Tårgas

Grekland fortsätter kämpa på med stora åtstramningar och budgetnedskärningar. I dagarna lades ytterligare sten på bördan då räntan på deras stadsskuld steg ytterligare.

Grekerna har fått se sina löner sänkas, pensioner minskas och pensionsåldrarna höjas märkbart. Skatter har höjts, men fortfarande är skatteflykten omfattande.

Parlamentet kommer rösta om en ny omgång nedskärningar senare i maj. Det regerande socialistpartiet har också lovat ett omfattande privatiseringsprogram för de kommande fem åren. Men precis som många andra utlovade reformer har det hittills inte blivit verklighet.

Troligen är det fackföreningarnas sista strid. För det enda sättet att gräva sig ur hålet är att effektivisera ekonomin. Det är något som får ögonen att tåras på fackföreningsfolket som inte lägger ihop 1+1 utan helst vill att 1 ska bli två ändå.

Tårgas under grekiska protester – Ekot | Sveriges Radio.

Släpp Släparna loss

Det blir ingen ordning på de skuldtyngda länderna i Europas utkanter. De senaste veckorna har Portugal varit i fokus. Eftersom statsministern avgick när parlamentet underkända hans planer för att få landet på fötter.

Nu skriver The Economist på ett bra sätt om att man snarast bör göra det man borde gjort från början. Låta länderna defaulta sina lån och omstrukturera dem. Det har varit en kostsam historia att hålla dem på fötterna under den här tiden. Men det viktigaste det hjälper inte. Europa kan inte visa den enighet som skulle krävt för att återställa marknadens förtroende.

Där emot har det kommit vissa positiva saker ur det här. På ett finansekonomiskt plan har Europas länder närmat sig varandra. Och det är det ända som på sikt kan säkerställa en fungerande Euro.

Conflicting national interests have always dogged the EU. Even so, Euro-optimists say, it has been able to take far-reaching, even unpopular, decisions in times of need. It has gone further in toughening budgetary rules and integrating economic policies than anyone thought possible a year ago. True enough. Yet despite all that, the EU has not done enough to quell the markets.

The euro zone’s periphery: They’re bust. Admit it. | The Economist.

Charlemagne: The handicapped union | The Economist.

Delat hushåll – EU och självständigheten

Jag läste kolumnisten Charlemagne som skriver i The Economist nu i helgen. Han krönika handlade om vad som händer med EU nu när Tyskland tagit ut kurs mot en konkurrens-pakt(competitiveness pact). Frankrike är med på skeppet och Sarkozy hoppas kunna stå vid rodret som en symbol för ett starkare Europa.

Det är en utveckling som jag har sett komma och bloggat om tidigare. i En valutaunion måste även finanspolitiken koordineras. Nu ser det ut att vara på väg.

Whatever the details, one thing is clear: the EU is at a turning-point. The debt crisis is forcing the 17 euro-zone countries to pool economic sovereignty to a degree that was unthinkable before. And their relationship with the ten non-euro outsiders, ranging from eurosceptical Britain to east Europeans who are keen to join the single currency, has been thrown into doubt.

Tanken med pakten är ge EU i uppgift att övervaka de nationella ekonomierna och i det hela verkar det dessutom ingå att Euro länderna måste köpa de gemensamma skattebaser som EU-arbetar med att ta fram. det hela kommer att övervakas av kommissionen.

Vi håller tummarna för detta. En stark och välfungerande Euro är Europas främsta verktyg för att skapa ett konkurrenskraftigt Europa.

Charlemagne: The union within the union | The Economist.

Tunnelsyn

Öresundsbron är en succé. Det tog långt tid från det att någon kläckta idén till det att det stod där. Men väl på plats har den överträffat alla prognoser.

Nu växer rösterna för att stärka Sveriges mest expansiva och dynamiska region. En HH tunnel är nästa naturliga steg. Något som Folkpartiet har propagerat för under en tid. Även för mig som bor i Sydöstra Skåne är tillväxten i de västra delarna avgörande. Det är här som välståndet skapas.

Jag hoppas att det inom en ganska snar framtid går att ordna fram lite kapital och bygga en tunnel. För mig som sätter EU framför nationalstaten känns det som ett steg i rätt riktning.

Det blev ju lite pengar över på Citytunneln. Låt dem stanna i Skåne.

Nya tunneln och bron räcker inte – DN.se.

Så in i Norden feltänkt

En ledare i Sydsvenskan reflekterar över en ny bok som lyfter tankarna på en Nordisk förbundsstat. För mig ett märkligt fokus. Inte minst rent geografiskt. Jag har gjort två bilder som illustrerar det hela. De är i samma skala. Frågan är vilken marknad vi ska fokusera på.

Boken är skriven av Gunnar Wetterberg som är SACO-man. Han har gjort det på uppdrag av Nordiska Rådet. Självklart är det en partsinlaga. Norden ivrarna lever en tynande tillvaro där de får mindre och mindre utrymme. EU drar åt höger och det är klart att det finns krafter som hellre vill anlägga ett nordiskt perspektiv på det hela  för att bevara illusionen av fungerande socialdemokratiska samhällsbyggen.

De nordiska länderna har tillsammans 25 miljoner invånare och en bnp som sammantaget skulle placera dem bland världens 10–12 största ekonomier.

Ett samgående skulle kunna öka handeln, ge länderna en tyngre röst i storpolitiska fora som G20 och EU, inte minst när det gäller frihandel, klimat- och miljöfrågor. En gemensam bas skulle kunna bana väg för forskningssatsningar av toppklass, locka till sig know-how och tvinna ihop länderna.

Oj då. tjugofem miljoner – Polen har 38 miljoner. Norden är dessutom till stora delar närmast obefolkat med Europiska mått mätt. Jag lika svårt att förstå nordnorska, isländska, finska och Jyllandsdanska som harför att förstå Polska, Tyska och Franska. Någon större kulturell enighet går det nog inte att hitta.

Enligt mig borde blicken riktas söderut allt annat är ologiskt och märkligt. Vi borde tänka i ekonomiska regioner, inte nationalstater.

Även realister måste drömma – Huvudledare – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

Frankrikstro

I en ganska bra krönika i NYTimes kan man läsa om lite reflektioner kring Frankrikes framtid, och om det är så att Frankrike kan ses som en symbol för ett Europa på väg utför.

Författaren lyfter fram som faktorer som pekar på att Frankrike inte kommer att lyckas reformera sig och anpassa sig till de krav framtiden ställer på dem i tid. Men en sak jag tycker är den kanske viktigaste iakttagelsen är den här.

Their fear of the future, their lack of confidence in themselves, contrast sharply with the combination of energy and hope that characterize their young Chinese and Asians counterparts.

Instead of pondering how to rehabilitate the nobility of work, the French are calling it “exploitation,” and desperately defending their right to a second life — after work. Having abandoned any hope of changing their first life, they cling to the duration of the second one.

Det tror jag är symptomatiskt för stora delar av Europa. Vi skryter med vår rika fritid och välfärd, eftersom vi vet att vi har svårt att konkurrera med något annat.

På sikt en ohållbar inställning.

France the Morose – NYTimes.com.

Stressade banker, i stressande länder

The Economist verkar ge EUs stresstest betyget knappt godkänt. Det var helt enkelt för enkelt.

Judged on this basis, the tests get half marks (see article). They do not prove that banks could withstand another severe shock. The worst-case scenario envisions that banks’ capital ratio falls by only one percentage point, to 9%. Yet typically banking crises eat up some four percentage points in net losses; America’s tests assumed a three-point hit over two years. On the plus side, the tests have at least led to lots of new disclosure, which should reassure investors that there are no ticking bombs at individual firms.

Slutsatsen är att det kommer att ha en viss lugnande effekt på marknaden, men det kommer inte att hjälpa alla. Det är bara de banker som finns i länder som har råd att stötta till vid en ny bankkris som det kommer att ha en verklig effekt. I exempelvis Spanien kommer bankerna att få det tufft. Med andra ord så belyser det än en gång vikten av en objektiv och kritisk granskning av EU-ländernas ekonomi. De som ska stresstestat är enskilda länder, och de testas ju faktiskt just nu i skarpt läge.

Men det borde finnas stort utrymme för förbättringar om man visar viljan och vågar genomföra det som alla vet behövs göra. Paul Krugman skriver om glappet mellan vad EU borde kunna producera och vad man lyckas producera. Det glappet har enligt honom blivit så stort att det kommer att ta mycket långt tid att ens komma i närheten av en produktion på full kapacitet.

So a huge gap has opened up between a reasonable estimate of potential output and actual output. Even if you believe that growth in Europe has picked up since the first quarter — and that the pickup will continue — it will take years to close that gap.

The only way you could justify not doing more to promote growth is to assume that potential output has been drastically reduced by the crisis — and if you believe that, you should be working day and night to reverse that decline.

The idea that policy has done enough is just crazy.

Det ska väl sägas att han får en hel del sura kommentarer om valet av referenspunkter och framtida förväntningar, men med tanke på att det finns beräkningar som visar att EU är 30 procent mindre produktivt än USA så borde det finns en hel del åtgärder som kan öka tillväxten rejält.

Det är bara för de stressade länderna att stressa vidare, annars riskerar deras banker att kollapsa inom en ganska snar framtid. Reskapitaliseringsbehovet är nämligen enormt

European banks: More stress ahead | The Economist.

EUs beska medicin

Anna Kinberg Batra tar upp ett angeläget ämne på politikerbloggen. Nämligen att EU samtidigt som de stresstestar banken även borde titta lite mer inåt. Både nationer och själva EU skulle må bra av lite transparent stresstestning.

Trots att Sverige med hög trovärdighet driver på för bättre disciplin, med brett stöd i riksdagen, verkar det som att många regeringar tror att EU kan fortsätta med bidrag och protektionism på EU-nivå samtidigt som medlemsländerna vidtar drastiska åtgärder på hemmaplan. Det vore farligt, inte bara för ekonomin utan också för förtroendet för EU. Under de senaste åren har vi diskuterat skarpare regler och sanktioner mot länder som inte följer budgetreglerna. Allt detta är bra och viktigt, men då kan inte EU:s egen budget undgå förändringstryck. Inte bara inom jordbruks- och regionalpolitiken, utan även inom administrationen.

Miljardrullningen på EU:s administration måste upphöra. Varje år kostar det uppskattningsvis 200 miljoner Euro att flytta parlamentet titt som tätt. Att det blivit så är inte konstigt. För att överhuvudtaget få med alla på tåget har det varit ständiga kompromisser och förhandlingar för att alla ska vara nöjda. Det var det väl värt för att få med alla, men nu är det dags att stävja bland alla tokigheter och allt slöseri.

I skenet av att så många länder bryter mot reglerna och dras med stora underskott skulle det vara läge att klämma åt tumskruvarna, och att gemensamt bestämma sig för att EUs stora uppgift de närmaste åren är att stärka Europas konkurrenskraft.

Men i många länder, även stora sådan finns det en skepsism mot marknadsekonomi. Inte minst i Frankrike. Jag läste en bra krönika på ämnet av Charlemagne som ser Frankrike som ett potentiellt problem

Nowhere is contempt for free enterprise, and its linked evils of wealth and profits, more intense than in France. Nicolas Sarkozy has declared laissez-faire capitalism “finished”. Almost alone in Europe, France imposes a yearly “fortune” tax on most biggish assets. In literature and philosophy, from Molière and Balzac to Sartre, the French have denounced the corrupting power of money, and ridiculed the grasping nouveau riche. Today’s bosses, always cigar-chomping, are subject to satire, scorn and even “boss-napping”. Communists, Trotskyites and the New Anti-Capitalist Party are treated not as curiosities, but serious talk-show guests.

Men att det finns en motvilja och ett misstroende mot Marknadsekonomi är ganska tydligt. Frågan är alltså hur många som anser att marknadsekonomin har fullständigt misslyckats.

Fully 29% of Spaniards and Italians, and 43% of the French, told a global poll last October that free-market capitalism was “fatally flawed”. Only 13% of Americans shared that view.

Det finns bara ett hopp för Europa och det hoppet står till att Frankrikes president är en snacke-pelle som inte omsätter ord till handling.

Everybody knows that Mr Sarkozy often makes more noise than trouble.

Vi håller tummarna och hoppas att de södra delarna av Europa och Frankrike i skenet av sitt urusla ekonomiska läge får ett sämre förhandlingsutrymme. Det krävs att EUs goda krafter – som förstår att vi måste bli konkurrenskraftigare – kan få genom lagar och regler. Lagar och regler som initialt kommer att vara ganska svåra att svälja för vissa. Men de har redan fått smaka besk medicin så nu kanske även lite gemensam marknad och strukturreformer går enklare att svälja.


Lagom luggade banker

Sju Europeiska banker klarade inte EU:s Stresstest. En tysk, En grekisk och resten spanska. Det ligger i linje med de antal som de flesta förväntade sig.

Resonemanget gick så här. Underkänns för många får vi en ny bankkris, underkänns ingen blir det ett misstroende mot testet.

Det som verkar vara glädjande är att man offentliggjort tillräckligt mycket information för att det ska gå att utvärdera testet.

Det var ju den stora farhågan att stresstestet skulle komma att klassas som ett stort PR trick för att lugna marknaden.

Det ska bli intressant att se vad analytikerna kommer fram till. Stresstestet i sig är ju ett bra instrument. Jag kan tycka att det till viss del är bättre än regleringar, eftersom det är betydligt mer dynamiskt. Men då krävs det en stor öppenhet kring testet och att oberoende parter sedan kan göra om och utvärdera själva testet.

Europe’s bank stress tests: The stressed-out seven | The Economist.

Ryck upp Europa

Är det helt kört för Europa? Är vi på väg utför, kanske snabbare än vi tror?

Omvärlden ler lite i smyg åt att verkligheten nu hinner ikapp Européerna, som har levt som kungar. I ett kungarike där utlandsemester, tidig pension och en mängd andra saker har varit rättigheter. Men Europas problem påverkar omvärlden. EU måste dessutom kunna visa att demokrati, frihandel och samarbete är ett sätt att bevara freden.

And yet an ailing Europe benefits nobody. Even now the European Union is the world’s biggest economy. Were it healthy, the worst of the global economic crisis would be over. Politically, everyone has a stake in the fate of Europe’s Big Idea, that rival nation states can do better by pooling some sovereignty instead of going to war. And socially, all democracies eventually have to grapple with Europe’s Big Problem, that governments and social protection tend to grow until they choke the economies that pay for them.

Europa har rest sig förut. Den gemensamma marknaden var ett svar på oljekriserna som drabbade Europa och som påverkade tillväxten högst negativt.

För att än en gång väcka liv i Europa finns det de som förespråkar mer politik.

Championed by France, they argue that the chaos that has spread from Greece to southern Europe shows the euro zone needs a core of dirigiste powers to run Europe in a more political and less technocratic way. To limit “unfair” competition, they want things like Europe-wide labour standards and some harmonisation of taxes. They want to oversee transfers of communal cash to the euro’s weakest members.

Sen finns det det länder som hellre ser att man håller det man har lovat och att det införs fler och tydligare regler.

Germany which, mindful of its own history, does not trust politicians with monetary policy. Its people were assured that the euro would be run with the same discipline as their beloved Deutschmark and they are sick of paying for all of Europe’s new schemes. Instead Germany wants a harsh system of rules, enshrined by treaty if need be, that would ban countries from spending too much.

The Economist pekar på behovet av reformer för att effektivisera ekonomin. Det går helt enkelt inte att spara sig ur problemet. På sikt måste tillväxten komma igång och det rejält. På grund av läget mellan Frankrike och Tyskland så kanske det bästa sättet att gå framåt. Tysklands exportindustri har dessutom kommit igång fint så de kommer att ha svårt att svälja att de ska lösa ut alla andra.

A rival perception, however, suggests that they are more like a couple on the verge of divorce: they agree on little, and trust each other even less. Consider the row over economic government. The French want to concoct a euro-zone block, with a direct line to the European Central Bank and fiscal harmonisation. The Germans reject this. They insist on a wider grouping, backed by strict budgetary discipline, and harsh sanctions for bad behaviour.

Den gemensamma marknaden är en av de aspekter med EU som jag tycker är absolut bäst. Men det finns fortfarande brister. EU är 30 procent mindre produktivt än USA.

The single market remains half-built. Mario Monti, an Italian economist and a former commissioner, has recently set out just how much more is left to do*. The EU is 30% less productive than America in services. Because European services companies operate behind national barriers they innovate less and they tend not to gain the full economies of scale. Whole areas, such as health care, are exempted from EU-wide competition. Likewise some high-tech industries, such as telecoms, have been protected and others, such as e-commerce, barely existed in 1992. A single digital market could be worth 4% of EU GDP by 2020. The EU has a costly, fragmented patent system, so products (like far too many workers) cannot cross borders easily; energy supply has not been properly liberalised; debts are hard to collect across borders. And so it goes on. National to-do lists are just as long. In Spain and Italy privileged workers are protected, discouraging new permanent jobs. German entrepreneurs are immediately taxed on equity they put into a start-up. Europeans retire too early everywhere.

Välfärden i  Europa kommer nog också att behöva ses över. Även om vi lyckas komma tillrätta med tillväxten lär det bara räcka till för att vi kan bibehålla dagens nivåer.

The problem is that the “European social model” has become, too often, a synonym for a very expensive way of doing things. It has also become an end in itself, with some EU leaders calling for Europe to grow purely in order to maintain its social-welfare systems. That is a pretty depressing call to arms: become more dynamic so Europe can still afford old-age pensions and unemployment benefits.

The Economist pekar på två möjliga vägar för Europa en positiv och en negativ.

Den positiva är att man har lärt sig läxan. Inte minst Tyskland ångar bittert att man bröt stabilitetspakten.

The single currency was always supposed to drive structural reforms, as once-profligate countries were forced by the rules, and their peers, to live within their means. Instead, France and Germany led a rebellion against the disciplines of the “stability and growth pact” on the first occasion it looked about to catch them. That signalled a free-for-all.

Nu kanske man förstår att man måste följa regler och att det inte går att lura marknaden. Strukturreformer som det har tjatats om under lång tid har börjat röra på sig.

European governments have nagged each other to carry out structural reforms for years, without great success. As Jean-Claude Juncker, prime minister of Luxembourg, said memorably in 2007: “We all know what to do, but we don’t know how to get re-elected once we have done it.”

Now, with markets shunning some Euro-laggards, doing the right thing is a matter of survival. Long-stuck dossiers are finally moving. On July 1st the European Commission announced plans to ram through an EU-wide patent valid in all 27 countries (a key demand of European business), after years of delays by Spain and Italy over the status given to their languages.

Det finns dessutom numera en medvetenhet och förståelse för att pensions- och förmånssystemen i mångt och mycket är orimliga. Det är ett stort steg framåt. Dessutom kanske länderna inser att strukturrefomer är ett sätt att kapa i budgeten.

Optimists have grounds for hoping that a squeeze on public spending will bring about some structural reforms by default. Desperate for swift cuts, governments have gone for slashing what they control directly, starting with public-sector pay and government running costs (including, in France, the presidential hunt).

Det är om allt går bra. Men det kommer att kräva mycket av EU. Mer än vi hitintills sett. Annars kommer de nationella parlamenten får svårt att göra sin del i det hela.

Leading officials in Brussels say they have to convince voters that Europe’s model of open borders is in the interests of the ordinary citizen. The EU must craft regulation that is seen as stopping abuses, especially in the financial sector, or “we will see the rise of protectionism and populism,” says a senior Brussels official.

Men om vi ska hitta lösning beror på vilken syn vi ska ha på EU. Det finns två grundläggande synsätt som riskerar att krocka med varandra. Inte minst hur man ser på och vill hantera globaliseringen.

For free-market liberals, the enlarged union’s size and diversity is itself an advantage. By taking in eastern countries with lower labour costs and workers who are far more mobile than their western cousins, the EU in effect brought globalisation within its own borders. For economic liberals, that flexibility and dynamism offers Europe’s best chance of survival.

But, for another other camp, involving Europe’s left (and more or less the entire French political class), the point of Europe is to keep globalisation at bay, or at least curb its power. According to this thinking, single nations are too small to maintain high-cost social-welfare models in the face of global competition. But the EU, with its 500m people, is big enough to assert the supremacy of political will over market forces. For such politicians, European diversity is a problem because it undermines the most advanced (meaning expensive) social models.

Centralt är alltså att Frankrike och Tyskland kan enas. Två länder som skiljer sig åt på många punkter. Det konstigaste är att den av dem som ligger sämst till visar så lite intresse av att genomföra riktiga och viktiga reformer.

The future of Europe: Staring into the abyss | The Economist.