Urban djurhållning

På fikabordet låg det senaste numret av Lantbrukets Affärer en tidning som handlar om precis som det titeln säger. Lantbruk och hur man ska göra bra affärer inom lantbruket. Det är faktiskt en ganska intressant tidning – även för den som inte är lantbrukare – eftersom den verkligen fokuserar på de affärsmässiga aspekterna, inte på traktorer och jakt. Dessutom är ledaren ofta läsvärd.

Senaste numret fångade mitt intresse eftersom Marit Paulsen var på omslaget. Hon berättar lite om sin bok lurad av laxen. Det verkar vara en intressant bok som har kommit med på min läslista. Marit har ju bland annat gett alla som förespråkar ekologisk odling en känga, inte politiskt korrekt men sunt förnuft. Dessutom ger hon Naturskyddsföreningen en släng av sleven. Det är en intresseförening. Inte en vetenskaplig institution, något som allt för få inser och tar hänsyn till.

Det som jag tycker är ganska intressant är något vi berört vi fika bordet tidigare. Inte minst i samband med gris-skandalen. Det handlar om den urbana människans syn på djur. Vi har tappat kontakten med lantbruket och vår syn på djur är minst sagt konstig.

Den urbana människan kan tycka att en påklädd hund som luktar gott av parfym är en jättegullig hund, som är väl omhändertagen och som lever ett gott liv. Man förstår inte att det är en våldtagen och kraftigt misshandlad hund som är föremål för sin ägares behov där hundens värdighet gott förlorad.

Marit som är känd för att kämpa för djurens rätt och värdighet. Inte minst vad det gäller plågsamma djurtransporter är lite uppgiven.

Det är tråkigt, men ingen vill betala för djurskyddet. Det enklaste hade varit att göra det i butiken, men det fungerar inte. Där kostar paprikan idag dubbelt så mycket som en slaktad kyckling. Handeln och konsumenterna blundar för det uppenbara.

Det är så sant. Marit använder det som ett argument för att visa hur långt vi har kvar innan vi kan avskaffa subventioner som ska säkerställa att bönder inte bara tar hand om sina djur utan håller landskapet öppet och arbetar miljöeffektivt.

Här kan man ju i och för sig tänka sig följande scenario. Vi tar bort subventionerna. Bönder tjänar ännu mindre. Bönder slåss ut. Vi får ett lite mindre öppet landskap eftersom ingen håller det öppet. Utbudet minskar och vi anpassar oss och minskar andelen kött i matkorgen till förmån för billigare och miljövänligare matvaror.

Precis som bönder i Frankrike hävdar att de behöver bidragen för att bevara sina vindistrikt, så hävdar vi att vi behöver bidrag för att bevara det öppna landskapet. Det öppna landskapet är viktigt för den biologiska mångfalden. Men det öppna landskapet är skapat av människan. Att låta det växa igen skulle vara att låta naturen återgå till ursprungsläget.

Men när det gäller hållningen till det öppna landskapet står säkert Marit på samma sida som naturskyddsföreningen. Var jag står vet jag inte men det finns inga heliga kor.

Bonden, bidragen och marknaden

Det råder en ganska bred enighet om att EU-bidragen till bönderna måste minska. Nu har även Frankrike gett vika och är beredda att diskutera minskade stöd. Men det beror inte på att de har ändrat sig i sak.

That might sound like give and take. In fact, Mr Sarkozy is offering to give up something that once suited France for something that now suits France more. The CAP reform comes as the taps on farm money for eastern Europe open (new members had only partial payments in their early years). In 2013 France will become a net contributor to the CAP—and, coincidentally, be more open to budget rigour. And a switch from taxpayers’ cash aid to price support via “community preference” is a step back from reform.

Nu är det inte så att man bara lägger sig ner och låter Europas bönder agera på en global marknad. Istället är man kreativa och hittar skyddsmotiv. Från Rumänien kan man höra följande. Rumänien som är ett av Europas mest korrupta länder där hanteringen av EU-medel har varit långt från fair and transparent

Dacian Ciolos, a Romanian. The CAP must be “fair and transparent” if all Europeans are to support it. Mr Ciolos talks of the need to compensate farmers for “public goods” such as landscape management and animal welfare. Voters need to understand that farmers cannot live by selling their produce alone. He talks lyrically of hill farmers on high mountain pastures, whose grazing herds prevent avalanches and provide jobs in remote villages.

Franska bönder längtar tillbaka till en värld med garanterade avräkningspriser, styrda kvoter, köttberg och dumpning av överskottsproduktion i u-länder. Men deras Jordbruksminister är tydlig i sitt budskap

Those old ways are gone, he says. Instead he paints a corporatist vision of managed markets, in which “producer organisations” fix maximum and minimum market prices (this would mean changing EU competition rules). Alongside EU-subsidised insurance for farmers, there could be new “adjustment funds” to smooth variations in farm revenues, with governments and farmers putting aside money when things are going well, for release in leaner times.

Nu kan vi bara hoppas att man säger samma sak när man pratar till Europa som man säger på hemmaplan. Jag anser att en minskning av bidragen till jordbruket är en av de viktigaste reformerna inom EU. Men det får inte ske till priset av dolda kostnader i form av skyddstullar och försämrad konkurrens.

I slutändan handlar det om att få Europas konsumenter att förstå att mat kostar. En grisproducent får samma kilopris nu som för 20 år sedan. Trots inflation,ökade lönekostnader och högre krav på hur man hanterar djuren. Samtidigt har vi aldrig använt en så liten del av vår lön för att sätta mat på bordet.

Charlemagne: If the CAP doesn’t fit | The Economist.