Dubbel bokföring

I vissa av PIIGS länderna behöver man inte höja skatten så mycket. Det handlar snarare om att samla in den. Vi svenskar kan nog inte ens förstå hur dåligt det kan fungera. Skatteverket fungerar oftast som ett urverk i den dagliga kontakten, visst ibland hakar visaren upp sig och man kommer i lite osynk med medborgarna.Men på det hela taget är det en myndigheter som gör det den ska, och på det stora hela har folkets stöd och förtroende.

I Italien är det inte riktigt så. Hade man samlat in alla skatter som undanhålls staten hade man minskat sitt budget underskott med 6 procent. 6 procent!

The  owner of five Ferraris claims an income of €1,000 ($1,200) a month. A restaurant owner purchases a €750,000 home but declares nil income. An owner of a large property portfolio never files tax returns. Cases like these are part of the colourful patchwork of Italian tax evasion, which is estimated to cost the country around €100 billion a year, equivalent to some 6% of GDP. Little wonder that the government is trying harder to collect the money.

Det är helt otroligt att vi i ett land som ingår i Euro-länderna har så dålig internkontroll. Men nu blir det andra bullar av.

A financial-stabilisation decree enacted on May 31st contains several measures aimed at tax cheats. To encourage town councils to join the battle, the government is offering them one-third of revenues recovered and fines levied for their part in successful prosecutions. Another measure imposes checks on firms that shut within a year of being set up, which are considered likely vehicles for fraud. The decree also requires tax authorities to look at firms that declare losses in more than one tax year, stiffens the rules on blacklisted tax havens and requires payments made to the state pensions agency to be cross-checked against tax returns.

Dessutom försöker man komma åt kontanthanteringen. Italienarna gör tre gånger fler kontanttransaktioner mot resten av Euro-området. Frågan är om man någonsin kommer att nå ner till en acceptabel nivå på fusket. I ett land där fusket är norm är det svårt att få tillstånd förändringar.

Tax dodging in Italy: Evasive measures | The Economist.

Det goda exemplets makt

Ett återkommande argument för att inför Euro är att vi skulle få ett större inflytande om vi var med. Det påpekas ofta att Anders Borg inte får vara med när Euro-ländernas finansministrar träffas. Många inser att Euron ur ekonomiskt synpunkt har både plus och minus och att dessa nog kan sägas väga upp varandra. Men politiskt har man sagt att fördelarna väger över.

Nu ser det ut som om Sverige ändå kommer att kunna påverka en hel del utan att vara med i Euron. Den makt som vi kan åberopa är det goda exemplets makt. Genom budgetramar, balanskrav, disciplin och ordning har Sverige klarat sig genom finanskrisen på ett bättre sett än många av Euro-länderna. Anders Borg får sitta med i de fina salongerna och kan med rak  rygg berätta om hur Sverige arbetar med sin finanspolitik.

Det sägs också att detta inte handlar om att det  är fel på Euron – utan på Euro-länderna. Det är enligt mig en felkaktigt argument. Euro-länderna är Euron. Papperslapparna och metallbitarna är bara en fysisk manifestation av en underliggande säkerhet. En säkerhet som är helt beroende av att Euro-länderna följer de regler man kommit överens om. Den uppkomna situationen tyder snarare på att minusen bland de ekonomiska argumenten har fått en rejäl övervikt. Samtidigt har de positiva politiska argumenten försvagats.

Enligt mig ser det ut som om att det är sämre läge än på länge att ansluta sig till Euron. Synd att Folkpartiet med en dåres självsäkerhet och envishet driver frågan tungt, helt emot rådande opinion.

Inflation utesluten

Ett klassiskt sätt att lösa problemet med en hög statsskuld har traditionellt sätt varit att släppa loss inflationen och på så sätt har statsskuldens proportionella storlek minskat.

Problemet är att det har skett på bekostnad av sämre valutakurs och en högre ränta eftersom kreditgivarna har kompenserat sig för inflationen i räntan.

The Economist frågade 50 ledande ekonomer om de trodde att faran för deflation eller inflation vad störst.

The rough consensus was that in the near term, as Western economies struggle to recover, the bigger worry there is deflation. But as the time horizon lengthened, more experts cited inflation, because it seems the most plausible exit strategy for governments trying to deal with crushing debts. “Deflation is not a lasting threat,” wrote Arminio Fraga, a former president of Brazil’s central bank. “The  more interesting question is whether they can manage to keep inflation down over time under the regime of fiscal irresponsibility now prevailing almost everywhere.”

I artikeln så lyfter man fram ett antal argument som visar att det inte är helt enkelt för ett enskilt land att skapa inflation med den penningpolitik som de flesta länder har. En fristående riksbank finns ju just eftersom man inte ska kunna skapa inflation genom politiska beslut. Än så länge har det funnits ett brett stöd för en fristående riksbank. Det är i princip bara vänsterpartiet är emot.

Inflation skapas genom att efterfrågan överstiger produktionsförmågan vilket gör att priserna stiger.

Det gäller alltså att göra en av två saker för att skapa inflation. Öka efterfrågan eller krympa produktionen.

Eftersom vi har ganska öppna ekonomier så kommer inskränkningar i produktionen bara leda till en ökad import, mindre export och sämre handelsbalans. Om man väljer att försöka begränsa produktionen krävs det alltså protektionism och handelshinder för att få den önskade effekten. Därför är det inte troligt att något kommer att välja den vägen, eftersom det blir så synligt om exempelvis jeansen kostar dubbelt så mycket i det egna landet eller brödet är 35 procent dyrare. Människor gillar frihandel och rörlighet.

De som återstår är i så fall att stimulera efterfrågan.

Eftersom räntorna är så låga skulle en sänkning knappast fått någon större effekt på konsumtionen. Däremot skulle det ytterligare ökat risken för att vi skulle få felprisade tillgångar.

Ett annat sätt kan vara att låta alla de pengar som pumpats in i det finansiella systemet för att stabilisera bankerna vara kvar ute på marknaden men omvandlas från finansiella krediter riktade mot bankerna till vanliga lån som skulle blåsa upp ekonomierna. Men i den situationen skulle ju riksbankerna kunnat höja räntorna för att hålla nere prisstegringarna. Dessutom har man hittat ett system för att minska risken för läckage över till den reguljära ekonomin.

The European Central Bank successfully “sterilised” its recent purchase of government bonds by enticing banks to deposit an offsetting amount of money with the central bank. The Federal Reserve will start  testing a similar system on June 14th.

Ett annat sätt är att staten lånar pengar och använder dem till att stimulera efterfrågan. Men även här finns det stora svårigheter, inte minst när det finns sådant fokus på länders statsskulder som idag. Men även om man lyckades skapa inflation så finns det invändningar kvar. Det kanske inte har samma effekt som det har haft tidigare.

Even if inflation could be created, would it reduce the real government debt, the presumed purpose of such a policy? Not easily. First, for most countries the greatest long-term fiscal threat comes from unfunded retiree benefits, which by their nature are indexed to inflation. Second, the maturity profile of most countries’ marketable government debt is relatively short: over half of America’s and more than 40% of that of Germany, France and Italy matures within three years. Britain, at 20%, is the exception. This means that unless investors are repeatedly surprised, inflation will lead to higher nominal interest rates as debt is refinanced, and in turn to an unchanged real debt. If governments set out to create inflation, investors are likely to notice and react.

Det skulle alltså krävas att ett land eller Eurozonen för delen övergav principen om en självständig riksbank. Än så länge har det varit enstaka röster som har höjts för en sådan utveckling. Förhoppningsvis blir det inte mer än så. Men jag blir lite oroad av att Riksbanken har visat sig vara beredd att göra avsteg från sina principer. En av de absolut viktigast faktorerna inom penningpolitiken är trovärdighet. En annan är förutsägbarhet.

Att den räntepolitik som har förts inte har styrt oss förbi bubblor och andra hinder är inte så konstigt eftersom det är svårt att kombinera inflationsmålet med andra mål. Det är svårt nog att hantera inflationsmålet.

The latest crisis has demonstrated that price stability is no guarantee of financial and economic stability—indeed, a narrow obsession with prices may have led central bankers to neglect asset bubbles and the
condition of the banks. Yet in practice price stability has not been dislodged from the centre of central banks’ attention. If anything, some seem anxious to unwind their quantitative easing and normalise interest rates despite the prevalent deflationary pressure.

Man ska vara noga med att hålla isär tillväxt på långsikt och chocker i form av bubblor och kriser. Jag är övertygad om att en fristående riksbank och förutsägbar inflation är en förutsättning för bästa möjliga tillväxt. Statsskulderna måste lösas genom balanskrav och strukturreformer. Det finns ingen enkel utväg. Så enkelt är det.

Economics focus: A winding path to inflation | The Economist.

Spanska sjukan

I veckans The Economist fanns det en beskrivning av hur sjuk arbetsmarknaden är i Spanien. Våra problem med LAS är som en spott i Nilen i jämförelse. Exemplet nedan är skrämmande. och visar hur svårt det kommer att bli för de sydeuropeiska länderna att få sina finanser under kontroll.

Moreover, powerful men like Mr Granados are oddly powerless when it comes to changing the status quo. Spanish public workers essentially cannot be sacked. Last week Madrid’s regional government announced it was scrapping 48 of its 125 official cars, and replacing the remaining Audi and Peugeot limousines with midsized models. “The paradox is, I can’t get rid of any of the official drivers,” sighs Mr Granados. He can try moving government drivers to new duties, but only with their consent (though he is laying off 23 drivers on temporary contracts).

The minister cannot move an official from social services to the health department, or from a day to a night shift. Absenteeism rates average 18%, but little can be done about abuses: public workers can take three days off sick without medical proof. If he wants to recruit a star surgeon, the minister cannot offer a bonus. All surgeons must be paid the same rates—indeed, doctors’ salaries are tied to pay rates for all staff, including hospital cleaners. The conservative-led regional government might like to privatise some state enterprises, including Madrid’s two public television channels. But under collective agreements, workers laid off by new private owners would have to be taken back on to the public payroll. An army of 3,242 trade union representatives polices these agreements, their salaries paid by the Madrid region.


De minst sagt bekväma och till synes tryggade offentliga tjänsterna är ännu attraktivare när det blåser i ekonomin. Det finns privata skolor som tar bra betalt för att ordna skräddarsydda utbildningar som ökar chanserna att få ett bra jobb. Lärarna är ofta offentlig anställda som extraknäcker när deras ordinarie arbetstid är slut. Eftersom de börjar åtta och slutar tre finns det gott om tid.

Frågan är inte om det är hållbart – utan hur länge. Frågan är om det är om det är det interna förändringstrycket från de 40 procent av ungdomarna som är arbetslösa eller om det är det externa trycket från kreditgivare som kommer att tvinga fram drastiska strukturförändringar.

But in places like Spain, an unsackable bureaucracy now co-exists with 40% youth unemployment. That is a recipe for reform or revolt. Half measures will not do the trick.

Ju förr man tar tag i det desto mindre kommer det att kännas. Frågan är bara om det överhuvudtaget går att göra något åt och dessutom hur man gör. Risken är att man använder sig av generösa avgångsvederlag och pensionslösningar. Samma lösning som vi i Sverige använde oss av på 90-talet.

Charlemagne: The pain in Spain | The Economist.

Räntespöket

Riksbanken är oroliga för en Svensk bostadsbubbla. Det är egentligen inte deras huvuduppgift att oroa sig för sådana saker. Det är väl därför som finanspektionen rycker in hotar om lånetak och regleringar.

Riksbanken hotar om nära förestående räntehöjningar, och ger löften om en  reproränta på 5 procent inom ett par år.

Är det realistiskt. Ja och Nej – internationellt sett finns det stora delar av världen som kommer att behöva ligga kvar med låga räntor under ganska lång tid.

…few expect the Federal Reserve, the European Central Bank (ECB) or the Bank of England to raise rates this year. Some think rates will stay where they are in 2011, too.

Jag har redan gett min syn på vad jag anser om att Finansinspektionen lägger sig i sådan som  marknaden bör reglera.

Jag tycker att det är allvarligt när Riksbanken och Finansinspektionen hotar i syfte att påverka marknaden. Risken är att det blir som historier om pojken som skrek varg.

Varför är det då inte realistiskt att tro att räntorna kommer att sticka iväg. Under högkonjukturen försökte riksbanken att kyla marknaden genom att höja räntan. Så fort vi avvek mer än0,5 procent från Euro-räntan stack värdet på kronan och exportindustrin upplevde en minskad efterfråga på sina varor.

Däremot kan vi får räntehöjningar av ett annat skäl än reporräntan. Det beror på att bankernas riskpremier ser ut att öka. Det finns redan nu tecken på att den ränta som bankerna använder när de lånar ut pengar mellan varandra har höjts.

Den räddningsaktion som genomfördes för att stabilisera bankerna har helt enkelt inte varit tillräckligt effektiv på mellanlång sikt. På kort tid funkade det. På lång sikt ökar osäkerheten ytterligare, eftersom det inte finns en plan för hur likviditeten som pumpades in i bankerna ska avvecklas. Ökad osäkerhet betyder höjd riskpremie och det betyder höjda räntor.

Det värsta är att en ökad riskpremie inte bara kommer att beröra Sverige utan även de länder som skulle behövt en låg ränta för att få rätt på sina statsfinanser.

Finanskrisen kan mycket väl få en andra akt, men jag vill inte skrika varg.

Financial markets: Rescuing the rescuers | The Economist.

Papandreou och apokalypsen

Grekerna har godkänt villkoren som IMF och Euro-länderna har ställt för att de ska bli aktuellt att ställa upp med lån. Sparpaketet kommer på ett väldigt tydligt sätt drabba grekerna eftersom det innebär att de bonuslöner som grekerna har fått två gånger om året fryser inne. Dessutom får grekerna inte höja lönerna samtidigt som momsen höjs. Det kommer att kännas rejält i hushållskassorna.

Nu återstår bara frågan om Grekland kommer att leverera de besparingar och åtstramningar man har skrivit under på. En underskrift från Papandreou är absolut inte någon garanti för någonting. Han har vid flera tillfällen skyllt den uppkomna situationen på  spekulanter och på finansmarknaden. Dessutom har han mage över att klaga över att andra inte plockar upp efter dem tillräckligt fort.

Trots att både EU och IMF kommer att hårdbevaka Grekland är jag tveksam till om de verkligen kommer att orka med att genomföra hela programmet. Att de inte ens erkänner att de själv har satt sig i situationen utgör ett varningstecken som borde göra att både IMF och EU drog öronen åt sig.

di.se – Grekland bekräftar uppgörelse om miljardlån.

Asymmetrisk översättning

Nu har Euro-länderna enats om att hjälpa Grekland – eller har de det? Det finns fortfarande möjlighet för samtliga länder att lämna sitt veto innan hjälpen verkställs. Det som är bra är att Frankrike och Tyskland nu är överens – eller är de det?

France’s Nicolas Sarkozy hailed Mrs Merkel’s agreement that the European Council should be an “economic government” for Europe. Germany say this means more rigour, but the French think it means more political intervention in monetary and fiscal policies. The Irish and Dutch objected, saying that the term would alarm their voters. So in a typical compromise it was subjected to what the president of the European Council, Herman Van Rompuy, calls “asymmetric translation”. A French-language declaration talks of gouvernement économique. But the English version calls for enhanced “economic governance”.

Frågan är alltså vad man egentligen tror att man har kommit överens om. För att undvika destruktiv asymmetri inom valutaunionen krävs att länderna finansiellt och politiskt närmar sig varandra. Annars kom kriserna inom valutaunionen avlösa varandra tills dess att omvärldens förtroende för Euron är helt borta.

The deal avoided the disaster of a Franco-German breakdown over Greece. But it did not deal with the underlying faults in the single currency, which has not worked as hoped to promote convergence among its members’ economies. A working group has been set up to examine ways of co-ordinating economic policies more closely among the 16 euro-area countries.

Nu har man i alla fall tillsatt en arbetsgrupp. Ju längre detta pågår ju gladare blir jag att Sverige står utanför. Det var just denna svagheten som fick mig att rösta nej i folkomröstningen. Jag tror inte att man på allvar kommer att släppa på suveräniteten över den egna beskattningen eller på andra sätt tillåta de långtgående reformer som krävs. För att få en fungerande valutaunion krävs att de nationella regeringarna och parlamentet lämnar väldigt mycket makt till EU, eller ett nytt organ där Euro-länderna fastställer de gemensamma spelreglerna.

Det är en lång väg att gå. Nu blir man överens genom att bli överens om olika saker. Inte speciellt förtroende ingivande. Ett samarbete som endast fungerar eftersom man använder asymmetrisk översättning bådar inte gott för Euron eller för Europa.

Bailing out Greece: Smoke and mirrors | The Economist.

Grekisk soppa

EMU var i första hand ett politiskt projekt. Ekonomiskt var det på sin höjd plus minus noll. Den absolut största svagheten i projektet var att man var beroende av att politiker i samtliga länder agerade enligt överenskomna regler.

Jag förstår faktiskt inte hur man tänkte. Svenska politiker bedöms ur Europeisk synvinkel som kunniga, pålitliga och ansvarstagande. I Sverige har vi ett politikerförakt för våra egna politiker. Hur ska vi då se på de andras politiker? Bottenlöst avgrundsdjupt förakt?

Att det ens blev en jämn valrörelse beror nog på att ingen av sidorna förstod den bakomliggande ekonomiska problematiken och de som förstod det förstod att väljarna inte förstod.  Nu gick vi inte med, det var väl tur.

Grekland ljög för att komma med och deras politiker har inte lyft ett finger för att fixa sina taskiga statsfinanser istället har de öst på eftersom räntorna var låga, tills marknaden genomskådade dem. Nu får det grekiska folket skörda frukterna av landets ansvarslösa politik Det var mer grekisk soppa än grekisk sallad. Ska man rädda Euron borde man slänga ut dem illa kvickt som ett varnande exempel.

Sensmoralen är denna. Blanda inte ihop ekonomiska och politiska argument. Det är viktigt att politiska argument bedöms utifrån vad vi tror att vi kan förvänta oss av politiker. Med det inte sagt att ekonomer är världens med pålitliga släkte, Man kan nog utan att överdriva säga att ekonomer ger efterklokheten ett ansikte.