Tårgas

Grekland fortsätter kämpa på med stora åtstramningar och budgetnedskärningar. I dagarna lades ytterligare sten på bördan då räntan på deras stadsskuld steg ytterligare.

Grekerna har fått se sina löner sänkas, pensioner minskas och pensionsåldrarna höjas märkbart. Skatter har höjts, men fortfarande är skatteflykten omfattande.

Parlamentet kommer rösta om en ny omgång nedskärningar senare i maj. Det regerande socialistpartiet har också lovat ett omfattande privatiseringsprogram för de kommande fem åren. Men precis som många andra utlovade reformer har det hittills inte blivit verklighet.

Troligen är det fackföreningarnas sista strid. För det enda sättet att gräva sig ur hålet är att effektivisera ekonomin. Det är något som får ögonen att tåras på fackföreningsfolket som inte lägger ihop 1+1 utan helst vill att 1 ska bli två ändå.

Tårgas under grekiska protester – Ekot | Sveriges Radio.

Släpp Släparna loss

Det blir ingen ordning på de skuldtyngda länderna i Europas utkanter. De senaste veckorna har Portugal varit i fokus. Eftersom statsministern avgick när parlamentet underkända hans planer för att få landet på fötter.

Nu skriver The Economist på ett bra sätt om att man snarast bör göra det man borde gjort från början. Låta länderna defaulta sina lån och omstrukturera dem. Det har varit en kostsam historia att hålla dem på fötterna under den här tiden. Men det viktigaste det hjälper inte. Europa kan inte visa den enighet som skulle krävt för att återställa marknadens förtroende.

Där emot har det kommit vissa positiva saker ur det här. På ett finansekonomiskt plan har Europas länder närmat sig varandra. Och det är det ända som på sikt kan säkerställa en fungerande Euro.

Conflicting national interests have always dogged the EU. Even so, Euro-optimists say, it has been able to take far-reaching, even unpopular, decisions in times of need. It has gone further in toughening budgetary rules and integrating economic policies than anyone thought possible a year ago. True enough. Yet despite all that, the EU has not done enough to quell the markets.

The euro zone’s periphery: They’re bust. Admit it. | The Economist.

Charlemagne: The handicapped union | The Economist.

Delat hushåll – EU och självständigheten

Jag läste kolumnisten Charlemagne som skriver i The Economist nu i helgen. Han krönika handlade om vad som händer med EU nu när Tyskland tagit ut kurs mot en konkurrens-pakt(competitiveness pact). Frankrike är med på skeppet och Sarkozy hoppas kunna stå vid rodret som en symbol för ett starkare Europa.

Det är en utveckling som jag har sett komma och bloggat om tidigare. i En valutaunion måste även finanspolitiken koordineras. Nu ser det ut att vara på väg.

Whatever the details, one thing is clear: the EU is at a turning-point. The debt crisis is forcing the 17 euro-zone countries to pool economic sovereignty to a degree that was unthinkable before. And their relationship with the ten non-euro outsiders, ranging from eurosceptical Britain to east Europeans who are keen to join the single currency, has been thrown into doubt.

Tanken med pakten är ge EU i uppgift att övervaka de nationella ekonomierna och i det hela verkar det dessutom ingå att Euro länderna måste köpa de gemensamma skattebaser som EU-arbetar med att ta fram. det hela kommer att övervakas av kommissionen.

Vi håller tummarna för detta. En stark och välfungerande Euro är Europas främsta verktyg för att skapa ett konkurrenskraftigt Europa.

Charlemagne: The union within the union | The Economist.

Update Grekland

Läste en kort uppdatering om läget i Grekland. Det verkar vara som om  protesterna har lagt sig lite. Än en gång ser man exempel på hur stora förändringar det handlar om.

The latest walkout was called to protest against an overhaul of the state pension system and labour-market reforms, due to be approved this month by parliament. From 2013, the retirement age for public workers will rise to 65 for both men and women, up from about 57 and 52 respectively. Pension payments will be cut. The government has also threatened to impose by law a three-year pay freeze for private-sector workers if it is not agreed in wage talks between unions and employers.

Man höjer alltså pensionsåldern med ca 10 år samtidigt som man sänker pensionerna.

Tyvärr har allt strejkande redan ställt till det. Turistindustrin har tappat 8 procent av sin omsättning så här långt in på säsongen. Det påverkar Greklands handelsbalans och är ytterst dåligt.Vänstern har som vanligt svårt att se bortom nästa löning.

Papandreou har fullt upp med att se till så att beslutade reformer genomförs. Man har valt att ta tag i skatteindrivningen vilket även det är ett gigantiskt jobb.

Men det som jag tycker är mest häpnadsväckande är att ett EU-land går till länder som Libyen, Kina och Arabstaterna med mössan i handen för att locka till sig investeringar.

Greece is also seeking investments from large sovereign-wealth funds. Mr Papandreou visited Libya, winning a promise from Muammar Qaddafi to support projects in Greece. Cabinet ministers have travelled to the Gulf states and China. Ambitious projects worth billions of euros—natural gas pipelines, port expansion and giant wind parks—are on the agenda. Mr Papandreou is hoping that a vision of future prosperity will offset the misery of today’s austerity.

EU har pumpat in mängder med pengar i landet genom strukturreformer. På grund av sin tandlöshet är det relativt riskfritt att slösa upp EU-pengar. Frågan är vad som händer när man gör samma saker med andras pengar. Dessutom tycker jag att det är oroande att man hamnar i skuld och blir beroende av odemokratiska länder. Men frågan är om det inte är något vi kommer att behöva vänja oss vid.

The Greek economy: Protesting, wearily | The Economist.

Dubbel bokföring

I vissa av PIIGS länderna behöver man inte höja skatten så mycket. Det handlar snarare om att samla in den. Vi svenskar kan nog inte ens förstå hur dåligt det kan fungera. Skatteverket fungerar oftast som ett urverk i den dagliga kontakten, visst ibland hakar visaren upp sig och man kommer i lite osynk med medborgarna.Men på det hela taget är det en myndigheter som gör det den ska, och på det stora hela har folkets stöd och förtroende.

I Italien är det inte riktigt så. Hade man samlat in alla skatter som undanhålls staten hade man minskat sitt budget underskott med 6 procent. 6 procent!

The  owner of five Ferraris claims an income of €1,000 ($1,200) a month. A restaurant owner purchases a €750,000 home but declares nil income. An owner of a large property portfolio never files tax returns. Cases like these are part of the colourful patchwork of Italian tax evasion, which is estimated to cost the country around €100 billion a year, equivalent to some 6% of GDP. Little wonder that the government is trying harder to collect the money.

Det är helt otroligt att vi i ett land som ingår i Euro-länderna har så dålig internkontroll. Men nu blir det andra bullar av.

A financial-stabilisation decree enacted on May 31st contains several measures aimed at tax cheats. To encourage town councils to join the battle, the government is offering them one-third of revenues recovered and fines levied for their part in successful prosecutions. Another measure imposes checks on firms that shut within a year of being set up, which are considered likely vehicles for fraud. The decree also requires tax authorities to look at firms that declare losses in more than one tax year, stiffens the rules on blacklisted tax havens and requires payments made to the state pensions agency to be cross-checked against tax returns.

Dessutom försöker man komma åt kontanthanteringen. Italienarna gör tre gånger fler kontanttransaktioner mot resten av Euro-området. Frågan är om man någonsin kommer att nå ner till en acceptabel nivå på fusket. I ett land där fusket är norm är det svårt att få tillstånd förändringar.

Tax dodging in Italy: Evasive measures | The Economist.

Det goda exemplets makt

Ett återkommande argument för att inför Euro är att vi skulle få ett större inflytande om vi var med. Det påpekas ofta att Anders Borg inte får vara med när Euro-ländernas finansministrar träffas. Många inser att Euron ur ekonomiskt synpunkt har både plus och minus och att dessa nog kan sägas väga upp varandra. Men politiskt har man sagt att fördelarna väger över.

Nu ser det ut som om Sverige ändå kommer att kunna påverka en hel del utan att vara med i Euron. Den makt som vi kan åberopa är det goda exemplets makt. Genom budgetramar, balanskrav, disciplin och ordning har Sverige klarat sig genom finanskrisen på ett bättre sett än många av Euro-länderna. Anders Borg får sitta med i de fina salongerna och kan med rak  rygg berätta om hur Sverige arbetar med sin finanspolitik.

Det sägs också att detta inte handlar om att det  är fel på Euron – utan på Euro-länderna. Det är enligt mig en felkaktigt argument. Euro-länderna är Euron. Papperslapparna och metallbitarna är bara en fysisk manifestation av en underliggande säkerhet. En säkerhet som är helt beroende av att Euro-länderna följer de regler man kommit överens om. Den uppkomna situationen tyder snarare på att minusen bland de ekonomiska argumenten har fått en rejäl övervikt. Samtidigt har de positiva politiska argumenten försvagats.

Enligt mig ser det ut som om att det är sämre läge än på länge att ansluta sig till Euron. Synd att Folkpartiet med en dåres självsäkerhet och envishet driver frågan tungt, helt emot rådande opinion.

Spanska sjukan

I veckans The Economist fanns det en beskrivning av hur sjuk arbetsmarknaden är i Spanien. Våra problem med LAS är som en spott i Nilen i jämförelse. Exemplet nedan är skrämmande. och visar hur svårt det kommer att bli för de sydeuropeiska länderna att få sina finanser under kontroll.

Moreover, powerful men like Mr Granados are oddly powerless when it comes to changing the status quo. Spanish public workers essentially cannot be sacked. Last week Madrid’s regional government announced it was scrapping 48 of its 125 official cars, and replacing the remaining Audi and Peugeot limousines with midsized models. “The paradox is, I can’t get rid of any of the official drivers,” sighs Mr Granados. He can try moving government drivers to new duties, but only with their consent (though he is laying off 23 drivers on temporary contracts).

The minister cannot move an official from social services to the health department, or from a day to a night shift. Absenteeism rates average 18%, but little can be done about abuses: public workers can take three days off sick without medical proof. If he wants to recruit a star surgeon, the minister cannot offer a bonus. All surgeons must be paid the same rates—indeed, doctors’ salaries are tied to pay rates for all staff, including hospital cleaners. The conservative-led regional government might like to privatise some state enterprises, including Madrid’s two public television channels. But under collective agreements, workers laid off by new private owners would have to be taken back on to the public payroll. An army of 3,242 trade union representatives polices these agreements, their salaries paid by the Madrid region.


De minst sagt bekväma och till synes tryggade offentliga tjänsterna är ännu attraktivare när det blåser i ekonomin. Det finns privata skolor som tar bra betalt för att ordna skräddarsydda utbildningar som ökar chanserna att få ett bra jobb. Lärarna är ofta offentlig anställda som extraknäcker när deras ordinarie arbetstid är slut. Eftersom de börjar åtta och slutar tre finns det gott om tid.

Frågan är inte om det är hållbart – utan hur länge. Frågan är om det är om det är det interna förändringstrycket från de 40 procent av ungdomarna som är arbetslösa eller om det är det externa trycket från kreditgivare som kommer att tvinga fram drastiska strukturförändringar.

But in places like Spain, an unsackable bureaucracy now co-exists with 40% youth unemployment. That is a recipe for reform or revolt. Half measures will not do the trick.

Ju förr man tar tag i det desto mindre kommer det att kännas. Frågan är bara om det överhuvudtaget går att göra något åt och dessutom hur man gör. Risken är att man använder sig av generösa avgångsvederlag och pensionslösningar. Samma lösning som vi i Sverige använde oss av på 90-talet.

Charlemagne: The pain in Spain | The Economist.

Greklands problem är Europas problem

Det är ganska intressant att man hela tiden hör folk säga att Greklands problem är hela Europas problem. Så är. Men nu är det snarare så att stora delar av Europa har Greklands problem och det börjar marknaden att se genom. De har stora budgetunderskott och stora statsskulder. Deras ekonomier är inte konkurrenskraftiga.

I mitten på maj kom man överens om ett rekordstort räddningspaket och en stabiliseringsfond för framtida kriser. Det var dock inte en lösning utan snarare ett första hjälpen förband.

However, this giddy joy soon gave way to a more sober view, for three main reasons. First, the rescue plan has a patched-together feel. Many of the details are still missing. Second, the fact that the ECB is buying the debt of euro-area governments raises questions about the central bank’s much-trumpeted independence of politicians—and hence about its credibility as an inflation-fighter. And third, the package, impressive though its scale and speed may be, only buys time for troubled governments to cut their budget deficits and put in place structural reforms needed to improve their lost export competitiveness. If that time is wasted, even worse trouble may lie ahead for the euro zone’s policymakers and their fellow citizens.

Här finns alltså tre stora farhågor den första börjar väl lösa sig, men det har kommit till ett nytt problem. Marknaden börjar titta på de länder som lovade ställa upp och har dessutom börjat tänka om när de prissätter räntorna  för de länder som behöver låna. Därför blev glädjeyran betydligt kortare än vad alla hade förväntat. Senaste veckan har Euro tappat rejält i värde och politikerna måste ta nya tag och klura ett varv till.

The Economist pekar på tre saker som har gjort att räddningspaketets effekt i det närmaste har försvunnit. Man är dessutom oroliga för att Europas ledare inte kommer att agera tillräckligt kraftfullt för att komma tillrätta med sina budgetunderskott eftersom de är desillusionerade.

Det första är det faktum att politikerna i de flesta länder försöker att rikta missnöjet mot finansmarknaderna. När Tyskland gick in och försökta begränsa marknadens verktyg för att hantera risker störtdök börserna. Politikerna förstår helt enkelt att det är politiken som måste förändras inte finansmarknaden.

The decision in Brussels to push through tough rules on hedge funds and private equity reflects an equally gormless view that such firms caused the financial crisis (see article). Nobody can deny that financial regulation needs to be improved. But to attribute the woes of euro-zone government-bond markets solely to evil speculators is dangerously misguided. In fact, investors everywhere (not least at home) have woken up, belatedly, to the extreme fiscal vulnerability of some euro-zone countries—and are now forcing budget cuts.

Det andra är det faktum att man inte riktigt tar till sig det bakomliggande problemet. Att många europeiska länder redan sitter på stora statsskulder. Att lova att låna mer pengar för någon annans skull är inte tillräckligt trovärdigt. Marknaden har helt enkelt börjat granska borgenärerna. Det har haft den effekten att marknaden även börjar göra nya bedömningar avseende borgenärernas egna lån. Frankrike hade till exempel varit bättre hjälpta av att sitta lugnt i båten och hoppas att ingen noterade att de har haft budgetunderskott de senaste 30 åren.

Även om Grekland lyckas komma tillrätta med sina budget underskott kommer de sitta med en statsskuld på 150 procent. Det är inte en lätt match att hantera den.

Det mest oroande är dock att Europa inte inser vikten av strukturreformer. De tror att det löser sig om man får budgeten i balans. Men ska man få statsskulden under kontroll måste det till tillväxt. Då är reformer nödvändiga.

The third and most disturbing delusion is that deeper structural reform is not necessary; everything will be fine if only Greece and other euro-zone laggards cut their budget deficits. Several notorious fiscal reprobates are promising Angela Merkel that they will whip themselves into line. This is both masochistic and cowardly. On the one hand, sharply reducing demand in economies that are recovering only weakly from recession may cause much unnecessary pain. But an obsession with fiscal discipline may also be an excuse for politicians to run away from tackling Europe’s chronic imbalances and the loss of competitiveness in southern Europe.

Greece, Spain and Italy all made strenuous efforts to qualify for the euro. But once in, they relaxed and gave up the tiresome business of pushing through reforms to enhance competition, hold down labour costs and boost productivity. In fact their loss of monetary and exchange-rate flexibility makes these reforms more pressing—as the euro crisis has underlined. It also makes it imperative that Germany do more to boost domestic demand. How sad that most euro-zone governments still do not seem to get it; how pathetic that they cover their ignorance by blaming hedge-fund managers in London.

Att Grekland vidtar åtgärder med kniven på strupen är ju inte så konstigt. Spanien har börjat skära i kostnaderna även om det inte går så fort som marknaden vill.

Mr Zapatero is skilled at sounding as if he means business, but his record is of painful slowness to deliver. Only a shove by the markets, the European Union or, on this occasion, America’s Barack Obama, can get him to act against his left-wing instincts. His May 12th plans, included a 5% cut in civil-service pay and the freezing of pensions next year, but he also wants higher taxes on the rich. He has made clear that the unpopular 2011 pensions freeze will not affect a top-up payment for this year’s inflation if it is over 1%. The cuts were welcomed by other euro-zone leaders anxious to avert a Spanish debt crisis. Spain’s economy, accounting for 12% of the euro zone, is four times as big as Greece’s. It is genuinely too big to fail.

Frankrike har som jag nämnde tidigare inte haft sin budget i balans de senaste 30 åren. Men de har börjat vidta åtgärder. Ett stort problem är pensionsbomben. Behovet av en pensionsreform är stort men det händer inte särskilt mycket för att komma tillrätta med varken pensionerna eller pensionsåldern.

President Nicolas Sarkozy has trimmed spending, notably by not replacing one in two retiring civil servants. But there is no mention of pay freezes, let alone cuts; and talk of rigueur (austerity) remains taboo. France is betting on GDP growth, which it thinks will reach 2.5% from 2011, to get the deficit below 3% of GDP by 2013. The European Commission has already said this is wildly optimistic, noting “substantial risks” that the deficit in 2011-13 will be worse than forecast. The commission says debt could hit 95% of GDP by 2020.

Allt detta är enskilda länders problem som kan påverka Europa och Euron negativt. Men räddningspaketet innehöll en del som riskerar hela Eurons trovärdighet på ett sätt som är mycket allvarligare.

Moderna centralbanken har ett mål. Att hålla inflationen på en acceptabel och stabil nivå. Därför är Europeiska centralbanken självständig. Men som en del av räddningspaketet fick de möjlighet att köpa statsobligationer. Villkoret var att det skulle vara i situationer när marknaden vad dysfunktionell. I princip så fort paketet var på plats gick man ut och gjorde det.

That is what many in Germany had long feared. Axel Weber, the head of Germany’s central bank, has been publicly critical of the ECB’s decision to buy bonds. He is known to be headstrong and a champion of monetarist orthodoxy. But ECB-watchers think Mr Weber had little choice but to voice his reservations, if only to quell discord within the Bundesbank. “In Germany the feeling is that two red lines have been crossed,” says Thomas Mayer at Deutsche Bank—that each country is responsible for its own public finances and that the ECB would never be an agent of fiscal policy. German anxieties might be pacified were Mr Weber to succeed Mr Trichet when he steps down next year.

Det man är rädd för är att Centralbanken ska börja agera sedelpress och lasta av länderna så att de ytterligare fördröjer nödvändiga reformer. Vi riskerar dessutom att inflationen drar iväg och värdet på Euron urholkas. Det var inte det som var tanken med Euron. Euron skulle lyfta Europa  – inte sänka.

The decision in Brussels to push through tough rules on hedge funds and private equity reflects an equally gormless view that such firms caused the financial crisis (see article). Nobody can deny that financial regulation needs to be improved. But to attribute the woes of euro-zone government-bond markets solely to evil speculators is dangerously misguided. In fact, investors everywhere (not least at home) have woken up, belatedly, to the extreme fiscal vulnerability of some euro-zone countries—and are now forcing budget cuts.

Grekisk tragedi

En otroligt fantasilös rubrik, men vad ska man säga om Greklands finansiella situation.Euro-länderna gick för några veckor med på ett mindre åtagande för att rädda Grekland. Förra veckan stod det klart att det inte var tillräckligt, ränteskillnaden fortsatte att stiga.

On the face of it, this week’s renewed bond-market jitters were caused by growing doubts that an emergency-aid package patched together by European Union leaders last month offers Greece much help. Under the terms of the EU deal, any short-term support would have to be approved by all of the 16 countries in the euro zone. German anger at Greece’s profligacy could easily delay the cash it would need should bond markets close.

När det visade sig att marknaden såg genom de otillräckliga löftena tvingades de både utöka omfattningen av sina åtaganden och vara mer konkreta.

A near-panic in the bond markets has now forced them to spell out the terms of support for their stricken colleague, should it be needed. If push comes to shove, the other 15 euro-zone countries are willing to provide Greece with up to €30 billion ($41 billion) of three-year fixed- and variable-rate loans in the first 12 months of any support programme.

Att de ställer upp för Grekland handlar inte om solidaritet. Det handlar om en kombination av att Europas banker är extremt känsliga efter finanskrisen. Det finns helt enkelt inte utrymme för att låta bankerna förlora mer pengar. Dessutom vill man inte att problemet ska spridas. Italien har nästan lika dåliga finanser men en statsskuld som är 5 gånger så stor i nominellt värde. Nu kan jag inte förstå hur man kan tro att Italiens situation inte kommer att kommer att bli utsatt för marknadens granskande öga.

Yet as Ireland, Portugal and Spain were caught in the markets’ sights besides Greece, Italy remained in the shadows. It may not be able to do so for much longer. Although the government adopted only a modest fiscal stimulus, its budget deficit rose in 2009 to 5.2% of GDP. That is lowish, but Italy’s public debt stands at 115%, second only to Greece in the euro area. Worse, the government now has a primary deficit—ie, spending before interest exceeds revenue—for the first time since 1991.

Tillbaka till Grekland. Man har fått en lång rad krav på sig för att få den misskötta ekonomin i bättre skick. The Economist väcker den intressanta frågan kring om Grekerna kommer att hålla ut. Kommer de tycka att det är värt det?

Greece’s to-do list is now well-known. A country that spent years mismanaging and misreporting its public finances must tighten its belt dramatically for a long time. To boost competitiveness and growth, as well as improve the budget, it must embrace radical tax changes, cuts in public-sector pay and pension reforms. Bold adjustment, which to its credit the new Greek government has already begun, will reduce the risk of Greece finding its debts unpayable in three years’ time.

Even then, it is not hard to see circumstances in which the Greeks might think they would be better off defaulting.

Det går till och med att argumentera för att att det hade varit bättre om Grekland ställd in betalningarna och tog upp förhandlingarna med sina kreditgivare.

Greece is different because it has much more debt outstanding and because bondholders may face a more severe haircut—although with sufficient fiscal consolidation a more modest restructuring could be feasible. Sovereign-debt lawyers say that in some ways a restructuring of Greek debt would be easier than many people think. But other things would be new and harder, especially the complexity caused by credit-default swaps, which have not yet played a big role in any sovereign-debt restructurings. It is uncertain, for instance, whether a pre-emptive restructuring would trigger the default clause in credit-default swaps. But Lee Buchheit, a leading sovereign-debt lawyer, says that the biggest risk in most debt-restructuring cases is governments that try to put off the inevitable. “By far the greater risk is pathological procrastination by the debtor in the face of an obviously untenable financial situation,” he argues, in which a country pursues frantic and ruinously expensive emergency financing in the lead-up to an eventual restructuring.

Hur man än vrider och vänder på det finns det bara en sak som Grekerna kan göra. Bita i det sura äpplet och ta tag i landets problem. Att leva över sina tillgångar och förmågor håller inte nte i längden. Det gäller Grekland, Italien och Spanien. Reformer nu är bättre än reformer sen.

So the euro area’s other vulnerable economies must also use the next few years to convince the markets that they are not like Greece. That will also demand fiscal austerity. But even more important are structural reforms to improve competitiveness and boost growth. Without the option of a currency devaluation, countries such as Spain, Portugal and Italy have no alternative but to restrain labour costs and bring in supply-side reforms that raise productivity, especially through the freeing of labour markets. These reforms, long overdue, are now essential. It would be a mistake for the leaders of Spain and Italy to assume that if they got into trouble they might be bailed out like Greece: neither the EU nor the IMF could afford it.