansiera via skattsedeln. Här har landstingen och regionerna börjat arbeta med frågor om prioriteringar inom vård och omsorg. Ett viktigt, svårt och känsligt arbete. Vi kommer inte att kunna erbjuda alla bästa möjliga vård. Det blir helt enkelt för dyrt om det inte blir en mycket hög produktivitetshöjning  inom sjukvården.

Det är en stor utmaning att lösa den demografiska utvecklingen och kräver att man arbetar på många olika plan, med en mängd frågor. Jag tror inte allmänheten förstår vilket viktig förtroende de lägger i händerna på våra politiker. Det är också viktigt att vi redan nu bestämmer oss för vilka lösningar vi ska arbete med och hur. Om 10 år står vi med en betydligt äldre väljarkår och då kan det vara svårare att få till stånd nödvändiga förändringar.

Fingerpekning

Än en gång sitter jag och funderar över det här med demokrati och kommunpolitik. Varför finns det inte någon återväxt att tala om? Varför finns det inte något engagemang hos ungdomar och yngre medelålders? Är det verkligen så att det verkligen handlar om att man inte har tid?

Vi har mer tid än någonsin att titta på TV. Vi arbetar inte mer än tidigare. För mig framstår det som en lam ursäkt. Jag har pressat några stycken och hittills har det alltid handlat om prioriteringar. Man prioriterar helt enkel Let´s dance före demokrati och vårt gemensamma samhällsprojekt.

Var ligger felet? Är det hos de som står utanför, de som är med eller är det fel på systemet. Eftersom jag inte vill stöta mig med någon vill jag nog påstå att det är fel ligger på alla.

För att bli specifik. Den som väljer bort att engagera sig bidrar till att skapa en vi och dem mentalitet. Det är enklare att lasta allting på politikerna. Man skärmar sig från demokratiarbetet. För att kunna vara med att påverka måste man bli medlem i ett parti. Något som görs via nätet på mindre än fem minuter.

Här tillstöter problem nummer ett. Inget parti tycker precis som jag? Nej – så är det. Men i så fall finns det tre alternativ: skapa ett eget parti, använda det som ursäkt för att inte delta eller att gå med  det parti som passar bäst och föröka påverka det.

Vill man sedan kan man sätta av några timmar varje månad och gå på gruppmöten och diskutera kommunpolitiska frågor. Om inget annat får man mycket matnyttig information om vad som är på gång inom kommunen. Man kan dessutom ge sin syn på frågor innan de är avgjorda. Det är enkelt, billigt och går snabbt. Dessutom tar det knappt någon tid i anspråk för den som väljer att begränsa sitt engagemang. Men det är faktiskt så att parti är kul och beroende framkallande. Det som börjar med ett oskyldigt gruppmöte leder ofta till en plats i en nämnd.

Fritidspolitiker är precis som alla andra. De har riktiga jobb, familj och problem. Men genom att vi skapar oss en bild av politiker som är en helt annan friskriver vi oss själv från ansvar. Vips så har gapet mellan politiker och andra ökat.

För de som sitter med och ofta har suttit med under långt tid handlar det om att inte tappa bort det man en gång engagerade sig för. Det är så enkelt att fastna en form där de politiska besluten blir en frågan om vad som är klokast, mest praktiskt eller mest rationellt. När man sitter där med en tjock hög med beslutsunderlag är det enkelt att tappa bort sig i fakta och detaljer. Ideologi och övertygelse syns dåligt i detaljerna. Ideologi målar man bäst med bred pensel.

För någon som kommer in fylld av energi, entusiasm och förväntningar kan denna praktiska realism ha en minst sagt negativ inverkan. De som sitter på de ledande posterna i en kommun lägger ner hela sin själ i sitt politiska engagemang. Flera kvällar i månaden vigs åt möten och ett fungerande familjeliv är helt beroende av en mycket förstående partner. Problemet är att man lägger allt sitt politiska verk i genomförandet och det praktiska. Det blir helt enkelt inte tid och energi att diskutera framtid, vision och värderingar. Det kan rentav gå så långt att man tycker att avvikande meningar är jobbigt eller att den som kommer med nya tankar och idéer är jobbig.

Detta är en ond cirkel med för få personer att fördela ut uppdragen till riskerar man att de som har uppdrag får ännu fler uppdrag och mer och mer skärmas från de som inte har samma engagemang eller de som funderar på att komma in. De som lägger ner all denna tid känner dessutom – inte helt obefogat – ett förakt eller en distansering till de som sitter hemma och är passiva.  Vips så har gapet mellan politiker och andra ökat.

Själva systemet är ju inte heller utan skuld. Som politiker är du först och främst del i ett kollektiv. Det är kollektivet som bestämmer var man ska stå på valsedeln. Kollektivet erbjuder ett härligt skydd för det personliga ansvaret. Kollektivet är de man umgås med och utvecklar sina tankar och idéer.  Det är kollektivet som utser vem som ska tilldelas olika poster i allt från den minsta nämnd till kommunala bolag. Det är ett stort problem. Det tar långt tid att bygga upp förtroende hos kollektivet och när du väl får förtroende är du så välanpassad och lojal och har glömt bort varför du började med politik.Den enda lösningen som jag ser det är ett extremt personval. Avskaffa listorna och inför rena personval. Ta bort makten från kollektivet och ge den till väljarna. Ett förtroende uppdrag bör vara ett förtroende för mig som person inte för ett kollektiv.

Att skapa bättre förutsättningar för en levande demokrati ser jag som vår absolut största utmaning. Det är inte ett enkelt problem där man enkelt kan peka ut den skyldige eller hitta felet. Men för att lyckas måste vi inse att det är vårt gemensamma problem. Det är inte politikernas problem – det är ditt och mitt problem.