Tunnelsyn

Öresundsbron är en succé. Det tog långt tid från det att någon kläckta idén till det att det stod där. Men väl på plats har den överträffat alla prognoser.

Nu växer rösterna för att stärka Sveriges mest expansiva och dynamiska region. En HH tunnel är nästa naturliga steg. Något som Folkpartiet har propagerat för under en tid. Även för mig som bor i Sydöstra Skåne är tillväxten i de västra delarna avgörande. Det är här som välståndet skapas.

Jag hoppas att det inom en ganska snar framtid går att ordna fram lite kapital och bygga en tunnel. För mig som sätter EU framför nationalstaten känns det som ett steg i rätt riktning.

Det blev ju lite pengar över på Citytunneln. Låt dem stanna i Skåne.

Nya tunneln och bron räcker inte – DN.se.

Frankrikstro

I en ganska bra krönika i NYTimes kan man läsa om lite reflektioner kring Frankrikes framtid, och om det är så att Frankrike kan ses som en symbol för ett Europa på väg utför.

Författaren lyfter fram som faktorer som pekar på att Frankrike inte kommer att lyckas reformera sig och anpassa sig till de krav framtiden ställer på dem i tid. Men en sak jag tycker är den kanske viktigaste iakttagelsen är den här.

Their fear of the future, their lack of confidence in themselves, contrast sharply with the combination of energy and hope that characterize their young Chinese and Asians counterparts.

Instead of pondering how to rehabilitate the nobility of work, the French are calling it “exploitation,” and desperately defending their right to a second life — after work. Having abandoned any hope of changing their first life, they cling to the duration of the second one.

Det tror jag är symptomatiskt för stora delar av Europa. Vi skryter med vår rika fritid och välfärd, eftersom vi vet att vi har svårt att konkurrera med något annat.

På sikt en ohållbar inställning.

France the Morose – NYTimes.com.

Vem gör vad

Politikerna har ett stort ansvar för att fixa till världsekonomin. Riksbankerna har gjort sin del. Nu återstår det för politikerna att göra sitt. Politikerna måste ta sitt ansvar och sluta peka finger åt riksbanken och finansmarknader.

En låg ränta är inte lösningen och på sikt skadligt. Ingen räntepolitik i världen kan kompensera för uteblivna struktur reformer.

Only politicians can address the structural problems that are also holding back the rich world’s economies, such as the housing debt in America and the barriers to hiring in parts of Europe. Only politicians in countries, notably including America, that still have room for fiscal stimulus can ensure that it is used to complement monetary policy. And only politicians can couple stimulus with longer-term pension and tax reform, so that investors do not lose faith in sovereigns’ future solvency.

Vi har sett många små tecken till ansvarstagande. Pensionsreformer har genomförts i Frankrike, marknader öppnats upp för konkurrens i Grekland och i Spanien ser det ut som om arbetsmarknaden kommer att förändras. Men små steg räcker inte hur länge som helst. Marknaden finns där och letar efter tecken på att stegen blir kortare eller färre.

Global economic policy: Monetary illusions | The Economist.

Festen är slut

Välfärden har nästan fått något heligt över sig i Europa. Nu när den hotas och och villkoren blir sämre är det tillfälle att reflektera över denna helighet.

Vad är det som gör det så laddat?  Charlemagne har sin teori som han framför.

Could it be, though, that behind Europe’s petty, possessive talk about rights and entitlements there is something more fundamental going on? The reason that Europeans struggle to accept the need to work more, and get less from the state is that it seems to signal an abrupt reversal of the decades-long advance towards an ever-more civilised society: in short, the end of progress.

Är det så att vi är rädda för att vi har stått på toppen och att de nu bara är en resa nedåt. Resan uppåt har ju varit oerhört bekväm. Under de senaste 50 åren har vi européer kommit att åtnjuta en standardhöjning som sällan skådats. Vi har långa semestrar, korta arbetsdagar och bra pensionsvillkor.

By progressively shrinking the number of hours worked a week, or years worked over a lifetime, society seemed to be rolling towards some sort of ideal, with vin rosé and deckchairs on the beach for all. This fits France’s sense of secular, revolutionary History, carrying the country forward, however fitfully, like an “endless cortege proceeding towards the light”, in the words of Jules Ferry, a 19th-century educationalist.

När Européerna längtade efter 6 timmars arbetsdag, som skulle bli nästa stora steg framåt, fick vi i stället en finanskris och därefter en skuldkris.

Men Charlemagne vill inte att omvärlden ska håna Europa. Det finns Europeiska värden som måsta tas tillvara. Det handlar om att ta tillvara de svaga och att skapa ett värdigt samhälle för alla.

Det är bara det att vi måste förstå att välstånd och tillväxt måste komma före, eller i alla fall gå hand i hand med välfärdsbygget.

Until now, much of Europe has chosen to put its values before growth. In reality, the 35-hour working week in France was not a mark of progress, but a brake on job creation and a spur to deindustrialisation to lower-cost countries; the French may have more time on their hands, but they have little money to do anything with it. Retirement at 60 in an ageing society is not a sign of civilisation, but a cruel joke played on the next generation. The euro-zone crisis has exposed such hypocrisy.

Jag gillar verkligen förmågan att skapa sådana här texter. Det är kärnfullt, välskrivet och tänkvärt. Läs gärna hela artikeln. Det är väl spenderad tid.

Charlemagne: Calling time on progress | The Economist.

Skandalernas Europa

Alla som brukar läsa min blogg vet nog att jag läser The Economist varje vecka. Det och massa onödiga rapporter och böcker. Normalt sett så är det alltså ganska städad litteratur. Inte så mycket chocker, skandaler, katastrofer, svek.

Men i förra veckans nummer var rena kvällstidningen. I Frankrike har de MUTAFFÄR under uppsegling som verkar gå hela vägen till toppen. Det är en riktigt snaskig historia där Liliane Bettencourt arvtagerska till L’Oréal har lämnat olagligt höga kampanjbidrag till Sarkozys presidentkampanj.

Claire Thibout, who worked for Mrs Bettencourt and her late husband, was reported as telling Mediapart, a French website, that the couple had handed €150,000 ($190,000) in cash to Mr Sarkozy’s campaign, 20 times above the legal limit set by French party-financing rules. Ms Thibout, it was said, used to take out €50,000 in cash each week, to “pay the doctors, hairdressers, minor staff etc, and politicians.”

Det hjälper inte att regeringen redan är i dålig dager på grund av tidigare affärer

The trouble for Mr Sarkozy, however, is that, even before these latest charges, various members of his government had been up to no good. Two of them have resigned: one for charging €12,000 of cigars to expenses, another for hiring a private jet at a cost of €116,500 to fly to an aid conference on Haiti. Other transgressors remain in office, including one who booked into a luxury hotel in South Africa and two others who misused their official lodgings.

Italien skakas av ännu en mutskandal. Eftersom det är Berlusconis kompis så har han givetvis utsett killen till minister så att han på så sätt kan undvika en rättegång.

Mr Brancher, a former priest, had been an executive in the business empire of the prime minister, Silvio Berlusconi, and was jailed on remand during the political corruption scandals of the early 1990s. He was tried and found guilty at the time, but not definitively convicted. This time Mr Brancher is accused of alleged embezzlement in the 2005 takeover battle for Antonveneta, a bank. Mr Berlusconi appointed Mr Brancher as minister for “decentralisation and subsidiarity”, even though his government is cutting costs and already has a minister for federal reform as well as another for the regions. Mr Brancher promptly invoked a new law (passed by Mr Berlusconi) allowing ministers to suspend their trials while in office.

Men denna gången har folk reagerat och blivit upprörda. Det kan bero på pakten mellan folket och makten har brutits. Folket gav politikerna fria händer att bära sig och och tillskansa sig medel på väljarnas bekostnad. Samtidigt så gav politikerna folket förmåner som inte var ekonomiskt försvarbara.Nu har hela arrangemangen gått i intet, eftersom politikerna måste göra stora budget nedskärningar.

Vi kan nog förvänta oss fler skandaler som pöser fram i takt med att svångremmen dras åt.

Gerontocracy

Hela Europa står inför samma utmaning som Sverige med en åldrande befolkningspyramid och The Economist tar upp problemet i en artikel och använder begreppet Gerontocracy. De tittar på innebörden av att väljarkåren kommer att vara äldre och vad det kan innebära för Europa.

That alarms those worried about Europe’s pension and welfare systems. David Willetts, a British Tory, has caused a stir with “The Pinch”, a book accusing baby-boomers (a huge cohort born between 1945 and 1965) of stealing their children’s future. Boomers own more than half of Britain’s £6 trillion ($9 trillion) of personal wealth, he claims. The causes include a house-price boom and generous company pension schemes that are closed to younger workers. Mr Willetts (born in 1956) fears that an army of retired boomers may vote for whopping sums to be spent on health care and pensions, against the wishes of younger taxpayers who might prefer spending on things like education.

Ur ett Europeiskt perspektiv framhåller de ändå att de nationella skillnader kommer att vara den stora utmaningen. Vi kan ju utgår från att de olika länderna kommer att hantera det mer eller mindre bra.

Gerontocratic rule certainly poses long-term dangers. But Europe must above all avoid being pulled apart, as some countries tackle ageing better than others. Old age is not the enemy of reform: ignorance, selfishness and timidity are. The old have no monopoly on these vices and may have picked up some wisdom. In the coming decades, Europe will need much of that.

Jag undrar hur det kommer att bli i Sverige. Troligen kommer vi att vidta åtgärder i tid. Frågan blir snarare om vi sen kommer att hålla de i skarpt läge. Redan nu ser vi hur man trixar med bromsen i pensionsystemet. Men vad hjälper det om vi måste stötta andra EU-länder som inte agerat ansvarsfullt. Här borde man snabbt hitta gemensamma riktlinjer för att hantera detta. Man måste ålägga länderna att förberedda sig och göra vad man kan för att förbereda sig.

Charlemagne: Europe’s worrying gerontocracy | The Economist.