Dansa med diktaturens kreatur

En intressant artikel om varför Kina är framgångsrikare och mer välkomna när de gör investeringar i exempelvis Afrika.

China has a competitive advantage that is rare among economic powers investing in faraway developing countries: a lack of ancient hostility. In the past decade Chinese investors have been welcomed with open arms in places where Western colonial powers once misbehaved and their descendants sometimes still arouse suspicion.

Nu ser det tyvärr ut som om de har precis samma attityd och tillvägagångssätt som de forna kolonisterna. Roffarmentaliteten är utbredd enligt artikeln i The Economist

Growing numbers of Africans are turning against the saviours from the East. They complain that Chinese companies destroy national parks in their hunt for resources and that they routinely disobey even rudimentary safety rules. Workers are killed in almost daily accidents. Some are shot by managers. Where China offers its companies preferential loans, African businesses struggle to compete. Roads and hospitals built by the Chinese are often faulty, not least because they bribe local officials and inspectors. Although corruption has long been a problem in Africa, people complain China is making it worse.

Det är bara att beklaga. Men om man väljer att dansa med en kommunistisk diktatur så ska man ju inte bli förvånad när man blir trampad på tårna av en danspartner som styr med järnhand över dansgolvet.

Africa and China: Rumble in the jungle | The Economist.

Haren, Sköldpaddan och…

Det finns en vedertagen ekonomisk teori som säger att det är enklare att hinna ikapp en konkurrent än att bevaka och bevara sitt försprång.

Rapid growth is initially easy because the leader has already trodden a clear path. Developing countries can borrow existing technologies from countries that have already become rich. Advanced economies may be stuck with obsolete infrastructure; laggards can skip right to the shiniest and best. Labour productivity soars as poor economies shift workers from agriculture to a growing manufacturing sector. And rapid income growth among young workers boosts savings and fuels investment.

Detta kommer att få stor betydelse för de snabbväxande länderna Kina och Indien. Inte minst Kina som börjar närma sig en standard och nivå då upphinnareffekten avtar. Man måste helt enkelt börja skapa tillväxt på egen kraft.  Här ligger Kina illa till enligt artikeln eftersom många av de faktorer som skapar dynamiska ekonomier saknas i Kina.

Jag ser istället möjligheten för Afrika att få mycket snabb utveckling då de stora ekonomierna både i väst och öst måste leta efter nya jaktmarker för att hitta billig arbetskraft, tillgängliga resurser och stor utvecklingspotential. Det kanske börjar att bli dags att byta Kinafonderna mot Afrikafonder.

Economics focus: BRIC wall | The Economist.

Språkförbistringar

Jag läste ekonominyheterna i dagens YA och reagerade över hur reportern från TT valt att formulera sig. Artikeln finns inte online, men jag hittade samma text i Norrbottens kurirens nätupplaga.

Det är allvarligt när en av de ledande nyhetsbyråerna är så slarviga med språkbruket. Eftersom det formar många människors uppfattning om sakernas tillstånd. Några exempel.

Ytterligare signaler kan komma när det gäller vallöftet till pensionärerna som lovats fortsatta skattesänkningar som kompensation för den urholkning av pensionerna som skett, i och med att bromsen i pensionssystemet slog till sedan det började visa minussiffror för ett par år sedan.

För mig betyder urholkning att man på lång sikt tar bort bärighet. Att hävda att den mekanism – som finns just för att pensionssystemet inte ska urholkas – är en en urholkning blir dubbelfel.

Utredningen kom fram till att en halvering av krogmomsen kan ge nära 4 000 nya jobb, men till en kostnad av 5,4 miljarder kronor inledningsvis och därefter 4 miljarder om året.

Sänkta inkomster är inte en kostnad. Denna till synes lilla detalj är av stor betydelse, eftersom det speglar en syn på relationen mellan medborgare och stat som är synnerligen märklig.

Det jag undrar över i själva innehållet är det kloka att skapa 4000 jobb – om det innebär att staten förlorar 4 miljarder om året i skatteintäkter. Det innebär ett snitt på 1 000 000 kronor per arbetstillfälle och år. Det låter som en dålig affär. Om siffrorna stämmer.

Sänkt skatt i vårbudgeten? – Nyheter – Kuriren – Norrbottens-Kuriren.

Släpp Släparna loss

Det blir ingen ordning på de skuldtyngda länderna i Europas utkanter. De senaste veckorna har Portugal varit i fokus. Eftersom statsministern avgick när parlamentet underkända hans planer för att få landet på fötter.

Nu skriver The Economist på ett bra sätt om att man snarast bör göra det man borde gjort från början. Låta länderna defaulta sina lån och omstrukturera dem. Det har varit en kostsam historia att hålla dem på fötterna under den här tiden. Men det viktigaste det hjälper inte. Europa kan inte visa den enighet som skulle krävt för att återställa marknadens förtroende.

Där emot har det kommit vissa positiva saker ur det här. På ett finansekonomiskt plan har Europas länder närmat sig varandra. Och det är det ända som på sikt kan säkerställa en fungerande Euro.

Conflicting national interests have always dogged the EU. Even so, Euro-optimists say, it has been able to take far-reaching, even unpopular, decisions in times of need. It has gone further in toughening budgetary rules and integrating economic policies than anyone thought possible a year ago. True enough. Yet despite all that, the EU has not done enough to quell the markets.

The euro zone’s periphery: They’re bust. Admit it. | The Economist.

Charlemagne: The handicapped union | The Economist.

Delat hushåll – EU och självständigheten

Jag läste kolumnisten Charlemagne som skriver i The Economist nu i helgen. Han krönika handlade om vad som händer med EU nu när Tyskland tagit ut kurs mot en konkurrens-pakt(competitiveness pact). Frankrike är med på skeppet och Sarkozy hoppas kunna stå vid rodret som en symbol för ett starkare Europa.

Det är en utveckling som jag har sett komma och bloggat om tidigare. i En valutaunion måste även finanspolitiken koordineras. Nu ser det ut att vara på väg.

Whatever the details, one thing is clear: the EU is at a turning-point. The debt crisis is forcing the 17 euro-zone countries to pool economic sovereignty to a degree that was unthinkable before. And their relationship with the ten non-euro outsiders, ranging from eurosceptical Britain to east Europeans who are keen to join the single currency, has been thrown into doubt.

Tanken med pakten är ge EU i uppgift att övervaka de nationella ekonomierna och i det hela verkar det dessutom ingå att Euro länderna måste köpa de gemensamma skattebaser som EU-arbetar med att ta fram. det hela kommer att övervakas av kommissionen.

Vi håller tummarna för detta. En stark och välfungerande Euro är Europas främsta verktyg för att skapa ett konkurrenskraftigt Europa.

Charlemagne: The union within the union | The Economist.

Vem gör vad

Politikerna har ett stort ansvar för att fixa till världsekonomin. Riksbankerna har gjort sin del. Nu återstår det för politikerna att göra sitt. Politikerna måste ta sitt ansvar och sluta peka finger åt riksbanken och finansmarknader.

En låg ränta är inte lösningen och på sikt skadligt. Ingen räntepolitik i världen kan kompensera för uteblivna struktur reformer.

Only politicians can address the structural problems that are also holding back the rich world’s economies, such as the housing debt in America and the barriers to hiring in parts of Europe. Only politicians in countries, notably including America, that still have room for fiscal stimulus can ensure that it is used to complement monetary policy. And only politicians can couple stimulus with longer-term pension and tax reform, so that investors do not lose faith in sovereigns’ future solvency.

Vi har sett många små tecken till ansvarstagande. Pensionsreformer har genomförts i Frankrike, marknader öppnats upp för konkurrens i Grekland och i Spanien ser det ut som om arbetsmarknaden kommer att förändras. Men små steg räcker inte hur länge som helst. Marknaden finns där och letar efter tecken på att stegen blir kortare eller färre.

Global economic policy: Monetary illusions | The Economist.

Räkna hem det

USA har precis som många andra västländer en stor pensionsskuld som faller ut i framtiden.  Det som gör det så speciellt att omfattningen av åtagandena är gigantiska.

America is not alone in having a pensions problem, as this week’s strikes in France demonstrate. But because America’s public-sector pensions funds are so enormous, the potential consequences of their problems are too. Meredith Whitney, a financial analyst who foretold the banking crisis, thinks America’s states could be the next source of systemic financial risk.

För att kunna räkna på det så använder man en diskonteringsränta för att så att säga räkna ut vad de pengar man har satt av nu är värda när man ska möta utbetalningen. Här använder man i USA ofta en avkastningsränta på 8 procent.

This is “Alice-in-Wonderland accounting”, as David Crane, an economic adviser to California’s governor, Arnold Schwarzenegger, has remarked. For a start, pension schemes have not achieved such returns over the past decade of dismal stockmarkets, and are unlikely to do so in future. Nor do the liabilities disappear if the pension scheme fails to achieve its targeted returns. In many states, pension rights are legally protected. So a pension promise is a debt owed by the state; retirees may have even greater rights than a conventional creditor.

En orimlig förväntan på avkastningen som gör att det troligtvis kommer att vara ett stort hål i kassan när de ska betalas ut. Genom att trixa med sättet att redovisa och räkna döljer man det faktum att de i framtiden kommer att behöva ta från annan verksamhet för att möta pensionsutbetalningarna.

Men man sitter i en rävsax. Ska man visa på problemet kommer finansmarknaden att vakna till. Visar man inte på ett tydligt sätt att här finns ett stort reformbehov kommer man inte lyckas förändra systemet.

Public-sector pensions: Three-trillion-dollar hole | The Economist.

Orimliga löften och otakt i maskineriet

Nationalekonomi är uppbyggd kring två viktiga begrepp penningpolitik och finanspolitik. Penningpolitik bedrivs av riksbanken. Finanspolitik av riksdagen.

Dessa två samspelar inte fullt ut i alla länder. Oftast skyller politikerna på riksbanken, medan Riksbanken inte kan vara riktigt tydliga mot politikerna. Eftersom de då dels riskerar sin självständighet, men också kan anklagas för att lägga sig i landets politik.

Much as central bankers would like to ignore fiscal policy, they cannot. “Fiscal alchemy can undermine monetary science,” says Mr Leeper. A wise monetary policy aims to keep prices stable, prudent fiscal policy to stabilise government debt. This division of labour works as long as the public believes that, after running a big deficit, the government will raise taxes or cut spending enough to keep debt under control. But, he argues, if the debt is so large that the government cannot credibly commit to these actions, the public assumes the central bank will inflate away the debt by printing money. Inflation expectations soar and the central bank loses control of prices.

I en mycket bra artikel om hur USA ska komma ur sitt dödläge och få ner arbetslösheten och upp tillväxten resoneras det kring effekten av att riksbanken i USA har köpt värdepapper i en närmast ogreppbar skala. QE –  quantitative easing kallas det och fungerar så här.

QE works mainly through two channels. First, when the central bank buys government bonds the extra demand raises bond prices and lowers their yields. Lower long-term interest rates stimulate activity elsewhere in the economy. Second, when banks sell their bonds to the central bank they get reserves (ie, deposits at the central bank) in return. They have an incentive to swap those low-yielding reserves for something with better returns, like shares or corporate debt. This lowers private-borrowing costs and raises asset values, boosting wealth and spending.

Den stora frågorna som inte diskuteras vidare här är dessa. Hur ska USA får sitt underskott under kontroll och en bättre handelsbalans, och hur ska det gå till när riksbanken vill sälja av alla dessa värdepapper. Gör man inte det riskerar de att läcka ut realekonomin och skapa inflation.

Economics focus: War footing | The Economist.

Vind för pengar

Vindkraft skapar gemenskap. Kanske inte på ett positivt sätt men ändå. Var det än ska sättas upp ett verk så skapas det nätverk och auktionsgrupper. Inte minst på Österlen.

The odd thing about conflicts over wind is that, usually, each side claims to be greener than the other. Opponents say a unique landscape or seascape is being overshadowed, to the detriment of tourists and residents alike. Wind power does undoubtedly pose some hazard to birds and other fauna; some say it harms humans. Others simply find wind turbines ugly, an eyesore in any location. Yet, compared with other power sources, the green credentials of wind are pretty convincing: it creates no waste, uses no water and (unlike solar panels) doesn’t need much room.

När alla argument har vädrats och stötts mot varandra så kokar det ändå ner till en sak. Det som det vanligtvis gör – pengar.

According to Australia’s Clean Energy Council, an industry association, wind farms divide rural communities. On one side are those who are well paid by power companies for the right to set up turbines; on the other are their neighbours who gain nothing but a darkened skyline. Perhaps not surprisingly, the council found that people who benefited from turbines could endure the noise “despite exposure to similar sound levels as people who were not economically benefiting”.

Med andra ord skulle acceptansen för vindkraft öka om de blev givmildare med intäkterna. En operatör som satte av exempelvis en procent av intäkterna till en lokalutvecklingsfond skulle vara i gång snabbare, och kunna undvika kostsamma processer. Det skulle dessutom skapa en goodwill mot företaget. Det är egentligen ganska enkelt. Det handlar om pengar – frågan är hur mycket.

Det kanske är något som Shell kunde funderat på. Vad hade hänt om de lovade att sätta av rejält med pengar i en utvecklingsfond om det går att utvinna naturgas i Skåne. Troligen skulle en stor andel av skåningarna välkomna provborrningar, eller i alla fall inte opponera sig.

Wind energy and politics: Not on my beach, please | The Economist.

Vikten av politik

Jag har varit inne på det många gånger tidigare. Trots att de flesta länder fört en mycket expansiv och offensiv penningpolitik så kommer det att stå sig slätt på sikt – om det inte följs upp av kraftfulla politiska åtgärder för att skapa en sund finanspolitik. Paul Krugman skriver om det på sin blogg och formulerar sig så här bra.

I believe that given the grim economic situation, all players in the game should be trying to do whatever they can. There are other things the Fed can do; they would help; uncertainty about how much they would help shouldn’t be a reason not to try.

But it would be a big mistake to count on monetary policy alone. The zero lower bound on short rates really does matter, even if longer-term rates are positive. The Fed can control short-term interest rates, it can influence long rates — there’s a world of difference between those two statements. So it’s not safe to assume that the Fed can, for example, hit any target for nominal GDP that it chooses.

What that means is that while the Fed should be doing more, so should other actors: unconventional monetary policy should go along with fiscal stimulus. The Fed deserves to be chastised for not doing more; that’s not the same as saying that the Fed should be the only target of criticism.

Det finns många som tycker att politik är meningslöst och att det inte spelar någon roll.

Tack vare arbetslinjen har Sverige kunnat undvika många av de åtgärder som många andra fått ta till. Dessutom ser du ut som att vi vänder lite snabbare. Men hade det inte varit för att den borgliga regeringen gjort stora omställningar – innan krisen slog till – hade det troligtvis sett annorlunda ut.

Ett av problemet i de länder som har det värst är att de inte har haft en tydlig arbetslinje. Det är ironiskt att vi i Sverige skrattar i mjugg och Grekland och de andra ländernas förmåner. Vi glömmer bort att vi för inte så länge sedan satt med höga sjukskrivningstal och skickade ut människor i förtidspensionering och utanförskap på löpande band.

Monetary And Fiscal Policy: A Clarification – Paul Krugman Blog – NYTimes.com.